En av den modernistiska filosofins centrala teser är att verkligheten existerar oberoende av oss. En annan tes är att vi kan ka kunskap om den. Idag sägs vår kultur vara postmodern. Vi har lämnat den modernistiska filosofin och dess restriktioner bakom oss och äntligen erhållit redskap för att bli sant fria. Den postmoderna filosofin är antirealistisk och betraktar verkligheten som en språklig konstruktion som vi inte kan ha kunskap om.
Vi är fria därför att verkligheten är något som vi själva skapar.
En jämställd fysik
Pedagogikprofessorn Moira von Wright har sagt att fysikämnet inte är förenligt med “skolans jämställdhetssträvanden”. Därför har hon föreslagit att “en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”.
Moira von Wright. Källa: Sodertornskommunerna.se
Det gäller att inte missförstå professor von Wright. Hon vill inte avskaffa fysikämnet. Hon tror att fysiken som diskurs skapar sitt objekt. Den fysikaliska verkligheten är inte hierarkisk i sig, det är fysiken som har skapat den sådan. Om vi ändrar på fysiken, ändrar vi på verkligheten. Ett jämlikt samhälle kräver en jämlik fysik. I slutändan är allt politik, skulle en postmodernist säga.
Vad är en människa?
Förekomsten av så kallade transpersoner har aktualiserat frågan om den postmoderna antirealismen även gäller människor. En transperson är en individ som har ändrat sitt kön medelst en självdefinition.
Frågan lyder alltså: kan vi fritt välja vad vi ska vara?
Svaret på frågan lyder: inom vissa gränser.
Naturligtvis kan människor definiera sig själva. Faktum är att vi gör det hela tiden. Någon är kommunist, någon annan är liberal. Det finns kristna och muslimer, individualister och kollektivister. I samtliga fall är ett mått av självdefinition inblandat.
Därför ska vi inte heller förvåna oss över att människor ibland diskuterar självdefinitioner. Liberaler grälar med varandra om vem som är liberal och kommunister anser att socialdemokrater inte är socialister. Numera går det knappt en dag utan att Sverigedemokraternas självdefinition ifrågasätts.
Människors självdefinitioner förändras också över tid. Hitler lär ha sagt att det var mycket lättare att rekrytera kommunister än liberaler till den nationalsocialistiska rörelsen.
Hur är allt detta möjligt? En förklaring är att ords användning styrs av konventioner. Innebär det att vi kan använda ord hur vi vill? Nej, det gör det inte. Kommunikation förutsätter en gemensam meningsbas. Ord kan av praktiska skäl inte betyda vad som helst. Aftonbladet rapporterade följande om Thomas Beatie som, om vi får tro tidningen, nyligen har fött ett barn:
Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.
Det krävs att man koncentrerar sig för att förstå texten och det beror på att journalisten använder orden “hon” och “han” på ett sätt som strider mot vedertagna konventioner.
En annan begränsande faktor är verkligheten. Kommunister hävdade på 70- och 80-talet att öststaterna var mer demokratiska än västdemokratierna. De visste att ords mening styrs av konventioner och försökte utnyttja detta i debatten.
Verkliga eller semantiska gatustrider mellan sovjetiska invasionsstyrkor och Pragbor?
Källa: Wikimedia.
Anledningen till att de förlorade debatten var inte att deras definitioner var motsägelsefulla utan verkligheten i kommuniststaterna. Kommunisterna hade hoppats att vinna demokratidebatten genom att definiera om demokratibegreppet i termer av något mer aptitligt, men för gemene man spelade det ingen roll vad man kallade systemet i öststaterna. Försöket att reducera problemet till semantik uppfattades som löjligt. Politisk repression, reseförbud, taggtråd och Berlinmur – i slutändan fällde verkligheten avgörandet.
Vad händer om vi applicerar dessa synpunkter på transdebatten?
Pseudodrama I
Nyligen hade Expressen ett reportage om en amerikansk familj som hade fått sitt första barn. Rubriken löd: “Pappan födde sitt första barn: ‘Vi vet att det är unikt'”.
Frågan är hur unik händelsen var.
Trystan Reese föddes som kvinna, men “definierar” sig numera som man. Om en person kan bli liberal genom att definiera sig som liberal, borde väl en kvinna kunna bli man genom att ändra sin självdefinition? Eller hur?
De som svarar ja på denna fråga stödjer sig på genusteori. I genusteorin lär vi oss att skilja mellan genus och kön. Kön är det biologiska, det som vi inte kan ändra på. Vi kan alltså inte ändra på vår biologiska konstitution genom att definiera oss annorlunda. Genus är det socialt skapade. Det kan vi däremot påverka.
Frågan är dock vad det innebär att Reese kallar sig man. Innebär det att hon också är man eller endast att hon är en kvinna som kallar sig “man”? Genusfeminister tvekar inte: Reese ska inte endast behandlas som en man, hon är också en man därför att hon definierar sig som en man.
Denna slutsats förefaller dock vara förhastad. Problemet ser ut på följande sätt: om Reese numera är man, har hon uppenbarligen bytt kön, men kön tillhör, enligt genusfeminismen, den biologiska sfären eller det som vi inte kan påverka. Den genusfeministiska slutsatsen följer således endast om vi eliminerar den genusfeministiska distinktionen mellan kön och genus och hävdar att allt är genus. Först då kan vi ändra vår biologiska konstitution med en självdefinition.
Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Ingen människa med förnuftet i behåll tror att man kan byta biologiskt kön genom att yttra några ord. Inte ens genusfeminister gör det. Det är skälet till att de i teorin skiljer mellan kön och genus. Att de i politiska diskussioner ofta glömmer bort denna distinktion, är en helt annan sak.
Historien tar dock inte slut här. Expressen rapporterar också att Reese har kvar sina kvinnliga könsdelar. Det medgivandet kom förmodligen inte som en direkt överraskning för tidningens läsare. Utan det hade ju reportaget blivit totalt ologiskt. Reese måste ju ha kvinnliga könsdelar för att kunna bli gravid.
En sammanfattning av reportaget skulle alltså kunna se ut på följande sätt: en kvinna som vill vara man blev nyligen gravid efter att ha haft samlag med sin make. Jämför det med Expressens rubrik: “Pappan födde sitt första barn: ‘Vi vet att det är unikt'”.
Pseudodrama II
Reese är inte den enda kvinnan som har “bytt” kön genom att definiera sig som man. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om Thomas Beatie. Enligt tidningen chockade Beatie världen med att föda en flicka:
Thomas Beatie, mannen som blivit världskändis sedan han gått ut och berättat att han var gravid, har nu fått en liten flicka.
Hur i all världen var detta möjligt? Det korta svaret är att Beatie har kvinnliga könsdelar. Det förklarar hur “han” kunde bli gravid och föda ett barn. Beatie var alltså kvinna. Därmed hade också detta drama fått sin naturliga upplösning.
Summa summarum
Varför upplyser inte Aftonbladet och Expressen läsarna om att Reese och Beatie är kvinnor? Varför väljer de istället att tvinga läsarna att dechiffrera meningskonstruktioner som denna?Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.
De två kvällstidningarna hade kunnat förklara för läsarna att det inte finns något att chockeras över. Varje cell i Reeses och Beaties kroppar är kvinnliga. De två kvinnornas känslor är inga argument i sakfrågan. Rent biologiskt är de kvinnor. Det som pågår i deras huvuden påverkar inte detta faktum.
Förklaringen är förmodligen att journalisterna inte har förmått att separera sin journalistiska plikt från sin politiska övertygelse. Reese och Beatie har, för att tala postmodernistiska, omkonstruerat sig själva och utnyttjat den radikala frihet som det postmoderna samhället erbjuder individen och vem kan ha något emot att människor utnyttjar sin valfrihet? Ingen kritiserar människor när de byter bil, kök eller vardagsrumsinredning. Varför ska det då vara kontroversiellt att byta kön? Byte som byte.
Det ska bli intressant och se hur länge det tar innan de två nyblivna “männen” döms ut av våra genusfeminister som en del av patriarkatet.