När det uppdagades att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad sympatiserat med nazismen i sin ungdom, tvingades han att löpa gatlopp i media. Kamprad grät ut i TV och författade en offentlig ursäkt till företagets anställda.
Ett år senare framträdde Vänsterpartisympatisören och rocksångaren Jerry Williams på TV. Williams hade blivit ombedd att bjuda in fyra drömgäster på middag och han valde Lenin och Stalin. Williams förklarade på bästa sändningstid och i statstelevisionen att flerpartisystemet skall skrotas när Sverige blir socialistiskt och att en ny socialistisk människa skall skapas.
Inga protester hördes.
Lundahistorikern Valter Lundell skriver i sin avhandling Det omstridda arvet. Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur (Lunds universitet, 2017) att det finns en asymmetri i vårt förhållningssätt till nazism och kommunism.
Historia som meningsskapande aktivitet
Människan är en meningsskapande varelse. Människor skapar mening därför att de har ett behov av att kunna orientera sig. Historikern försöker skapa en meningsfull enhet av det förflutna, nuet och framtiden. Nuet blir begripligt mot bakgrund av det förflutna. Det förflutna ger oss också vägledning för hur vi ska förhålla oss till framtiden. Vår syn på terrorn i Sovjetunionen blir sålunda relevant för hur vi ser på vårt samhälle och dess framtid.
Kommunistblockets sönderfall var för många socialister och kommunister inte endast en traumatisk upplevelse, det skapade också brist på mening. De kände sig desorienterade och var osäkra på vilket ideologiskt ben som de skulle stå på. Radikala historiska förändringar kan, om vi får tro Lundell, upplevas som meningsdestruerande. Eftersom människan är en meningssökande varelse, använder hon historiekulturella strategier för att hantera sådana upplevelser och återskapa mening.
Lundell beskriver en rad olika historiekulturella strategier. Kontextualisering är kanske den vanligaste. Kontextualisering är inget fel i sig. Det innebär endast att man försöker förstå ett fenomen genom att placera in det i ett specifikt sammanhang. Problemet är att det inte finns en kontext, utan många och valet av kontext kan vara styrt av andra överväganden än vetenskapliga sådana.
Två paradigm: totalitarism och revisionism
Flera av dessa historiekulturella strategier har rationaliserats och integrerats i forskningsparadigm. Lundell menar att forskningen om kommunism har frambringat tre paradigm: totalitarism, revisionism och postrevisionism. Eftersom den sistnämnda riktningen inte spelar någon roll i Lundells studie, skall vi uppehålla oss vid de två förstnämnda paradigmen.
Den totalitaristiska modellen hävdar att oktoberrevolutionen var resultatet av en statskupp genomförd av ett litet och militärt organiserat kommunistparti. Dess målsättning var att omdana samhället med våld om nödvändigt. Terrorn mot oliktänkande var följaktligen avsiktlig. Skräckväldet initierades av Lenin och förstärktes under Stalin. Enligt den totalitaristiska modellen är det meningsfullt att jämföra kommunism och nazism.
Den revisionistiska modellen säger att oktoberrevolutionen hade ett brett folkligt stöd och syftade till att upprätta ett rättvist och demokratiskt samhälle. Stalin förrådde dock de kommunistiska idealen. Terrorn var emellertid inte planerad, utan en reaktion på externa omständigheter som Stalin inte hade kontroll över. Den revisionistiska modellen anser inte att det är meningsfullt att jämföra nazism och kommunism.
När nazismens brott diskuteras används i huvudsak den totalitaristiska modellen.
Det tas för givet att det nazistiska skräckväldet var planerat. Kriget och de fasor som det förde med sig sägs kunna förklaras med hänvisning till den nazistiska statsledningens avsikter. Kort uttryckt: för att förstå kriget och morden på Europas judar, måste vi förstå den nazistiska ideologin.
När kommunismens brott diskuteras används ofta ett revisionistiskt perspektiv. I detta perspektiv spelar ideologin en underordnad roll. Istället hävdar man att inbördeskrig, imperialistiska konspirationer och allmänt socialt kaos förhindrade sovjetstaten från att utvecklas efter sunda socialistiska riktlinjer. I den mån som man accepterar ideologins roll, hävdar man att det var med Stalin som det sovjetiska experimentet spårade ut. Marx och Lenin antas inte vara medskyldiga.
Detta illustrerar, enligt Lundell, att “moraliska aspekter utgör känsliga och konfliktskapande ingredienser i historieskrivningen”. Det förefaller finnas en oro över att den kommunistiska ideologin ska besudlas av händelserna i det forna östblocket.
Småstatsrealism
Kommunisterna mördade i realiteten långt fler människor än nazisterna. Ändå finns det en uppenbar tvekan att likställa kommunism och terror.
Vad beror det på?
Lundell har inte något riktigt bra svar på den frågan. Han förefaller dock vara övertygad om varför Sverige är så besatt av nazismens brott. Sverige har, till skillnad från många europeiska länder, inget gyllene förflutet att åberopa sig på. Vi var aldrig ockuperade under kriget och deltog inte i den väpnade kampen mot Hitlerregimen. Vi förklarade oss neutrala under andra världskriget och överlät åt resten av Europa att försvara demokrati och frihet.
Framväxten av ett sovjetiskt hot under det kalla kriget förändrade inte den svenska ståndpunkten. Det fanns till och med en specifik doktrin som rationaliserade den svenska hållningen: doktrinen om den tredje ståndpunkten.
Lundell benämner detta synsätt “småstatsrealism”. Den officiella hållningen var att små länder måste vara realistiska i umgänget med stora stater och inte tro att de kan sätta dagordningen. Olof Palme gav uttryck för detta synsätt när han avvisade kritik mot Sovjet med orden: “vi sysslar inte med antisovjetism”. Det var också på denna grundval som Sveriges syn på sig själv som världssamvete växte fram. Sverige kunde döma andra nationer moraliskt för vad de gjorde mot varandra därför att svenskarna stod utanför alla konflikter.
Neutralitetspolitiken var dock inte helt oproblematisk. Sverige hade inte deltagit i den anti-fascistiska kampen. Miljontals människor hade dött medan svenskarna hade stått vid sidan och tittat på. Även om ingen sade det öppet, skämdes många svenskar.
Eftersom Sverige inte hade ett stolt anti-fascistiskt förflutet att åberopa sig på, valde svenskarna att blicka framåt. Det som skulle göra svenskarna beundransvärda var inte deras kamp mot fascism och totalitarism, utan att de hade kapat trossarna till det förflutna och skapat det första genuint moderna samhället – folkhemmet.
Därmed fick svenskarna möjlighet att på allvar konfrontera sina gamla synder. Nazismen förklarades vara inkompatibel med folkhemmet på grund av sin irrationella karaktär. Det svenska folkhemmet sades vara baserat på förnuft och logik. Förnuft och logik skulle styra, inte irrationella känslor.
Lundell menar att folkhemsprojektet var grundat på filosofisk värdenihilism och att detta förändrade synen på politiken. Politik var inte längre en dialog mellan beslutsfattare och medborgare. Politik blev en ingenjörskonst. Frigjorda från sedvänjor och traditioner skulle politiker och experter lägga medborgarnas liv till rätta.
Historiens återkomst
Detta räckte dock inte för att tysta tvivlet. Sverige hade inte endast valt att inte delta i den anti-fascistiska kampen. Sverige hade sålt järnmalm till Tyskland under kriget. Det var skälet till att den brittiske premiärministern Winston Churchill ville minera norska farvatten. Sverige hade gett Tyskland rätt att transportera trupper på svenskt territorium och det folkhem som svenskarna skröt så mycket om hade finansierats med exportinkomster från det sönderbombade Europa.
Dessa fakta kastade en lång och besvärande skugga över neutralitetsberättelsen och Sveriges ambition att vara världssamvete.
Debatten om tvångssteriliseringar under andra halvan av 90-talet och rapporter om spirande nynazism bland svenska ungdomar var dropparna som fick bägaren att rinna över.
Vid sekelskiftet var Sverige inte längre en moralisk stormakt. Omvärlden hade börjat betrakta svenskarna med misstänksamhet och kanske också förakt.
Detta var en bidragande faktor till den svenska ansökan om EG-medlemskap. När Ingvar Karlssons regering lämnade in medlemsansökan signalerade Sverige att isolationismen tillhörde det förflutna. Det var också skälet till statsminister Göran Perssons initiativ till informationskampanjen Levande historia och att den dåvarande socialdemokratiska regeringen anordnade en internationell förintelsekonferens i Stockholm. Persson bad till och med om ursäkt för Sveriges roll under kriget.
Budskapet var entydigt: Sverige skulle nu befinna sig i framkanten när det gäller kamp mot rasism och antisemitism. Sverige skulle bli en ny moralisk stormakt.
En känslig fråga
Någon motsvarande uppgörelse med kommunismen ägde aldrig rum. Det är märkligt av flera skäl. Ett skäl är naturligtvis att kommunisterna mördade långt fler människor än nazisterna. En annan orsak var det svenska kommunistpartiets synnerligen skändliga historia.
Kommunistpartiet skyllde andra världskriget kriget på England och Frankrike. Polen ansågs ha tänt gnistan genom att attackera Tyskland, men i bakgrunden lurade de två imperialistiska stormakterna. I den kommunistiska retoriken hade Sovjet inte invaderat Finland, istället hade klasskamp utbrutit i vårt kära grannland och Sovjet gjorde endast sin plikt som proletära internationalister när Röda armén marscherade in och hjälpte de finska kommunisterna att rensa landet på fascister.
De svenska kommunisterna kallade flyktingar från det ockuperade Baltikum “fascister” och krävde att de skulle deporteras.
När kriget väl var över och Hitlertyskland var besegrat, drog kommunistpartiet den synnerligen egendomliga slutsatsen att Sovjetunionens militära framgångar bekräftade att partiets ställningstaganden under det finska vinterkriget och i övrigt var korrekta.
Kommunisterna var djupt impopulära och till och med hatade på grund sina ställningstaganden. Därför är det underligt att ingen uppgörelse med kommunismen i vårt land har ägt rum.
Hur ska man förklara denna besynnerlighet?
Lundell har, som tidigare nämnts, inget enkelt svar på den frågan, men flera hypoteser. Hans huvudförklaring förefaller vara att orsaken till att kommunismen särbehandlas är att många svenskar anser att kommunismen är en god idé. Frågan om kommunismens brottshistoria är känslig därför att öppenhet om den riskerar att besudla den kommunistiska ideologin.
Forum för levande historia etablerades år 2003 och hade till uppgift att informera om nazismens brott. Vid tiden för lanseringen av Forum rådde det bred politisk enighet om verksamhetens nödvändighet.
När den borgerliga regeringen några år senare expanderade uppdraget till att omfatta kommunismens brott, bröt en protestorm ut. Vänsterpartiet, som hade stött Forum i dess ursprungliga form, varnade för antikommunism och krävde att myndigheten skulle avvecklas. Kommunisternas protester följdes av det så kallade Historieuppropet i vilket 400 forskare kritiserade regeringens plan på att utvidga Forums mandat till att omfatta kommunismens brott. Några nya argument anfördes dock inte. Istället använde forskarna sig av de argument som Vänsterpartiet hade fört fram. Det var uppenbart att frågan var djupt känslig. Ingen av protestanterna hade ju ifrågasatt Forums verksamhet när den var begränsad till nazismens brott.
I slutändan valde den borgerliga regeringen att söka en kompromiss. Ursprungligen var det tänkt att kampanjen skulle heta “Kommunismens brott mot mänskligheten, men namnet ändrades sedermera till “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. På detta sätt exkluderades en direkt referens till den kommunistiska ideologin.
Den debatt som följde på publiceringen av Kommunismens svarta bok är ett annat exempel. Den visade att frågan om kommunismens brottshistoria var djupt kontroversiell. Det föreföll existera en relativt utbredd konsensus kring uppfattningen om den kommunistiska idéns godhet. Dåvarande vice statsministern Lena Hjelm-Wallén förklarade att nazism och kommunism inte kunde jämföras därför att det bakom de kommunistiska morden inte förelåg en intention.
Ett axplock slutsatser
Lundell har intervjuat 38 svenska och danska universitetshistoriker och gymnasielärare i historia. Flera av de svenska informanterna deltog i det så kallade Historieuppropet.
Vilka är då Lundells slutsatser? Här följer ett axplock.
Den första frågan handlar om förhållandet mellan Karl Marx’ teori och kommunistiska terrorn. Fler danska än svenska forskare ser ett starkt samband mellan Marx och terrorn i östblocket. En dansk informant beskriver det socialistiska experimentet i Sovjet som varande i total brist på verklighetsförankring. Två svenskar ger uttryck för en motsatt uppfattning och hävdar att ideologier saknar explanatoriskt värde. En svensk ifrågasätter till och med möjligheten att tillämpa begrepp som “diktatur”, “kommunism” och “socialism”. En informant hävdar att det finns flera idéer hos Marx som kan bidra till uppförandet av ett totalitärt system, t.ex. emfasen på hård klasskamp, proletariatets diktatur och ambitionen att krossa statsapparaten.
Den andra frågan handlar om sambandet mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. De danska forskarna är mer benägna än svenskarna att se ett samband mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. En annan viktig skillnad är att medan de danska forskarna hävdar att det finns en kontinuitet mellan Lenin och Stalin förnekas detta av merparten av de svenska forskarna.
Den tredje frågan handlar om förhållandet mellan intention, funktion och terror under Lenin och Stalin. De danska informanterna lämnar tydligare intentionella förklaringar till terrorn, under såväl Lenin som Stalin, och är övertygade om att det går att identifiera förövare och offer i den kommunistiska brottshistorien.
Den fjärde frågan handlar om det är möjligt att jämföra nazism och kommunism. De flesta informanter menar att nazism och kommunism uppvisar realhistoriska likheter: både nazism och kommunism var repressiva politiska system. Majoriteten av informanterna menar dock också att nazism och kommunism inte kan likställas ideologiskt. En informant beskriver marxismen som “en vetenskapsbejakande upplysningsideologi”, medan nazismen avfärdas som “dunkla tankar om blod och ras och elände”. En svensk forskare förklarar att “Nazismen var hemsk därför att den lyckades. Kommunismen var hemsk därför att den misslyckades.” Ett mindre antal informanter uppger ideologiska likheter mellan nazism och kommunism. En sådan är kategoriseringen av folkfiender. En svensk forskare säger att kommunisterna behandlade kulakerna som om de tillhörde en annan ras.
Den femte frågan lyder: kan man jämföra nazism/kommunism med liberalism/kapitalism? En majoritet informanter tycker inte att en jämförelse mellan nazism/kommunism och liberalism/kapitalism är meningsfull. Lika många danskar som svenskar anser emellertid att en jämförelse är meningsfull. En svensk informant drar en parallell mellan industrialiseringen under Stalin och Englands industrialisering. Tre svenska forskare ser kapitalism och liberalism som orsak till nazism och kommunism. Enligt en av forskarna ger kapitalismen upphov till “skriande nöd och elände”. En svensk forskare menar att nazism och fascism är det “borgerliga samhällets yttersta kampform”. En annan beskriver fascismen som liberalismens “yttersta konsekvens”.
Den sjätte och sista frågan handlar om kommunismen som löfte och hot. Lundells slutsats är att fler danska informanter än svenska förbinder kommunismen med hot. En svensk informant uppger att det var på grund av det “pressade läget” som det sovjetiska systemet blev totalitärt. En dansk informant säger till Lundell att det inte var något fel på den kommunistiska ideologin, men att “bolsjevikerna inte hade fått tid att tänka färdigt”.
Summa summarum
Lundell har intervjuat 38 svenska och danska universitetshistoriker och gymnasielärare i historia. Några generaliseringar är, på grund av materialets knapphet, inte möjliga att göra. Faktum är att det inte ens känns meningsfullt att reproducera Lundells tabeller. När Lundell jämför lärare ur 68-generationen med lärare ur 89-generationen, rapporterar han att dubbelt så många 68:or anser att det existerar ett starkt samband mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. Det låter spännande tills man upptäcker att det handlar om tre personer.
Naturligtvis är redaktören bekant med motargumentet: Lundells studie är genomförd med en kvalitativ metod. Det är förvisso sant. Likväl är det Lundells ambition att beskriva “Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur” och då är 38 informanter kanske inte tillräckligt.
Med risk för att låta gnällig vill redaktören också klaga på språkbruket. Tre exempel. När Lundell diskuterar kontinuiteten Lenin-Stalin, skriver han:
Samtliga danska forskare ur 68-generationen slår fast en kontinuitet, medan bara en svensk forskare ur 68-generationen gör det. Ingen dansk forskare anger diskontinuitet, medan en majoritet av de svenska gör det.
Behövs verkligen mening nummer två? Lundell skriver:
Ska med andra ord brotten mot mänskligheten under kommunistiska regimer förklaras som resultat av en medvetet förd politik, av en intention hos ledarna i parti- och statsapparaten, eller uppstår de snarare som resultat av andra, väsentligen ickeavsiktliga faktorer?
Ordet “brotten” gör, mer eller mindre, nonsens av frågan. Ibland är det också svårt att förstå varför Lundell skriver som han skriver. Lundell hänvisar till Kolakowskis begrepp “rimlig tolkning” och säger att i Kolakowskis tolkning “blir sambandet starkt”. En sida senare konstaterar han följande:
Av sammanlagt trettioåtta informanter hamnar trettiotvå i förklaringstyperna den förrådde Marx och den rimliga tolkningen.
Teorin om den förrådde Marx hävdar ett svagt samband, medan den rimliga tolkningen hävdar ett starkt samband. Alltså: av sammanlagt 38 informanter ansåg 32 att sambandet var svagt eller starkt. Redaktören är fortfarande osäker på huruvida detta påstående är informativt eller inte.
Det innebär inte att Det omstridda arvet inte förtjänar att läsas. Tvärtom. Genomgången av de olika paradigmen inom sovjetforskningen är tänkvärd. Dessutom är det faktiskt intressant att få veta hur människor tänker i dessa frågor, även om de är få till antalet.