Home » Okategoriserade » Om kommunismen I. Lenin

Om kommunismen I. Lenin

Det nazistiska folkutrotningsprojektet har av olika skäl blivit sinnebilden för politisk mordiskhet. Faktum är dock att kommunismen vida överträffar nazismen när det gäller brott mot mänskligheten. Nazisterna mördade cirka 25 miljoner människor. Statistiken över den kommunistiska kriminaliteten talar sitt tydliga språk:

STAT    ANTAL DÖDA (MILJONER)
Sovjet
Kina
Vietnam
Nordkorea
Kambodja
Östeuropa
Latinamerika
Afghanistan
Afrika
Rest
   62
   35
   1
   2
   2
   1
   150 000
   1,7
   1,5
   10 000

Trots att kommunismen är den mest mordiska politiska rörelse som den mänskliga historien förmått uppvisa, har den, till skillnad från nationalsocialismen, sällan varit föremål för historisk-vetenskaplig analys. Kommunismen har förvisso fördömts av många, men ofta har kritiken kommit från kommunisternas politiska motståndare, istället för från professionella historiker. Faktum är att det kommunistiska systemet uppbar internationell legitimitet ända fram till 1991.
Vad beror detta på? Det finns flera, med varandra sammanhängande, förklaringar till detta faktum.
Begreppet “antifascist” slog igenom som sanningskriterium i vänstern på 30-talet. De som inte var kommunister eller tillhörde någon vänstergrupp, var, per definition, fascister eller åtminstone “folkets fiender”. Sovjet satt också på åklagarbänken när förhandlingarna i Nürnberg inleddes och Stalin var inte sen att inse segerns enorma propagandistiska värde.
En annan orsak är givetvis att kommunisterna ofta var skickliga på att dölja sina brott och att de energiskt bekämpade alla som försökte säga sanningen.
Ytterligare en orsak var att många vänsterintellektuella uppfattade den kommunistiska repressionen som ett nödvändigt ont. Utan den skulle socialismen inte segra, ansåg man. Därför var förtrycket möjligt att rättfärdiga i ett s.k. “historiskt perspektiv”.
Förmodligen finns det även psykologiska skäl till kommunismens attraktionsförmåga. Även om kommunismen idag har diskrediterats som teori och praktik, lever revolutionsidealet fortfarande kvar i vänstergrupperna. Kommunismen är inte endast en utopi bland andra, det är en av de mest sofistikerade utopierna i det att den har en gedigen teoretisk underbyggnad.
Men kommunismen är inte endast en politisk rörelse med långt mer blod på händerna än nazismen, den uppvisar dessutom en rad likheter med sin ärkefiende. Både kommunismen och nationalsocialismen tillhör samma politiska släktträd. De är båda socialistiska rörelser. Kommunismen är baserad på social klass, medan nazismen är baserad på ras. Både Stalin och Hitler hade som målsättning att etablera nationella, socialistiska lyckoriken och båda rörelserna var involverade i ett skoningslöst krig mot olika grupper i samhället. Nazisterna mördade individer som tillhörde s.k. “fel ras”, företrädesvis judar, kommunisterna gjorde samma sak med människor som tillhörde fel social klass.
Martin Latsis, en av ryska säkerhetstjänstens överhuvuden, förklarar:

Vi för inte krig mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Sök inte i era undersökningar efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten. Den första fråga som ni skall ställa är vilken klass han tillhör, vilket ursprung han har, vilken uppfostran och utbildning och vilket yrke. (25)

Det som gjorde det nazistiska mördandet särpräglat, var dess industrialiserade karaktär. Det som karakteriserade det kommunistiska mördandet, var användningen av hungervapnet. Det tyska koncentrationslägersystemet hade det ryska systemet som förebild. Rudolf Höss, ansvarig för koncentrationslägret Auschwitz, noterade att “ryssarna genom sina åtgärder med tvångsarbeten i jättelik skala hade utrotat hela folkstammar” (32). Faktum är att kommunismen uppfyller samtliga de kriterier som domstolen i Nürnberg använde när den dömde nazistiska krigsförbrytare. Den nya sovjetstaten bröt mot artikeln om Brott mot freden när den angrep Finland. Det besinningslösa mördandet, deportationerna och massvåldtäkterna mot tyska kvinnor vid krigsslutet, faller under rubriken Brott i krig. Frågan om kommunismen även uppfyller det tredje villkoret - Brott mot mänskligheten - har varit föremål för en hetsig debatt. Var morden, deportationerna och svälten medvetet frammanipulerade av sovjetstatens högsta makthavare, däribland Lenin och Stalin, i syfte att utrota hela grupper av människor? Frågan har varit kontroversiell inte minst på grund av hemlighetsmakeriet i det kommunistiska Sovjet. Det har, av lätt insedda skäl, inte varit enkelt att veta hur pass involverade Lenin och Stalin var. Kommunistiska historierevisionister har utnyttjat denna osäkerhet och tolkat om sovjetstatens historia på ett sätt som inte solkar ner Lenins och Stalins minne.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning har det emellertid blivit möjligt att öppna de ditintills stängda arkiven och att skingra dimmorna. Det står nu helt klart att det sovjetiska ledargarnityret inte endast var informerade om vad som hände i landet, folkmordspolitiken var sanktionerad på högsta tänkbara politiska nivå.

I denna första av en serie artiklar skall vi titta lite närmare på den ryska revolutionens första år och en av dess förgrundsgestalter - Lenin.

Statskupp

Om man får tro den sovjetiska historieskrivningen, var oktoberrevolutionen resultatet av frigörelseprocess bland “massorna” under ledning av bolsjevikerna.
Ingenting kunde vara mindre sant. Bolsjevikerna kom till makten under kuppliknande former. Förutsättningarna för det kommunistiska maktövertagandet var goda: det tsaristiska politiska och administrativa systemet var under upplösning. Krig och sociala konflikter hade successivt underminerat de traditionella auktoriteterna. Men denna radikalisering av det ryska samhället var inte ett uttryck för en bolsjeviseringstendens. Ryssland vimlade av grupper som på olika sätt uttryckte sitt missnöje med tvångsrekvisitionerna, värnplikten och livsmedelsbristen.
Ett bekymmer för bolsjevikerna var att arbetarklassen utgjorde en försvinnande liten del av den ryska befolkningen. Endast tre procent av det ryska folket tillhörde denna grupp. Följaktligen var det inte särskilt sannolikt att en av arbetarklassen ledd politisk organisation skulle lyckas att omvandla Ryssland i socialistisk riktning. Arbetarna var helt enkelt för få till antalet. Inte heller fanns det mycket som indikerade att bolsjevikerna skulle kunna genomföra sin politik med demokratiska metoder. Valen till den konstituerande nationalförsamlingen direkt efter statskuppen skulle också verifiera vad alla redan misstänkte: kommunistpartiet var ett minoritetsparti.
För Lenin var detta dock inget problem. Bolsjevikpartiet definierade sig från första början i motsättning till det demokratiska styrelsesättet. Lenin förklarar:

Det vore fåfängt att vänta tills det uppstår en formell majoritet till bolsjevikernas favör. Ingen revolution inväntar något sådant. Historien kommer inte att förlåta oss om vi inte griper makten nu. (65)

Det tog Lenin tio timmar att övertyga centralkommittén att ställa upp på hans förslag om en väpnad revolution. Maktövertagandet genomfördes av några tusen beväpnade män tillhöriga det av Trotskij skapade PRMK eller Petrograds revolutionära militärkommitté.

Den proletära diktaturen

Arbetare, tiden är kommen för att förinta bourgeoisien,
annars kommer den att förinta er. Städerna måste rensas
skoningslöst från all borgerlig förruttnelse. Alla dessa
herrar skall registreras och de som utgör en fara för
revolutionen skall likvideras. … Arbetarklassens hymn
kommer att vara en hat- och hämndvisa!
Pravda, augusti 1918.

När kommunisterna förvissat sig om att de kontrollerade staten, påbörjade de arbetet med att omvandla samhället i socialistisk riktning. Alla de organisationer som inte var kommunistiska, men som genom sitt agerande hade gjort det möjligt för Lenin och hans anhängare att tillskansa sig politisk makt, underställdes bolsjevikpartiet eller eliminerades. En lång rad åtgärder vidtogs för att stärka den proletära diktaturen:

förbud mot “kontrarevolutionära” flygblad, stängning av huvudstadens sju mest inflytelserika tidningar, såväl “borgerliga” som “moderat socialistiska”, kontroll över radion och telegrafen, upprättande av en plan för rekvisition av privata lägenheter och bilar. (70)

I december 1917 går PRMK i graven och ersätts med Den allryska utomordentliga kommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage eller tjekan. Tjekan skulle komma att bli en av de mest fruktade organisationerna i den nya socialiststaten. Tjekan var bolsjevikernas huvudvapen mot strejkande arbetare, kritiska intellektuella, den politiska oppositionen och konstrande bönder. Trotskij varnade:

Om mindre än en månad kommer terrorn att anta ytterst våldsamma former …. Det är inte längre bara fängelset, utan giljotinen … som har den erkända fördelen att förkorta en man med ett huvud, som kommer att stå beredd för våra fiender. (74)

I början av januari 1918 upplöser bolsjevikerna parlamentet, en samling i vilken kommunisterna befinner sig i minoritet. Under tumultet slår tjekan ner en motdemonstration med följden att tjugo människor dödas.
Den gamla regimens domstolar avskaffas och ersätts med folkdomstolar och revolutionsdomstolar med uppgift att fungera som “kampredskap mot kontrarevolutionen”. (71) Begrepp som “folkets fiende” och “misstänkt” införs.
Men även om bolsjevikerna har lyckats centralisera statsmakten till partiet, saknas det inte problem. Bolsjevikpartiet samregerar mot sin vilja med de s.k. socialistrevolutionärerna. Socialistrevolutionärerna är böndernas parti och kräver att jorden skall omfördelas till fattigböndernas förmån. Lenin inser på ett tidigt stadium att makten inte kan vinnas med mindre än att partiet skjuter sina nationaliseringsplaner på framtiden för en samverkan med socialistrevolutionärerna. Men samarbetet med socialistrevolutionärerna är inte Lenins enda problem. Lenin oroar sig också över socialistrevolutionärernas och mensjevikernas tilltagande popularitet. Som om det vore tillräckligt: tidningar som är i opposition mot den nya socialiststaten fortsätter att utkomma och det jäser på ett oroväckande sätt i arbetarstadsdelarna och ute på landsbygden.
Osäkra på sin förmåga att hantera situationen, väljer bolsjevikerna inledningsvis att uppmuntra det de kallar “massornas revolutionära spontanitet”. Lenin:

Om massorna inte reser sig spontant kommer vi ingen vart. … Så länge vi inte tillgriper terror mot spekulanterna - en kula i huvudet på platsen - kommer vi ingen vart. (75)

Lenin vet om att kommunisterna befinner sig i minoritet och att kritiken mot kommuniststyret växer för varje dag som går. Han inser att om oppositionen inte krossas, så kommer partiet att förlora makten. Lenins lösning på problemet är enkel: kommunistpartiet skall starta ett inbördeskrig i vilket klassfienden systematiskt förintas. Genom att ställa olika grupper mot varandra, kapitalister mot arbetare, fattigbönder mot s.k. kulaker, socialism mot kontrarevolution, skall bolsjevikerna kanalisera den frustration som människorna upplever i en för kommuniststaten nyttig riktning. Tjekans överhuvud Feliks Dzerzjinskij förklarar:

Vi är här enkom för att kanalisera och styra de förtrycktas hat och legitima hämndbegär mot sina förtryckare. (70)

Tjekans arbetsmetoder var inte odelat populära i den koalitionsregering som styrde Ryssland. När socialistrevolutionärerna krävde att tjekan underställdes folkkommissariatet för justitieärenden, svarade Lenin att han inte samtyckte:

“Vad ska det tjäna till med ett folkkommissariat för justitieärenden?” sade då [socialistrevolutionären] Steinberg till Lenin. “Lika bra att kalla det folkkommissariatet för socialt förintande, och saken är klar!” “En strålande idé”, svarade Lenin. “Det är precis så jag ser saken. Tyvärr kan man inte kalla det så!” (78)

Bolsjevikernas största utmaning utgörs av försörjningsproblemet. Försörjningsproblemet är i sin tur kopplat till den s.k. bondefrågan. Bolsjevikerna var i grunden ambivalenta i sin syn på bönderna. Å ena sidan var det, mot den tsaristiska regimen, upproriska bönder som hade lagt grunden för det kommunistiska maktövertagandet, å andra sidan betraktade bolsjevikerna jordbrukarna med skräckblandad entusiasm. Bönderna stod socialistrevolutionärerna nära och uppfattades som ett slags “‘halvvilda människor’, vilkas ‘grymma instinkter’ och ‘djuriska individualism’ borde underordnas ‘stadens organiserade förnuft'” (75).
Bolsjevikernas politik förvärrade en redan akut livsmedelskris. Privata företag förstatligades och de tidigare ledningarna ersattes med inkompetenta politruker. Följden blev att produktionen stagnerade och att bönderna inte fick något i utbyte mot det som de av staten hade blivit anmodade att leverera. När bönderna insåg att de inte skulle få betalt för sina produkter, slutade de följaktligen att leverera.
För Lenin var det uteslutet att försörjningsproblemet berodde på något annat än sabotage och konspirationer bland lantbrukarna. Redan året innan hade bolsjevikerna sagt att “Tiden är inne att beslagta de rikas överflöd och varför inte deras egendom”. I början av 1918 föreslår Lenin inför en förstummad centralkommitté att de bönder som inte levererar inom utsatt tid, skall skjutas. Lenin:

Ja, småbrukare och småkapitalister var med oss proletärer så länge det gällde att störta godsägarna och kapitalisterna. Men nu skiljer sig våra vägar. … Tiden har kommit för oss att föra en skoningslös kamp mot dessa småbrukare och småkapitalister. (81)

I maj och juni 1918 inleds den period som brukar kallas “krigskommunismens period”. En veritabel armé skapas med syftet att rekvirera livsmedel från landsbygden. I juli uppgår denna armé till 12 000 man, två år senare omfattar den 80 000 man.
Under inledningsfasen väljer bolsjevikerna att alliera sig med fattiga bönder. Lenin vet om att han knappast kan komma åt de “välmående” bönderna utan hjälp från deras mindre bemedlade landsmän. De fattigbönder som hjälper myndigheterna att konfiskera egendomar tillhörande s.k. “rika” bönder, får därför en del av bytet som belöning. Men denna allians med landsbygdens fattiga är taktiskt motiverad och därför temporär. Lenin hade aldrig , vilket många småbönder trodde, som målsättning att fördela om jorden till små- och fattigböndernas fördel. Bolsjevikpartiets målsättning var jordens förstatligande.
Det dröjer således inte länge innan kommuniststaten beslutar att utvidga rekvisitionskampanjerna till böndernas stora mellanskikt. Efter tre år av tvångsrekvisitioner var konflikten mellan socialiststaten och bönderna ett faktum. Bönderna svarar med tusentals revolter som slås ner med maximal brutalitet. Samtidigt utvidgar bolsjevikerna diktaturen på det politiska området. På våren 1918 beläggs alla ickebolsjevikiska tidningar med utgivningsförbud samtidigt som jakten på politiska motståndare intensifieras. Tjekan sätts in för att bryta strejker och krossa regimkritiska demonstrationer. Bolsjevikerna påbörjar nu förberedelserna för att göra sig av med sina allierade inom politiken, socialistrevolutionärerna. Till en början är det partiets högerflygel som drabbas. Tjekans ledare, Feliks Dzerzjinskij, instruerar en av sina underordnade:

Påverkade av mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra kontrarevolutionära skurkar har arbetarna strejkat och demonstrerat till förmån för en regering som skulle samla alla ‘socialister’. Du skall se till att stadens väggar täcks av en proklamation om att tjekan omgående kommer att avrätta varje bandit, tjuv, spekulant och kontrarevolutionär som konspirerar mot sovjetmakten. Ålägg stadens bursjujer en extraordinär skatt. Gör upp listor över dem. Dem kommer vi att ha nytta av om de vågar sticka upp. Du frågar mig vilka element du skall rekrytera till vår lokala tjeka. Ta beslutsamma män som vet att en kula är det effektivaste sättet att få någon att tiga. (83)

1918 är också det år då kommuniststaten återinför dödsstraffet. Lenin hade alltid emotsatt sig ett avskaffande av dödsstraffet då det betecknade “ett misstag, en otillåten svaghet, en pacifistisk illusion”.

Den röda terrorn

En god kommunist är
samtidigt en god tjekist.
Lenin

1918 är en kritisk period för den nya socialiststaten. Mot sig har den tre antibolsjevikiska styrkor. I Donregionen står Krasnovs kosacktrupper och Denikins Vita arme. I Ukraina befinner sig tyskarna och den mot Moskva kritiskt inställda nationella regeringen. Längs den transibiriska järnvägen väntar den Tjeckiska legionen. Samtidigt tilltar bondeupproren i styrka. Bönderna protesterar mot tvångsrekvisitioner som inte lämnar kvar något att leva på, de opponerar sig mot förbudet mot privat handel och tvångsinskrivningarna till Röda armén. För den av konspirationsteorier besatte Lenin var bondeupproren intet annat än “en väldig kontrarevolutionär konspiration som ’till vitgardister förklädda kulaker’ riktade” mot den sovjetiska staten:

Kamrater! Kulakupproret i era fem distrikt måste krossas skoningslöst. … 1) Häng (och jag säger häng så att folk ser det) inte mindre än hundra rika och som blodsugare kända kulaker. 2) Offentliggör deras namn. 3) Konfiskera all deras säd. 4) Identifiera gisslan på det sätt som vi anvisade i gårdagens telegram. Gör allt detta så att folk som bor vida omkring ser, darrar, vet och säger sig: de dödar och de kommer att fortsätta att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått och utfört dessa instruktioner. Er Lenin.
PS. Försök få tag i skoningslösare män. (87)

Bolsjevikerna introducerar nu tre nya instrument för terror.

  • Tagande av gisslan.
  • Koncentrationsläger.
  • Utsvältning av oppositionen.

För att förebygga motstånd mot tvångsrekvisitionerna, beordras tjekan att ta gisslan ute i byarna och spärra in den i koncentrationsläger. Lenin förklarar:

I varje spannmålsproducerande distrikt en gisslan på 25 personer, som utses bland de mest välmående invånarna, kommer att plikta med sitt liv om utskrivningsplanen inte följs. … de rika skall ansvara med sitt liv för att utskrivningsplanen fullföljs omedelbart i deras distrikt, på samma sätt som de ansvarar för sin skatt. (87-88)

Men bönderna är inte de enda som drabbas av den nya politiken med tagande av gisslan. Familjer till desertörer tas som gisslan. Budskapet är otvetydigt: om desertören inte ger sig tillkänna, får de närstående plikta med sina liv. Även arbetarna drabbas av den nya politiken.

När arbetare går i strejk … för att protestera mot den bolsjevikiska ransoneringsprincipen “i förhållande till socialt ursprung” och den lokala tjekans maktmissbruk, förklarar myndigheterna genast att hela fabriken befinner sig i “uppror”. Man för inga förhandlingar med de strejkande utan lockoutar och avskedar samtliga arbetare, arresterar “uppviglarna” och anställer jakt på “kontrarevolutionära” mensjeviker, vilka misstänks ha legat bakom strejken. Sådana tillvägagångssätt hade förvisso varit vardagsrutin sedan sommaren 1918. Men på hösten gick den numera väl organiserade och av moderorganisationens maningar till mord “stimulerade” lokala tjekan ännu längre i repression: den lät utan vidare avrätta mer än 100 strejkande. (93)

Den nya socialiststaten höll sig med två olika typer av läger.

  • Tvångsarbetsläger för personer som dömts av “vanliga” domstolar.
  • Koncentrationsläger som härbärgerade individer i kraft av en administrativ åtgärd, dvs. människor som spärrats in utan någon som helst rättslig prövning.

I augusti 1918 uppmanar Lenin kommunisterna i Penzaprovinsen att spärra in “kulaker, präster, vitgardister och andra misstänkta element i ett koncentrationsläger” (88). Dzerzjinskij:

Arbetarklassens fiender skall veta att var och en som ertappas med ett olagligt vapen kommer att avrättas omedelbart, att var och en som vågar göra minsta propaganda mot sovjetregimen omedelbart blir arresterad och inspärrad i ett koncentrationsläger.

Dzerzjinskij var fascinerad av det i marxismen beskrivna sambandet mellan samhällsform och klasstruktur. Om Marx har rätt, är vissa klasser kopplade till vissa samhällstyper, men vad skulle hända, undrade Dzerzjinskij, om man utrotade vissa samhällsklasser? Borde inte en sådan handling radikalt ändra på detta samband? I tjekans egen tidning, Tjekans veckotidning, en publikation med “det öppet formulerade uppdraget att lovsjunga säkerhetspolisens förtjänster och stimulera ‘massornas hämndbegär'”, kan man följa kampen mot kontrarevolutionen. I ett av numren redogör Uralbergens regionala tjeka för sina aktiviteter:

avrättning av 23 ‘före detta polismän’, 154 ‘kontrarevolutionärer’, 8 ‘monarkister’, 28 ‘medlemmar i kadettpartiet’, 186 ‘officerare’ och 10 ‘mensjeviker och högersocialistrevolutionärer’, detta inom en vecka. (91)

Grigorij Zinovjev förklarar:

För att i grunden besegra våra fiender måste vi ha vår egen socialistiska terror. Vi måste vinna över låt säga nittio miljoner av Sovjetrysslands invånare på vår sida. Vad de övriga anbelangar, har vi inget att säga dem. De måste förintas.

Enligt Izvestija avrättades den 3 september över 500 gisslan av Petrograds lokala tjeka. I Kronstadt sköts 400 människor på en enda natt: “man grävde stora gropar på gården, 400 människor ställdes framför dem och sköts en efter en.” (91) Bolsjevikerna motiverade skräckväldet med sitt från 1918 famösa dekret Om den röda terrorn:

I det aktuella läget är det absolut nödvändigt att stärka tjekan … att försvara den sovjetiska republiken mot dess klassfiender genom att isolera dessa i koncentrationsläger, ögonblickligen skjuta varje individ som är engagerad i vitgardistiska organisationer, sammansvärjningar, uppror eller kravaller, och genom att offentliggöra namnen på de avrättade och ange skälen till att de straffats. (90)

Hur pass omfattande var den bolsjevikiska terrorn? En jämförelse med den tsaristiska regimen är instruktiv. Mellan 1825 och 1917 avkunnade tsaristiska domstolar, inklusive krigsdomstolar, 6321 dödsdomar i mål av politisk karaktär. Den kommunistiska tjekan avrättade mellan 10 000 och 15 000 människor på två månader.
Dekretet Om den röda terrorn gjorde det möjligt för kommuniststaten att trappa upp kampen mot bolsjevikfientliga grupper. Dzerzjinskij förklarar att dekretet gav tjekan laglig rätt att “göra oss kvitt det kontrarevolutionära packet” (90). Efter en artikel av Lenin i Pravda, i vilken mensjeviker och socialistrevolutionärer stämplas som “de vitas, godsägarnas och kapitalisternas medbrottslingar och lakejer”, intensifierar bolsjevikerna kampen mot den politiska oppositionen. Anarkisterna är ett av de första offren och tusentals av dem blir avrättade under tjekans utrensningar. (98) Socialistrevolutionärernas ledare Maria Spiridonova spärras in på psykiatrisk klinik under förevändningen att hon är hysterisk. Tusentals socialistrevolutionärer grips och fängslas för kontrarevolutionär verksamhet de närmaste åren. I ett internt tjekadokument diskuterar bolsjevikerna hur de skall gå tillväga:

“Gentemot dessa antisovjetiska partier är det nödvändigt att utnyttja den aktuella krigssituationen för att tillvita deras medlemmar brott som ‘kontrarevolutionär verksamhet’, ‘högförräderi’, ‘desorganisering av upplandet’, ‘spionage för utländsk angripares räkning’ och så vidare.” (100)

Inte ens arbetarklassen, i vars namn bolsjevikerna hade tagit makten, är förskonad från den kommunistiska terrorn. Strejker bemöts med massiva lockouter av arbetarna, med åtföljande konfiskation av ransoneringskort, och massavrättningar via arkebusering eller dränkning. Den 16 mars 1919 stormade enheter ur tjekan Putilovverken som belägrats av strejkande arbetare. Över 900 arbetare greps och nästan 200 av dem avrättades utan rättegång efter det att de tvingats underteckna en bekännelse där de intygade att de handlat under inspiration från “kontrarevolutionära uppviglare”. Under våren 1919 sköts och dränktes tusentals arbetare när tjekan gick in för bl.a. stävja strejker i Astrachan.
Scenerna upprepas i hela landet. I Tula, den ryska vapenindustrins huvudstad, utbröt vilda strejker 1919. Arbetarna protesterade mot de små livsmedelsransonerna, det politiska förtrycket och tvånget att arbeta på söndagar. Söndagarna var den enda dagen då människorna hade möjlighet att ta sig ut till de kringliggande byarna för att leta mat. Samtliga arbetare avskedades och berövades sina ransoneringskort. Hungervapnet var ett av kommuniststatens viktigaste vapen mot folket. Eftersom privat handel med mat var förbjudet, hade arbetarna inte möjlighet att överleva utan ett av myndigheterna utfärdat ransoneringskort. Giltigheten på ransoneringskorten var sällan längre än en månad och ransonens storlek var avhängig av kortinnehavarens s.k. klasstillhörighet. Detta gav kommuniststaten ditintills oanade möjligheter att disciplinera befolkningen. Utan ransoneringskort hade arbetarna inte möjlighet att med lagliga medel tillförskaffa sig livsmedel. Utan arbete hade de dessutom ingen möjlighet att försvara sig mot anklagelser om “parasitism”. Dzerzjinskij varnade: “Den som inte vill arbeta med folket har inte sin plats hos det”.

För att få nya kort … och återfå sitt arbete efter den allmänna lockouten var arbetarna tvungna att underteckna en anställningsansökan som bestämde att varje arbetsnedläggelse hädanefter skulle likställas med desertering och innebära dödsstraff. Arbetet återupptogs den 10 april. Dagen innan hade 26 “uppviglare” avrättats. (102)

Återanställningar var ofta kopplade till att arbetarna erkände sina förbrytelser gentemot kommuniststaten:

Undertecknad, stinkande hund och brottsling, känner djup ånger inför revolutionsdomstolen och röda armén, bekänner mina synder och lovar att arbeta samvetsgrant. (105)

Bolsjevikerna inser efterhand att de inte har kontroll över vad som pågår ute i fabrikerna. För att tjekan skall kunna ingripa på ett så tidigt stadium som möjligt, organiserar de därför ett nätverk av hemliga uppgiftslämnare med uppdrag att fortlöpande informera myndigheterna om stämningsläget på arbetsplatserna.

Militariseringen av arbetet

Den bästa platsen för en strejkande,
denna gula och skadliga mygga, är
koncentrationslägret!”.
Pravda, 1920

1919 är det år då bolsjevikerna genomför det som allmänt har kallats “arbetets militarisering”. Fackföreningarnas roll begränsas till produktivitetsfrämjande åtgärder, arbetsledningarna tilldelas ytterligare makt och strejker jämställs med desertering i krigstid. Enligt Trotskij är arbetaren lat till sin natur. Under kapitalismen, fortsätter Trotskij, var det marknaden som tvingade arbetarna att arbeta. I det socialistiska samhället har kapitalismen eliminerats, följaktligen måste staten fylla upp det tomrum som marknaden lämnar efter sig. “Staten har därför som uppgift att vägleda, hänvisa och övervaka arbetaren, som på soldaters vis måste lyda arbetarstaten, försvarare av proletariatets intressen.” (103) Enligt tjekaledaren Feliks Dzerzjinksij är det nödvändigt att staten går hårt fram emedan massorna är så till den milda grad okunniga att de “inte ens förmår se sitt eget intresse” (106). Lenin föreslog själv massavrättningar för att komma åt det han kallade “sabotaget hos järnvägsarbetarna”.

Deserterande soldater och motspänstiga bönder

Ett av bolsjevikernas problem var de många deserteringarna från armén. Hundratusentals desertörer höll sig gömda i skogarna. Många av dem anslöt sig till olika bondegerillor som med högafflar och hackor stred mot sovjetmakten. Bara under 1919 grep tjekan en halv miljon desertörer. En vanligt förekommande metod för att komma tillrätta med desertörsproblemet var att ta gisslan. Tjekan tog desertörens familj eller personer som hjälpt desertören som gisslan och avrättade denna om desertören inte gav sig tillkänna.

“Jaroslavlguvernementet, 23 juni, 1919. Desertörernas revolt i Petropavlovskaja är kuvad. Desertörernas familjer togs som gisslan. När vi satte i gång att skjuta en man i varje desertörs familj började de gröna komma fram ur skogen och ge sig. Trettiofyra desertörer sköts för att statuera exempel.”

Bolsjevikerna använde denna metod för de mest skiftande ändamål. I ett dekret från 1919 uppmanar Lenin tjekan att ta gisslan i byar där snöröjningen av järnvägsspåren inte utförts på ett illfredsställande sätt. Lenin:

Om röjningen inte är gjord, kommer gisslan att skjutas. (107)

Hela byar bränns ner som straff för att invånarna hjälpt bondpojkar att gömma sig. Den s.k. avkosackiseringen intar en särställning i kommuniststatens kring mot bondebefolkningen. Avkosackiseringen förebådar 1930-talets stora massdeportationer. Kosackerna var, i bolsjevikernas ögon, inget annat än “kulaker” och “klassfiender”. Avkosackiseringsplanen togs i januari 1919:

I ljuset av erfarenheterna från inbördeskriget mot kosackerna är det nödvändigt att som enda korrekta politiska åtgärd betrakta en skoningslös kamp, en massiv terror mot de rika kosackerna, som bör utrotas och fysiskt likvideras till sista man. (113)

Kosackernas egendomar konfiskerades och delades ut till ryska bönder eller bönder som inte hade kosackstatus. Ordföranden i Donoområdets revolutionskommitté, Reingold, förespråkade “en massiv kosackutrotningspolitik utan minsta urskillning” (113). Efter fyra veckor hade bolsjevikstyrkorna avrättat över 8 000 kosacker.

Tjekisterna i Pjatigorsk beslöt att avrätta 300 personer på en enda dag. De bestämde kvoter för staden Pjatigorsk och för varje samhälle runtomkring staden och gav partiorganisationerna order om att sammanställa listor över folk som skulle avrättas. … I Kislodovsk beslöt man i brist på idéer att döda dem som befann sig på sjukhuset. (115)

Under slutstriderna i november och december 1920 sköts eller hängdes minst 50 000 civila av bolsjevikerna. De överlevande kosackmännen skickades till speciella arbetsläger där de ålades att utföra tungt straffarbete, medan deras kvinnor och barn fördrevs från byarna till andra samhällen längre norrut. Martyn Latsis, tjekans chef i Ukraina, beskriver situationen för kosackerna i bolsjevikernas koncentrationsläger:

Gisslan - kvinnor, barn och gamla - som fösts samman i ett läger nära Majkop - lever i fasaväckande omständigheter, i leran och oktoberkylan. … De dör som flugor. (114)

Många av dem som greps, fängslades, torterades och mördades hade inte deltagit i antibolsjevikiska handlingar. De greps på grund av sitt felaktiga “klassursprung”. Våldtäkterna antog närmast gigantiska proportioner under avkosackiseringskampanjen. I Kievtjekans tidning, Det röda svärdet, motiveras våldet med att det är nödvändigt för att skapa den socialistiska arbetarstaten:

Blod? Ja, må blodet flyta i strömmar! Eftersom det bara är blodet som en gång för alla kan förvandla bourgeoisiens svarta piratflagga till en röd, revolutionens flagga. Eftersom bara den gamla världens slutliga död kan befria oss en gång för alla från schakalernas återkomst! (116-117)

Mellan 300 000 och 500 000 kosacker dödades eller deporterades av en totalbefolkning som uppgick till knappt tre miljoner människor. I regel följde repressionspolitiken ett visst mönster. Under det första steget avskaffades alla lokala, demokratiskt valda församlingar. Förbud mot handel infördes, privata företag konfiskerades och straffskatter utkrävdes av s.k. “rika” medborgare. Under etapp nummer två konfiskerades de “rikas” lägenheter samtidigt som de besegrade förnedras offentligt:

Om vi avrättar några tiotal av dessa odågor och idioter, om vi tvingar dem att sopa gator och deras kvinnor att rengöra rödgardisternas kaserner … då kommer det att förstå att vår makt vilar på säker grund (119). Isvestija 13 maj, 1919

Myteri och hungersnöd

I slutet av 1920 hade kommuniststaten eliminerat sina huvudfiender. De vita arméerna var besegrade och kosackerna var slagna. Det innebar dock inte att lugnet var återställt inom kommunistimperiet. Bolsjevikernas popularitet var i dalande och bondeproblemet hade ännu inte sett sin lösning.
År 1921 valde arbetarna vid ett antal fabriker i Petrograd en samling ledare som var dominerad av mensjeviker och socialistrevolutionärer och som krävde bolsjevikdiktaturens avskaffande. Situationen tillspetsades när matroserna på fartygen Sevastopol och Petropavlovsk vid flottbasen i Kronstadt, gjorde myteri och ställde sig bakom arbetarnas krav. Bolsjevikernas motaktion lät inte vänta sig. Den lokala tjekan i Petrograd fick snabbt order om att ta i med hårdhandskarna mot dem som stödde myteristerna. “På 48 timmar greps mer än 2000 arbetare och socialistiska och anarkistiska sympatisörer och aktivister.” (127)
Den 8 mars stormade tjekan flottbasen och efter tio dagars hårda strider var upproret krossat. Flera hundra upprorsmän avrättades och tusentals fängslades eller skickades till koncentrationsläger. Flera myterister dränktes i den intilliggande floden. Bolsjevikerna bestämmer sig nu för att en gång för alla ta itu med den politiska oppositionen och alla trilskande arbetare och bönder. Lenin:

Om mensjevikerna eller socialistrevolutionärerna vågar visa nästippen, skall de skjutas skoningslöst. (128)

I juni 1921 beslutar kommunistpartiet att alla som är bosatta i gruvstäderna, men som inte arbetar i gruvorna, skall fördrivas, då de utgör en “belastning”. De arbetare som inte anses arbeta tillräckligt hårt, straffas med indragna ransoneringskort. Anhöriga till arbetare som hamnat i onåd med kommuniststaten förlorar även de sina ransoneringskort. Ute i byarna fortsätter rekvisitionspatrullerna med vidhängande revolutionsdomstolar att driva in skatter:

Det är allmänt bruk att låsa in de gripa bönderna i oeldade skjul, piska dem och hota dem med avrättning. Man binder dem som inte helt uppfyllt sin kvot, tvingar dem att nakna springa på byns huvudgata, sedan låser man in dem i ett oeldat skjul. Man har slagit många kvinnor tills de förlorat medvetandet, man har stoppat dem i hål som grävts i snön… (113)

Kriget mot bönderna kulminerar 1921. Men det var inte gisslantagandet eller massavrättningarna som skulle knäcka landsbygden, utan den stora hungersnöden 1921-1922. I en rapport från säkerhetspolisen beskrivs situationen på landbygden:

I Novgorodguvernementet kommer kvoterna inte att uppfyllas, trots att man på grund av den dåliga skörden nyligen sänkt dem med 25 procent. Att till 100 procent uppfylla kvoterna skulle döma bondebefolkningen i Rjazan- och Tverguvernementen till svältdöden. … I Novo-Nikolajevskguvernementet hotar svält och bönderna lägger upp ett förråd av gräs och rötter för egen del. … Men alla dessa fakta verkar beskedliga i jämförelse med de upplysningar som når oss från Kievguvernementet, där man bevittnar en aldrig tidigare skådad våg av självmord: bönderna tar sitt liv massvis därför att de varken kan betala sin skatt eller på nytt gripa till vapnen, som har tagits ifrån dem. (133)

I början av 1921 hade många bönder inget att äta och resningarna mot kommunistregimen började minska i antal. Kommunistpartiets representant för Samaraguvernementet förklarar:

Idag finns det inga fler uppror. Man ser en ny företeelse: folkmassor beståendes av tusentals utsvultna människor belägrar fredligt sovjeternas eller partiets exekutivkommittéer dagarna i ända i väntan på en mirakulös matleverans. Man klarar inte av att skingra denna hop i vilken folk dör varenda dag som flugor … Jag tror att det finns minst 900 000 svältande i guvernementet. (134)

Lenin och de andra bolsjevikerna var informerade om situationen, men vägrade vidta åtgärder för att lätta på trycket. Istället stärkte man rekvisitionsapparaterna för att om möjligt få in än mer medel till staten. Bestörta inför likgiltigheten bland bolsjevikerna bestämde sig ett antal intellektuella för att på privat väg skaffa fram livsmedel åt de drabbade. Den nya Allryska kommittén för hjälp till de svältdrabbade kunde verka i några veckor innan Lenin bestämde sig för att upplösa den:

Jag föreslår … att vi upplöser kommittén. … Att vi arresterar Prokopovitj för uppviglande uttalanden … och håller honom i fängsligt förvar i tre månader. … Att vi med omedelbar verkan, redan idag, utvisar från Moskva de andra medlemmarna i kommittén och förvisar dem, var för sig, till distriktshuvudorter, helst på avstånd från järnvägsnätet och i husarrest. … I morgon kommer vi att publicera en kortfattad och sträv regeringskommuniké på fem rader: Kommitté upplöst för arbetsvägran. Tidningarna skall få direktiv att från och med i morgon börja överösa kommitténs folk med skymford. … De skall förlöjligas med alla medel och angripas minst en gång i veckan under två månader. (136)

Under svältkatastrofen 1891 dog mellan 400 000 och 500 000 människor. Vid den här tiden var Lenin ung advokat och bosatt i Samara, ett av de guvernement som drabbades hårdast av hungern.

Han var den ende inom den lokala intelligentian som inte bara lät bli att delta i hjälpen till de svältdrabbade utan uttalade sig kategoriskt mot en sådan hjälp. Som en av hans vänner erinrade sig, “hade Vladimir Iljitj Uljanov modet att öppet säga att hungersnöden hade många positiva följdverkningar, en av dem var tillkomsten av ett industriproletariat, detta den borgerliga samhällsordningens dödgrävare. … Genom att krossa den efterblivna bondeekonomin, förklarade han, för hungersnöden oss objektivt närmare vårt slutliga mål, socialismen, den etapp av samhällsutvecklingen som kommer omedelbart efter kapitalismen. Svälten förintar inte enbart tsaren utan även tron på Gud.” (137)

När svälten börjar skörda nya liv 30 år senare, återvänder Lenin till sin ungdomsteori. Lenin vill använda svälten som en förevändning för att kunna konfiskera kyrkans egendomar:

Vi har 99 procents chans att med fullständig framgång tillfoga vår fiende ett dödligt slag och för årtionden framåt säkra positioner som är av principiell vikt för oss. Med alla dessa utsvultna människor som håller sig vid liv genom att äta människokött, med dessa av hundratals och tusentals lik översållade vägar, är det nu och bara nu som vi kan (och följaktligen bör) konfiskera kyrkans egendom med oförsonlig och skoningslös energi. … Allt tyder på att vi inte kan nå våra mål vid någon annan tidpunkt, därför att bara den förtvivlan som hungern har vållat kan föra med sig en välvillig eller åtminstone neutral inställning från massornas sida till oss. … Ju fler representanter för det reaktionära prästerskapet och den reaktionära bourgeoisien som avrättas, desto bättre för oss. Utan dröjsmål måste vi ge alla dessa människor en läxa så att de aldrig mer ens överväger att bjuda oss något som helst motstånd under åtskilliga decennier framöver… (138-139)

Konfiskationskampanjen når sin höjdpunkt 1922. Flera tusen präster, munkar och nunnor greps och tusentals av dem mördas. Under tiden dör miljontals människor av svält.

Terrorn legaliseras

Den socialistiska terrorns legala status fastslås i den nya brottsbalken från 1922. Lenin hade visat speciellt intresse för den nya brottsbalken, då den skulle ge legalitet åt den politiska terrorn, något som behövdes eftersom inbördeskriget officiellt var slut. Lenin deltog aktivt i utformandet av de nya reglerna:

Jag anser att fältet för dödsdomens tillämpning måste vidgas så att det omfattar alla slags aktiviteter av mensjevikisk, socialistrevolutionär och annan typ. Hitta på en ny straffpåföljd som består i landsförvisning. Och åstadkom en formulering som förknippar dessa aktiviteter med den internationella bourgeoisien. (141)

Lenin fortsätter:

Domstolen bör inte avskaffa terrorn, att säga detta vore att lura sig själv eller ljuga. Domstolen måste motivera den, legalisera den principiellt, klart, utan att tricksa eller dölja sanningen. (a.a.)

Den nya brottsbalken med dess definition av begreppet “kontrarevolutionärt brott” ger bolsjevikerna legal möjlighet att förfölja all opposition. Under detta år är Lenin besatt av det som han uppfattar som hotet från fristående intellektuella. I maj presenterar han en plan för “landsförvisning av författare och professorer som främjar kontrarevolution”. (142) Lenin har studerat tidskriften Ekonomist och menar att den “alldeles uppenbart är en samlingspunkt för vitgardister” (a.a.):

Dess tredje nummer (jag talar bara om dess tredje nummer! Nota bene) har på omslaget en lista över de medverkande. Jag anser att dessa så gott som alla är utmärkt kvalificerade för landsförvisning. De är samtliga förhärdade kontrarevolutionärer, ententens hantlangare, vilka utgör en organisation bestående av dess lakejer, spioner och förförare av den studerande ungdomen. (142) … N A Rojkov (han måste landsförvisas, han är oförbätterlig). … Vi ska rensa Ryssland en gång för alla … Alla författare i Författarnas hus och de kring Tanken (Petrograd) likaså. Charkov måste grundligt genomsökas, vi har ingen idé om vad som sker där, det är som främmande land för oss. Staden måste rensas radikalt och snabbt … Ta itu med Petrograds författare (deras adresser finns i La Nouvelle Pensée russe nr. 4, 1922, s 37) och med listan över de privata förläggarna (s 29). Det är av utomordentlig vikt! (144)

Men Lenins hälsa vacklar. 1922 drabbas Lenin av det första av fyra slaganfall. Två år senare avlider han. Lenins död medför ett vapenstillestånd mellan kommuniststaten och samhället. Denna vapenvila skulle vara i nästan fem år. Under denna period rasar en intensiv maktkamp i Kreml om vem som skall efterträda honom.