I den förra artikeln diskuterade vi wokevänsterns rötter i klassisk marxism och kommunism. Kommunismen kollapsade, mer eller mindre, på 50-talet. I dess ställe växte en ny vänster fram. Den var fortfarande påverkad av den klassiska marxismen. Dess mål var fortfarande kommunism, men den hade en delvis ny syn på det kapitalistiska samhällets problem och hur de ska övervinnas.
Den hade också nya, intellektuella hjältar.
 |
 |
 |
| Antonio Gramsci. Källa: Wikipedia. | George Lukács. Källa: Wikipedia. | Max Horkheimer och Theodor Adorno. Källa: Wikimedia. |
Antonio Gramsci
Den kanske viktigaste influensen var den italienske kommunisten Antonio Gramsci. Gramsci menade att de uteblivna revolutionerna i väst beror på kulturen i de kapitalistiska länderna. En socialistisk revolution kan inte segra i ett samhälle med traditionella värderingar. Den befintliga kulturella hegemonin måste brytas sönder och det kan endast ske genom att kommunister och socialister infiltrerar samhällets institutioner och förändrar dem inifrån:
Socialism is precisely the religion that must overwhelm Christianity. … In the new order, Socialism will triumph by first capturing the culture via infiltration of schools, universities, churches and the media by transforming the consciousness of society.
Kommunisternas uppgift är, förklarade Gramsci, att skapa människor som inte identifierar sig med sin religion, kultur och sitt samhälle. Först när detta mål är uppnått kan människor mobiliseras till kamp för socialism och kommunism.
George Lukács
Den andra källan till inspiration var den ungerske kommunisten George Lukács. Marxismen var under en lång period deterministisk. Determinismen var ett arv från den tyske filosofen Hegel. Hegel menade att historien har en ändpunkt, att dess destination är ett organiskt samhälle, och att den rör sig obevekligt mot detta mål.
Lukács största bidrag till den kommunistiska vänstern var upptäckten av den unge Marx. Lukács gjorde denna upptäckt under andra världskriget när han vistades i Marx-Engelsinstitutet i Moskva. Det var där som han hittade de så kallade Parismanuskripten. Marx författade dessa manuskript som ung man när han befann sig i exil i Frankrike.
Framställningen i Parismanuskripten skiljer sig från analysen i Kapitalet. I Kapitalet beskriver Marx samhällets utveckling “som en naturhistorisk process” och arbetare och kapitalister som “personifikationer av ekonomiska kategorier”. I Kapitalet är kommunismen en produkt av krafter som befinner sig bortom mänsklig kontroll. I Parismanuskripten är kommunismen en produkt av revolutionär handling.
Lukács hade, i likhet med många europeiska socialister och kommunister, noterat att Marx’ prediktioner inte hade slagit in. Marx hade förutspått revolutioner i Västeuropa. Det var, trots allt, där som det fanns en stor arbetarklass. Istället blev ett bondesamhälle världens första socialistiska stat. Ryska revolutionen var dessutom inte resultatet av en historisk mognadsprocess. Bolsjevikerna kom till makten genom en statskupp. Detta skeende var omöjligt att förstå utan en teori om subjektivitet.
Lukács sammanfattade sina tankar i Historia och klassmedvetande. Frågan var, menade han, inte när revolutionen kommer, utan vad som måste göras för att den ska komma och vad som hindrar den från att bryta ut.
Lukács första bidrag var således att han introducerade ett subjektivt element i den marxistiska analysen.
Marxismen var emellertid inte ensam herre på den samhällsvetenskapliga täppan. Ekonomisk teori konkurrerade med Marx’ analys i Kapitalet och discipliner som sociologi och statsvetenskap utgjorde farliga rivaler till det marxistiska paradigmet.
Lukács’ andra bidrag var att han lärde vänstern hur den ska hantera akademisk kritik av marxismen. Inspirationen hade han hämtat från Marx’ analys av varan i Kapitalet.
I ekonomisk teori är arbetskraften en vara bland många varor. Den är något som köps och säljs på en arbetsmarknad. Lönen är dess pris och priset varierar i enlighet med utbud och efterfrågan.
Eftersom Marx var kommunist vägrade han att acceptera detta resonemang.
Om lönen inte är något annat än ett pris för utfört arbete, skulle kommunister, på sin höjd, kunna hävda att arbetare är underbetalda. Marx ville visa att kapitalismen baseras på systematisk exploatering, inte att arbetare har dåligt betalt. Han ville förklara nödvändigheten av socialistisk revolution, inte av lönehöjningar. Arbetare är, om vi får tro Marx, exploaterade oavsett storleken på deras löner. Marx gjorde därför en distinktion mellan värde och pris. Han hävdade att endast arbete kan skapa värde, att priser eller löner sätts av kapitalister och att priset på arbete under kapitalismen inte motsvarar det värde som samma arbete skapar. Det är skälet till att kapitalismen är ett systematiskt exploaterande system.
Det som intresserade Lukács var emellertid inte Marx’ slutsats. Som kommunist var Lukács naturligtvis övertygad om att kapitalismen exploaterar arbetarklassen. Det som fångade hans uppmärksamhet var i stället Marx’ metod. Värdet är en metafysisk entitet vars existens Marx hade sett sig tvingad att postulera av politiska skäl. Marx’ kritiker hävdade att värdebegreppet var överflödigt, att det inte behövdes för att förklara ekonomiska transaktioner. Lukács avfärdade denna kritik som empiristisk. Efter Lukács blev all empirisk kritik av marxismen borgerlig ideologiproduktion.
Lukács tredje bidrag var att han försåg vänstern med en förklaringsmodell som kunde tillämpas på allting. Hur ska kommunister se på familjen? Är Shakespeare borgerlig ideologi? Hur ska kommunister se på demokratiska fri- och rättigheter under kapitalismen?
Hegel hade sagt att vi endast kan förstå ett socialt fenomen genom att relatera det till den helhet i vilken fenomenet förekommer. Hegel var konservativ och hans helhet var ett organiskt samhälle. Lukács var kommunist. Hans helhet var det kapitalistiska samhället.
Lukács lärde socialister och kommunister att reducera sociala fenomen till deras funktion i den kapitalistiska helheten. Ingenting har i detta perspektiv ett egenvärde. Ett fenomen är antingen ett vapen i kampen för socialismen eller ett hinder för dess förverkligande.
När den klassiska marxismen kollapsade på 1950-talet förlorade stora delar av vänstern intresset för planekonomi och demokratisk centralism. Den nya vänster som dök upp på 60-talet bestod i huvudsak av över- och medelklassungdomar på jakt efter ett autentiskt liv. För dem var huvudfrågan inte hur exploateringen av arbetarklassen skulle stoppas, utan om det är möjligt att vara sig själv i ett kapitalistiskt samhälle.
Lukács fjärde bidrag var att han gav vänstern ett nytt mål att sträva mot. I Parismanuskripten hade Marx sagt att människan är kreativ till sin natur och att hon uttrycker sin kreativitet i arbete. Det kapitalistiska systemet är emellertid baserat på privategendom. Därför är arbete under kapitalismen aldrig en kreativ aktivitet: Människor arbetar inte för att förverkliga sig själva, utan för att överleva. Kapitalismen separerar på detta sätt människan från sin essens som skapande varelse. Hon alieneras från sig själv.
Kampen för socialism blev i Lukács’ tolkning därför en kamp för att befria människan från alienation, reifikation och fetischism. Det var ett budskap som tilltalade den ungdomliga 60-talsvänstern.
Frankfurtskolan
Frankfurtskolan eller den kritiska teorin var påverkad av Gramsci och Lukács. Max Horkheimer och Theodor Adorno var förvisso kommunister, men de var inte ortodoxa kommunister.
I liket med Gramsci betonade Frankfurtskolan kulturella faktorers betydelse. Horkheimer och Adorno hävdade att populärkulturen passiviserar människor och desarmerar arbetarklassens revolutionära potential. Herbert Marcuse menade att det kapitalistiska samhället har skapat endimensionella människor, människor som tror att de trivs under kapitalismen, trots att de egentligen inte gör det.
I likhet med Lukács intresserade Frankfurtskolan sig för subjektivitetens revolutionära roll. Frankfurtfilosoferna menade att kommunister hade fokuserat för mycket på objektiva, materiella faktorer. I stället förordade Frankfurtskolan en analys av subjektiva faktorer och hur de kan lägga hinder i vägen för en kommunistisk revolution. Freuds psykoanalys kom därför att spela en central roll i Frankfurtskolans analys av det kapitalistiska samhället.
Den klassiska marxismen kollapsade därför den kommunistiska agitationen inte korresponderade med verkligheten. Kapitalism producerade i realiteten mer välstånd än kommunism. Det politiska systemet i väst var mer demokratiskt än det i öst. Människor var friare i väst. Dessa fakta introducerade kognitiva dissonanser i det kommunistiska tänkandet. Hur skulle man som socialist och kommunist kunna upprätthålla tron på marxism och socialism när människor hade det så mycket bättre i det kapitalistiska väst?
Västdemokratierna exploaterade effektivt dessa dissonanser under det kalla kriget. Under ett möte mellan USA:s dåvarande president, Ronald Reagan, och Sovjetunionens dåvarande president, Michail Gorbatjov, anklagade Gorbatjov amerikanerna för att hyckla när de krävde att Berlinmuren ska rivas. “Ni bygger ju en mur mot Mexiko”, sade Gorbatjov. Reagan svarade: “Skillnaden är att i ert fall försöker folk ta sig ut, i vårt fall vill folk in”.
Socialister och kommunister i väst behövde en doktrin som visade att materiellt välstånd och demokratiska fri- och rättigheter under kapitalismen är illusioner och att sann frihet, sann demokrati och äkta materiellt välstånd kräver socialism. Frankfurtskolans popularitet kan förklaras med att den försåg vänstern med en sådan doktrin.
I nästa artikel ska vi titta lite närmare på den nya vänstern.