Anarchy, State, Utopia

För ett år sedan avled Robert Nozick efter en längre tids sjukdom. Nozick var filosof till yrket och verkade som professor i ämnet vid Harvarduniversitetet i USA. Nozick slog igenom år 1974 med boken Anarchy, State, Utopia. Boken vann the National Book Award och utnämndes av The Times Literary Supplement till en av de hundra mest inflytelserika böckerna sedan andra världskrigets slut.
Anarchy, State, and Utopia var avsedd som en kritik av kollegan John Rawls år 1971 publicerade A Theory of Justice. Medan Nozick eftersträvade en uppgörelse med den moderna välfärdspolitiken, utgjorde Rawls bok ett passionerat försvar för den moderna välfärdsstaten. Både Rawls och Nozick arbeten var unika såtillvida att de angrep de dominerande utilitaristiska och värderelativistiska strömningarna inom modern politisk filosofi och visade på behovet av normativ argumentation.

Libertarian eller liberal?

Nozick är libertarian. Ordet “libertarian” skall inte förväxlas med ordet “liberal”. I amerikansk politik är “liberal” en synonym för “vänster”. Men Nozick är heller ingen traditionell högerfilosof. I en artikel i New York Times Magazine år 1978 hävdade Nozick följande::

Right-wing people like the pro-free-market argument, but don’t like the arguments for individual liberty in cases like gay rights - although I view them as an interconnecting whole.

För att förstå hur Nozick ser på individuell frihet, skall vi kika lite närmare på hur han definierar förhållandet mellan moralfilosofi och politisk filosofi.

Om positiva och negativa rättigheter

Den politiska filosofin handlar om förhållandet mellan stat och individ. Enligt Nozick är moralfilosofin mer grundläggande än den politiska filosofin. Moralfilosofin anger därför gränserna för politisk maktutövning. När vi talar om gränser för maktutövning, talar vi om rättigheter.
Nozick antar att det existerar två olika typer av rättigheter: negativa och positiva rättigheter. Negativa rättigheter är naturliga rättigheter och tillkommer individen oberoende av lagstiftning och normer för socialt samspel. Positiva rättigheter är rättigheter som uppkommit till följd av avtal eller konvention och ger en individ eller grupp av individer makt över andra individer.
Samtycket är centralt i Nozicks teori. Negativa rättigheter är mer grundläggande än rättigheter som följer ur överenskommelser därför att en positiv rättighet bara är legitim om den baseras på samtycke från samtliga berörda parter.
Nozick ympar därefter sin rättighetsteori på en teori om moraliska sidorestriktioner. Teorin om moraliska sidorestriktioner kan sammanfattas på följande sätt: en sidorestriktion är negativ till sin natur och beskriver vad som inte får göras mot en individ.
Eftersom moraliska sidorestriktioner är negativa till sin karaktär, hamnar Nozicks teori i motsättning till utilitarismen. Problemet med utilitarismen är att den inte förbjuder kränkningar av rättigheter. Utilitaristen strävar efter att minimera antalet kränkningar av rättigheter. Om detta slutmål är möjligt att uppnå endast genom att ett ospecificerat antal individers rättigheter kränks, så är det också förenligt med god moral att kränka dessa rättigheter.
Moraliska sidorestriktioner däremot uttrycker absoluta förbud.

Den åtskilda, ändliga och förnuftiga individen

Varifrån kommer moraliska sidorestriktioner? Nozick härleder begreppet “moralisk sidorestriktion” från en teori om människans vara. Människans existenssätt kännetecknas av tre med varandra förbundna egenskaper.
Människans åtskildhet är en konsekvens av hennes självmedvetande. Människan upplever sig själv som åtskild från andra människor. Denna förnimmelse förstärks av hennes insikt om den egna ändligheten.
Åtskildhet och ändlighet är dock inte tillräckligt för Nozick. Innan vi med mening kan härleda tesen om moraliska sidorestriktioner, måste vi dessutom anta att individen är kapabel att forma sitt eget liv. Kort uttryckt: vi måste förutsätta att individen är utrustad med förnuft. Förnuftet gör det möjligt för individen att agera utifrån en idé om vad som är lämpligt för denne.

Därmed har Nozick också angett vad som är ett meningsfullt liv: det meningsfulla livet är det av individen själv skapade livet.

Varför är detta viktigt för Nozick? Låt oss ta åtskildheten som exempel. En förutsättning för att vi skall kunna behandla människor som mål istället för som medel, är att vi kan separera dem från varandra. Om individer inte existerar åtskilda från varandra, kan vi inte tala om individuella rättigheter eller rättigheter som tillkommer olika individer.
Vidare: om A existerar åtskild från B, kan vi inte utgå ifrån att det som är gott för A också är gott för B. Den kanske viktigaste konsekvensen av tesen om individen som separat och distinkt, är teorin om samhällets ickeexistens. Teorin om samhällets ickeexistens säger följande: vi kan inte, genom att summera A:s och B:s behov, härleda ett socialt eller samhälleligt behov, om vi med det senare menar ett behov som existerar oberoende av A:s och B:s behov. Vi skall återkomma till denna tes när vi tittar lite närmare på Nozicks kritik av den moderna välfärdsstaten.
Ur teorin om den åtskilda, rationella och ändliga individen härleder Nozick sitt förbud mot individens instrumentalisering. Varje individ existerar åtskild från andra individer och har endast ett liv som denne är kapabel att forma av egen kraft. Därför har ingen rätt att manipulera individen eller dennes existensvillkor för något syfte som hon inte har samtyckt till.
Nozick menar att denna individens okränkbarhet kommer till pregnant uttryck i den andra formuleringen av Kants kategoriska imperativ:

Handla på ett sådant sätt att du aldrig behandlar människor enbart som ett medel utan alltid samtidigt som ett mål.

Nozick motsätter sig således att individen utnyttjas, men vad innebär detta?

Självägandet

Det centrala värdet i Nozicks politiska filosofi är inte frihet eller nytta, utan “ägande”. Nozick tillskriver individen absoluta egendomsrättigheter. Men vad är det då individen äger? Nozick hävdar att en individ äger två typer av föremål.
För det första äger individen sin egen kropp. Det faktum att individen äger sin kropp, sätter restriktioner på hur andra människor får bete sig gentemot denne. Eftersom självägandetesen är långtifrån okontroversiell skall vi titta lite närmare på hur Nozick resonerar. Om en individ har fullgod syn, beror det på biologiska tillfälligheter. God syn är alltså inget som individen har gjort sig förtjänt av. Men därmed uppkommer också ett moraliskt problem. Om man inte kan kvalificera sig för felfri syn genom att t.ex. utföra vissa handlingar, varför ger vi då inte staten rätt att flytta kroppsorgan mellan människor för att på det viset åstadkomma en rättvisare fördelning? Om vi kan fördela om människors inkomster via skattesystemet, borde vi väl kunna göra samma sak med organ? Trots allt, om en individ inte har gjort sig förtjänt av sin goda syn, vad har vederbörande då för rätt till den? Bryter staten mot en moralisk regel om den tar det ena ögat och överför det till en mindre lyckligt lottad medborgare? För Nozick är självägandet absolut. Staten har inte rätt att ta ett öga från en individ och överföra det till en annan, med sämre syn utrustad individ, även om resultatet av en transplantation skulle bli en mer rättvis fördelning av fungerande ögon.
För det andra äger individen föremål i världen. Nozick menar att individen har rätt till produkten av sitt arbete och de föremål som han fått av andra individer om dessa i sin tur förvärvat föremålen på ett sätt som inte strider mot någon annan individs rättigheter så som dessa definieras av rättviseteorin.

Nozicks rättviseteori: rättvisa i innehav versus rättvisa i fördelning

Vad karaktäriserar ett rättvist innehav? Det finns olika typer av rättviseteorier. En del teorier säger att nyttigheter skall fördelas lika. Andra menar att de skall fördelas på grundval av behov. Åter andra åberopar sig på andra kriterier som moralisk förtjänst och intelligenskvot. Nozick menar att fördelningsprinciper kan vara mönsterformade eller icke mönsterformade, historiska eller ohistoriska.
En fördelningsprincip är mönsterformad och historisk om den slår fast t.ex. att nyttigheter skall fördelas efter moralisk förtjänst. Ju mer moraliskt en individ agerar, desto fler nyttigheter skall denne tilldelas.
En fördelningsprincip är mönsterformad och ohistorisk om fördelningen skall följa en ickevariabel dimension som t.ex. intelligens. Intelligentare individer skall tilldelas mer än mindre intelligenta.
En fördelningsprincip är icke mönsterformad och historisk om den hävdar att det avgörande är hur en fördelning kommit till och inte dess struktur. Det intressanta är inte om A har fler eller färre nyttigheter än B, utan hur A och B har förvärvat sina respektive nyttigheter. Det är här vi finner Nozicks egen teori.
En fördelningsprincip är varken mönsterformad eller historisk om den beskriver en fördelning utan att ange individernas position inom fördelningen. Det intressanta är inte hur många nyttigheter som tillkommer A respektive B, utan om den givna fördelningen är maximalt rättvis.
Teorier om fördelningsrättvisa eller ekonomisk rättvisa, kännetecknas av att de fokuserar på en fördelnings struktur och ställer frågan om den är rättvis. På socialdemokraternas webbplats hittar vi följande exempel:

Många har svårt att få pengarna att räcka till, samtidigt som andra har mer än de behöver. Det är orättvist. Därför är det viktigt att fortsätta förbättra för de som har de minsta marginalerna.

Mot teorier om rättvisa i fördelning ställer Nozick sin teori om rättvisa i innehav. Nozicks rättviseteori föreslår en fördelningsprincip som är historisk utan mönster. Det som avgör om ett innehav är rättvist eller orättvist är inte dess profil, utan dess tillkomsthistoria. Om A har förvärvat sin inkomst på ett sätt som inte strider mot någon annan individs rättigheter så som dessa definieras av rättviseteorin, har han också rätt till inkomsten. Det innebär att inkomstskillnader i sig inte är ett bevis på att det föreligger orättvisor.

Nozick ställer sedan upp tre principer:

• Principen om rättvisa i förvärv förklarar hur nyttigheter som inte ägs av någon kan bli någons egendom.
• Principen om rättvisa i överföring förklarar hur nyttigheter som ägs av någon kan bli någon annans egendom.
• Korrigeringsprincipen säger att alla innehav som uppkommit i strid med principen om rättvisa i förvärv och principen om rättvisa i överföring är ogiltiga. ,
  

Nozicks kritik av det moderna samhället

Nozicks resonemang väcker en rad frågor. Tillåter libertarianismen en stat överhuvudtaget och om den gör det, hur stor får staten vara och vilka är dess uppgifter?
I den första delen av Anarchy, State, Utopia polemiserar Nozick mot anarkismen. Anledningen till att Nozick tar sig an anarkismen, är att det finns ovedersägliga paralleller mellan den libertarianska och anarkistiska positionen. En sådan likhet är att både libertarianer och anarkister är kritiska mot staten. En annan likhet är att anarkister och libertarianer är överens om att individer har rättigheter som staten inte får kränka.
Till skillnad från anarkisten vill Nozick inte helt ta avstånd från staten. Det faktum att individer har rättigheter, garanterar inte att dessa respekteras. Statens uppgift är att försvara individen och dennes egendom mot våld och stöld. Det innebär att det behövs ett militärt försvar och ett rättväsende beståendes av poliser och domstolar. Större än så kan emellertid staten inte bli utan att den kränker individuella rättigheter. Nozick kallar en dylik stat “minimal stat”. Genom att hävda nödvändigheten av en minimal stat, hamnar Nozick således i motsatsställning till anarkisten, som förkastar all form av statlig verksamhet, och socialliberalen och socialisten, som vill ha en välfärdsstat av modernt snitt.

Därmed har Nozick också sagt att den moderna välfärdstaten är omoralisk. Vad innebär detta? På vilket sätt kränker den moderna välfärdsstaten individuella rättigheter?

För att förstå Nozicks ståndpunkt, måste vi återvända till teorin om samhällets ickeexistens. När vi får tandvärk, går vi till tandläkaren trots att vi vet att denne kommer att tillfoga oss smärta. Varför gör vi det? Nozick svarar att vi gör det därför att vi vet att vi måste genomlida behandlingen för att bli fri från tandvärken. Teorier om fördelningsrättvisa utgår ifrån att det är möjligt att överföra denna insikt på samhället. Vad innebär detta?
Det klassiska sättet att rätta till en s.k. fördelningsorättvisa innebär att man fördelar om människors inkomster via skattesystemet. På detta sätt förmodas politiken bidra till ett bättre samhälle. Grundtanken är inte särskilt svår att förstå: tillfredsställandet av samhälleliga behov kräver att individen försakar sina egna behov. För Nozick är detta resonemang metafysiskt. Det s.k. “samhället” mår inte bättre av att A betalar skatt eller sämre av att A vägrar att betala skatt. Det existerar inget samhälle eller någon samhällsnytta. Det finns bara individer och de lever åtskilda från varandra. Den moderna välfärdspolitiken innebär att staten utnyttjar vissa medborgare som resurser för andra medborgare. Solidaritetsdeklarationernas funktion är att dölja detta enkla faktum.

Den moderna välfärdspolitiken medför alltså att individuella rättigheter kränks. Vad innebär detta mer konkret?

För det första kränker välfärdsstaten individens rättighet att fritt förfoga över sin egendom. Om A har rätt att förfoga över sina resurser, har han också rätt att avstå från dem eller byta bort dem mot någon vara eller tjänst. Vad som helst som följer från en rättvis fördelning genom frivilliga handlingar är rättvist. Välfärdsstaten ser emellertid på verkligheten ur ett annat perspektiv. För välfärdsstaten är ekonomiska transaktioner mellan individer problematiska därför att de kan förorsaka ojämlikhet. Därför kommer välfärdsstaten att sätta gränser för vad individen får göra med sin egendom. En möjlighet är att den uppställer villkor för överföring av egendom mellan individer. En annan möjlighet är att staten inte lägger sig i vad individerna gör med sin egendom, utan istället koncentrerar sig på att i efterhand korrigera resultatet av individernas transaktioner. I båda dessa fall kränker staten individens rätt att fritt förfoga över sin egendom.
För det andra legitimerar välfärdspolitiken tvångsarbete. Nozick:

Vissa personer finner en självklar sanning i detta påstående: att ta förtjänsterna på n timmars arbete från någon är som att ta n timmar från den personen. Det är som att tvinga honom att arbeta n timmar för en annans syfte. Andra finner påståendet absurt. Men även dessa skulle, om de inte kan godta tvångsarbete, vända sig emot att tvinga arbetslösa hippies att arbeta för de behövande.
… det faktum att andra ingriper avsiktligt, och därmed kränker en sidorestriktion mot aggression, för att hota att med våld begränsa alternativen, i detta fall till att betala skatt eller … leva på existensminimum, gör skattesystemet till tvångsarbete och skiljer det från andra fall av begränsade val som inte är tvång.

En möjlig invändning mot Nozick skulle kunna se ut på följande sätt: Nozicks resonemang leder till ett omänskligt samhälle där de sämst ställda får det ännu sämre. Enligt detta argument skulle man kunna försvara den moderna välfärdsstaten utifrån ett moraliskt argument.

För Nozick är denna invändning inget större problem. Nozick menar inte att människor inte skall ta hand om varandra. Problemet med den liberala och socialistiska positionen är den predikar tvång som medel för att uppnå detta mål. Nozick medger att det vore omoraliskt av oss att inte hjälpa fattiga, men han menar också att det vore omoraliskt av oss att tvinga dem som inte vill bistå fattiga att göra det.
Men välfärdspolitiken är inte problematisk endast av det skälet att den baseras på tvång. Den moderna välfärdspolitiken baseras ytterst på en vanföreställning. Om påståendet “det är omoraliskt att inte hjälpa fattiga” skall bli meningsfullt, måste människor ha frihet att strunta i att hjälpa fattiga. Problemet med välfärdsstaten är att den inte ger individen denna frihet. De som inte hjälper fattiga blir åtalade för skattefusk. Men om medborgaren i välfärdssamhället inte har möjlighet att välja mellan att hjälpa eller att inte hjälpa fattiga, blir det poänglöst att om detta samhälle hävda att det är mer moraliskt högtstående än andra samhällstyper. Det är endast när individen har frihet att välja mellan att hjälpa eller att inte hjälpa, som vi har möjlighet att bedöma dennes moraliska hållning.
Därför måste välfärdspolitiken baseras på privata initiativ. På detta sätt vill Nozick slå ett slag för filantropin.
Men vad händer om människor ges möjlighet att strunta i att hjälpa fattiga och de facto beslutar sig för att inte hjälpa fattiga? Vad gör vi om det visar sig att Nozicks filantroper inte existerar? Nozicks svar är att vi inte kan ta för givet att ett rättvist samhälle också är ett samhälle där ingen far illa. Det är fullt möjligt att människor beslutar sig för att inte hjälpa fattiga. Det enda vi kan göra är att kritisera dem för deras okänslighet och ohöljda egoism. Mycket mer kan vi inte göra eftersom negativa rättigheter alltid övertrumfar positiva rättigheter.