Undertecknad har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: om du vill få gehör för dumma idéer, presentera dem som verktyg för ökad jämlikhet. Det är numera det enklaste och effektivaste sättet att förse ett imbecillt hugskott med debattartikelstatus.
Förbud mot hemläxor som klasskamp
Rossana Dinamarca är kommunistisk riksdagskvinna och för det kvitterar hon ut ungefär 50 000 kronor i månaden. Med tanke på uppdragets dignitet och den icke föraktliga ersättningen är det nog många som undrar om fröken Dinamarca också tar sitt värv på allvar. Gör hon det? Nja, det är tveksamt.
Fröken Dinamarca
Nyligen krävde Dinamarca i en debattartikel i Aftonbladet (var annars?) att hemläxor skall förbjudas. Väl medveten om att förslaget kommer att uppfattas som obotligt korkat av de människor som hon inbillar sig att hon representerar, har Dinamarca draperat det i jämlikhetstermer. Låt oss titta lite närmare på Dinamarcas magnum opus.
Ju mer ett barn exponeras för kultur, desto smartare blir det. Över- och medelklassen exponerar sina barn för kultur i större utsträckning än under- och arbetarklassen. Det medför att över- och medelklassens barn blir intelligentare än under- och arbetarklassens barn. Denna ojämlikhet kan endast elimineras genom att politiker som Dinamarca, inte barnens föräldrar, med lagens hjälp justerar exponeringsgraden så att klasskillnader inte uppstår eller förstärks. Kampen mot hemläxor är därigenom en integrerad del av kampen mot det kapitalistiska samhället. Det är, i ett nötskal, Dinamarcas teori.
Dinamarcas förslag är naturligtvis komiskt, inte minst med tanke på att hon titulerar sig “student”, men det är också ogenomtänkt, omoraliskt och baserat på en människosyn som saknar vetenskapligt stöd. Det visar, kort uttryckt, att hon inte har gjort sina hemläxor.
Hur skall hon hantera det faktum att ett hemläxförbud knappast kan hindra väl bemedlade föräldrar från att fortsätta att drilla sina telningar efter skoldagens slut? För att få bukt med det problemet krävs nog betydligt mer drakoniska åtgärder.
Varför tvinga ambitiösa barn att stanna kvar i skolan enbart på grund av att deras klasskamraters föräldrar inte tar sina barns skolgång på allvar? Sedan när blev min så kallade klassbakgrund en skuld som min granne måste betala av?
Sist men inte minst är Dinamarcas förslag baserat på en teoretisk anakronism. Det behandlar alla människor som enäggstvillingar. Så är ju emellertid inte fallet. Skolan kan knappast kompensera för bristande begåvning. Hur skulle det gå till? Föreställningen att kognitiva skillnader mellan individer kan uttömmande förklaras i psykologiska eller sociologiska termer har sina rötter i den brittiska empirismen, den filosofiska riktning som reducerar alla intellektuella skillnader mellan människor till skillnader i erfarenheter.
Frågan är om det är möjligt att uppbringa en enda anhängare till detta klasskampstrams utanför den kommunistiska kabalen.