Grunden för det socialistiska klasshatet är Marx’ arbetsvärdelära. Teorin säger, kort uttryckt, att borgarklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Om vi håller det i minnet, blir det lättare att förstå Martin Latsis. Individen är skyldig i kraft av sin grupptillhörighet. Man kan inte vara medlem i borgarklassen utan att ha exploaterat arbetarklassen. Borgerligheten är, per definition, en kriminell grupp. Det är skälet till att Latsis menar att det inte är nödvändigt att söka “efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten”. Det behövs inte. Grupptillhörigheten determinerar individens skuld. Det är denna idé som gör Marx till klasshatets filosof, par préference.
Det kapitalistiska klassamhället. Källa: Wikimedia
Socialism med små bokstäver
Numera är det ovanligt att socialister uttrycker sig med samma frankhet som Latsis. Det finns naturligtvis undantag. Kommunistiska Partiet är fortfarande troget den ursprungliga doktrinen och uppmuntrar sina medlemmar att “hata överklassen”. Det är dock ett undantag från regeln.
Moderna socialister är mer ambivalenta. Man har inte helt övergett klassretoriken, men man fördrar att prata om “vanligt folk” istället för sociala klasser. Teorin om mervärdeexploatering har gått ett liknande öde till mötes. Vår tids socialister har inte skrotat arbetsvärdeläran, men när den kommer på tal använder de små bokstäver. Att förpassa doktrinen till idéhistoriens avskrädesplats är inte möjligt. Socialismen står och faller med denna dunkla idé. Istället har läran sekulariserats. Det är skälet till att moderna socialister föredrar att prata om orättvisor i allmänhet istället för att anklaga borgarklassen för ekonomisk utsugning.
Detta har påverkat det socialistiska klasshatet. Det socialistiska klasshatet har rönt samma öde som den kristna tron. Det har inte eliminerats, det har förvärldsligats.
Sekulariseringen av kristendomen
Den funktionella definitionen av begreppet “religion” betonar två saker.
För det första: religioner förser människor med ultimata svar på livets gåtor. De förklarar varför universum existerar, varför vi existerar och hur vi ska leva ett rättrådigt liv. För det andra: de fungerar som ett socialt kitt som håller ihop den grupp som de troende tillhör.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Endast 20 procent av befolkningen beskriver sig som religiös. Svenska kyrkan har drygt sex miljoner medlemmar, men endast 2 procent av dessa är regelbundna kyrkobesökare.
De flesta svenskar tror inte att en transcendent Gud har skapat universum och i värdefrågor är de ofta relativister. Inte heller spelar kristendomen i dess ursprungliga version någon större roll för den sociala sammanhållningen i länder som Sverige.
Det är emellertid inte endast menigheten som har blivit mindre religiös. Om svenska folket inte hade känt till att Antje Jackelén är ärkebiskop, dvs. den svenska kristenhetens främsta representant, hade människor nog gissat att hon är socialdemokratisk eller vänsterpartistisk politiker. Ärkebiskopen litar inte på att Gud ska fixa klimatet, istället hoppas hon på “internationella ungdomsuppror”. Inte heller tror hon att Gud bryr sig om splittrade familjer. Istället vill hon se en mer liberal flyktingpolitik. När naturkatastrofer drabbar människor är det riksdag och regering, inte Gud fader, som uppmanas att agera.
Inte ens i den känsliga frågan om religiös tro tar hon sitt ämbete på det allvar som det förtjänar. När ärkebiskopen tvingas att välja mellan mångfald och tro, väljer hon inte överraskande mångfald. Trots att hennes uppgift är att representera den svenska kristenheten vill hon inte vidgå att kristendom är att föredra framför islam. Vad spelar det för roll att i Koranen är Jesus en muslimsk profet som uppmanar människor att underkasta sig Allahs dekret och att kristna och judar i samma bok kallas “de sämsta av alla skapade varelser”, medan muslimer prisas som “de bästa bland skapade väsen”? Mångfald trumfar teologi.
Innebär detta att kyrkan har övergett den kristna doktrinen? Nej, det gör det inte. Doktrinen lever kvar, men den har inte samma kognitiva status som tidigare. Moderna kristna betraktar Bibelns utsagor som poetiska sanningar. De tror inte att Bibelhistorierna har ett explanatoriskt värde. Istället använder de Bibelcitat för att skapa stämning och må bättre. Således rapporterar Expressen att ärkebiskopen använder Bibelord i “klimatkampen”. Inte därför att Bibeln handlar om miljövård, det gör den naturligtvis inte, utan därför kristna numera läser Bibeln på ungefär samma sätt som moderna människor läser Emily Dickinson. Vem bryr sig om himmel och helvete när vi har all denna underbara poesi att trösta oss med?
Sekulariseringen av socialismen
Arbetsvärdeläran är inte endast det socialistiska klasshatets teoretiska premiss, det är socialismens grundval. På samma sätt som kristendomen står och faller med den bibliska doktrinen, är socialismens öde intimt förbundet med arbetsvärdeläran. Socialistiska regimer har åberopat sig på doktrinen när de har förstatligat privat egendom. Arbetsvärdeläran är den dolda premissen för den moderna, socialistiska högskattestaten.
Båda dessa doktriner har sekulariserats.
Längst ute till vänster på den politiska vänsterskalan finner vi Kommunistiska Partiet. Det håller fast vid den ursprungliga doktrinen. Det är övertygat om att överklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Följaktligen ser partiet inget problem med att uppmana partiaktivisterna att överklassen.
Någonstans i mitten på skalan hittar vi Vänsterpartiet. Kommunister som Jonas Sjöstedt är också de övertygade om att de som är rika har blivit rika genom att exploatera sina medmänniskor, men till skillnad från kamraterna till vänster föredrar Sjöstedt att prata om “vanliga löntagare” istället för arbetarklassen och orättvisor istället för mervärdeexploatering. Likväl är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden när Sjöstedt anklagar de rika för att “lura skjortan av vanliga löntagare”.
Längst ute till höger på vänsterskalan finner vi socialdemokratin. Socialdemokraterna är en socialistisk rörelse, men man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta socialdemokrater som anklagar borgarklassen för mervärdeexploatering. Orättvisor har ersatt exploatering i den socialdemokratiska parlören. Socialdemokraterna anklagar inte borgarklassen för ekonomisk utsugning av arbetarklassen, de hävdar istället att så kallat “vanligt folk” är utsatt för orättvis behandling, definierat i termer av produktionsresultatets fördelning. Således kan finansminister Magdalena Andersson säga:
Vi socialdemokrater vill bryta trenden där de som tjänar allra mest betalar mindre och mindre skatt – det handlar om att de allra rikaste i samhället kan bidra lite mer. Inte om högre skatt för vanligt folk.
SSU-ordförande Philip Botström instämmer:
Självklart ska vi beskatta de rika mycket mer och mycket hårdare än i dag, säger Botström. … De måste bidra mer så att vanligt folk kan få det bättre.
Skillnaden är en gradskillnad, inte en väsensskillnad. Kommunistiska Partiet vill använda revolutionärt våld för att expropriera expropriatörerna, socialdemokraterna vill använda skattesystemet. Kommunisterna vill förstatliga kapitalistisk egendom, socialdemokraterna vill, med hjälp av progressiva skatteregler, tvinga de rika att avstå mer privat egendom än “vanligt folk”.
Kommunisterna vill att staten ska äga produktionsmedlen, socialdemokraterna vill beskatta överklassen hårdare än “vanligt folk”. Även här är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden. Frågan är ju varför rika ska betala mer i skatt än “vanligt folk” om de inte har blivit rika på “vanligt folks” bekostnad?
Även om socialdemokrater ogärna säger att klassposition determinerar skuld, vill den straffa överklassen därför att den är överklass. Medlemmar i överklassen ska inte betala mer i skatt därför att de har begått brott mot “vanligt folk”, utan därför att de tillhör överklassen. Grupptillhörighet determinerar skuld.
Kommunister och socialdemokrater är alla övertygade om klasskrigets nödvändighet och arbetsvärdeläran är orsaken. Att de vill utkämpa det med olika medel förändrar inte faktum.
Hvad vilja socialdemokraterna?
Låt oss nu begrunda en invändning. Är inte detta en orättvis beskrivning av det socialdemokratiska partiet?
Låt oss titta lite närmare på partiprogrammet.
I det socialdemokratiska partiprogrammet beskrivs partiets målsättning på följande sätt: att med “medveten kamp” transformera det kapitalistiska klassamhället till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.
Hur ser detta demokratiska socialistiska samhälle ut? Partiprogrammet svarar att “varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning”. Uttryckt på ett annat sätt: “vanligt folk” ska ha inflytande över vad privatägda företag producerar och hur de av det privatägda näringslivet skapade resurserna fördelas. Detta är ett extremt radikalt krav. Ett förverkligande av krav detta skulle kräva långtgående ingrepp i den privata äganderätten.
Varför vill partiet skapa ett socialistiskt samhälle? Svaret är att i icke-socialistiska samhällen har olika grupper olika livsvillkor. Partiet säger vidare att dessa skillnader är “systematiska”:
När tillhörigheten till en viss grupp medför systematiska skillnader i människors livsvillkor och möjligheter till ett gott liv, visar detta på förekomsten av en maktstruktur.
Varför är de omtalade skillnaderna “systematiska”? I citatet ovan säger partiet att det beror på “förekomsten av en maktstruktur”.
Nästa fråga är därför: hur vill partiet förklara förekomsten av maktstrukturer? Varför finns det maktstrukturer? Partiet säger att “klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet.” “Systematiska skillnader” är inte orsakade av tillfälligheter eller individuella skillnader i produktivitet. På klassiskt marxistiskt manér antas det att ojämlikhet kan förklaras med att samhället är en maktstruktur och att denna maktstruktur i sin tur kan återföras på det faktum under kapitalismen äger och kontrollerar borgarklassen produktionsmedlen. Partiprogrammet undviker förvisso den marxistiska terminologin, men andemeningen är densamma. Överklassen är således inte rik därför att dess medlemmar är mer produktiva och kreativa än andra klasser, utan därför att systemet är riggat emot de sistnämnda.
Socialdemokratins samhällsanalys uppvisar således många likheter med den kommunistiska samhällsanalysen. Det är heller ingenting som vi ska förvånas över. Kommunistiska Partiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har sina ideologiska rötter i marxismen. Skillnaden är att sekulariseringen av kärndoktrinen har gått olika långt i de tre partierna.
Slutord
Socialister pratar gärna om nationalsocialistiskt rashat och hur det ska bekämpas. När kommer de att göra upp med rörelsens klasshat? Det bistra svaret är: aldrig. Klasshatets grund är arbetsvärdeläran och utan arbetsvärdeläran kollapsar socialismen som politiskt projekt. Socialistisk politik baseras på premissen att rika har blivit rika på “vanligt folks” bekostnad och att välfärdsstaten endast korrigerar orättvisor. Detta är arbetsvärdeläran i förklädnad. Detta är en doktrin som den socialistiska rörelsen inte kan överge. Att göra det hade varit synonymt med att begå ideologiskt självmord.
Vår tids socialister säger förvisso att de inte hatar överklassen, men hur skulle de kunna göra annat än att förakta en social klass som har byggt upp sitt välstånd genom att sko sig på andras bekostnad? Hatet mot överklassen går som en röd tråd genom socialismens historia.
Detta förnekande är vår tids politiska teater.
Det hedrar den moderna socialistiska rörelsen att den har valt att utkämpa sitt klasskrig med demokratiska medel istället för med koncentrationsläger och nackskott, men nog hade det varit klädsamt om den också hade slutat att beskriva sina motiv med eufemismer som saknar verklighetsförankring.