Den 28 juni överlämnade USA den formella makten över Irak till den övergångsregering som nu styr landet. USA:s president George W. Bush kommenterade maktöverföringen på följande sätt:
15 months after the liberation of Iraq, and two days ahead of schedule, the world witnessed the arrival of a free and sovereign Iraqi government. Iraqi officials informed us that they are ready to assume power, and Prime Minister Allawi believes that making this transition now is best for his country. After decades of brutal rule by a terror regime, the Iraqi people have their country back.
Knasvänsterns fiasko
Det kan inte vara lätt att vara anti-imperialist idag. Det var ju inte meningen att Irak-kriget skulle sluta
på det här viset. Det var ju irakiska partisaners väpnade motstånd som skulle tvinga USA att lämna Irak.
Irak skulle ju bli USA:s andra Vietnam.
När Irakdebatten pågick som hetast, beskrev Aftonbladet USA:s ambition att befria Iraks folk från Saddam Hussein som “propaganda”. Eva Moberg kallade
de som stödde USA för “krigshetsare”. Ulla Hoffman från Vänsterpartiet var som vanligt smartast: Hoffman uppmanade Saddam Hussein att hålla val så att
irakierna kunde rösta bort honom. Enligt Jan Guillou hade USA för avsikt att “massmörda den irakiska befolkningen”.
Riktigt så illa gick det dock dessbättre inte. Vad var det egentligen som hände under de beramade månaderna?
- USA störtar en av världens grymmaste diktaturer i gruset.
- Amerikansk militär kämpar för att upprätthålla lag och ordning i landet.
- De amerikanska skattebetalarna pumpar in miljardbelopp i Irak i syfte att underlätta återuppbyggnaden av landet.
- Amerikanerna försöker övertyga irakierna om det bara finns ett politiskt system som fungerar: den representativa demokratin.
- USA jagar terrorister och anhängare till den gamla regimen.
När irakierna plötsligt fick för sig att de ville ta över styret av sitt land, svarade amerikanerna “Javisst, skall vi spika ett datum?”.
Idag har Paul Bremer lämnat landet och USA är i full färd med att etablera normala diplomatiska förbindelser med det nya
Irak. På Bagdads gator patrullerar amerikanska och irakiska soldater sida vid sida med varandra. Till råga på allt
har amerikanska soldater börjat packa ihop sin utrustning och förbereda sig för att åka hem.
Irakierna fortsätter i och för sig att demonstrera mot den amerikanska närvaron, men det beror ju på att det efter den amerikanska invasionen
är tillåtet att demonstrera…
Som sagt: det kan inte vara lätt att vara anti-imperialist idag.
“Weapons of Mass Destruction”?
Innebär detta att knasvänstern har gett upp Irakdebatten? Inte riktigt. Knasvänsterns huvudargument mot Irakkriget var
att USA invaderade Irak av egoistiska skäl: amerikanerna ville uppnå kontroll över Iraks olja. Teorin om irakiska
massförstörelsevapen hade till uppgift att legitimera den amerikanska invasionen. Uttryckt på ett annat sätt: ingen av de ledande
amerikanska politikerna var övertygade om
att Saddam hade massförstörelsevapen. Beviset härför är att amerikanerna
inte har hittat några irakiska massförstörelsevapen. Ungefär så ser argumentet ut.
Det är naturligtvis ett svagt argument. Att USA inte har hittat några massförstörelsevapen i Irak implicerar naturligtvis inte
att den amerikanska administrationen inte var övertygad om att Saddam förfogade över sådana vapen.
Den fråga som man bör ställa sig ser ut på följande sätt: hade amerikanarna
någon anledning att misstänka att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen?
Faktum är att USA hade flera skäl att tvivla på Saddam Husseins uppriktighet. En anledning var irakiernas ovilja att
samarbeta med FN:s vapeninspektörer. Ett annat skäl var uppgifterna från Hussein Kamal. Kamal var Saddam Husseins
svärson och ansvarig för Iraks biologiska vapenarsenal. Kamal gick i landsflykt 1995 och berättade för amerikanerna
att Saddam hade massförstörelsevapen. Anläggningarna var så skickligt gömda att FN:s vapeninspektörer aldrig hade hittat
dem utan Kamals bistånd. Irak tvingades erkänna att man bl.a. hade över 8000 liter mjältbrandsbakterier.
President Bush var dock inte ensam om att tvivla på Saddam Husseins ärlighet. Det som skilde USA och andra civiliserade
länder från varandra var inte att vissa länder litade på Saddam medan andra misstrodde honom, utan att amerikanerna ansåg att FN hade misslyckats och att Saddam måste ställas inför ett ultimatum.
Även på denna punkt hade amerikanerna goda skäl för sin otålighet: 12 år av FN-resolutioner och vapeninspektioner hade inte
lett till ett demilitariserat Irak.
Men knasvänsterargumentet var inte endast felaktigt i sak, det var också onyanserat. Alla mänskliga handlingar har en
egoistisk aspekt. Sverige gick inte med i EU endast för att gynna Europa. Sverige försökte också tillgodose ett nationellt
intresse. Det är det statsministern syftar på när han säger “Som EU-medlemmar får Sverige vara med och påverka”. Vänsterpartiet
resonerar inte annorlunda. Medan regeringen anser att ett EU-medlemskap underlättar för Sverige att främja nationella intressen,
anser kommunisterna att vi bör lämna EU av exakt samma skäl. Kommunisterna är i den meningen inte mindre egoister än sina
meningsmotståndare.
När president Bush beslutade sig för att invadera Irak, åberopade han sig bl.a. på säkerhetsskäl. Bush ansåg att ett
demilitariserat Irak låg i USA:s intresse. Men Bush insåg också att han genom att störta Saddam Hussein skulle kunna slå
två flugor i en smäll: han skulle inte endast uppnå FN:s mål om ett demilitariserat Irak, han skulle dessutom befria irakierna
från Saddams terrorvälde. Bush uppnådde också båda dessa mål.
Monumental otacksamhet
USA har av allt att döma lyckats i sitt uppsåt: Irak har demilitariserats och Saddam Hussein sitter bakom lås och bom. På en punkt är det dock uppenbart att amerikanerna har misslyckats. De har inte lyckats vinna irakiernas tilltro. En undersökning genomförd av The Coalition Provisional Authority visade att endast 2 procent av irakierna betraktar koalitionstrupperna som befriare. Tre procent av de intervjuade irakierna uttryckte sitt stöd för Saddam Hussein. Över 90 procent av irakierna beskrev koalitionstrupperna som ockupanter. 81 procent av de tillfrågade sade sig vara positivt inställda till islamisten Muqtada Sadr. I en intervju med amerikanska CBS jämförde Sadr USA med en ondskefull orm:
Sadr: The little serpent has left, and the great serpent has come.
CBS: So the big serpent was Saddam Hussein, and the Americans are the small serpents?
Sadr: It is the opposite, my friend … Just because we’re rid of Saddam and the evil Batthists doesn’t mean the occupation is a good thing. Our salvation from Saddam was only with the grace of God.
CBS: If getting rid of Saddam was a favor of God, why was it that God waited until the Americans came in to do the job?
Sadr: All praises to Allah! He works in mysterious ways.
Den konservativa debattören Bill O’Reilly har i en kommentar till undersökningen antytt att Bush gjorde rätt när han överlämnade makten till irakiska politiker. Hur skall man kunna införa demokrati i ett land när man endast har stöd från 2 procent av befolkningen?
“We tried to help, our intentions were noble, but the Muslim world is very difficult, and reasoning with zealots is almost impossible.”
O’Reilly menade vidare att den irakiska inställningen gör att irakierna har förverkat all form av rätt till respekt och att USA och väst i framtiden inte bör intervenera i muslimska länder.
I sak har O’Reilly naturligtvis rätt. Den irakiska otacksamheten har varit närmast monumental.
Irakierna är glada över att ha blivit av med Saddam Hussein, men de känner uppenbarligen ingen uppskattning över den amerikanska insatsen. Det är nog ingen
överloppsgärning att anta att majoriteten av irakierna inte sörjer de amerikanska soldater som har dödats i strider med Saddamanhängare
och radikala islamister.
Men det svaga stödet för den USA-ledda koalitionen är inte endast ett problem för de amerikanska trupperna i Irak. Det
bådar också illa för framtiden. Den irakiska Baathregimen var sekulär till sin natur och det är uppenbart att
många irakier drömmer om att landet skall få ett styre som är mer präglat av islam i framtiden. De som hoppats på en demokratisk renässans
i arabvärlden riskerar att bli gruvligt besvikna.