Det har sagts om den kanadensiske samhällsdebattören Mark Steyn att han kan skriva om världens undergång och ändå få folk att gapskratta. Patrick Buchanan skriver böcker i samma genre som Steyn, men till skillnad från den sistnämnde vill han inte få människor att skratta. Buchanan är övertygad om att USA och västvärlden håller på att kollapsa och det är, menar han, inget att skämta om.
När Death of the West utkom 2002 var USA en enad nation. Talibanerna var besegrade och Al Qaeda var på flykt. Nio av tio amerikaner ansåg att president George W. Bush gjorde ett bra jobb. I Suicide of a Superpower (Thomas Dunne Books, 2011) har den spirande optimismen förbytts i nattsvart pessimism. USA är på väg att rämna ekonomiskt, kulturellt och demografiskt. Den europeiska kontingenten minskar stadigt i storlek. Massinvandringen håller på att, för evigt, förändra Amerikas ansikte. Kristendomens kollaps har medfört moraliskt kaos och kulturkrig. Globaliseringen utarmar Amerika ekonomiskt och multikulturalismen dränerar den traditionella kulturen på mening. Buchanan menar att Amerika har sig själv att skylla. Det är vårt eget fel, vi lät det hända, skriver han, och citerar historikern Arnold Toynbee: “Civilizations die from suicide, not by murder”.
En bankrutt nation
År 2000 uppvisade den amerikanska statsbudgeten ett plus. Nio år senare var underskottet 1,4 triljoner dollar. Sedan dess har det bara gått utför. Idag uppgår statsskulden till svindlande 17 trillioner dollar. Problemet är emellertid inte endast att Amerika är en bankrutt nation. Stora delar av skulden ägs av länder som är mer eller mindre fientligt inställda till USA. Mark Steyn skriver i After America. Get Ready for Armageddon att Kina, inom en snar framtid, kommer att kunna finansiera hela sitt försvar med ränteinkomster från lån till USA.
Buchanan menar att statsbudgeten måste balanseras och att det kommer att kräva både nedskärningar och skattehöjningar. Att inget händer beror på att det politiska etablissemanget varken kan eller vill ta de nödvändiga besluten. Den sittande presidenten har till och med försökt att exploatera krisen för politiska syften genom att insinuera att den är orsakad av att USA:s rika smiter undan sina plikter. Den bistra sanningen är att USA:s en procent rikaste står för cirka hälften av den federala inkomstskatten. Tio procent av landets mest förmögna står för över 70 procent av de federala inkomsterna. Problemet är inte att landets rika inte betalar skatt, utan att resten av befolkningen inte gör det. Hälften av alla amerikanska hushåll betalar ingen inkomstskatt alls. De har föga eller åtminstone inget kortsiktigt intresse av att hålla tillbaka statsskuldsutvecklingen.
Ett belånat imperium
Buchanan identifierar en rad orsaker till den statsfinansiella krisen. En viktig orsak är välfärdsstaten. Det amerikanska folket konsumerar mer än det producerar och finansierar mellanskillnaden med lån. Buchanans paradexempel på federala välfärdsprogram är det så kallade Food Stampprogrammet. När programmet sjösattes på 60-talet omfattade det några hundra tusen personer och hade en budget på cirka 70 miljoner dollar. Idag kostar systemet skattebetalarna över 70 miljarder dollar per år och de höga utgifterna beror primärt inte på att amerikanerna har blivit fattigare, utan på att den amerikanska familjen har disintegrerat.
Till detta kommer en omfattande legal och illegal invandring. Lejonparten av immigranterna är dåligt utbildade och konsumerar tre gånger så mycket i bidrag som de bidrar med till statskassan.
Globaliseringen av den amerikanska ekonomin har förvärrat den statsfinansiella krisen. I mitten på 80-talet började USA att avskaffa sina tullar för att ge andra länder tillträde till den amerikanska marknaden. Kina blev den stora vinnaren. När Kina devalverade yenen 10 år senare översvämmades den amerikanska marknaden av billiga, kinesiskproducerade varor. Amerikanska produkter blev omvänt svårsålda och amerikanska företag började flytta sina fabriker utomlands. Resultatet blev stora handelsbalansunderskott och en veritabel avindustrialisering av Amerika. Miljontals amerikaner förlorade sina arbeten. Idag arbetar fler amerikaner för regeringen än i industrin.
Amerikanska administrationer har under en lång period pressat landets affärsbanker att låna ut pengar till människor med dålig betalningsförmåga. Målet har varit att öka husägandet bland USA:s minoriteter. När kunderna inte kunde betala sina lån och det finansiella systemet hotades av kollaps, tvingades den federala regeringen att rädda det genom att pumpa in enorma summor av skattemedel in i systemet.
För USA:s politiska elit är Amerika ett världsomspännande imperium. För Buchanan är Amerika ett folk med en nation. En viktig orsak till att Amerikas ekonomi blöder, är, enligt Buchanan, att USA idag har trupper och baser över hela världen. Vad rör det egentligen USA:s skattebetalare att Iraks sunni och shia inte kan hålla samman eller att Taiwan inte drar jämt med fastlandskineserna? Varför har USA 50 000 soldater i Tyskland? Warzawapakten upphörde att existera för över 20 år sedan. Varför kan inte Tyskland, en av världens ledande industrinationer, försvara sig själv? Buchanan menar att det är dags att USA lämnar NATO och låter de europeiska skattebetalarna ta ansvaret för försvaret av sin kontinent. Idag lånar USA pengar för att kunna upprätthålla försvaret av Europa, medan européerna spenderar de pengar som de annars hade varit tvingade att lägga på militären på social välfärd.
Kristenhetens sönderfall
USA är inte endast en bankrutt nation, det är också ett land i moraliskt sönderfall och orsaken är att Amerika har avlägsnat sig från sina kristna rötter. Buchanan skriver att installationen av Obama symboliserade den amerikanska kristenhetens disintegration. Under presidentinstallationen identifierade prästen Jesus genom att använda hans muslimska namn och i det påföljande installationstalet förnekade Obama att USA är en kristen nation.
Varför är kristendomen viktig?
Buchanan anser att moralregler ytterst vilar på en religiös grundval. Frihet från religion är frihet från moral och sed. När religionen försvagas, privatiseras moralen och människor blir alltmer ovilliga att acceptera generella etiska regler. Detta leder till en fragmentisering av kulturen och socialt sönderfall. Ett uttryck för detta sociala sönderfall är det i USA pågående kulturkriget. På 50-talet var Julen en enande symbol. Idag strider amerikaner om det skall vara tillåtet att förevisa julgranar på offentliga platser.
Demografisk kris
Västerlandet håller på att dö därför att västerlänningar inte vill ha barn. Varken Europa eller USA har tillräckliga födelsetal och under den närmaste framtiden kommer de vita folkmajoriteterna i många länder i väst att reduceras till minoriteter. Om prognoserna står sig kommer USA:s vita att vara en minoritet om 30 år. I vissa delstater, däribland Kalifornien, är vita redan en minoritet.
Buchanan menar att västerlandets demografiska kris är intimt förbunden med kristendomens sönderfall. Människor utan tro blir lätt självcentrerade och det är inte svårt att förstå varför. Ateisten är övertygad om att han har blott ett liv. Det gäller därför att maximera upplevelseinnehållet och då blir kravlöst sex viktigare än familj och barn. Kristendomens död leder därför inte endast till socialt sönderfall, utan också till demografiska problem.
Den mångkulturella ideologin
President Roosevelt varnade i ett tal år 1915 för att Amerika riskerar att förvandlas till ett land av käbblande nationaliteter:
The one absolutely certain way of bringing this nation to ruin, of preventing all possibility of its continuing to be a nation at all, would be to permit it to become a tangle of squabbling nationalities, an intricate knot of German-Americans, Irish-Americans, English-Americans, French-Americans, Scandinavian-Americans or Italian-Americans, each preserving its separate nationality, each at heart feeling more sympathy with Europeans of that nationality, than with the other citizens of the American Republic … There is no such thing as a hyphenated American who is a good American. The only man who is a good American is the man who is an American and nothing else.
Buchanan menar att Roosevelts förutsägelse har slagit in, med den skillnaden att situationen är värre än Roosevelt kunde föreställa sig.
Den mångkulturella doktrinen erkänner inte ens begreppet “amerikan”. Istället delar den upp den amerikanska befolkningen i distinkta grupper, baserat på ras, etnicitet eller kön och tillskriver de olika grupperna inkompatibla kulturer. Den mångkulturella doktrinen är, åtminstone på ytan, en doktrin som förordar tolerans, men som i realiteten kräver att vissa grupper skall särbehandlas på andra gruppers bekostnad med hänvisning till historiska orättvisor. Den underliggande premissen är att eftersom alla människor är lika, måste skillnader mellan grupper bero på diskriminering. Vår tids svarta, som varken är förslavade eller har upplevt slaveri, skall särbehandlas på vitas bekostnad, trots att USA:s vita varken äger slavar eller har några erfarenheter av slaveriet som institution. Vitas skuld är, i den mångkulturella ideologin, inte endast kollektiv, den är det närmaste den bibliska arvsynden som man kan komma.
Förutom att argumentera för en mångfaldspolitik som innebär att människor delas in i olika grupper med inkompatibla kulturer, förutom att förespråka diskriminering av hela grupper av människor, hävdar den mångkulturella doktrinen, paradoxalt nog, att allt detta är bra för Amerika. Buchanan skriver att doktrinen har gett upphov till etnisk masochism bland dess anhängare. När förre presidenten Bill Clinton i ett tal vid universitetet i Portland år 1998 förklarade för studenterna att de kommer de att utgöra en etnisk minoritet om 50 år, reagerade de med entusiasm:
This episode is astonishing. Here was a president of the United States telling a largely white student body the day is coming when their own kind will cease to be a majority in a country where the majority rules. Most peoples would sit in stunned silence at such a revelation, or rise in rage at the prospect. The Portland State students cheered the news of the coming minority status to which they and their children have been consigned by their government.
Den bistra sanningen är, enligt Buchanan, att mångkultursdoktrinen är en utopistisk ideologi med ringa verklighetsförankring. På vilket sätt har språkförbistringen i Kanada och Belgien gynnat dessa länder? Har den etniska mångfalden på Balkan varit en styrka? Har framväxten av Londonistan stärkt den brittiska kulturen? På vilket sätt har Frankrikes muslimer blåst nytt liv i det franska samhället? Hur passar de etniskt betingade oroligheterna i länder som Rwanda och Burundi in det mångkulturella framgångsreceptet? Eller Japan och Sydkorea? Det är länder som varit ytterst framgångsrika, men som inte har någon invandring värd namnet. Dessutom: om nu mångfald är det bästa som har hänt Amerika, varför skickar förespråkarna för doktrinen sina barn till helvita skolor och varför bosätter de sig själva i helvita områden? Är det inte ett symtom på brist på goda argument att närhelst mångkulturen försvaras, handlar argumenten endast om tillgången på pizza och kebab? Mångkulturdoktrinen är en abstrakt teori om abstrakta människor i en abstrakt värld. Verkliga människor vet om att staket skapar goda grannar.
Välformulerad pessimist
Några av Buchanans argument är naturligtvis svåra att smälta, men mycket av det som han säger är rimligt och meningsfullt. Han har rätt om Europas och USA:s demografiska problem. Likaså har han rätt när han säger att massinvandringen kommer att förändra västvärlden. Kritiken av mångkulturen är väl genomförd och hans ambition att skala ned USA:s utrikespolitiska ambitioner är inte orimlig. Redaktören har, likt Buchanan, många gånger frågat sig vad i all världen alla dessa amerikanska soldater skall försvara Europa mot. Bokens kanske främsta förtjänst är emellertid att den förser läsaren med ett perspektiv som avviker från det sedvanliga. För oss som har ögnat igenom Condoleezza Rices och George W. Bushs memoarer, utgör Suicide of a Superpower en uppfriskande kontrast.