Home » Okategoriserade » Cancelkulturen i Sverige. Fallet Alexander Bard

Cancelkulturen i Sverige. Fallet Alexander Bard

Vi har begåvats med ett nytt och svåröversatt begrepp: “cancel culture”. Med “cancel culture” åsyftas en organiserad kampanj vars målsättning är att krossa en individs ekonomi, sociala ställning och allmänna rykte. Alexander Bard är den senaste måltavlan. Bard attackeras nu både från höger och vänster därför att han har raljerat över Black Lives Matter (BLM).
Frågan är emellertid om de som driver denna kampanj vet vad de har gett sig in på. Bard är en av Sveriges få digitala stridsvagnar. Få kan gå bärsärkagång i sociala medier som Bard. Han har aldrig backat från en position som han anser är korrekt. Dessutom är han rik och smart. Redaktören misstänker att Bards belackare har tagit på sig en större uppgift än de klarar av.

Alexander Bard

Alexander Bard. Källa: Frankie Fouganthin.

Dagens Nyheter

Det började på Dagens Nyheter. DN är Sveriges största morgontidning och beskriver sig som “oberoende liberal”. Liberalismen har historiskt sett stått för yttrandefrihet. Numera befinner sig svensk liberalism i fritt fall.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski uppmanade härförleden i, mer eller mindre förtäckta ordalag, TV4 att sparka Alexander Bard från programmet Talang eftersom Bard “umgås med personer som har varit nazister”.
Notera hur Wolodarski argumenterar. Wolodarski säger inte att Bard sympatiserar med personerna ifråga. Inte heller kritiseras Bard för att han rör sig i nazistkretsar. Nej, Wolodarski kritiserar Bard för att han umgås med före detta nazister. Vad är det för fel på före detta nazister? Är det inte bra med före detta nazister?
Wolodarski kritiserar också Bard för att umgås med aktiva medlemmar i “vit makt-miljön”. Vem eller vilka är det som Bard sägs umgås med och vad menar Wolodarski med “umgås”? Wolodarski syftar på Gustav Kasselstrand, före detta Sverigedemokrat. Vad menar Wolodarski när han säger att Bard umgås med Kasselstrand? Svaret är att Bard har debatterat Kasselstrand och det irriterar Wolodarski så till den milda grad att han anser att TV4 bör sparka Bard från Talang.
Notera återigen hur Wolodarski formulerar sig. Han säger inte att Bard har samma åsikter som Kasselstrand. Bards synd är att ha debatterat Kasselstrand. Det är ett märkligt argument. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark debatterade kommunistledaren Lars Werner upprepade gånger. Innebar det att de “umgicks”? Innebar det att Ahlmark borde ha skilts från sitt politiska uppdrag?
Wolodarskis analys är rent nonsens.
Wolodarski har inte ens gjort sig besväret och lyssnat på debatten mellan Bard och Kasselstrand. Om Wolodarski hade gjort det, hade han upptäckt att Bard krossar “Kasselstrands motbjudande etnonationalism”. Citatet kommer från Expressens Karin Olsson som har lyssnat på diskussionen. För Wolodarski spelar sådana triviala fakta ingen roll. Vem bryr sig om att Bard faktiskt kritiserade Kasselstrand, han borde inte ha ställt upp och debatterat Kasselstrand och därför förtjänar han att sparkas från TV4.
Kanske menar Wolodarski att Bards medverkan i debatten legitimerade Kasselstrand. Frågan är emellertid hur Bard kunde legitimera Kasselstrand när han, som Olsson formulerar det, krossade dennes “motbjudande etnonationalism”. Legitimerar inte DN kommunism och socialism när de intervjuar Jonas Sjöstedt och Sven Wollter?
Kanske är det så enkelt att i Wolodarskis och TV4:s kyrka har du inte rätt att välja ditt umgänge.

TV4 sparkar Bard

Till slut fick TV4 emellertid nog och sparkade Bard. Bards brott var följande tweet:

ABrds tweet

Källa: Twitter.

Initiativet togs av Bards jurykollega Bianca Ingrosso. Ingrosso ställde ultimatum: antingen lämnar Bard programmet eller så gör jag det. Bard är en personlighet. Ingrosso har gjort sig en förmögenhet på att prata om smink och handväskor. Hon har också en populär blogg. Bloggen har fått flera utmärkelser. Inläggen skrivs emellertid av mamma Pernilla. Biancas motivering ser ut på följande sätt:

Jag fick en förfrågan om att blogga och sen tyckte jag att det var dötrist. Alltså, jag orkade inte ta bilder och tyckte att det var så jobbigt att sitta vid datorn och skriva, så då satt mamma uppe om nätterna och bloggade åt mig.

Produktionsbolaget valde sedermera att ställa sig på Ingrossos sida och Bard meddelades att hans TV4-karriär var över. Som om det vore nog. Nu har Bard dessutom stämts för hets mot folkgrupp för sin tweet.

Kriminalitet i det svarta Amerika

Eftersom BLM:s paradfråga är polisvåldet mot svarta ska vi säga några ord om det. Det är emellertid omöjligt att förstå detta problem utan att ha en korrekt bild av kriminaliteten i det svarta Amerika.
Låt oss börja med mord och låt oss jämföra vita och svarta amerikaner. Vi bortser alltså från mord utförda av spansktalande och indianer och de mord där gärningsmannens ras inte har kunnat identifieras. Vi begränsar också vår jämförelse till 2018. Vilka var mördarna?
Enligt FBI ser fördelningen på ras ut på följande sätt. I de fall där gärningsmannens rastillhörighet har kunnat fastställas var 42 procent av mördarna vita och 55 procent svarta. USA:s svarta utgör 12 procent av befolkningen. Om vi således eliminerar alla svarta kvinnor, barn och pensionärer från statistiken, blir slutsatsen att över hälften av alla mord i USA begicks av cirka tre procent av befolkningen.
Låt oss nu granska mordoffren.
FBI:s statistik fokuserar på fall där vi har en gärningsman och ett offer. Antalet mördade svarta och vita år 2018 var under dessa förutsättningar drygt 13 500 personer. Av dessa var 7407 personer svarta.
Vem mördade dessa 7407 individer?
Poliser? Nej, det är dessbättre inte sant. Amerikansk polis skjuter ungefär 1000 människor per år. De flesta som skjuts till döds av polis är beväpnade eller farliga på annat sätt. Enligt Washington Post blev 14 obeväpnade svarta män skjutna till döds av polis förra året. Samma år sköt polisen 25 obeväpnade vita. Det ska ses mot bakgrund av att polisen verkställer cirka 10 miljoner arresteringar varje år.
Vita amerikaner? Nej, inte heller det stämmer. Vita amerikaner stod för 8 procent av morden på svarta. Svarta amerikaner stod för 16 procent av morden på vita. Det spelar ingen roll om man räknar med procent eller absoluta tal: svarta mördar fler vita än omvänt.
Om det inte är polisen eller vita amerikaner som är bovarna i dramat, vem är det då? Den bistra sanningen är att nio av tio av de som mördar svarta själva är svarta.
Vi ser nu hur BLM:s världsbild sakta rämnar. Det är inte polisvåldet eller vitas våld mot svarta som är problemet, utan våldet bland svarta. Hur i all världen kan vita amerikaner bära skulden för att svarta amerikaner mördar varandra?
Om vi tittar på arresteringsstatistiken över till exempel rån, grov misshandel, bilstölder och vapenbrott får vi en snarlik bild. En tredjedel av de som arresteras för bilstöld är svarta. Trettiofem procent av de som arresteras för grov misshandel är svarta. Över hälften av den som arresteras för rån är svarta. Fyrtiofyra procent av de som arresteras för vapenbrott är svarta.
BLM har påtalat är att poliser skjuter fler svarta än vita. Svarta utgör 12 procent av befolkningen, men drygt 23 procent av de som skjuts av polis. Detta sägs bevisa att svarta diskrimineras av rättssystemet.
Det är ett dåligt argument.
Den traditionella definitionen av “diskriminering” förutsätter avsikter. Det är inte orättvist att redaktören är närsynt. Hans närsynthet är ett naturfenomen. Det är inte orättvist mot en individ att denne måste kämpa för tillvaron om denne lever helt isolerad på en ö. Dispariteter kan också uppkomma i relationer, till exempel när människor konkurrerar med varandra. Det var inte orättvist mot Mike Tyson att han förlorade tungviktstiteln till James Douglas.
Diskriminering förutsätter avsikter. Det är skälet till att slaveriet var diskriminerande. Slavägarna särbehandlade svarta med avsikt. Det var skälet till att apartheidsystemet var diskriminerande. Den sydafrikanska regimen särbehandlade svarta med avsikt.
Dispariteter bevisar alltså inte diskriminering. Det BLM och många organisationer på vänsterkanten gör är att de förnekar existensen av dispariteter och hävdar att alla skillnader beror på diskriminering.
Således hävdar BLM att gruppresentation bevisar diskriminering. Eftersom USA:s svarta utgör 12 procent av befolkningen, men en tredjedel av fängelsepopulationen, diskriminerar rättssystemet svarta. Eftersom svarta utgör 12 procent av befolkningen, men 23 procent av de som dödas av polis, diskrimineras svarta av polisen.
I realiteten är orsaken till att svarta är överrepresenterade i brottsstatistiken att svarta amerikaner begår många brott. Den höga brottsligheten bland svarta leder till onödigt många poliskonfrontationer och ibland slutar dessa olyckligt.

Är Bards tweet rasistisk?

För att förstå Bards tweet måste vi sätta in den i ett korrekt sammanhang. De som kritiserar Bard för rasism har missat att det är BLM, inte Bard, som driver tesen att det svarta Amerika är i kris. Utan denna premiss hade BLM inget existensberättigande. Den är lika fundamental för BLM som Gudshypotesen är för Katolska kyrkan. Om Bards tweet är rasistisk, är BLM en rasistisk organisation.
Bard och BLM är eniga om att det svarta Amerika befinner sig i kris, men de förklarar den på olika sätt. BLM hävdar att den officiella statistiken bevisar att svarta diskrimineras av det vita Amerika. Bards tweet är en replik på denna teori. Han tror inte att Amerika är obotligt rasistiskt. Hans budskap är positivt: utbilda dig, skaffa dig ett jobb, håll dig innanför lagens ramar och det kommer, med största sannolikhet, att gå bra för dig.
De som hävdar att Bards tweet är rasistisk kan inte läsa eller så drivs de av ren illvilja.