När smarta personer inte har något vettigt att säga och vet om det, men ändå inte kan motstå frestelsen att uttala sig, blir resultatet också därefter. En nyligen publicerad artikel i Dagens nyheter om förhållandet mellan vetenskap och religion illustrerar detta predikament på ett fullödigt sätt.
I artikeln hävdade sju forskare att det är en “populär missuppfattning” att religion och vetenskap står i konflikt med varandra. Forskarna förnekade att vetenskapen har vederlagt religionens “försanthållanden” och hävdade att religiös tro är rationell.
Michelangelos Den yttersta domen. Källa: Wikimedia.
Den fördömda scientismen
Det finns ingen konflikt mellan vetenskap och religion, om vi får tro artikelförfattarna. Den är en missuppfattning skapad av scientister. Vad är då scientism? Författarna definierar inte detta mångtydiga begrepp. En möjlighet är att de syftar på den logiska positivismen enligt vilken vetenskapen, ibland naturvetenskapen, är den enda legitima källan till kunskap. Problemet är naturligtvis att man numera får leta länge för att hitta logiska positivister. Den positivistiska rörelsens inflytande kulminerade på 1930-talet. Det enda som vi får veta är att dessa scientister har misslyckats att visa att religion och vetenskap står i konflikt med varandra, att vetenskapen har vederlagt religionens “försanthållanden” och att religiös tro är irrationell. Stämmer det? Låt oss ta en sak i sänder.
Har vetenskapen vederlagt religionens försanthållanden?
Det beror naturligtvis på vad man menar med “vederlägga” och vilka dessa försanthållanden är. Teorin om Gud är kanske det viktigaste försanthållandet.
Artikelförfattarna skriver att de “håller Guds existens för sann just eftersom förnuftet inte ger oss någon annan möjlighet givet den tillgängliga evidensen.”
Man kan tolka detta påstående på minst två sätt.
En möjlighet är att de menar att det existerar oberoende evidens för Guds existens. En sådan evidens hade varit en veritabel sensation. Vi hade levt i ett helt annat universum än det som fysiken beskriver om teorin om Gud hade varit sann. Artikelförfattarna presenterar emellertid ingen sådan evidens.
En annan möjlighet är att de med “tillgänglig evidens” syftar på vetenskaplig evidens. Kanske menar de att den tillgängliga vetenskapliga evidensen inte räcker till för att vederlägga teorin om Gud. Det är inte svårt att förstå varför detta argument är bristfälligt. Teorin om Gud blir inte sann därför att en annan teori har visat sig vara falsk eller ofullkomlig. Läkarvetenskapen kan inte bota aids, men därav följer inte att djävulen existerar och hindrar oss från att göra det. Teorin om Gud kräver, liksom teorin om djävulen, separata argument.
Problemet är emellertid större än så. Artikelförfattarna hävdar att det är en scientistisk missuppfattning att vetenskapen har vederlagt religionens “försanthållanden”, men den logiska positivismen hävdade inte att vetenskapen har vederlagt teorin om Gud. Dess tes var att teorin om Gud saknar empiriskt stöd. Det är inte samma sak.
Falsifierbarhetsprincipen eller principen att endast teorier som har motstått upprepade vederläggningsförsök ska betraktas som vederhäftiga kom från den österrikiske filosofen Karl Popper och Popper var en häftig kritiker av scientismen i dess logisk positivistiska skepnad. Kort uttryckt: det är inte sant att religionskritiker måste vara scientister.
Vidare: Popper hade instämt i påståendet att vetenskapen inte har vederlagt teorin om Gud, men tillagt att det inte beror på att teorin är sann, utan på att den inte går att vederlägga. En teori kan endast vederläggas om den utesluter något. Marx’ teori i Kapitalet gjorde en rad prediktioner som aldrig slog in och det indikerade att teorin är falsk. En teori som är förenlig med alla fakta kan inte vederläggas. Teorin om Gud är en sådan teori.
Det är av det skälet som man ofta hör agnostiker säga att det är sant att vetenskapen inte har eliminerat religionen. Vetenskapen har gjort irreligiositet möjligt. Vi behöver inte längre religionen för att förstå den värld som vi lever i. De som vill tro på Gud kan naturligtvis göra det, men religionen har, mer eller mindre, spelat ut sin roll som explanatorisk teori.
Befinner sig vetenskap och religion i konflikt med varandra?
Författarna säger att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion. Ett vanligt förekommande argument säger att vetenskap och religion handlar om olika saker. Vetenskapen beskriver, förklarar och förutsäger den verklighet som vi lever i. Den antar inte att universum existerar för ett specifikt syfte. Inte heller är den intresserad av värdefrågor. Religioner sägs vara annorlunda. De vill hjälpa människor att leva ett rättrådigt liv. De söker ett svar på frågan om tillvarons ultimata mening. Så länge vetenskap och religion respekterar gränserna för sina respektive kompetenser, finns det, enligt denna tolkning, ingen konflikt.
Detta är knappast korrekt. Kristendomens syn på värdefrågor är inte oberoende av dess syn på Gud och teorin om Gud är, som vi ska se, en rival till vetenskapen.
Den kanske viktigaste anledningen till att det inte verkar existera en konflikt mellan vetenskap och religion, är inte att troende inte försöker beskriva, förklara och förutsäga verkligheten, utan att de ofta beter sig som om de inte tror på Gud.
Vår ärkebiskop är ett exempel. Bibliska realiteter som himmel och helvete spelar föga roll för henne. Hon läser Bibeln som om den vore en poetisk sanning. Således bär vi alla på ett kors, men det är läkarvetenskapen som ska plåstra om oss. Kanske finns det en Gud, kanske inte. I praktiken spelar det ingen roll. Det är riksdag och regering och kanske 16-åriga Greta Thunberg som ska rädda oss. För den svenska kristenhetens främsta representant är det sekulära värdet “mångfald” så viktigt att hon inte ens vill säga att kristendom är att föredra framför islam. På sin webbplats ger hennes kyrka 18 argument för att bli medlem. Bland skälen finner vi “ett rikt musikliv”, “projekt för stöd till människor i arbetslöshet”, “Stöd till människor på flykt” och “Gratis eller subventionerad familjerådgivning”. Detta är i grunden sekulära projekt. Ingenstans nämns det att medlemskap i kyrkan är ett första steg mot evigt liv.
Innebär det att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion? Nej, det gör det inte. I realiteten spelar det ingen roll om ärkebiskopen tror eller inte tror på Guds existens. I doktrinen slås det fast att Gud existerar. Premissen för vetenskaplig verksamhet är att verkligheten är ett kausalt sammanhang. Eliminera orsak och verkan från vetenskapen och den upphör att vara vetenskap. Religioner baseras på premissen att Gud existerar. Eliminera Gud från den religiösa ekvationen och kristendom och islam upphör att vara religioner. En kristen som inte tror på Guds existens är lika lite kristen som en forskare som inte tror på orsak och verkan.
Konflikten mellan vetenskap och religion är en teoretisk konflikt. Om teorin om Gud hade varit sann, hade vi levt i ett annorlunda universum än det som vetenskapen beskriver. I denna mening utgör teorin om Gud en till vetenskapen rivaliserande teori.
Är religiös tro irrationell?
Artikelförfattarna hävdar också att religiös tro är rationell. Gudsbevis är ett exempel, skriver författarna. Ett gudsbevis härleder en slutsats från en eller flera premisser. Det faktum att religiösa försöker bevisa Guds existens visar att religioner är rationella tankesystem eller att de har en rationell grund. Med detta som utgångspunkt kritiserar författarna kritiserar den “populära missuppfattningen” att religioner är irrationella.
Det finns flera problem med detta argument. Ett problem är naturligtvis att ingen ifrågasätter att religiösa argumenterar för Guds existens. Ett annat problem är att artikelförfattarna underförstår att en religionskritik som mynnar ut i slutsatsen att religioner är irrationella i sig är irrationell.
Låt oss ta argumentet om första orsak som exempel. Kristna har försökt att bevisa Guds existens med hänvisning till nödvändigheten av en första orsak. Argumentet är ett Gudsbevis och visar, om vi får tro artikelförfattarna, att religiösa idéer är rationella. Den brittiske filosofen Bertrand Russell kritiserade argumentet på följande sätt:
Om allt måste ha en orsak, måste även Gud ha en orsak (och då är Gud inte första orsak).
Om det finns något som inte har en orsak, kan det lika gärna vara världen som Gud.
Russells kritik av argumentet kan knappast sägas vara irrationell. Om man kan bevisa Guds existens genom att härleda en slutsats från en eller flera premisser, borde man väl även kunna göra det motsatta? Religionskritik är inte irrationell.
Kunskap handlar dock inte endast om logik. En slutledning kan vara giltig trots att premisserna är falska. När vi säger att religioner är irrationella är det inte därför att religiösa vägrar att argumentera, utan därför att religiösa doktriner är dogmatiska. För troende är Guds existens en oomkullrunkelig sanning. Det är ett axiom. Religiösa argumenterar inte för att söka sanningen, utan för att rationalisera sin tro.
Slutord
Scientologer tror att det på våra kroppar sitter fästade spirituella entiteter och att det är en viktig orsak till varför den moderna människan, med Freuds ord, vantrivs i kulturen. Entiteterna sägs vara osynliga, men med hjälp av en så kallad E-meter kan vi upprätta telepatisk kontakt med dem och övertala dem att lämna oss ifred. Det är en religiös föreställning. Den är förvisso bisarr, men också fascinerande. Religioner är långtifrån ointressanta och tråkiga.
DN-artikeln är intresseväckande av ett helt annat skäl. Om den inte hade varit skriven av sju forskare, hade den knappats rönt någon uppmärksamhet. Det som gör den så remarkabel är inte endast att den är så erbarmligt tom på argument och definitioner, utan att vi bland upphovsmännen finner tre doktorer, en docent och en professor.
Religioner sägs ge vetenskapen en fast grund. De sägs ha en “unik” förmåga att “förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder”. De sägs till och med “effektivt motverka spridningen av falska berättelser”. Naturligtvis får vi inte veta hur denna fasta grund ser ut, inte heller beskrivs denna “unika” förmåga som författarna tillskriver kraften att “förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder” och att “effektivt motverka spridningen av falska berättelser”.
Mot slutet av artikeln får man känslan av att författarna inte själva tror på vad de säger eller att de har gett upp hoppet att kunna övertyga någon. Således får vi veta att vi ska avstå från religionskritik därför att det kan leda till xenofobi och drabba islam, en religion som artikelförfattarna, av allt att döma, anser är ett progressivt tankesystem och därför fullt förenligt med det sekulära och upplysta väst.