Och sedan skall de här herrarna
sitta i Moskva och räkna sina massor,
precis som direktörerna i en
kreaturstrust - vi har tjugotusen
får i Sverige och tiotusen suggor i
Afrika.
Fabian Månsson
Sveriges kommunistiska parti (SKP), det parti som 1967 skulle ombildas till Västerpartiet kommunisterna (VPK), grundades
1921. Förmodligen finns det inget parti i Sverige som är så politiskt-moraliskt belastat och som har varit så nedlusat
med diktatursympatisörer som SKP/VPK. Sveriges nationalsocialistiska knasbollar får ursäkta, men på den här punkten
ligger ni i lä!
Finska vinterkriget (1939-1940)
Det finska vinterkriget inleddes med att Sovjetunionen gjorde territoriella anspråk på Finland. Stalin sade att han
behövde delar av Karelska näset för att kunna säkerställa Leningrad. När Finland svarade nej, använde Stalin en lögn
som förevändning för att kunna invadera Finland: Stalin beskyllde Finland för att ha angripit Sovjet och hävdade att
Sovjet hade rätt att försvara sig. När kriget väl var ett faktum, förändrades den sovjetiska retoriken till sitt
innehåll. I den sovjetiska pressen talades det nu om att Röda armén var engagerat i ett “befrielsekrig”. Finland skulle
rensas på “fascister”.
I Sverige hävdade svenska kommunister att kriget var finländarnas fel. Partiets ungdomsförbund, Sveriges kommunistiska
ungdomsförbund, spred flygblad med innebörden att det var Finland som hade anfallit Sovjet. I partiorganet Ny Dag
beskrevs krigsutbrottet på följande sätt:
Oerhörd finsk krigsprovokation - ARTILLERIANFALL MOT SOVJETTRUPPER - FYRA RÖDARMISTER DÖDADE, NIO SÅRADE.
Finlands reaktionära kretsar har satt kronan på verket i sin provokatoriska hållning mot Sovjetunionen.
Gottfrid Gustavsson, kommunist och partimedlem, hävdade att de sovjetiska anspråken var helt och hållet legitima:
De [ryssarna] var ute för att få en bit av Finland för att kunna försvara sig själva. (Skott: 43)
I Sovjet väntade den Finländska Folkrepubliken på sin chans. Den Finländska Folkrepubliken var den finländska kommunisten Otto Ville Kuusinens av Sovjet godkända exilregering som skulle styra landet efter det att Röda armén hade slagit ner allt motstånd. Samma dag som Kuusinen bildade sitt Quislingstyre, meddelade Ny Dag att “Kuusinen är en beprövad finsk frihetskämpe”. SKP:s riksdagsman, Hilding Hagberg, hävdade att Kuusinen var en symbol för “arbetarklassen och dess kamp för ett fritt Finland”:
När Kuusinenregeringen installerats i Helsingfors och folket ges möjlighet att i demokratiska former avge sitt votum kommer Finlands arbetande folk att kräva en socialistisk omgestaltning av Finland. (Skott: 26-27)
I finskspråkiga sovjetiska radiosändningar presenterades Kuusinens socialistiska skuggkabinett:
Enligt folkets vilja … har en ny regering för vårt land denna dag bildats i östra Finland. Denna interimistiska folkregeringe kallar härmed hela Finlands folk till den avgörande kamp, som skall krossa bödlarnas och krigsprovokatörernas skräckvälde. (Lindquist: 96)
Enligt Kuusinen stod det finska folket på kommunistpartiets och Röda arméns sida:
Därför mottager det finska folkets breda lager med mäktig hänförelse den tappra, oövervinnerliga röda arméns aktion på finskt område och skänker den sitt stöd. Finlands folkregering betraktar den som en oskattbar hjälp från rådsunionen till Finlands folk, åsyftande att med gemensamma krafter snabbt förinta den ytterst farliga krigshärd, som krigsprovokatörernas brottsliga regering skapat i Finland. (Lindquist: 96-97)
Partiordföranden Sven Linderoth menade att socialismen var förestående i Finland:
I Finland har den socialistiska kampen för de arbetande massornas befrielse inträtt i sitt slutgiltiga och avgörande skede. (Skott: 83)
För de svenska kommunisterna var Finland en simpel fasciststat, styrt av “en rutten härskarklass som begriper att dess tid är ute”. I Ny Dag kunde svenska kommunister få information om klockslag och våglängder så att de skulle kunna lyssna på de sovjetiska nyhetssändningarna på svenska och “få vederhäftiga meddelanden om krigshändelserna”. Under hela kriget agerade Ny Dag som Moskvas lydiga ordonnans:
FINLANDSMÖTE HOS RÖDA MARINEN
Läget i Finland följes med stort intresse av folket i Sovjetunionen. Överallt hålles möten där solidaritet uttryckes med Finlands arbetande folk och där dess befrielse från Mannerheimklicken hälsas. Härovan ett sådant möte på ett av den Röda flottans krigsfartyg. (Skott: 36)
Hjälteskildringar av de sovjetiska soldaterna varvades med hätska utfall mot de svenskar som dristat sig att ställa upp
för Finlands sak. I kommunistiska flygblad uppmanades svenska folket att inte försvara sig i den händelse Röda armén
försökte införa socialism även i Sverige.
Finland tvingades efterhand att sluta fred med Sovjet. Villkoren var hårda. Finland förlorade delar av karelska näset
och sin andra stad, Viborg, men sett ur ett historiskt perspektiv var Finland den stora segraren.
Sextio år senare fortsätter Vänsterpartiet att låtsas som om det enda som hände under vinterkriget var att demokratiskt
sinnade kommunister förföljdes och trakasserades av svenska myndigheter. I partiets studiematerial från år
2000 slätar man över partiets svek mot Finland och dess öppet landsförrädiska planer:
När sedan Nazityskland och Sovjetunionen delade Polen mellan sig och finska vinterkriget bröt ut och alla borgerliga partier och socialdemokraterna inledde intensiva hetskampanjer fick många partimedlemmar ytterst svårt att hantera situationen. Många fick sparken från sina arbetsplatser eller uteslöts ur fackföreningarna. Många tvingades att offentligt avsäga sig sitt medlemskap i partiet.
På tröskeln till i morgon, s. 138-139.
Kommunisterna anklagades för spioneri och fosterlandsförräderi. Rättegångarna var paralleller till de förföljelser som förekom i USA under ledning av senator McCarthy i den amerikanska kongressens utskott för oamerikansk verksamhet. (a.a: 141)
Polen startade andra världskriget
Under hela vinterkriget var SKP Moskva obrottsligt troget. De svenska kommunisterna var så hänförda av den kommunistiska diktaturen i öster
att man om dem brukade
skämta att de gick med paraply i solskenet om det regnade i Moskva. SKP var en sektion inom den kommunistiska
internationalen, Komintern, och i den organisationen var det det sovjetiska partiet som bestämde var skåpet skulle stå.
Om Moskva ansåg att det var en sovjetisk uppfinnare som uppfann glödlampan, kablades “nyheten” reservationslöst ut av
Ny Dag.
Denna lojalitet visavi en av världens mest mordiska regimer höll i sig även under andra världskriget.
År 1928 beslutade Komintern att inleda en skoningslös kamp mot alla icke-kommunistiska partier. Enligt Komintern var
“en varaktig förbättring av proletariatets läge … omöjligt på kapitalismens grundval… kapitalismen är ej i stånd att
ens säkra den mätte slavens existens.”
I Kominterns brev till det svenska kommunistpartiet kan man läsa följande:
Parollen “klass mot klass” betyder vidare en kamp på liv och död mot den svenska socialdemokratin, denna agentur för trustkapitalet. (Lindquist: 3)
För marxist-leninisterna i Komintern spelade det ingen roll om ett land styrdes av nazister, borgerliga demokrater eller
socialdemokrater. Kampen mellan liberaler, socialdemokrater och nazister uppfattades inte som en strid mellan demokrati
och diktatur, utan som en kamp mellan olika fraktioner inom den fascistiska rörelsen. Nazism och borgerlig demokrati
var, enligt kommunisterna, två sidor av samma mynt. Följaktligen var socialdemokratin inte mindre fascistisk än de
politruker och militärer som byggde upp det tyska nazistpartiet. De var bara en annan sorts fascister -
“socialfascister”.
När Hitler blev Tysklands diktator i mitten av 30-talet, kablades det ut nya direktiv från Moskva till de svenska
kommunisterna. Stalin hade bestämt att Tyskland utgjorde ett reellt hot mot Sovjetunionen och proklamerade den s.k.
folkfrontslinjen. Folkfrontspolitiken tvingade de svenska kommunisterna till en pinsam helomvändning i synen på
socialdemokrater och liberaler. De forna socialfascisterna blev nu allierade i kampen mot Hitler och för att inte stöta
sig med sina nya samarbetspartners började kommunisterna att uttala sig positivt om den borgerliga demokratin. Den
borgerliga demokratin, sade man, kunde ses som ett viktigt delmål på vägen mot socialismen. De svenska kommunisterna
avvisade nu det man kallade “regeringens kapitulationspolitik” och krävde ett brett samarbete mot hitlerismen.
Partiledare Linderoth förklarade:
Sverige måste söka samarbete med alla folk, länder och stater som står emot de fascistiska angriparna, som vill freden, och som vill försvara den. (Lindquist: 3)
De svenska kommunisterna hade knappt hunnit vänja sig vid den uppkomna situationen, innan nya order kom från Moskva.
Året var 1939, Stalin hade ingått en ickeaggressionspakt med Hitlertyskland och krävde av de svenska partibröderna att
de anpassade sin politik härefter.
Om det hade varit svårt för partiet att förklara för nyfikna och oinvigda varför kommunisterna samarbetade med personer
som man tidigare stämplat som “socialfascister”, stod partiideologerna nu inför ett om möjligt ännu svårare problem.
Eftersom Stalin godkänt Molotov-Ribbentroppakten var alliansen med Hitlertyskland per definition något progressivt.
Frågan var bara hur man skulle förklara detta för gemene man.
Enligt Ny Dag hade Moskva tvingat Hitler att ingå en allians med Sovjet för att rädda
Polen undan Tyskland:
Gagnar detta freden? Naturligtvis gagnar detta freden! … Det börjar nu bli klart för alla att Sovjetunionen åter slår ett stort slag för freden och för de hotade staternas oavhängighet. … När … debatten är slut har Sovjetunionens djärva och ärliga fredspolitik vunnit tusentals nya anhängare i Sverige. …
KLAR HITLERRETRÄTT! Freden räddas - allt rör sig om maskeringen av Hitlers nederlag. (Skott: 106-108)
Kriget har inte kommit. Polen är inte utplånat. Utsikterna till fredlig lösning har ökat. … Ny Dag har fått rätt … Nu som alltid. (Lindquist: 27-28)
I kommunistmagasinet Vår tid fördes följande kompletterande ståndpunkt fram:
Utan tysk-ryska pakten skulle sovjetregeringen inte haft möjlighet att rädda Sverige från tysk ockupation den 9 april 1940. (Skott: 109)
Enligt SKP hade Stalin inte endast räddat Polen från nazisterna, han hade dessutom räddat Sverige. Denna besynnerliga analys av världsläget punkterades i september när Tyskland invaderade Polen. För de svenska
kommunisterna var det emellertid otänkbart att därmed börja kritisera Tyskland. Tyskland hade ingått en
nonaggressionspakt med arbetarklassparadiset i öster och kritik av Hitler var därför inte möjlig.
Istället ställde sig kommunistpartiet oförbehållsamt bakom den svenska neutralitetspolitiken (annat ljud i skällan
skulle det bli när Tyskland var besegrat. Då skulle kommunisterna återigen axla rollen som de enda verkliga
antifascisterna och börja moralisera över den svenska neutraliteten). Ny Dag övergick nu till att prisa den politik
som man tidigare fördömt som “kapitulationspolitik”:
Det tycks vara en tämligen enstämmig mening i vårt land att Sverige skall hållas utanför kriget. Kommunistiska partiet har uttalat sin tillfredsställelse med regeringens deklaration i detta avseende. (110)
De nya direktiven från Moskva innebar också att SKP:s maningar om brett samarbete mot fascismen övergavs. SKP:s paroll i krigets inledningsskede var därför “Varken med Tyskland eller med England”:
Det är heller icke, som den engelska och den franska krigspropagandan söker göra gällande, civilisationens och kulturens krig mot Hitler-barbariet. … Ny Dag har från krigets början hävdat att det både från Tysklands och västmakternas sida är ett imperialistiskt rövarkrig.
Enligt Ny Dag var England inte bättre än Hitlertyskland:
Tror någon att Englands språk mot Sverige är mildare än Tysklands idag. Det är säkert hipp som happ. (Skott: 112)
För Ny Dag var Churchill och Göbbels lika stora kålsupare:
Hetsande krigstal av Churchill och Göbbels.
Båda lovar folken det mest fruktansvärda krig.
För massorna var det ministerlöften om död och förintelse, svält och umbäranden. För finansmännen löften om profiter och krigsvinster. (Skott: 114)
Politbyråmedlemmen Knut Senander förklarade:
England och Frankrike representerar i dag den aggressiva imperialismen i högre grad än de fascistiska staterna. (Lindquist: 31)
Även det socialdemokratiska partiet fick sin beskärda andel av klandret: “Socialdemokratins ledare … stödjer det
imperialistiska kriget och beslöjar sin krigsaktivism med den bedrägliga propagandan att England och Frankrike för ett
‘antifascistiskt krig’.” (Skott: 113)
SKP:s trohet visavi Moskva gick så långt att partiet skyllde krigsutbrottet på Polen. Traditionell historieskrivning
säger att England och Frankrike drogs med i kriget när Tyskland invaderade Polen. Enligt partiordföranden Linderot var
det tvärtom Polen som angrep Tyskland. Sålunda var det Polen som startade andra världskriget. Det var “det polska
översteregementet [som] drev ut sitt folk i krig för den engelska imperialismens intressen”. Bakom Polen stod, om man
fick tro kommunisterna, alltså England och Frankrike. England och Frankrike hade, enligt Ny Dag, som målsättning att
skapa ett krig mellan Sovjet och Tyskland, en plan som omöjliggjordes av Molotov-Ribbentroppakten. Istället utbröt det,
på grund av den polska politiken, krig mellan Tyskland och Polen och dess allierade England-Frankrike. Den andra
november skrev Sydsvenska kuriren följande:
Eller går det att förneka att det i dag är England och Frankrike som står i vägen för freden, medan Tyskland i dag vill ha fred? (Lindquist: 30)
En del kommunister spekulerade i möjligheten att Hitler skulle ta ställning mot kapitalismen. Arwid Wretling menade att partiet inte borde kräva att Hitler störtas. Knut Senander förklarade:
Man kanske kan beteckna Hitler som en blivande Tjangkajsjek, som samlar hela folket till försvar mot den engelska imperialismen. (Lindquist: 31)
De norska kommunisterna var så försiktiga i sin kritik av Hitler att tyskarna inte fann någon anledning att stänga deras tidningar. När Hitlers arméer hade besegrat Frankrike utbröt det jubel bland redaktörerna i det franska kommunistpartiets organ Humanité:
För den franska och den internationella arbetarklassen är denna händelse en seger. Man har en fiende mindre. Nu gäller det att göra det yttersta för att se till att den franska imperialismen har störtats för gott. (Lindquist: 34)
Den kommunistiska karakteristiken av det polska ledarskiktet som “fascistiskt” utnyttjades flitigt av Ny Dag när tidningen skulle rättfärdiga den kommunistiska invasionen av landets östra delar. När Sovjet hade marscherat in i Polen, började Ny Dag kalla dessa landsdelar för “västra Ukraina”. Den polska regeringen beskrevs som en “fascistregim med förtryck och terror” på dagordningen och hade det inte varit för den hjältemodiga Röda armén, borgenären för “fred, frihet och allmänt välstånd i socialismens tecken”, hade tyskarna, enligt tidningen, massakrerat polackerna.
Ny Dags inställning till Sovjets ockupation av östra Polen var klar: befolkningen jublade, grät av lycka, kysste de sovjetiska soldaterna och viftade med röda fanor och porträtt av Stalin. (Skott: 115)
I juni 1941 attackerade Tyskland Sovjetunionen och de svenska kommunisterna tvingades ännu en gång till en ideologisk
helomvändning. De europeiska stater som partiet tidigare stämplat som imperialister och krigshetsare, blev nu
bundsförvanter i kampen mot Tyskland. Partiet krävde dock inte att Sverige skulle delta militärt i den antifascistiska
kampen, eftersom Stalin hade låtit meddela att de svenska kommunisterna skulle verka för ett fortsatt neutralt Sverige.
Det var av lätt insedda skäl inte helt enkelt att följa den kommunistiska argumentationen. För kommunisterna spelade
det ingen roll om Sovjet sprängde atombomber, invaderade grannländer eller finansierade gerillarörelser, Sovjet stod
alltid på fredens och framåtskridandets sida. Omvänt spelade det ingen roll vad Sveriges regering uträttade i
utrikespolitiken, Sverige befann sig alltid på krigsanstiftarnas och reaktionärernas sida.
Att Sovjet alltid befann sig på de godas sida, var inget empiriskt påstående. Det var ett filosofiskt axiom, en närmast
definitionsmässig sanning. Sverige var ett kapitalistiskt samhälle och enligt den marxistiska vetenskapen skulle
kapitalismen gå under i eld och rök. Kapitalisterna och den stat som de behärskade skulle aldrig ge upp makten utan
kamp. Därför var våld och krig oundvikligt under kapitalismen. Därför stod också Sverige och andra liberala demokratier
objektivt i motsättning till fred och framåtskridande. Att Sverige inte utvecklade kärnvapen eller ockuperade andra
stater var i sammanhanget fullständigt ointressant. Sverige var “objektivt sett” ett större hot mot freden än
Sovjetunionen. Således blev Sovjets invasion av Finland ett “befrielsekrig” och angreppet mot Polen ett försök från
Röda arméns sida att rensa polen från “fascister”.
Baltikum offras
I sin syn på den baltiska frågan var det svenska kommunistpartiet fortsatt lojalt med Moskva. När Sovjet annekterade Baltikum 1940 skrev Ny Dag entusiastiskt:
Röda armén hälsas med blommor och bifallsrop. …
Nu väntas regeringar som återspeglar folkviljan. …
De nya trupperna har börjat marschen in och hälsas med begeistring av de arbetande massorna i respektive länder, som alltid förstått att folkens fred och välstånd i Baltikum måste byggas på ärligt samarbete med Sovjetunionen. (Skott: 128)
Randstaterna har med den stora socialistiska arbetarstatens hjälp befriats från beroende av de imperialistiska staterna. (Lindquist: 99)
Vidare:
Demokratisk regim även i Lettland. …
RÖD FANA VAJAR PÅ TALLINS SLOTT. Demokratisering även i Estland. Den stora demokratiseringsvågen i de baltiska randstaterna har nu nått Estland.
Massdemonstrationer och glädjemanifestationer över den nyfunna friheten pågår i både Litauen och Estland. (Skott: 128)
Denna något kuriösa analys vidimerades efterhand av den stora Sovjetencyklopedin i vilken man kunde läsa att efter
valen i baltstaterna i juli 1940 erhöll kommunistpartierna 92, 97 respektive 99 procent av rösterna.
År 1944 flydde en större skara balter över Östersjön till Sverige. Ny Dag drog snabbt igång en kampanj enligt vilken
balterna var medlöpare till tyskarna och därför fascister. Balterna hade levt under realsocialistiskt styre och hade
således både ett och annat att berätta om och detta irriterade naturligtvis de svenska kommunisterna. Ny Dag:
Danskar och norrmän far hem. De är frihetskämpar och antifascister. Balterna stannar kvar. De är - i sin kärna - fascister.
De nyttiga människorna i Baltikum … stannar kvar i sina befriade hemländer för att bygga starka socialistiska demokratier … Det värdefulla folket stannar, men det fascistiska patrasket kommer till oss. (Skott: 134)
Quislingarnas invasion har börjat.
Den baltiska fascistimporten.
En av dem som ställde upp på kommunisternas beskrivning var författarinnan Moa Martinsson. I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter förklarade hon sig:
Sverige tenderar för övrigt att bli en mänsklig och politisk sopstation i enkelriktningens anda. … Ska vi nu ha kvar en hop nazister och flera tusen skumma, reaktionära individer av alla slag, så blir det inte så värst mycket kvar av svensk demokrati. … Vad är det för ära som vårt land skall skörda genom att utså misstro mot Sovjetunionens politik då det gäller fångar? (Lindquist: 34)
Kommunistiska fackklubbar antog resolutioner och i riksdagen krävde kommunisterna deportation.
Ungern, Tjeckoslovakien
Det svenska kommunistpartiet fortsatte att demonstrera sin lojalitet gentemot Moskva när Sovjetunionen invaderade Ungern
1956. Den ungerska regeringen hade beslutat att landet skulle lämna Warszawapakten, ett beslut som ogillades av Moskva.
Efter hårda strider mellan ungerska demonstranter och sovjetiska trupper var kommunistdiktaturen återupprättad i landet.
Premiärministern, Imre Nagy, greps och avrättades efter en skenrättegång.
De svenska kommunisterna tvekade aldrig om vem som hade skulden till det inträffade. Ny Dag försvarade den sovjetiska
inmarschen och hävdade att den hade räddat Ungern från fascism och kontrarevolution. Enligt partiorganet hade de
sovjetiska trupperna ingripit “på den ungerska regeringens begäran … till skydd för den lagliga ordningen”. Partiledaren
Hilding Hagberg hävdade att “Sovjet räddade freden”. C-H Hermansson instämde: “Sovjettruppernas ingripande var … ett
stärkande av freden i Europa”.
Inte mindre bedrövligt var partiets agerande när Sovjet och Warzawapaktsstyrkor ockuperade Tjeckoslovakien 1968. CH
Hermansson krävde att Sverige skulle frysa de diplomatiska kontakterna med Sovjet, däremot bröt VPK inte själv med
broderpartierna. Åtminstone var det så Hermansson uppfattades. Under ett partistyrelsemöte, ett år senare, ändrade
Hermansson ståndpunkt och förklarade att han hade blivit missförstådd:
Många kamrater har varit kritiska mot de krav, som jag framförde på en presskonferens den 21 augusti om en viss nedskärning av Sveriges statliga förbindelser med Sovjetunionen. Jag accepterar kritiken på denna punkt. Mitt krav missförstods och vållade förvirring. (Lindquist: 109)
Partiets ledande kommunalpolitiker i Stockholm, Knut Olsson, menade att partiet hade agerat taktiskt riktigt när det fördömde invasionen. Å andra sidan, fortsatte Olsson, “måste man ju begripa att det … fanns skäl för inmarschen … vi är ju ändå inga liberaler”. (Hammar: 81) Hammar fortsätter:
i VPK skulle striderna om Tjeckoslovakien rasa i många år. Värst var ändå inte de öppna stalinisterna som var förutsägbara. Värre var alla de i partiet som tyckte att vi måste sluta tjata och bråka om Tjeckoslovakien. Vi borde acceptera “normaliseringen” och inse att ryssarna kanske trots allt kunde ha vissa skäl för sitt handlande som vi borde lyssna till även om vi fortsatt självklart kunde vara kritiska mot Moskva. (Hammar: 80)
Två år efter invasionen förklarade Ny Dag att “det är tur att ryssarna finns i landet”:
Det är omvittnat att de ryska soldaterna blivit populära bland befolkningen. De är trevliga och hjälpsamma. De deltar i livet som det levs i landet. De hugger till och med in i arbetet. Rycker in som arbetskraft när det behövs (Skott: 186)
Fem år senare, 1975, kungjorde Lars Werner att Tjeckoslovakien inte alls var ockuperat:
Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat … Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som de skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte. (Skott: 187)
När regimen väl hade fallit, hävdade Werner på sedvanligt manér att VPK bröt med det tjeckiska broderpartiet efter invasionen, väl medveten om att VPK deltog i det av Sovjet tillsatta quislingpartiets första kongress 1971. Väl hemkomna till det kapitalistiska Sverige, rapporterade Ny Dag om “det starka stödet för Husak”. När Urban Karlsson, internationell sekreterare i VPK, fick frågan om varför han, å VPK:s vägnar, hade överlämnat s.k. broderliga hälsningar till det tjeckiska quislingpartiet, förnekade han att det hade hänt. I själva verket höll Karlsson “ett devot tal där han prisade framgångarna i det socialistiska uppbygget … och önskade Husak- och Bilakgänget all välgång.” (Hammar: 82):
Tillåt mig på vägnar av Västerpartiet kommunisterna överbringa varma hälsningar till er 14:e kongress. Denna hälsning gäller också den ärorika och svåra kamp som Tjeckoslovakiens kommunistparti fört under femtio år för sitt lands socialistiska förvandling. (Skott: 189)
På frågan om det var fel av Sovjet att invadera Tjeckoslovakien, svarade Karlsson: “Ja, det vet man inte. Det vet man
inte.”
Ordföranden i ungdomsförbundet, Lars Johansson, hävdade att den sovjetiska inmarschen inte var någon invasion, utan ett
försök att skydda Tjeckoslovakien från NATO.
Lars Werner representerade även VPK på den s.k. Moskvakonferensen 1971. Så sent som 1978 avslog VPK:s kongress motioner
om stöd till den tjeckiska oppositionen Charta 77. Förre partisekreteraren Bo Hammar berättar i sina “memoarer” om
följande lilla incident under partikongressen 1981:
Partikamraterna i Lund motionerade om att VPK skulle fördöma Sovjets missbruk av psykiatrin i repressivt syfte. Själv föreslog jag att partistyrelsen i sitt yttrande ensidigt skulle bifalla motionen … Doktor Gunnar Ågren … var … inne i sin mest prosovjetiska period … Gunnar föreslog en alternativ skrivning som mest handlade om psykiatrin i USA och vann partistyrelsens majoritet. Argumenteringen skulle ha passat på Ljubljankas läkarmottagning. (Hammar: 17-18)
Gulagarkipelagen
Rapporterna om de sovjetiska koncentrationslägren avvisades hela tiden av de svenska kommunisterna. År 1953, när Gulagimperiet befann sig på sin höjdpunkt och omfattade över 5 miljoner fångar, skrev Ny Dag:
I Sovjetunionen har det aldrig funnits och kan det aldrig finnas något slaveri. Det är bara en gammal lögn av Göbbels, som nu distribueras av Förenta staterna. (Skott: 97)
Vittnesmålen från de kommunistiska koncentrationslägren var många och omfattande. Fria Fackföreningsinternationalens bok gavs ut år 1952. Göteborgskommunisten Åke Nyblom berättar:
Men Fria Fackföreningsinternationalens bok om Stalins slavarbetsläger som delades ut gratis bestämde vi oss för att skratta åt. (Skott: 138)
Svensken Ragnar Rudfalk tillbringade tre år i kommunisternas arbetsläger. Rudfalk avfärdades som en notorisk lögnare av Ny Dag:
Djupfryst lögnhals.
Denne hjälte är alltså en stor lögnhals.
Dravel på amerikansk anstiftan.
Rudfalk avslöjad som en stor bluff. (Skott: 139-140)
“Socialismens kloke byggmästare”
Samma år som det sovjetiska koncentrationslägerssystemet nådde sin kulmen, skrev SKP:s ordförande, Hilding Hagberg om
Josef Stalin att “Stalins verk symboliserar allt vad människornas bästa andar format i sina drömmar och velat skapa i
sin kamp”. (Skott: 81)
När den sovjetiske diktatorn fyllde 60 år, tillhörde Ny Dag skaran av lyckönskare:
Vi överbringar på 60-årsdagen vår hyllning till Josef Stalin, den stålhårde kämpen för den revolutionära revolutionen, den konsekvente marxisten, våra dagars Lenin, segraren över kapitalismen och över förrädarna och kapitulanterna, socialismens kloke byggmästare, världsproletariatets största nutida ledargestalt och vägvisaren till arbetarklassens seger i världsomfattning. (Lindquist: 67-68)
Denna lovprisning trycktes samtidigt som Finlands folk kämpade för sitt nationella oberoende mot den sovjetiska ockupationsmakten. Enligt Ny Dag var Stalin så enastående att “Västeuropas kapitalistiska måttstockar inte kan användas när den mannen skall mätas”. Partiordföranden Linderoth var inte mindre entusiastisk:
Må vi handla, verka i Stalins anda, så att ur dagens ragnarök stiger morgondagens socialistiska lyckorike. (Skott: 83)
När Stalin 1949 fyllde 70 år, uttryckte sig Ny Dag på följande sätt:
Ingen nu levande människa har betytt så ofantligt mycket för hela mänskligheten som Stalin. … Under Stalins ledning har sovjetfolken segerrikt byggt socialismen i sitt land. De har i praktik visat riktigheten av marxismen-leninismens teori. Det gigantiska omdaningsarbetet under femårsplanernas period har visat socialismens överlägsenhet över kapitalismen. … Stalin … är den segrande kommunistiska världsrörelsens främste kämpe, ledare och läromästare. (Skott: 89)
Partstyrelsen deklarerade att Stalin är “symbolen för socialism och framåtskridande, fredssakens störste företrädare,
representanten för den gode grannens politik gentemot vårt folk och de små folkens starke beskyddare”. (Skott: 90) I
april 1951 förklarade Ny Dag att “ingen nu levande statsman omfattas med sådan kärlek och tillgivenhet av sitt folk som
just Stalin”. (Skott: 91)
De svenska kommunisternas beundran av Stalin förde inte oväntat med sig vissa komiska inslag. När liberala
Karlstadstidningen kritiserade den kommunistiska personkulten, svarade Ny Dag med med ännu mer personkult:
Talet om devot lydnad och dyrkan av Stalin är en klyscha. Stalin hyllas av kommunisterna såsom den yttersta nu levande personifikationen av kommunismens strävanden. Hans storhet är främst beroende av att han är en del av den kommunistiska rörelsen, dess främste ledare och att han behärskar den marxistiska samhällsutvecklingen och ytterligare utvecklar densamma. Därigenom har han visat sig överlägsen vår tids övriga stora män såsom samhällsbyggare, politiker och krigsledare. (Lindquist: 68-69)
Inte ens när den kommunistiska personkulten kritiserades kunde kommunisterna låta bli att lovprisa Stalin.
1953 dog Stalin och partiordföranden Hilding Hagberg, som tillsammans med Otto Ville Kuusinen, stod hedersvakt vid
Stalins katafalk, skrev i sin nekrolog:
Kamrat Stalin är död. Bittrare budskap kan inte ges någon kommunist. Sorgens dok breder ut sig över det omätliga sovjetlandet, över Europas folkdemokratier, över det väldiga Kina, det blödande Korea, det sargade Vietnam, över många hundratals miljoner hem i den kapitalistiska och koloniala världen. (Skott: 94)
När Hagberg påmindes om sin kärleksförklaring elva år senare, hade han naturligtvis glömt bort alltsammans.
I partiets egen tidskrift, Vår Tid, försäkrades det att “Vi läser Stalin, vi lyssnar till Stalin och vi lär genom
Stalin.” Stalin, konkluderade tidskriften; var:
revolutionskämpen, teoretikerna, Lenins trofastaste lärjunge, den store byggmästaren för femårsplanerna, segraren in det stora kriget, ledaren för SUKP samt symbolen för socialism och framåtskridande. (Lindquist: 70)
Ny Dag lät trycka Michail Sjolochovs hyllning till diktatorn:
Vi skall böja våra huvuden i vördnad över det heliga stoftet efter en liten enkel georgisk kvinna, modern som för 70 år sedan gav världen en man, som blivit mänsklighetens störste, vår ledare och fader. (Lindquist: 94)
Den 6 mars publicerade SKP ett upprop i vilket man uppmanade till idoga studier av mästaren:
Hedra Stalins minne.
En stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Vår tids störste folkledare och statsman, den socialistiska samhällsvetenskapens geniale mästare, kommunismens banerförare har gått ur tiden. … Må Sveriges kommunister hedra Stalins minne genom att bättre tillägna sig Stalins geniala lära och låta den bli vägledande för hela den politiska verksamheten.
Under Stalins ärorika baner, framåt till socialismen!
Under minneshögtiden den 9 mars sade CH Hermansson följande:
Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. … I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare. (Skott: 98,100)
C-H Hermansson hävdade att det var absolut nödvändigt att ta hänsyn till Stalins “geniala bidrag till
marxismen-leninismens teori” när det nya partiprogrammet utarbetades och på partiets förlag, Arbetarkultur,
intensifierade man utgivningen av det s.k. Stalinbiblioteket.
År 1956 ägde det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress rum. När de utländska gästerna hade lämnat
kongresshallen, höll partiordföranden Nikita Chrusjtjov det tal som inledde den s.k. avstaliniseringsprocessen.
De svenska delegaterna var inte närvarande under talet och blev heller aldrig informerade om det. När de svenska
kommunisterna hade återvänt till Sverige, var de alltså ovetande om vad Chrustjev hade sagt. Det blev kapitalistiska
Dagens Nyheter som fick äran att informera de kommunistiska ombuden om Chrustjevs kritik av det stalinistiska
skräckväldet. Eftersom de ryska kongressvärdarna inte hade underrättat sina svenska kamrater om Chrusjtjovs tal, var
de svenska delegaterna övertygade om att DN försökte vilseleda sina läsare.
C-H Hermansson var rasande och hävdade att DN:s rapport var lurendrejeri från första till sista bokstaven:
Propagandakampanjen i borgerlig press och radio omkring Stalins namn är vidrig och motbjudande. (Lindquist: 75)
Fritjof Lager, som hade deltagit som ombud på kongressen, bekräftade Hermanssons uppfattning: Stalin var en lysande
begåvning och en genial politisk ledare och det hade inte förekommit någon Stalinkritik vid kongressen. DN var alltså
ute i ogjort väder.
Det dröjde emellertid inte länge innan SKP blev kallade till ryska ambassaden i Stockholm. På mötet informerades den
svenska representanten om Chrusjtjovs tal. Detta var naturligtvis ytterst pinsamt för de svenska kommunisterna. Det av
partiet hyllade universalgeniet hade över en natt förvandlats till en blodbesudlad diktator.
Även denna gång kom partiets till synes obegränsade anpassningsförmåga till användning. Efter det att den första chocken
hade lagt sig, förklarade Hilding Hagberg utan att blinka att det svenska kommunistpartiet alltid hade ansett den av
Chrusjtjov beskrivna “personkulten vara arbetarrörelsen ovärdig”.
Men kritiken av personkulten var inte det enda problemet som drabbade de svenska kommunisterna. Chrustjev tog dessutom
tillfället i akt att återupprätta en del av de partiarbetare som fallit offer för den stalinistiska terrorn. En av dem
var den ungerske utrikesministern Lazlo Rajk. Knut Olsson, som bevakade processen mot Rajk för SKP:s räkning, beskrev
Rajk som en brottsling och västs kritik mot rättegången som simpel imperialistpropaganda. År 1956 rentvåddes Rajk
postumt av Kreml. Det ryska kommunistpartiet medgav att Rajk hade varit oskyldig och att anklagelserna mot honom varit
fabricerade.
SKP blir VPK
År 1967 bytte SKP namn till Västerpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet sade sig vara ett modernt och självständigt kommunistparti, kapabelt till kritiska analyser av både kapitalismens och realsocialismens länder. Åtminstone sade man det. Verkligheten visade sig dock vara en annan. Efter ett besök i DDR 1974 skrev Lars Werner följande:
Under vår rundresa kunde vi tal del av det framgångsrika socialistiska uppbyggnadsarbetet som pågår i DDR. Vi har fått ännu en bekräftelse på att det bara är socialismen som kan lösa samhällsproblemen i det arbetande folkets intressen. (Skott: 176)
VPK:s kongress 1975:
VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen med alla kommunistiska partier och progressiva rörelser. Tyngdpunkten måste ligga på gemensamma aktioner. (Skott: 166)
Ett år senare skrev Ny Dag att man är medveten om den debatt som förs om kommuniststaterna, men att man “inte har funnit
några argument i den debatten som föranlett oss att ändra hållning”. Under samma år besökte Lars Werner den sovjetiska
partikongressen och i sitt tal sade han att det sovjetiska kommunistpartiet “i handling bevisat socialismens
överlägsenhet, när det gäller att utveckla den materiella, sociala och kulturella standarden för de arbetande massorna.”
(Skott: 172)
Denna ståndpunkt upprepades vid VPK:s kongress 1978. När den sovjetiska delegaten utropat “Leve vänskapen mellan
Sveriges och Sovjetunionens folk och solidariteten mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna!”, ställde sig
kongressombuden upp i bänkarna och applåderade.
Tre år senare, 1981, deklarerade CH Hermansson, att “arbetarklassen har makten i öststaterna”. Samma år besökte Lars
Werner Rumänien och i den av Ny Dag publicerade presskommunikén sägs det att “båda parter uttrycker sin tillfredsställelse
över vänskapen och det goda samarbetet”. Efter Leonid Brezjnevs död 1982 betonade Lars Werner dennes arbete för fred
och avspänning.
När före detta riksdagsledamoten Margo Ingvardsson deltog i ett sextioårsjubileum i Moskva 1984, förklarade hon att
Sovjet visat “en väg till folkens förbrödring”. I ett brev till det rumänska kommunistpartiets kongress samma år
framhöll VPK att samarbetet med det rumänska partiet är “särskilt betydelsefullt när den kapitalistiska krisen slår
hårt mot den svenska arbetarklassen och folket”. En presskommuniké från ett möte med det rumänska partiets högsta
ledning år 1984 betonade att relationen mellan VPK och de rumänska kommunisterna “präglas av vänskap, solidaritet och
samarbete”.
När Ceausescu väl hade tvingats avgå, hävdade Werner att VPK hade brutit med det rumänska broderpartiet för fem år
sedan, vilket givetvis var en sanning med modifikation. Fyra veckor före Ceausescus fall skickade VPK en hälsning till
broderpartiet i vilken man “hälsar delegaterna på rumänska kommunistpartiets fjortonde kongress och önskar er fruktbara
överläggningar”.
När VPK:s riksdagsman Bertil Måbrink blev tillfrågad om varför han åkte till DDR och lyckönskade VPK:s broderparti SED
“framgång i sitt byggande av socialismen”, kunde han bara minnas att han hade med sig “något papper”, dock inte vad som
stod i det. Dessutom menade Måbrink att han inte hade något personligt ansvar, han blev beordrad av partiet att åka
till DDR. Måbrink sade också att det är fel att kritisera VPK för samarbetet med SED. Enligt Måbrink visste VPK inte om
hur illa ställt det var i DDR under Honecker, inte ens östtyskarna själva visste om hur korrumperad deras politiska
ledning var. “Det är lätt att vara efterklok”, menade Måbrink.
“Vi är fortfarande ett revolutionärt parti”
På 60-talet sades det gärna från kommunistiskt håll att VPK moderniserats och att partiet blivit ett demokratiskt
kommunistparti. Men för många partimedlemmar var moderniseringsprocessen mer ett taktiskt drag istället för en politisk
övertygelse.
På partiets första årliga riksträff 1977 i Örebro deklarerade CH Hermansson “att det inte var så självklart att
klassfienden skulle godta demokratiska beslut om en socialistisk samhällsomdaning. Och då skulle vi fajtas med vapen
i hand”. (Hammar: 96)
Tre år tidigare hade partikollegan Jörn Svensson hävdat i en nyutkommen bok att när socialismen väl en gång har införts
i Sverige, skall det bli olagligt att ifrågasätta den:
Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. … Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga medel bekämpa sådana försök. (Svensson: 209)
CH Hermansson karakteriserade Svenssons bok som “ett betydelsefullt teoretiskt bidrag”. 1981 påpekade en något irriterad CH Hermansson att svenskar inte har rätt att moralisera över tillståndet i realsocialismens länder:
Att sitta i ett litet land uppe i norden och moralisera över utvecklingen i andra länder och säga att det där är bra, det där är dåligt. Man kan inte göra det därför att det skulle vara att tillämpa svenska fördomar, svenska föreställningar på utvecklingen i hela världen. (Skott: 165)
Om man får tro Hermansson hade VPK således aldrig “moraliserat över utvecklingen i andra länder”. Ett år senare hävdade partisekreteraren Bo Hammar att införandet av socialism inte kräver flerpartisystem, dvs. att folket ges möjlighet att välja mellan olika åsiktspaket:
- Vi har inga märkvärdiga förbindelser med Sovjetunionens kommunistiska parti, säger Hammar till expressen. Vi kommer nu att diskutera det som sker i Polen, men något skarpt uttalande mot systemet i Sovjet har aldrig varit aktuellt. - Är Sovjet socialistiskt?
- Ja, det anser jag.
Men ert parti har sagt att socialismen måste byggas med flerpartisystem?
- Det gäller länder där den inte redan är genomförd.
Intervjuad av Robert Aschberg, Expressen 4/1 1982
1985 sade Lars Werner: “Vi är fortfarande ett revolutionärt parti. Vi vill inte stanna i det här systemet”. I ett yttrande bestrider partistyrelsen “att de socialistiska länderna skall karaktäriseras som partidiktaturer istället för som socialistiska länder”. Partistyrelsen passade samtidigt på att påpeka att yttrandefriheten är större i Sovjet än i Sverige:
De demokratiska fri- och rättigheterna deformeras av den privata äganderätten till opinionsmedel och massmedia (vilket lätt inses om man jämför Bonnierkoncernens möjligheter att propagera sina idéer med t.ex. något av kongressombudens möjligheter). Jämför vi dessa förhållanden med de rådande förhållandena i de socialistiska länderna blir bilden avsevärt annorlunda. (Skott: 198)
I mitten av oktober 1989, ett år efter DDR-diktatorn Erich Honeckers fall, föreslog Lars Werner att VPK skall skicka en delegation till DDR för överläggningar med SED:s nya ordförande, Egon Krenz. Bo Hammar berättar:
Krenz delade ansvaret för det enorma valfusket i DDR ett år tidigare. Och han hade sött massakerna på Himmelska fridens torg i Beijing som en seger för socialismen. Men Lasse tyckte nu att det var läge att besöka den nye generalsekreteraren. (Hammar: 235-236)
Några månader senare hävdade en något pressad Lars Werner att “demokrati är viktigare än en socialistisk stat”:
Jag menar också att vägen till demokratisk socialism måste gå via demokrati. Det finns ingen annan väg, om oklarhet råder på den punkten också kan det inte nog understrykas. Det har vi sagt förr, och händelserna i Östeuropa ger oss rätt. (Skott: 195)
Naturligtvis hade “vi” aldrig sagt något sådant. VPK:s kritik av de s.k. folkdemokratierna hade alltid
stått i omvänt förhållande till graden av förtryck i dessa länder. Ju hårdare förtrycket var, desto mer fjäskade VPK
för diktatorerna i öst; ju mildare repressionen var, desto mer kritik formulerade partiet.
Ett demokratiskt pålitligt parti?
En jämförelse med Sverige
skulle inte vara smickrande
för vårt land. Socialt och
ekonomiskt likaberättigande
i Sovjet. Tryck- och
yttrandefriheten inskriven
i grundlagen. Alla vet att
kritiken är fri, öppen och
hänsynslös.
Ny Dag, april 1945
För de svenska kommunisterna var de ständigt nya signalerna från Moskva problematiska av flera skäl. De gjorde det hart
när omöjligt för utomstående att hålla reda på den “kommunistiska ståndpunkten”. De tvära
åsiktsbytena medförde också att partiet gav ett oseriöst intryck. För en extern observatör var det uppenbart att SKP inte hade
någon egen ståndpunkt. Det fanns ingen och hade aldrig funnits någon nationell kommunism i Sverige. SKP gjorde som SUKP
ville.
Efter Tysklands attack mot Sovjetunionen övergavs i stora drag den klasskampslinje som fastställts av Komintern på
20-talet. För Stalin var det allt överskuggande problemet skapandet av en bred front mot Hitler. Alla utspel som
komplicerade denna uppgift bannlystes. För att undvika en konfrontation med socialdemokratin, vilket hade kunnat äventyra
möjligheterna att skapa den av Stalin begärda folkfronten, valde kommunisterna att dämpa sin kritik av kapitalismen och
definiera om grundläggande marxist-leninistiska begrepp. Kommunisterna började marknadsföra socialismen som en sannare
form av demokrati än den borgerliga demokratin. Om kapitalismen stod för formell demokrati, sades socialismen
representera “reell” demokrati.
Denna teori var av naturliga skäl inte enkel att förklara för oinvigda. Var inte “proletariatets diktatur” och
“borgerlig demokrati” motsatta begrepp?
Enligt partiideologerna kunde orden “diktatur” och “demokrati” ges olika betydelser. Proletariatets diktatur, sade man,
var egentligen ett mer demokratiskt styrelsesätt än den borgerliga demokratin. Resultatet blev ett närmast orwellskt
språkbruk: demokratin är diktatorisk och diktaturen är demokratisk.
Synen på flerpartisystemet var en knäckfråga. C-H Hermansson skrev i en artikel i Vår Tid 1945 att kommunisterna “aldrig
… [har] haft som principiell uppfattning att … att alla partier utom deras eget borde förbjudas”. Detta var naturligtvis
struntprat, men Hermanssons påföljande tankegång var ännu märkligare. Hermansson menade att det inte var nödvändigt att
förbjuda liberala och socialdemokratiska partier, de skulle försvinna av sig själva:
I enlighet med vår uppfattning att partierna väsentligen är uttryck för de olika samhällsklassernas intressen, anser kommunisterna det naturligt, att det i ett socialistiskt samhälle kan vara tillräckligt med ett parti, eftersom några antagonistiska klasser då inte längre finns. (Lindquist: 56)
“Det är helt enkelt en utvecklingsfråga”, förklarade Hilding Hagberg. För Hermansson och Hagberg var socialismen så
fantastisk och kapitalismen så usel att när socialismen väl hade blivit genomförd, skulle alla människor söka medlemskap i
kommunistpartiet.
Även fackföreningarna skulle försvinna under socialismen. Fackföreningar behövdes inte eftersom arbetarklassen under
socialismen saknade en naturlig motpart. Vad var det för poäng med fackföreningar om alla ändå var medlemmar i
kommunistpartiet? Någon strejkrätt ansågs inte heller vara nödvändig. Enligt partiledaren Hilding Hagberg var strejker
otänkbara under socialismen. Vem skulle arbetarna strejka emot, frågade Hagberg. Kapitalisterna var ju exproprierade.
Denna av kommunisterna proklamerade identitet mellan sociala intressen under socialismen, förbryllade naturligtvis
utomstående iakttagare. Enligt vedertagen sociologisk metodologi har människor de uppfattningar som de delger
intervjuare eller som de uttrycker i handling. Om en individ säger sig vara för socialism, är individen också med stor
sannolikhet för socialism. Vidare: om en individ demonstrerar för socialism, är denne också med stor sannolikhet
socialist. För kommunisterna var det inte fullt så enkelt. På grundval av mer eller mindre meningsfulla analogier och
en deterministisk historieteori ansåg kommunisterna att de innehade bevis för att människor har objektiva intressen
vid sidan av sina subjektivt uttryckta intressen. Även de arbetare som i ord och handling tog avstånd från socialismen,
hade ett objektivt intresse av ett socialistiskt samhälle.
Sett ur ett så beskaffat perspektiv blev det begripligt hur kommunisterna tänkte när de hävdade att många av de
demokratiska rättigheter som människorna hade vant sig vid under kapitalismen, inte behövde något speciellt skydd under
socialismen.
Den marxist-leninistiska analysen av politiken var alltid extremt naiv. I Staten och revolutionen hävdade Lenin att
under socialismen var statsmaktens funktioner så till den milda grad förenklade “att de samtliga lätt kan utövas av
alla skriv- och läskunniga … för en vanlig ‘arbetarlön'”. Engels befängda föreställning om att det faktum att
“proletariatet griper makten och förvandlar … produktionsmedlen till statsegendom”, leder till att det “upphäver sig
självt som proletariat, upphäver alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen staten såsom stat”,
betecknades av Lenin såsom “djuptänkt”.
Något egentligt maktproblem förelåg alltså inte. I den mån det fanns något som behövde skyddas var det socialismen
själv. Systemet behövde skyddas inte minst mot alla de arbetare som inte kämpade för socialism och kommunism, eftersom
de hade ett “falskt klassmedvetande”. De hade inte rätt förstått sina objektiva intressen, de intressen som
representerades av kommunistpartiet.
Herbert Tingsten menade att denna iver att framstå som demokratiskt otadlig, inte bara handlade om teoretisk stupiditet,
den var också ett taktiskt drag från kommunisternas sida. Kommunisterna hade i decennier utan framgång försökt sälja
partidiktaturens idé till svenska folket. För alla genomsnittsbegåvade kommunister stod det fullständigt klart att
det var demokratifrågan som stod i vägen för ett kommunistiskt maktövertagande. Svenska folket litade helt enkelt inte
på kommunisterna. De ofta extremt bisarra utvikningarna i kommunistisk demokratiteori utgjorde ett försök att
förändra partiets image, de uttryckte aldrig någon verklig vilja från partiets sida att förändras politiskt. Som vi har
påpekat tidigare: det fanns ingen nationell väg till socialismen, det fanns bara SUKP:s väg.
Tingstens hypotes är av lätt insedda skäl inte möjlig att verifiera till ett hundra procent. Kommunistpartiet lyckades
aldrig erövra någon verklig makt och Sverige utsattes, till skillnad från Finland, inte för ett sovjetiskt
invasionsförsök. Dessvärre finns det mycket som talar för Tingstens förmodan.
Lars Herlitz var en av de mer prominenta medlemmarna i partiet och deltog i den s.k. förnyelsekongressen 1964:
Det fanns dom som upplevde den diskussion som fördes som en slags legitimering av partiet. Dom trodde att det gällde att framställa oss som lite mera demokratiskt pålitliga och tyckte att det var en bra taktik dom här nyheterna. “Den socialistiska förnyelsen”, det lät ju fint, det var “en bra taktik”, det var skickligt osv. (Skott: 48)
De svenska kommunisterna backade upp Sovjets angreppskrig mot Finland och många kommunister menade på fullt allvar att
Sverige borde lägga sig platt i den händelse Stalin skulle få för sig att utsträcka arbetarklassparadiset Sovjet till
vår del av Europa. Det är förvisso korrekt att kommunisterna ofta betonade att socialismen var en nationell
angelägenhet, men tillämpningen av denna princip var ytterst selektiv. Kommunisterna hade t.ex. bara gott att säga om
annekteringen av baltstaterna och protesterade ringa mot invasionen av Ungern. De svenska kommunisternas följsamhet
visavi Moskva är ett fullgott argument mot att de skulle vara demokratiskt pålitliga. Det är i och för sig korrekt att
kommunistpartiet moderniserades under den beskrivna perioden, men denna process initierades inte av kommunisterna
själva, utan var en reaktion på händelser i främst Moskva. Inte heller är det helt enkelt att förstå att ett
demokratiskt parti kan hylla blodbesudlade diktatorer på det servila sätt som det svenska kommunistpartiet har gjort.
Det enda argumentet mot tesen att de svenska kommunisterna var demokratiskt opålitliga, är att de, trots allt, aldrig
agerade på samma sätt som broderpartierna gjorde i sina respektive länder. Detta är likväl ett svagt argument. Det är
korrekt att de svenska kommunisterna avhöll sig från den typ av oegentligheter som deras partibröder ägnade sig åt, men
det berodde i huvudsak på att de aldrig fick tillfälle att omsätta sina politiska planer i praktisk handling. De
bekämpades intensivt av liberaler och socialdemokrater och det kloka svenska folket ställde sig kallsinnigt till deras
planer. Det faktum att de aldrig gavs tillfälle att införa proletariatets diktatur kan knappast anses som ett argument
för deras demokratiska oförvitlighet.
Nästa artikel i vår serie skall behandla Vänsterpartiet.
Bo Hammar: Ett långt farväl till kommunismen, Brombergs, Ungern, 1992.
Jörn Svensson: Du skall ta ledningen och makten Arbetarkultur, Göteborg, 1974.
Hans Lindquist: Men det regnar ju i Moskva!, Natur och Kultur, Borås, 1992.
Lenin: Staten och revolutionen.