Home » Okategoriserade » Feministiska komplikationer

Feministiska komplikationer

Svensk politisk debatt har onekligen något sövande över sig. Ett exempel är socialdemokraternas valmanifest. Det enda Göran Persson kan förmå sig att göra är att lova mer bidrag. Rösta på oss och vi belönar er med höjda bidrag! Med mer bidrag blir Sverige rättvisare! Det är det statsbärande partiets bidrag till valdebatten. Kanske skall man inte förvåna sig över att människor undviker politiken och att valdeltagandet har minskat de senaste tio åren. Numera är det endast landets feminister som bjuder på lite underhållning.

“Kackerlackor”

Feministernas egen musikfestival – SheMusicfestivalen – dras med ekonomiska problem. Publiken har nämligen uteblivit. Det finns en uppsjö standardförklaringar som arrangörer brukar använda sig av när biljettförsäljningen sviktar. Man skyller på vädret. Det är en klassiker. Eller så säger man att ett friidrottsevenemang eller en TV-serie stal publiken.
Gudrun Hauksdottir, SheMusicfestivalens arrangör, är inte lika återhållsam. Hon kallar den uteblivna publiken “kackerlackor”. För Hauksdottir handlar SheMusicfestivalen inte primärt om musik. Det är feministisk manifestation och att lösa biljett är följaktligen ett politiskt ställningstagande eller en solidaritetsfråga, som hon föredrar att kalla det. De som sympatiserar sig med kvinnosaken skall ställa upp vare sig man gillar musiken eller inte. Punkt! Hauksdottirs resonemang påminner lite om 68-aktivisterna när de brände sina skivsamlingar och förpassade hela bokskatter till soptunnan i solidaritet med arbetarklassen.
Hauksdottirs reaktion är naturligtvis löjlig, på gränsen till barnsligt löjlig. Samtidigt är det svårt att inte le i mjugg. En närmare granskning av festivalekonomin visar inte överraskande att biljettförsäljningen endast är en del av problemet. SheMusicfestivalen får nämligen hälften av sina inkomster i bidrag från stat och kommun. Den ideologiskt förstockade Hauksdottir vägrar dock ge upp. Det är inte SheMusicfestivalen som det är fel på, utan publiken. Hauksdottir är förbannad och har för avsikt att uppvakta Malmö kommun och Kulturrådet och begära mer pengar!
Hauksdottirs krisanalys verifierar den teori om kulturarbetare som undertecknad har hållit för sann de senaste 15 åren: storleken på kulturarbetarkollektivets ego står i omvänd proportion till den nytta som samma kollektiv tillför samhället.

Är Malmöfestivalen “rättvis”?

Det är en fråga som Sydsvenska Dagbladet nyligen valde att plåga sina prenumeranter med. Bakgrunden till frågeställningen var att tidningen upptäckt att kvinnliga musiker kommer att vara underrepresenterade under Malmöfestivalen. Kvinnorna kommer endast att stå för 39 procent av underhållningen. För politiskt korrekta är detta givetvis en anledning att ropa “Kris!” och kräva mer så kallad rättvisa. Hans Simonen, som är bokningsansvarig för några av festivalens scener, har dock låtit meddela att målet naturligtvis är fifty-fifty. På Samtiden.com är vi naturligtvis oändligt tacksamma över att kommunen har så högt ställda ambitioner. Vi blev självklart djupt chockade över att den kvinnliga representationen inte nådde fram till 50-procentstrecket. Måtte kommunen lyckas i sitt uppsåt!
Fast nog är det lite märkligt att kommunen säger sig måna om musikalisk könsmångfald samtidigt som den delar ut dyra skattepengar till enkönade SheMusicfestivalen. Varför inte ställa ett motsvarande krav på Hauksdottir? Men det kanske är för mycket begärt av “progressiva” kommunalpolitiker.

Genusgeograf på patrull

Birgitta Andersson är genusgeograf. Det innebär, kort uttryckt, att hon studerar stadsmiljöer ur ett feministiskt perspektiv. Det är lite 60-tal över fröken Andersson. På 60- och 70-talet var det vanligt att folk med akademisk utbildning undersökte stadsmiljöer ur en marxistisk synvinkel. Den fråga som man ställde sig var om städer förtrycker eller inte förtrycker arbetarklassen. Sedan kom feminismen. Eftersom feminismen inte är en lika intellektuell rörelse som marxismen, har perspektivet krympt och komplexa problem reducerats till trivialiteter. Fröken Anderssons fråga är följaktligen inte om städer förtrycker arbetare, utan istället “På vilket sätt förtrycker städer kvinnor?”.
Problemet, enligt Andersson, är att städer planeras av män för män. Männen bygger hus med tvättstugor i källarplanet utan fönster, vilket gör kvinnor otrygga. Männen sparar på gatubelysningen, vilket gör att kvinnor tvingas gå omkring i mörker. Männen odlar buskar på parkeringsplatsen för att dölja sina bilar, vilket skapar otrygghetskänslor hos förbipasserande kvinnor:

Vad jag verkligen efterlyser är en fördjupad insikt om könsperspektivets möjligheter hos politiker och stadsplanerare - hos maktens män helt enkelt. … Bara i ett jämställt samhälle kan vi bygga en jämställd stad.

Vad vill fröken Andersson sätta i den patriarkala trafikpolitikens ställe? Det får vi dessvärre inte veta. Förmodligen beror det på att Andersson endast beskriver kvinnors upplevelser. Lunds cykel- och gångtunnlar är inte ett “skräckexempel på manlig planering” därför att kvinnor ofta blir attackerade där, utan därför att kvinnor tycker att det är otäckt att vistas i dylika miljöer. Fler kvinnor är män oroar sig över att de skall bli överfallna. Fler kvinnor än män är rädda för främmande personer. Kvinnor som har utsatts för våldsbrott är i hälften av fallen bekanta med gärningsmannen. För män är motsvarande siffra var fjärde gärningsman. Statistik av denna typ är intressant därför att män är mer utsatta för våld än kvinnor. Män har en större anledning att oroa sig för att bli överfallna av en totalt obekant person. Det paradoxala är alltså att män verkar bygga stadsmiljöer som inte gynnar dem själva.
Utgör våldtäkter ett undantag från regeln? Faktum är att när det gäller våldtäkter så är gärningsmannen och offret ofta bekanta med varandra. De flesta våldtäkterna sker heller inte utomhus, utan i hemmet. De rena överfallsvåldtäkterna, dvs. våldtäkter där mannen och kvinnan inte känner varandra sedan tidigare, utgör endast 12 procent av totalen. Mats E Persson är biträdande närpolischef i Lund och säger att överfallsvåldtäkterna är mycket sällsynta i hans distrikt.
Upplevelser är inte oviktiga. Människors livskvalitet påverkas självklart av hur vi upplever vår omgivning. Men kanske ännu viktigare är att människor har en realistisk hotbild. Undersökningar ger vid handen att en fjärdedel av befolkningen i västvärlden lider av flygrädsla. Samtidigt meddelar oss statistiken att det inte är särskilt sannolikt att vi skall omkomma i en flygplansolycka. Olyckor är så sällsynta att en amerikan lär kunna flyga dagligen i 29 000 år innan vederbörande omkommer i ett haveri. Naturligtvis kan vi anlägga samma perspektiv på andra fenomen: trafikolyckor, brott, sjukdomar osv. Det är förmodligen inte fel att säga att män har en mer realistisk syn på faror än kvinnor. Resonemang av nämnd typ spelar dock ingen som helst roll för genusgeograf Andersson. Fröken Andersson är naturligtvis bekant med distinktionen upplevelse-verklighet, men hon är noga med att endast tala om upplevelser därför att det ger henne möjlighet att framställa kvinnosläktet som mer utsatt än det egentligen är.

Från heterofobi till svensk schlager

Det är tyst om Tiina Rosenberg numera. Hur annorlunda var det inte när Feministiskt Initiativ (FI) grundades? FI var en traditionell vänsterorganisation som kryddat sin marxistiska världsåskådning med extrema feministiska ståndpunkter. I rörelsens epicentrum återfanns Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap i Lund.
Rosenberg ville avskaffa kapitalismen därför att den leder till förtryck av kvinnor. Ingen skulle få tjäna mer än 50 000 i Rosenbergs Sverige. Kvinnolönerna skulle höjas genom att man tar från de rika och ger till de fattiga. Fler detaljer än så ville dock Tiina inte ge. I en intervju i TV4 sade Rosenberg att hennes lösningar på Sveriges problem var så “drastiska” att de inte kunde beskrivas i TV. Man undrar vad Rosenberg hade tänkt sig.
President Bush berättade för amerikansk TV-publik att han hade beordrat en invasion av Irak. Tydligen har kommunisten Tiina något värre i tankarna.
Men Tiina är inte endast övertygad marxist, hon är också lesbisk feminist och fast besluten att en gång för alla göra upp med den så kallade “heteronormativiteten”. Enligt Rosenberg var problemet med den tidiga homosexuella rörelsen att den inte ifrågasatte heterosexualiteten. Begreppet “queer” handlar inte om att upprätta en konsensus mellan homo- och heterosexuella. Det handlar om att ifrågasätta heterosexualiteten. Följaktligen anser Rosenberg att kvinnor som har sex med män är “könsförrädare”. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström lämnade FI efter det att hon blivit kallad “heterosexuell borgarkärring”. FI krävde könsneutrala dopnamn i syfte att utplåna de förhatliga könsskillnaderna. En flicka skall kunna heta Nils och en pojke skall kunna heta Margareta. Äktenskapet skulle avskaffas därför att det, enligt Rosenberg, är heteronormativt och “handlar om ägande” istället för “kärlek och samlevnad”.
Till slut blev det bara för mycket dumheter. När det kablades ut att kiss- och bajsgruppen Radical Cheerleaders hade rappat om mord på män på FI:s kongress, utbröt full kris och snart hade Tiina tagit sitt pick och pack och flytt fältet. Rosenbergs självömkan kände inga gränser:

Jag har fått känna av ett hat som en hel nation spyr ur sig. Heterosexismen har vällt fram, men även om det varit en tung vecka, så låt oss nu vädra ut homofobin.

Därefter blev det tyst. Tills nyligen. I tidningen Student fortsätter Rosenberg att beklaga sig över den behandling som hon tvingades utstå. Den kvinnliga journalisten förmår inte ställa en enda kritisk fråga under hela intervjun. Tvärtom försöker hon moderera bilden av Rosenberg som hetlevrad manshatare. Bland annat får vi veta att Tiina är schlagerfantast. Tiina påpekar dock snabbt att hon inte gillar Carola på grund av sångerskans homofoba uttalanden. Nej, det finns ingen hejd på allt elände som drabbat professorn och hon förefaller vara tröstlös. Rosenberg säger att hon “blev en symbol för allt det som inte fick finnas i politiken”:

Du kan säga mycket i Sverige, men ifrågasätter du den heliga heterosexualiteten så ligger du illa till.

Det kan inte vara lätt att tillhöra den akademiska överklassen i Mona Sahlins Sverige. Föga hjälper det att Rosenberg tjänar cirka 30 000 kronor i månaden och att hon kan på betald arbetstid attackera heterosexuella utan att den ger upphov till några konsekvenser. När Tiina tittar sig i spegeln ser hon inte en självupptagen heterofob, utan ett ett samhällets olycksbarn. Storleken på kulturarbetarkollektivets ego står som sagt i omvänd proportion till den nytta som samma kollektiv tillför samhället.