Om vi ska förstå fascismens natur, måste vi studera dess syn på staten. Det är först efter det att vi har gjort det som vi kan besvara vår fråga.
Foto: b0red.
Mussolini: Vad är fascism?
Utgångspunkten för vårt resonemang är Mussolinis definition av fascismbegreppet:
Everything in the State, nothing outside the State, nothing against the State.
Mussolini säger två saker.
För det första: staten ska kontrollera allt. Allt i staten, inget utanför staten.
För det andra: opposition mot staten ska elimineras.
“Fascism” refererar inte till ett tillstånd. Begreppet redogör för till en ambition. Det uttrycker en vilja att maximera statens makt.
Ett politiskt parti är därför inte fascistiskt eller icke-fascistiskt. Det kan vara icke-fascistiskt, men också mer eller mindre fascistiskt.
Fascism uttrycker en ambition att expandera statens kontroll över samhället.
Nästa fråga är därför hur fascismen rättfärdigar expansionen av statens makt.
Den nödvändiga krisen
Mussolini var inspirerad av den franske filosofen George Sorel. Sorel menade att revolutionära rörelser behöver en myt. Det som gjorde Sorel originell var hans tes att denna myt inte måste vara sann. Det viktiga är att den mobiliserar människor till handling och den kan endast göra det om den beskriver en pågående eller förestående kris.
Den fascistiska myten har inte oväntat likheter med den marxistiska myten. Det antas att historien har en riktning och det talas om kapitalistisk exploatering och klasskamp, men de centrala begreppen har definierats i nationella termer. Nationen har intagit arbetarklassens plats i det fascistiska dramat.
Den genusfeministiska myten
Man kan förstå varför många fascister hade en dystopisk syn på samtiden. Fascismen växte, trots allt, fram i efterdyningarna till första världskriget. Modern feminism har en helt annan utgångspunkt. Feministerna i FI lever i ett av världshistoriens rikaste och mest jämställda samhällen och ändå upplever de att de är utsatta för en massiv, patriarkal konspiration. Det är något helt annat.
Hela samhället ska omstruktureras. Inget får skonas. Det privata är politiskt. De mest bagatellartade företeelser, däribland trafikskyltar, parkeringsplatser omgivna av buskar och alldagliga ord som “mamma”, “pappa” och “folktandvård” anses dölja de mest hårresande sammansvärjningar. Till och med trumpetspel uppfattas som så kontroversiellt att det måste utredas av en skattefinansierad genusvetare. I denna märkliga värld är bilar mordvapen och snöplogning av vägar exempel på mansvälde.
Denna dystopiska bild av det svenska samhället är FI:s myt. Det är med dess hjälp som partiaktivisterna tolkar sociala fenomen och mobiliserar varandra till politisk kamp.
Fascism, genusfeminism och folk
FI är ett identitetspolitiskt parti. Identitetspolitiken är lika central för FI som arbetsvärdeläran är för kommunister. Identitetspolitiken har också sina rötter i marxismen. Arbetarklassen är en grupp och dess position i produktionsprocessen determinerar dess perspektiv på verkligheten.
I kommunismen var arbetarklassen och allierade klasser folket, resten var fiender till folket. I den genusfeministiska ideologin är folket en betydligt mer differentierad grupp, men precis som i marxismen hämtar de olika aktörerna styrka, kunskaper och identitet från den grupp som de tillhör. På samma sätt som den kommunistiska ideologin syftade till att ena folket mot folkets fiender, ska teorin om intersektionalitet ena det av patriarkatet splittrade folket till kamp mot könsmaktsordningen.
Vi ser här tydliga likheter mellan genusfeminism och fascism.
Även fascismen är identitetspolitisk. Dess utgångspunkt är ett söndrat folk. Folket består av individer och det antas att folket och det i folket ingående individerna har intressen. Det antas också att det finns konflikter mellan egenintressen och allmänintressen. Egenintressen underminerar allmänintressen. Kapitalismen är ett exempel. Den befordrar individualism. Följaktligen leder den till en atomisering av samhället eller ett underminerande av allmänintressen och detta antas alienera individerna.
Varför leder individualism till alienation? Svaret är att autentiska relationer endast kan existera i ett kollektiv. Det är där som individen finner gemenskap, social identitet och nödvändiga kunskaper. Det är i denna mening som fascismen är identitetspolitisk.
Den fascistiska statens uppgift är att uttrycka och försvara allmänviljan eller folkviljan. I den sanna folkgemenskapen existerar ingen alienation och motsatser som individualism/kollektivism, frihet/enhet är upphävda i en harmonisk syntes.
Det är ett samhälle i vilket människor handlar på samma sätt och tänker samma tankar, men de gör det av fri vilja. Konflikten mellan individuell frihet och statligt tvång är upphävd.
Den genusfascistiska staten
Hur vill genusfeministerna uppnå det politiska målet? Svaret är inte oväntat: genom att stärka staten. Staten ska kanalisera den av patriarkatet undertryckta folkviljan och transformera samhället i genuspolitisk riktning.
Om staten är medlet, är kontroll över utbildningssystemet huvudmålsättningen. Eftersom kollektivism betraktas som mer värdefullt än individualism, blir ideologisk konformitet inte endast nödvändigt, utan också något eftersträvansvärt. Det är genom kontroll av utbildningssystemet som den fascistiska politiken ska implementeras.
FI vill använda statsmakten för att genomföra genusideologin i utbildningssystemet: alla barn, från förskola och uppåt, ska indoktrineras i den nya ideologin och alla som arbetar med barn och ungdomar ska reformeras fortlöpande genom fortbildning.
Förskola och fritidshem ska “genomsyras av normkritisk pedagogik”. Könsmaktperspektivet ska vara obligatoriskt på gymnasiet. FI vill ha “en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett könsmaktsperspektiv” med målet att den högre utbildningen “genomsyras” av denna teori. Utbildningen av lärare och rektorer ska ha ett obligatoriskt moment som innehåller könsmaktsperspektivet. Vuxenutbildningen är inte undantagen:
Staten måste ta initiativ till ett bildningsarbete som synliggör könsmaktsordningens uttryck och hur den samverkar med andra maktordningar, så som strukturell rasism och heteronormativitet.
När den genuspolitiska ideologin genomsyrar samhället antas det att människor kommer att göra det som staten kräver av dem av fri vilja. Motsättningen mellan individualism/kollektivism, frihet/enhet har därmed övervunnits och ersatts av en harmonisk syntes. Det utopiska, genusfeministiska samhället är därmed på plats. Allt i staten, inget utanför staten, inget emot staten.
Slutord
Feministiskt initiativ är inget politiskt hot. I en nyligen genomförd opinionsmätning lyckades partiet skramla ihop 1, 5 procent. Det är naturligtvis oroande att politisk extremism kan samla nästan två procent av väljarna, men det räcker inte för att nå riksdagen. I likhet med riksdagskommunisterna är FI beroende av socialdemokraterna för att dess politik ska få genomslag.
Under 70- och 80-talet var det inte ovanligt att feminister sade att fler kvinnor i politiken skulle leda till andra politiska prioriteringar. Kvinnor sades nämligen vara annorlunda än män. Fler kvinnor skulle göra ett mjukare samhälle möjligt.
Svensk genusfeminism har visat att det inte är riktigt så enkelt.
Med Feministiskt initiativ har Sverige fått ett politiskt parti med tydlig fascistisk profil. Det faktum att det är ett kvinnodominerat parti som saluför sin politik i antifascistiska termer bör inte få dölja detta faktum.