Härförleden föreslog två lundasociologer, en lektor och en docent, att svensk polis bör “nedmonteras”. Forskarnas argument är, minst sagt, undermåliga. Faktum är att de är chockerande usla.
Källa: Pixabay.
Varför ska polisen “nedmonteras”?
Svaret är att svensk polis är rasistisk. Hur vet artikelförfattarna det? Svaret på den frågan är att polisen fokuserar på “så kallade utsatta områden” och ignorerar områden där “Swedbanks chefer bor”.
Nästa fråga är därför: Varför är det rasistiskt?
Svaret finns i frasen “så kallade utsatta områden”.
Utsatta områden är, om vi får tro lundasociologerna, egentligen inte utsatta. De områden som polisen kallar “utsatta områden” kännetecknas i realiteten av “fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet”, inte kriminalitet.
Varför ljuger polisen om utsatta områden?
Svaret är att den är rasistisk. Detta förklarar, menar artikelförfattarna, varför polisen genomför “militära invasioner” i så kallade utsatta områden.
Problemet är alltså inte brottslighet, utan fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet och rasism. Därför kan det också lösas med “omfördelning av resurser” och med “nedmontering” av polisen.
Stötestenen
Problemet är naturligtvis att utsatta områden faktiskt kännetecknas av hög kriminalitet. Det är ett empiriskt faktum. Människor begår brott. Hur hanterar lundasociologerna detta? De säger följande:
Genom att kontrollera vissa stadsdelar och människor producerar polisen brottsstatistik som legitimerar mer kontroll av samma människor och stadsdelar. Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter. Rika personer och de områden där de befinner sig kontrolleras inte alls på samma sätt.
Låt oss försöka översätta stycket till svenska.
Den första delen i den första meningen säger att det är vanligt med poliser i utsatta områden.
Den andra delen av meningen säger något i stil med att polisen producerar brottsstatistik genom att patrullera i utsatta områden. Denna statistik sägs skapa “en bild av vilka som är kriminella”.
Det är en märklig slutsats. Att polisen är närvarande i utsatta områden producerar naturligtvis ingen brottsstatistik. Det förstår minsta barn. Brott producerar brottsstatistik.
Lundasociologerna hänvisar till Black Lives Matter, men det gör argumentet än mer svårt att förstå. Varför ska svensk polis “nedmonteras” därför att en amerikansk polis i Minnesota har åtalats för dråp? Svensk polis har ingenting att göra med George Floyds död.
Antag att vi hittar en amerikansk sociolog som har gjort sig skyldig till forskningsfusk. Tror vi att lundasociologerna skulle kräva att staten lägger ned landets sociologiska institutioner? Knappast. De hade krävt mer sociologi, inte mindre.
Lundasociologernas analys är marxistisk. Det spelar i realiteten ingen roll vad polisen gör. Marxismen stipulerar att polisen utgör en del av statens våldsapparat. Därför har polisen en repressiv funktion. Polisen arbetar i det beståendes tjänst. Den jagar inte brottslingar om dessa är bankdirektörer. Istället överkontrollerar man de som utgör ett potentiellt hot mot den sociala ordningen: fattiga, arbetslösa och trångbodda. Lundasociologerna vill demontera repressionsapparaten eller den apparat som upprätthåller den sociala ordningen och bereda väg för en radikal omfördelningspolitik. Följaktligen försöker de mana fram bilden av en rasistisk poliskår som producerar statistik som inte är verklighetsförankrad.
Det är skälet till att lundasociologerna stämplar brottsbekämpning som “militära invasioner”. Det handlar om politik, inte vetenskap.
Lek med ord
Lundasociologerna säger att utsatta områden endast är så kallade utsatta områden. I realiteten spelar det naturligtvis ingen roll vad vi kallar ett område. Låt oss, för argumentets skull, kalla stadsdelen Seved i Malmö “ett så kallat utsatt område”. Enligt lundasociologerna hade narkotikaförsäljningen, sprängningarna, vandalismen och våldsbrotten upphört om polisen hade hållit sig borta från området.
Det är ett bisarrt argument därför att det hävdar att polisen är orsaken till kriminaliteten i Seved. Det är dock inte svårt att förstå hur lundasociologerna tänker. I stadsdelen Rosengård i Malmö har ambulanspersonal utsatts för stenkastning. Det är brottsligt att kasta sten på ambulanspersonal, men om ambulanspersonalen inte hade kommit till området hade brotten naturligtvis inte blivit begångna. Därför är ambulanspersonalen, inte stenkastarna, boven i dramat. Lundaforskarna försöker definiera bort kriminaliteten därför att de vill beskylla polisen för rasism.
Rasistiska algoritmer?
Lundasociologerna hävdar att de ansiktsigenkänningsteknologier som svensk polis experimenterar med är en form av strukturell rasism:
Forskning utförd på Massachusetts Institute of Technology och Microsoft visar att de mest avancerade ansiktsigenkänningsteknologierna gör fel i 34,7 procent av fall med svarta kvinnor, jämfört med 0,8 procent för vita män. Det är en effekt, gömd bakom en illusion av teknologisk objektivitet, som utgör en fortsättning på dagens strukturella rasism.
Detta är naturligtvis nonsens. Faktum är att det inte ens är kvalificerat nonsens.
Det problem som MIT-forskaren pekar på har varit känt i åtminstone åtta år. Hon är heller inte motståndare till ansiktsigenkänningsteknologier. Hon vill att de ska göra sitt jobb korrekt: identifiera ansikten. Ansiktsigenkänningsteknologier används för att matcha bilder. Indisk polis behövde endast fyra dagar på sig att identifiera drygt 3000 saknade barn tack vare ansiktsigenkänningsteknologier.
Det är inte bara polisen som använder ansiktsigenkänningsteknologier. Flygplatser över hela världen använder ansiktsigenkänningsteknologier av säkerhetsskäl. Apples Iphone använder ansiktsigenkänningsteknologi. Facebook använder ansiktsigenkänningsteknologier för att hjälpa synskadade att identifiera ansikten i bilder.
Naturligtvis är ansiktsigenkänningsteknologier inte perfekta. Varför skulle de vara det? De är mänskliga konstruktioner.
Lundasociologerna är övertygade om att samhället är strukturellt rasistiskt och att det är skälet till att ansiktsigenkänningsteknologier har svårare att identifiera svarta och kvinnor. Uttryckt på ett annat sätt: de är övertygade om att poängen med ansiktsigenkänningsteknologier är att de ska felidentifiera människor.
Vad beror det då på att ansiktsigenkänningsteknologier har svårare att identifiera svarta kvinnor än vita män? Svaret på den frågan är att ingen vet med säkerhet.
En teori är att det är naturen som spelar oss ett spratt: svarta är mer lika varandra än vita är lika vita. En annan teori är att det beror på brist på kontraster. Ansiktsigenkänningsteknologier har också svårare att identifiera kvinnor än män, något som forskarna misstänker bero på att kvinnor använder smink.
Det finns många olika teorier och mycket arbete återstår, men att som lundaforskarna gör – reducera ett svårlöst tekniskt problem till strukturell rasism är bara löjligt.
Varför kan inte sociologiska institutionen i Lund komma upp med en algoritm? Det hade ju varit ett värdefullt bidrag i kampen mot strukturell rasism.
Chockerande uselt.