I den första artikeln om Jordan Petersons Bibelföreläsningar noterade vi att hans infallsvinkel är sekulär. Vi redogjorde också för några av de filosofer som har inspirerat honom.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Peterson hanterar meningsfrågan. Vi avslutar med att granska vi hans sekulära definition av Gudsbegreppet.
Gerard David: Madonna and Child with the Milk Soup. Källa: Wikimedia.
Kritik av den postmoderna vetenskapskritiken
Den postmoderna vetenskapskritiken säger att vi kan tolka verkligheten på ett oräkneligt antal sätt. Detta är en korrekt observation. Det innebär dock inte att alla tolkningar därmed är lika giltiga.
Om alla tolkningar vore lika giltiga, skulle vi drunkna i kaos. Det faktum att vi inte gör det, indikerar att den postmoderna kritiken är falsk.
Det postmoderna motargumentet ser ut på följande sätt: våra perceptioner och uppfattningar är strukturerade av diskurser som har valts ut av makten och klassificerats som sanna. Uttryckt på ett annat sätt: vi ser den verklighet som makten vill att vi ska se och det är en av makten ordnad verklighet.
Petersons motargument är att sanningar måste vara funktionella och skälet är att det faktiskt existerar en objektiv verklighet. Det spelar ingen roll hur vi konstruerar verkligheten, om vi hoppar från ett hustak och fallhöjden är tillräckligt hög, kommer vi att slå ihjäl oss.
Postmodernisterna har alltså fel när de säger att de enda restriktioner som existerar på diskurser är maktförhållanden. Det finns en objektiv verklighet och teorier som inte är funktionellt sanna, dvs. sanna i en darwinistisk mening, kan ta död på oss.
På denna punkt är Peterson således allierad med den traditionella vetenskapssynen mot den postmoderna vetenskapskritiken.
Kritik av den traditionella vetenskapssynen
Peterson är också kritisk mot den traditionella vetenskapssynen och hans kritik blir primärt synlig i hans diskussion om värderingars roll i mänskligt liv.
Problemet med den traditionella vetenskapssynen är att den exkluderar subjektet. Världen antas bestå av objekt vars beteenden kan beskrivas, förklaras och förutsägas. Människan är i detta perspektiv en produkt av samspelet mellan natur och kultur och har därför ingen särställning i tingens ordning.
Peterson menar att människor är unika i det att de är subjekt. De är verktygsanvändande subjekt.
Vad innebär det?
Handling och värden
När vi betraktar verkligheten ser vi inte primärt materiella objekt. Vi ser verktyg som vi kan använda för att förverkliga våra syften. Våra syften är i sin tur determinerade av våra värderingar. Eftersom vårt värdesystem bestämmer vilka målsättningar vi har, bestämmer det också om vi uppfattar ett objekt som ett objekt eller som ett verktyg.
När postmodernister säger att alla kulturer är lika mycket värda, säger de egentligen att alla värden är lika värdelösa. Den postmodernistiska kritiken är därför ohållbar ur en psykologisk synvinkel. Om alla värden är lika mycket värda, finns det inget att göra. Den postmoderna kritiken paralyserar individen.
En förutsättning för att vårt värdesystem ska kunna selektera objekt åt oss, är tvärtom att det har en hierarkisk organisation.
Det är också skälet till att den postmoderna samhällskritiken vilar på en dold, marxistisk premiss. Den marxistiska historiefilosofin förser i hemlighet den postmoderna kritiken med den värdehierarki som den offentligen förnekar.
Livets mening
Peterson identifierar två villkor för ett meningsfullt liv. För det första: människan måste vara ett subjekt. Hon måste vara kapabel till något som liknar fri vilja. För det andra: hon måste ha en värdehierarki.
Man måste således inte tro på en transcendental Gud för att ens liv ska bli meningsfullt. I den mesopotamiska skapelseberättelsen Enuma elish har Marduk en nobel målsättning: han ska rädda världen från kaosdraken Tiamat.
Peterson menar att moderna människor kan emulera Marduk: vi kan transformera kaoset i oss själva, i våra relationer och i samhället till en gynnsam ordning. När vi gör det, fylls våra liv av mening.
Detta förutsätter dock att vi är subjekt, dvs. att vi är kapabla att handla ändamålsrationellt och att vi har en värdehierarki som vägleder oss. Vi måste anse att ordning är bättre än kaos och vi måste kunna transformera det sistnämnda till det förstnämnda.
Gudsbegreppet. En sekulär tolkning
För kristna är Gud en varelse som befinner sig i en transcendental sfär. I realiteten är Gud ett personifierat moraliskt ideal.
Gudsbegreppet har en lång och invecklad historia.
Moraliska ideal manifesteras först i handlingar. Det började således med att människor observerade varandra. De upptäckte att vissa individer var framgångsrika eller beundransvärda medan andra var misslyckade och kanske endast värda förakt och de började imitera de förstnämnda.
Det innebar att de agerade ut ett ideal som de inte förstod och därför inte kunde representera abstrakt. Idealet var förkroppsligat.
Vad innebär detta? Kan vi ha kunskaper utan att kunna artikulera dem?
Inkarnerad kunskap är kunskap som vi inte kan artikulera. Det är kunskap som är förkroppsligad. Shakespeares dramer innehåller Freuds psykoanalys, men i inkarnerad form. Shakespeare och Freud säger i realiteten samma sak, men hos Freud är kunskapen artikulerad till en abstrakt teori.
Det kanske vanligaste exemplet på inkarnerad kunskap är cykling. Anledningen till att vi kan cykla är inte att vi har lärt oss en teoretisk instruktion utantill. Kunskapen sitter i kroppen. Vi vet hur vi ska göra, utan att kunna framställa det.
Peterson beskriver det som att vi åtminstone delvis lever i en dröm och att denna dröm är vår oartikulerade kunskap. Vi agerar ut drömmen utan att ofta förstå det. Vi har en kropp och en personlighet som vi bara delvis förstår. Vi är influerade av vår familj, signifikanta andra och vår kultur och vi agerar ut allt detta utan att riktigt förstå varför.
Gudsbegreppet var initialt sett ett inkarnerat moraliskt ideal. Det var ett ideal som människor agerade ut. Det blev en artikulerad moralisk idé när människor hade lyckats besvara följande fråga: vad har alla dessa framgångsrika och beundransvärda människor gemensamt?
Resultatet blev en slags kondenserad visdom. Människor behövde inte längre imitera varandra. Istället hade de fått ett abstrakt, moraliskt ideal att förhålla sig till. Därmed återstod endast en sak: att personifiera denna visdom.
Till följd därav var Gud ett faktum.
Gud och människan
Vi moderna människor lever i kristendomens skugga. Det moraliska idealet är inte längre personifierat, istället existerar det som en abstrakt representation av vad som utmärker moraliskt korrekt beteende.
På detta sätt skänker det kristna idealet mening åt människors liv. Det förser oss med en värdehierarki. Det spelar ingen roll om vi tror på eller inte tror på en transcendental Gud. Värdesystemet ger oss något att sträva efter och det är denna strävan som ger livet mening.
De bibliska berättelserna ger visst stöd åt denna sekulära tolkning.
Newton trodde att Gud hade skapat ett självgående universum och sedan dragit sig tillbaka. I Gamla testamentet är Gud aktiv, men i takt med att berättelsen fortskrider, blir han allt mindre synlig. Istället träder individen fram. I takt med att det personifierade, moraliska idealet blir allt mindre personifierat och alltmer abstrakt, blir individernas roll i det bibliska dramat allt viktigare.
Nästa artikel
I nästa artikel ska vi syna Petersons sekulära tolkning av skapelseberättelsen.