Nyligen anmälde en kvinna Malmö högskola för diskriminering eftersom en lärare hade tilltalat henne med ordet “henne”. Lärarens brott var att han hade förutsatt att kvinnan var en kvinna. Kvinnan kände sig kränkt eftersom hon ibland kände sig som en man. Nu har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni antytt att hon vill skriva om diskrimineringslagen och även inkludera längd, utseende och vikt. Det skall bli förbjudet att diskriminera individer med hänvisning till att de är kortväxta, fula eller feta. Expressen kommenterade Sabunis förslag på följande sätt:
Snart kommer vi att få en lag som förbjuder “ålderism”. Lägger vi till det vikt, längd och utseende så tillhör snart 100 procent av Sveriges befolkning en förtrampad minoritet. … Dessutom kan man fråga sig hur arbetsdomstolen och den kommande, “ihopslagna”, diskrimineringsombudsmannen ska lyckas hantera anmälningar på teman som “Jag fick inte jobbet för att jag var kortare än mina konkurrenter” eller “… jag kände att han stirrade på mina utstående öron.”
Varför inte löpa linan ut?
Låt oss försöka rekonstruera den tankegång som eventuellt ligger till grund för Sabunis idé. Ännu en gång Expressen:
Diskrimineringens motor är fördomsfullhet. Dess konsekvens är orättvisa. Den som diskriminerar ser bara grupper, inte individer: Han är homosexuell, det är allt jag behöver veta för att avfärda honom. Hon är kvinna, det är allt jag behöver veta… Han är svart. Hon är muslim.
Varför premiera religiös övertygelse? Varför är det värre att bli selekterad på grundval av religiös uppfattning än på grund av kroppsform? Varför är en person gruppfixerad om han eller hon ogillar muslimer, men inte om vederbörande tycker att överviktiga personer är obehagliga att titta på? Varför får man diskriminera feta homosexuella, men inte feta homosexuella. Tror Expressen kanske att människor väljer sina utåtstående öron i högre grad än homosexuella väljer sin sexuella identitet? Sanningen är givetvis den att lagens definitioner är fullständigt godtyckliga. Detta har Sabuni naturligtvis förstått – hon är ju, trots allt, yrkespolitiker. Sabuni vill ge fler grupper de rättigheter som homosexuella och religiösa minoriteter redan har. Varför är det konstigt? I en rättsstat skall väl alla medborgare ha samma rättigheter? Men det finns också ett korn av förnuft i Expressens observation. Vill vi verkligen skapa ett samhälle där “snart 100 procent av Sveriges befolkning [är] en förtrampad minoritet”? Nej, det vill vi naturligtvis inte. Frågan är alltså hur man skall hantera detta dilemma.
Bör diskriminering tillåtas?
Den enda rimliga lösningen är givetvis att tillåta diskriminering. Varför? Det grundläggande problemet skulle kunna formuleras på följande sätt: vem eller vilka skall bestämma vem jag skall jag ha rätt att associera mig med? Förbud mot diskriminering inkräktar mot associeringsrätten. Är det mitt beslut eller är det politikernas ansvar att se till att jag associerar mig med ‘rätt’ personer?
När man lyssnar på Mona Sahlin och Gudrun Schyman får man intrycket att diskriminering endast handlar om politik. Det är inte sant.
På ett abstrakt plan handlar all diskriminering om att varsebli skillnader och att agera på grundval av dessa observationer. Genom att jämföra priser ser vi att en vara kostar mindre i en butik än en annan. Vi låter sedan detta faktum vägleda vårt köpbeteende. Kvinnan i uteserveringen anser inte att alla män som passerar är lika tilltalande. I en perfekt värld hade alla män varit lika attraktiva och ingen hade behövt känna sig särbehandlad av hennes blickar, men vi lever inte i en estetisk utopi. Människor diskriminerar när de väljer vänner och äktenskapspartners. Som medborgare diskriminerar vi när vi röstar i riksdagsvalen. Politiska partier och religiösa organisationer diskriminerar när de anger villkor för medlemskap. Platsannonser kanske inte diskriminerar i den meningen att de kräver att sökanden måste tillhöra en viss etnisk grupp, men de diskriminerar på grundval av andra kriterier, t.ex. akademiska meriter. Diskriminering är ett universellt fenomen och inte nödvändigtvis något som illasinnade personer har hittat på därför att de har ett behov av att trakassera människor som är annorlunda i ett visst avseende.
Innebär det att det inte finns något problem med diskriminering? Nej, det gör det inte. Diskriminering blir ett problem när kostnaden för den, i den mån den ger upphov till en kostnad, inte faller på den som diskriminerar. Om en arbetsgivare inte vill anställa invandrare, utan istället anställer sämre kvalificerade etniska svenskar, kommer det att ge upphov till en alternativkostnad för arbetsgivaren. Privata arbetsgivare betalar denna extra utgift ur egen ficka. Därför är det rimligt att tillåta diskriminering på den privata arbetsmarknaden. Det är, för att uttrycka det kort och koncist, inte min ensak vad andra människor gör med sina privata tillgångar. Därför är det också rimligt att människor tillåts diskriminera fritt i sitt privatliv. Politiker skall inte blanda sig i människors val av äktenskapspartners. Ett samhälle där människor inte har rätt att fatta "felaktiga" beslut är inte ett fritt samhälle.
Dock är det sant att diskrimineringsdebatten inte kan reduceras till en debatt om frihet kontra ofrihet. Även om frihetsbegreppet är primärt, bör diskrimineringsdebatten också handla om likabehandling. Man kan därför argumentera för att stat och kommun inte bör ha samma frihet som privatägda företag och fria medborgare. Statlig och kommunal verksamhet finansieras kollektivt av medborgarna och de senare har därför rätt att förvänta sig att bli likabehandlade. Detta utesluter all form av diskriminering, även så kallad positiv särbehandling. Ett annat problem är att stat och kommun kan backa upp en politik som medför särbehandling av medborgarna med en polisiär makt som den enskilde medborgaren inte kan balansera. Det finns även ett pekuniärt skäl mot att inte tillåta stat och kommun att diskriminera medborgare. I ett privatägt företag bärs alternativkostnaden av ägaren. Den drabbar ingen annan än den eller de personer som fattade det ursprungliga beslutet att diskriminera. Stat och kommun kan gömma alternativkostnaden i skatte- och avgiftshöjningar och på det sättet lasta över den på skattebetalarna. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.
Det intryck som man får är att Sabuni vill löpa linan ut. På papperet är det naturligtvis en lysande idé. Alla får samma rättigheter. I verkligheten är det på sin höjd en befängd förhoppning att något gott skulle komma ut ur denna ingivelse. Sabunis förslag skulle medföra att domstolarna överhopades med knäppgöksmål. Att denna idé kommer från en liberalt sinnad jämställdhetsminister är närmast chockerande. Nog trodde man att borgerlig regering skulle vara mer kapabel.