Den kommunistiska ideologin var full av dissonanser. Kommunisterna hyllade det demokratiska styrelsesättet, men avskaffade det när de hade erövrat makten. De sade sig representera arbetarna, men förbjöd fackföreningar och strejker. Det kommunistiska systemet beskrevs som den första sant humana civilisationen, i realiteten var kommuniststaterna fattiga, gråa, sjaskiga och repressiva. Kommunisterna sade sig kämpa för nationellt självbestämmande, men ockuperade halva Europa. De var internationalister, men förbjöd de egna medborgarna att resa fritt.
Hur väl fungerade den kommunistiska propagandan? Det saknades inte apologeter för kommunismen. Moskvaprocesserna indikerade att de dömda ansåg sig skyldiga trots att de egentligen inte hade gjort något straffbart.
Om vi behandlar Orwells beskrivning av systemet i Oceanien som en generell teori om totalitära stater, finner vi följande komponenter.
- En långt driven antirationalism. Antirationalismen blir tydligt bland annat i förnekandet av en objektiv verklighet. Partibyråkraterna i Oceanien förväntas tro att två plus två är lika med fem, att krig är fred och att slaveri är frihet.
- Det styrande partiet försöker kontrollera människors tänkande och beteende genom att skapa ett helt nytt språk.
- Partiets språk glorifierar staten på individens bekostnad.
- Dess världsbild är manikeisk, militaristisk och saknar nyanser.
- Språket innehåller eufemismer vars syfte är att dölja missförhållanden.
- Ord som står i motsatsställning till Partispråket definieras om eller elimineras.
Var den kommunistiska världsbilden antirationalistisk?
Som vi har sett hade det nationalsocialistiska synsättet en irrationell struktur. Nationalsocialister utbildades till att lyda order utan att tänka. Kritiskt tänkande misstänkliggjordes. Människor uppmanades att använda sin intuition och att följa sina instinkter.
Marxismen är annorlunda. Marx’ Kapitalet gör verifierbara prediktioner. Marxismen appellerar till förnuft och logik. Detta blir också synligt i kritiken av kommunismen. Kommunismen kritiseras inte för irrationalism, utan för att dess prediktioner inte har slagit in, dvs. för att teorin är falsk.
Använde nazisterna språket för att kontrollera människors tänkande och beteende?
I 1984 skriver Orwell att Partiet räknade med att Newspeak skulle vara färdigställt år 2050, drygt 100 år efter det socialistiska maktövertagandet. Syftet med det nya språket skulle vara att sänka människors medvetandegrad och förhindra formulerandet av heretiska idéer.
Det kommunistiska imperiet i Europa varade i drygt sju decennier. Europas kommunister hade alltså goda möjligheter att hinna skapa något som liknar ett kommunistiskt Newspeak.
När Partibyråkrater pratar med varandra i 1984 blandar de uttryck från Newspeak med standardengelska. Som vi ska se finns det likheter mellan Newspeak och kommunistiskt språk på denna punkt. Det kommunistiska språket var fullt av esoteriska termer. Dock verkar det inte som att kommunisterna hade för avsikt att skapa ett helt nytt språk. De gick förvisso längre än nazisterna i sin samhällsomdaning. Nazisterna lämnade i stort sett det tyska samhället intakt, kommunisterna krossade det gamla samhället. Likväl försökte de inte skapa ett helt nytt språk. Istället förlitade de sig på konkret terror.
I likhet med nationalsocialism och Ingsoc saknas det inte formella likheter mellan kommunism och kristendom. I den kommunistiska ideologin är historien Gud, partiet kyrkan och Lenin rörelsens påve. Kommunistpartiet tillämpade apostolisk succession. Arbetarklassen bestod av helgon och borgerligheten utgjorde syndarna. Himmelriket var det kommunistiska samhället och kapitalismen var helvetet. Trotskisterna var kättare och Moskvarättegångarna inkvisitionen. Adam och Eva var den nya socialistiska människan.
Det kommunistiska språket hade, i likhet med det nationalsocialistiska språket, en teologisk prägel. Massorna sägs oavbrutet stärka sin tro på den slutgiltiga segern. Kommunisterna ska frälsa världen och deras kamp beskrivs som helig. Rörelsen har sina martyrer och revisionisterna kallas ibland för “syndare”. Partidoktrinen sägs vara helig. Östtyska kommunister hade till och med en sekulär version av de tio budorden: Den socialistiska moralens tio budord.
Glorifierade det kommunistiska språket staten?
I likhet med Partiet i Orwells roman glorifierade kommunismen staten. I det kommunistiska systemet är individen underordnad staten. Stalin sade att det sovjetiska kommunistpartiet hade byggt upp den största och mäktigaste stat som historien har skådat.
I Ingsoc, socialistpartiets doktrin i 1984, beskrivs individen som en obetydlig cell i den statliga organismen. Under kommunismen spelade individen samma oansenliga roll. Skälet var att den marxistiska doktrinen lägger emfasen på klass, inte individ. Det var också ett skäl till det kommunistiska systemets brutalitet. Det kommunistiska folkmordet var baserat på den Orwellska premissen att grupptillhörighet determinerar medvetande. En gång kulak, alltid kulak. De som hade stöpts i denna ideologi såg inte träden för skogen eller individen för klasserna. Martin Latsis, en av ryska Tjekans överhuvuden, förklarade:
Do not look in materials you have gathered for evidence that a suspect acted or spoke against the Soviet authorities. The first question you should ask him is what class he belongs to, what is his origin, education, profession. These questions should determine his fate. This is the essence of the Red Terror.
I Orwells Oceanien är hela samhället, på ett eller annat sätt, infiltrerat av Partiet. Under kommunismen var det civila samhället förstatligat. Både Oceanien och kommuniststaten håller sig med en omfattande säkerhetsapparat för att kontrollera befolkningen. Spioneriet och angiveriet är utbrett. Det politiska målet är ett atomiserat samhälle, ett samhälle i vilket individen endast har band till staten och partiet.
I båda systemen rättfärdigas det diktatoriska schemat med att folk och parti har smält samman. Det är lika otänkbart att ordinära ryssar inte skulle älska Stalin som att medborgarna i Oceanien skulle avsky Storebror. Alla framgångar tillskrivs dem. De sägs vara allvetande och deras kärlek till medborgarna sägs sakna gränser.
Kommunistregimerna hade, i likhet med Hitlertyskland och Partiet i Orwells roman, planer på att skapa en ny människa. Lenin och Stalin betraktade, precis som Hitler, sitt folk som en oformlig massa av vilken den nya socialistiska människan skulle stöpas.
Kanske skulle man kunna hävda att cynismen inte var lika utbredd i Tyskland och Sovjet som i Orwells Oceanien, att nazisterna och kommunisterna, trots allt, hade en utopi. Det styrande Partiet i Oceanien eftersträvade varken världsherravälde eller ett klasslöst samhälle. Dess enda målsättning var att cementera partiets makt över medborgarna. Dessvärre finns det inget som tyder på att nazister och kommunister hade ett annorlunda mål. Det urskillningslösa mördandet ger tvärtom vid handen att de var beredda att gå hur långt som helst för att bevara partiets makt.
Var den kommunistiska världsbilden manikeisk?
Om den nazistiska propagandan hade som mål att stärka känslan av blodsgemenskap och gemensamt historiskt syfte, hade emfasen på social klass en liknande funktion under socialismen. Nazisterna ville skapa en nationell socialism baserad på ras, kommunisterna vill skapa en nationell socialism baserad på klass. Det var klasstillhörigheten som skulle garantera gemenskapskänslor och borga för rörelsens enhetlighet.
Följaktligen var den kommunistiska världsbilden lika manikeisk som någonsin nazismens och Partiets världsbild. Världen uppfattades som en stridsskådeplats. Precis som i Orwells Oceanien och Hitlers Tyskland antogs alla politiska problem ha två och endast två sidor. Det finns inget intellektuellt utrymme för en tredje ståndpunkt.
I marxismen rättfärdigas denna komplexitetsreduktion med att historien har en inbyggd mening, ett förutbestämt slutmål. Historien antas vara berättelsen om en serie klasskamper vars naturliga kulmination är det kommunistiska samhället. Våldet är därför en naturlig ingrediens i marxismen. Våldet är det som ska förlösa socialismen och lägga en solid grund för kommunismen. Kapitalistklassen antas nämligen inte ge upp sin makt utan strid. Därför krävs proletär diktatur.
Kampen handlade inte endast om kamp mot kapitalism, imperialism eller revisionism. Det kommunistiska språket var starkt militaristiskt. Att öka produktionen vid en fabrik karakteriserades som en stormattack. I Kina skapades så kallade chockbrigader vars uppgift var att döda sparvar eftersom fåglarna antogs äta upp värdefullt spannmål. Nikolai Krylenko, politiker och hängiven bolsjevik, gav uttryck för sin socialistiska entusiasm genom att uppmana till klasskamp på schackspelandets område:
We must finish once and for all with the neutrality of chess. We must condemn once and for all the formula “chess for the sake of chess”, like the formula “art for art’s sake”. We must organize shockbrigades of chess-players, and begin immediate realization of a Five-Year Plan for chess.
Eftersom tillvarons essens antas vara kamp, finns fienden överallt. Borgarklassen och kulakerna var de naturliga fienderna. Efter dem kom den internationella imperialismen, utländska socialistpartier som inte erkände kommunistpartiets överhöghet och fiender inom de egna leden. I realiteten var alla mer eller mindre misstänkta femtekolonnare. Den stalinistiska terrorn upphörde inte på grund av att kommuniststaten hade fängslat, deporterat eller mördat alla reella och inbillade fiender, utan därför att de inbillade fienderna hade blivit så många att systemet inte kunde hantera det.
Den manikeiska världsbilden förklarar också det kommunistiska språkets brutala karaktär. I likhet med Partiet i Orwells Oceanien odlade kommunistregimerna medborgarnas hat mot fienden. Kommunistregimerna höll sig inte med hatveckor, men de hamrade oavbrutet in att borgarklassen, kulakerna, imperialisterna och förrädarna skulle krossas med alla tänkbara medel. Huvuden skulle rulla, händer huggas av, fienden utrotas. Stalins efterträdare, Nikita Chrusjtjov, sade följande om trotskisterna:
Our party will mercilessly crush the band of traitors and betrayers, and wipe out all the Trotskyist-Right dregs … We shall totally annihilate the enemies – to the last man – and scatter their ashes to the winds.
Under de så kallade Moskvarättegångarna krävde åklagaren dödsstraff med följande ord:
Our people are demanding: crush the accursed reptiles. … Along the road cleared of the last scum and filth of the past, with our beloved Stalin at our head, we will march onwards towards communism.
Dessa tirader ger ett märkligt intryck, inte minst mot bakgrund av att kommunisterna sade sig representera en högre form av broderskap. En förklaring är att kommunismen i realiteten var uppbyggd på hat. Lenin förklarade att klasshatet är revolutionens primära drivkraft. Om partiet och arbetarklassen inte hatar revolutionens fiender, kommer de inte att vidta de nödvändiga åtgärderna för att krossa dem.
Mao sade att kärlek endast är möjligt i ett klasslöst samhälle.
Resultatet blev moralisk nihilism. På samma sätt som i Orwells Oceanien och Hitlers Tyskland reducerades moral till makt. Lenin sade att allt som gynnar kommunistpartiet är moraliskt eller politiskt korrekt och att det som lägger hinder i vägen är omoraliskt.
I Oceanien är, på ett liknande sätt, Partiets åtgärder inte moraliska därför att de överensstämmer med en abstrakt princip, åtgärderna är politiskt korrekta därför att de är beslutade av partiet. Det tyska nazistpartiet var av samma uppfattning: makten determinerar moralen, inte tvärtom. Följaktligen var det vid en tidpunkt politiskt korrekt att angripa tysk fascism och politiskt inkorrekt att göra det vid en senare tidpunkt.
Innehöll den kommunistiska propagandan eufemismer?
Den kommunistiska propagandan var överfull av eufemismer. De ryska kommunisterna finansierade till en början sin verksamhet med bankrån eller “proletära expropriationer” som de kallade dem.
Deportationer av folkgrupper kallades “socialistisk rekonstruktion”. Den massvält som uppstod efter kollektiviseringen av jordbruket omnämndes som “inadekvat ökning av massornas materiella levnadsstandard”. Morden på bönder som motsatt sig konfiskering av privat egendom, kallades “avkulakisering av landsbygden”. Destruktionen av så kallad borgerlig kultur omnämndes som “kulturrevolution”.
När Sovjet invaderade ett grannland, beskrevs det i termer av “befrielse”. De av Moskva installerade regimerna i Östeuropa kallades “folkdemokratier”. Berlinmuren var en “antifascistisk skyddsvall”. Efter det att Tyskland och Sovjet hade invaderat Polen förklarade Stalin att syftet var att "återställa ordning och fred" i landet.
Eufemismerna användes i fullt medvetande om att de var förskönande omskrivningar av verkligheten. På 1920-talet klagade europeiska kommunister över att den kommunistiska terminologin skrämde i väg människor. Det upplevdes t.ex. vara mycket svårt att övertyga människor om fördelen med proletariatets diktatur. Karl Radek som var sekreterare i Komintern, uppmanade partimedlemmar att istället använda uttrycket “arbetarregering” eftersom det lät mer oskyldigt.
Kampen om språket
Ett skäl till att kommunismen appellerade till så många människor i väst var inte endast dess löfte om evig fred, sant broderskap och måttlöst ekonomiskt välstånd efter det att kapitalismen hade störtats utan också tesen om att kommunismens seger på något outgrundligt sätt var förutbestämd.
Människor imponerades och skrämdes av den kommunistiska propagandans bombastiska utformning. Det kommunistiska språket hade sin monumentalism gemensam med nazismen och Partiet i Orwells roman. De ekonomiska målen var alltid uppnådda och arbetslösheten var “likviderad”. Det kollektiviserade jordbruket var det mest produktiva i hela världen. Alla planer var i kolossalformat och framstegen var grandiosa.
Det sovjetiska systemet sades inte endast vara en miljon gånger mer demokratiskt än den borgerliga demokratin, det sovjetiska folket var en enhet, politiskt och moraliskt. Alla strävade i samma riktning. Alla kämpade för samma mål. Parti och folk var oskiljaktiga. Precis som under nationalsocialismen, borde man kanske tillägga.
Stalin och NKVD-chefen Nikolai Yezhov på promenad. Källa: Wikipedia.
En vanligt förekommande metod var dogmatisk deduktion. Dogmatisk deduktion innebär att man utgår ifrån en falsk premiss och från den härleder en slutsats. Slutledningen är giltig, även om slutsatsen strider mot kända empiriska fakta.
Låt oss kika på ett exempel. Kommunister hävdade ofta att det inte kan finnas dissidenter under socialismen, utan att sådana är imperialismens agenter.
Så här ser argumentet ut.
Människor demonstrerar sitt missnöje när de är förtryckta. Förtryck är endast nödvändigt i klassamhällen. Eftersom kommuniststaterna har avskaffat klassamhället, har människor ingen anledning att protestera. Följaktligen finns det inga dissidenter under socialismen. Folk och parti har smält samman till en enhet. Dissidenterna är därför imperialismens hantlangare.
Dogmatisk deduktion användes flitigt av kommunistregimerna och deras medlöpare i väst. Våra riksdagskommunister använde metoden både för att bevisa att kommunistdiktaturerna var mer demokratiska än västdemokratierna och att vårt lilla land var ett större hot mot freden än Sovjetunionen som ockuperade halva Europa.
Efter det att Yezhov fallit i onåd hos Stalin och avrättats, redigerades han
bort från bilden.
Källa: Wikipedia.
- Alla vet ju att…
- Ingen ifrågasätter att…
- Det är uppenbart att…
- Historien har ju visat att…
- Alla intelligenta personer känner till att…
Man smutskastade kritiker med ironiska citationstecken, prefix och suffix. Istället för att förklara hur det kommunistiska systemet kunde vara en miljon gånger mer demokratiskt än det representativa demokratiska systemet, beskrev man föraktfullt väst som den “fria världen”. Socialdemokrater kallades “så kallade” socialister. Demokratiska socialister avfärdades föraktfullt som reformister.
Ofta talade man med kluvna tungor. När propagandan riktade sig till icke-kommunister i väst använde man “ekonomisk planering” istället för “expropriation av privat egendom”.
Elastiska termer användes flitigt. Ordet “kulak” är ett exempel. Ursprungligen syftade ordet på personer som lånar ut pengar mot ränta, men under Stalin expanderade innebörden till att omfatta alla individer som motsatte sig kollektiviseringen av jordbruket. Dessutom: när en individ väl hade fått stämpeln på sig fanns ingen återvändo. En kulak som hade degraderats till fattigbonde efter det att kommuniststaten hade exproprierat hans eller hennes egendomar, var fortfarande en kulak och behandlades därefter.
I likhet med regimen i Orwells roman och Hitlertyskland försökte kommuniststaterna också manipulera språket.
En föredragen metod var snäva definitioner. Enligt denna metod kan ett ord ha en och endast en innebörd och det är den av partiet auktoriserade innebörden. “Fred” är ett exempel. Den kommunistiska definitionen betonade frånvaron av krig och konflikter, men krig och konflikter antogs endast kunna uppkomma under kapitalistiska omständigheter. “Imperialism” är ett annat exempel. I väst antar vi att alla länder kan föra en imperialistisk politik. I kommuniststaterna var imperialism förbehållet kapitalistiska länder. Socialismen var, per definition, fredlig. Ordet “internationalist” är ett tredje exempel. När svenskar hör det ordet, tänker vi på Dag Hammarskiöld, men i den kommunistiska ordboken var en internationalist en person som försvarade Sovjetunionen därför att Sovjet antogs vara världsrevolutionens bas. “Heroism” definieras i det kommunistiska lexikonet som något progressivt. Det innebar att Finland inte utkämpade ett heroiskt försvarskrig mot de sovjetiska inkräktarna år 1939. Tvärtom: finländarna agerade objektivt sett i imperialismens tjänst och Stalins invasionsstyrkor var objektivt sett heroiska.
En annan metod var användningen av ambivalenta ord. Ett och samma ord kunde ha en positiv eller negativ innebörd beroende på sammanhanget. Kommunister uppmanades att hata kapitalistklassen och kapitalistklassen kritiserades för att hata kommunister. Under kommunismen sades polisen existera för att skydda arbetarklassen, under kapitalismen existerade polisen endast för att skydda kapitalistklassen.
Det kanske vanligaste knepet var användningen av stipulativa definitioner. En stipulativ definition tar ett ord med en vedertagen innebörd och ger det en helt ny mening. I Oceanien definierades således “fred" i termer av krig och “kunskap” i termer av ignorans. En hel rad ord gick samma öde till mötes under kommunismen. Två exempel.
Vad är ett rättvist krig? Endast kommunistiska stater kan föra rättvisa krig eftersom sådana krig, enligt det kommunistiska lexikonet, syftar till att störta kapitalismen. I den sovjetiska grundlagen stod det att allt makt tillhör folket. Vilka tillhörde då folket? Svaret är att med “folk” avsågs de klasser som deltar i den progressiva utvecklingen av samhället.
I liket med Orwells Oceanien och Hitlertyskland försökte kommunisterna också påverka språket genom att eliminera ord. Den östtyska staten såg till att nya utgåvor av ordböcker inte innehöll olämpliga ord.
Summa summarum
Den kanske viktigaste skillnaden mellan regimen i Oceanien och kommuniststaterna och Hitlertyskland är att de senare inte försökte konservera sin makt genom att skapa ett helt nytt och kompakt språk. Nationalsocialismen och kommunismen skapade tvärtom nya termer. Orden blev fler, inte färre.
En annan viktig skillnad är att medan den kommunistiska och nazistiska ordsamlingen var avsedd att användas av allmänheten, skulle Newspeak endast talas av partibyråkrater.
Likväl finns det likheter mellan nationalsocialistisk och kommunistisk propaganda och Newspeak. Nazisterna och kommunisterna försökte på olika sätt att manipulera språket. De politiskt beslutade språkliga manipulationerna speglade de av staten åvägabringade sociala, ekonomiska och politiska förändringarna. Ord som “femårsplan”, “ungdomsbrigad” och “fotbollskollektiv” reflekterade förstatligandet av samhället och utgjorde ett försök att påverka människors tänkande i kollektivistisk riktning.
Den kanske viktigaste frågan är hur realistisk Orwells framtidsvision var. Orwell sade själv att boken inte var avsedd att förutsäga framtiden. 1984 utgick ifrån tesen att ett perfekt despotiskt system måste avskaffa människors förmåga att tänka självständigt och extrapolerade tesen in i en fiktiv framtid. Totalitära regimer kommer, om vi får tro Orwell, att försöka manipulera medborgarna genom att manipulera det skrivna och talade språket.
Likväl var Orwell övertygad om att boken beskrev tendenser i verkligheten:
En av tuberkulos hårt märkt Orwell uttalar sig för sista gången om sin berömda roman.
Detta föder en ny frågeställning: fungerade indoktrineringen i Hitlertyskland och kommuniststaterna? Svaret på den frågan är att evidensen är mixad. Young menar att det inte var ovanligt att flyktingar från kommunistväldet var djupt kritiska till det kommunistiska systemet, men att de också hade problem att formulera sin kritik och sin syn på verkligheten på ett annat sätt än i marxist-leninistiska termer. En möjlig slutsats är således att även om människor inte är instängda i sitt språk, kan ett reglerat språk som det kommunistiska språket förvränga människors tänkande och syn på verkligheten.
John Wesley Youngs bok Totalitarian Language: Orwell’s Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents är unik såtillvida att få forskare har tagit sig an uppgiften att analysera totalitära regimer med utgångspunkt i Orwells legendariska roman. Boken är välskriven och i högsta grad läsvärd. Tyvärr är den svår att få tag på. En följd är att priset på boken i dagsläget är skyhögt. Därför kan det vara värt att skumma av boklådor och antikvariat med jämna mellanrum.