Skall präster och pastorer viga homosexuella par? Så har frågan sett ut i ett antal år. Få har ställt frågan “Skall imamer viga homosexuella par?”. Det finns två skäl till denna diskrepans. En är givetvis att politiker och debattörer är rädda att bli stämplade som främlingsfientliga om de börjar kräva att imamer viger homosexuella. Ett annat skäl är att Sverige, trots allt, tillhör kristenheten vilket medför att debatten gärna fokuserar på vad kristna tycker och tänker.
Rond ett: en pingstpastor ryter till
Hur många minns Åke Green, pingstpastorn som ställde till med ett herrans rabalder när han i en predikan jämställde homosexualitet med cancer? Green åtalades för hets mot folkgrupp, dömdes till sex månaders fängelse av Kalmar tingsrätt, men frikändes av hovrätten. Hovrättens domslut överklagades till Högsta domstolen som frikände Green med motiveringen att en fällande dom skulle strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det var emellertid inte endast staten som ansåg att pastor Green borde straffas. Fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin, som blev kändis efter det att hon hade hävdat att Jesus var homosexuell, stämplade Green som nazist. Tiina Rosenberg krävde “vatten och bröd” och Birgitta Rydberg, troende kristen och ledamot av Folkpartiets partistyrelse, sade att Green hade gjort sig förtjänt av skärselden:
Åke Green ska inte fällas i tryckfrihetsmål. Men det torde vara ställt utom allt tvivel att när han på domens dag knackar på uppe hos Sankte Per kommer han inte in. Istället ska han en trappa ner till helvetet. Det är där man ska hamna om man kallar sig kristen och trotsar det kristna kärleksbudskapet.
Den minst sagt upphetsade stämningen medförde att redaktören producerade följande reflektion:
När Åke Green tolkar Bibeln, säger man att han hetsar mot folkgrupp. När Ohlsson Wallin jämställer frikyrkobesökare med massmördare, sägs det att hon endast vill väcka till debatt. När Green orerar om cancersvulster, hävdar hans kritiker att han gömmer sig bakom religionen. Ingen säger om Ohlsson Wallin att hon gömmer sig bakom sitt så kallade konstnärskap och det faktum att lagen ger henne ett bättre skydd än den ger heterosexuella frikyrkopastorer. RFSL påstår att Greens tal kan fungera inspirerande för den sk. “extremhögern”, men varför skulle inte Ohlsson Wallins tal om kristna nazister kunna ha en liknande effekt på extremvänstern? När Green håller en offentlig predikan på temat kristendom och homosexualitet, hotas han av staten med fängelse. När RFSL och Ohlsson Wallin distribuerar 10 000 vykort på vilket frireligiösa jämställs med folkmördare och sadister, är det meningen att vi skall känna oss upprymda.
Även om Green torgförde minst sagt märkliga åsikter, var han, av allt att döma, en fridens man. Green var förvisso övertygad om att Gud kommer att straffa homosexuella för deras handlingar, men han varken förespråkade eller gjorde sig skyldig till våld. Uppslutningen kring det beramade mötet blev också klen. Ett femtiotal församlingsmedlemmar mötte upp. Flera av åhörarna var dessutom kritiska till innehållet i Greens predikan, inte minst det grova språkbruket. Greens tal medförde också att motsättningarna mellan olika grupper inom Borgholms ekumeniska gemenskap ökade. Kort uttryckt: Greens predikan var ett teologiskt och politiskt fiasko. Det enda som Green uppnådde var att dra löje över sig själv och Pingstkyrkan.
Rond två: en imam sätter ned foten
Skall kyrkan viga homosexuella par? När Sydsvenskan ställde frågan till en rad församlingar fick tidningen följande svar. Pingstkyrkan säger kategoriskt nej. Sten-Gunnar Hedin på Pingstkyrkan säger dock att han inte är odelat lycklig över beslutet eftersom det medför “diskriminering” och “är odemokratiskt”. Landets judiska församlingar är splittrade i frågan. Mot den liberalt sinnade församlingen i Stockholm står den konservativt orienterade församlingen i Malmö. Enligt Shneur Kesselman, rabbin i Malmö, handlar det inte om åsikter. “Torah – Guds ord – säger att det är förbjudet”. Lena Posner-Körösi, ordförande i Judiska centralrådet och aktiv inom Stockholmsförsamlingen, är däremot positiv till homovigslar: "Som judar vet vi vad det innebär att vara utsatta för diskriminering. Då ska vi inte vara de som diskriminerar själva". Liberala katolska kyrkan är positiv. Missionskyrkan, Baptistkyrkan och Metodistkyrkan har inte bestämt sig.
Göran Zettergren, Missionskyrkans ledare, påpekar att det pågår en livlig debatt om frågan i de tre samfunden: “Vi måste vara en kyrka med plats för olikheter, där människor med olika bibelsyn kan få plats”. Inom parentes kan vi tillägga att Katolska kyrkan säger nej, medan Svenska kyrkan skall fatta det slutgiltiga beslutet i oktober innevarande år.
Sammanfattningsvis: kristenheten och judendomen i Sverige är skeptisk till homovigslar, även om man markerar sitt avståndstagande på ett förhållandevis civiliserat sätt.
När Sydsvenskan ringer upp Ayoub Chibli, imam och vigselförrättare vid Islamic Center i Malmö, får man en delvis annorlunda bild av synen på homosexuella par. Enligt Chibli är homosexualitet oacceptabelt inom islam därför att homosexuella känslor är “onda”. Frågan om samkönade vigslar kommer aldrig att komma upp på dagordningen, menar han:
En gång blev jag intervjuad av Helsingborgs Dagblad om detta. Jag sade att detta är något som muslimer kanske kan diskutera om femhundra år. Efter det fick jag säkert hundra arga brev. Vissa ville utesluta mig ur församlingen!
På frågan om vad som skulle hända om svensk imam vigde ett homosexuellt par, svarar Chibli skrattande: “Jag vet inte hur mycket stryk den personen skulle få. Han skulle få löpa gatlopp.” Sydsvenskan intervjuar också Ardeshir Bibakadabi, “Sveriges ende muslim som är öppen med att han är gay”. Bibakadabi berättar om vad som hände när han klev ut ur den så kallade garderoben:
Andra muslimer kom fram till mig på stan. De hotade mig, skällde ut mig, skrek saker. Jag fick hotbrev. En gång bjöds han in av en somalisk islamisk förening för att hålla föredrag om sex och hälsa. Han tvingades fly därifrån.
Var är alla progressiva debattörer?
Åke Greens predikan medförde att det formligen tog hus i helvete bland landets progressiva stjärntänkare. En orsak till uppståndelsen var givetvis att Green och hans kristna supportrar var ett lätt byte. Green och pingströrelsen framstod som konservativa, dumma bakåtsträvare och intellektuella dinosaurier. De var lätta att kritisera och förlöjliga och bjöd mer sällan än ofta på något motstånd. Man kunde till och med kalla dem nazister utan att drabbas av några konsekvenser. Frågan är hur samma debattörskollektiv kommer att agera nu när Malmös moské, av allt att döma, har bestämt sig för att gräva upp stridsyxan. Uttalandena från Malmö måste uppfattas som extremt provocerande av landets alla politiskt korrekta förståsigpåare. Samtidigt är nog de flesta eniga om att islam är en mer kampglad religion än kristendomen och att muslimer inte kommer att acceptera vilka förolämpningar som helst.
Frågan är: kommer Ohlsson Wallin att likna Chibli et consortes vid nazister? Kommer Chibli att bli åtalad för hets mot folkgrupp och Tiina Rosenberg kräva “vatten och bröd”? Kommer Birgitta Rydberg att hävda att en plats i helvetet är reserverad för Chibli och hans meningsfränder? Eller kommer det att visa sig att Ohlsson Wallin, Rosenberg och Rydberg och alla de andra som spydde galla offentligt över pastor Green därför att det inte kostade dem något inget annat är än en samling billiga posörer?