Attackerna mot New York och Washington genomfördes av saudiarabier. Madridbombningarna utfördes av i huvudsak marockaner.
Londonattackerna genomfördes av brittiska medborgare.
Det
som idag bekymrar Europas säkerhetstjänster är att nästa våg av självmordsattacker kommer att genomföras av unga, muslimska män
som är europeiska medborgare.
Den fråga som vi skall ställa i denna artikel är hur den uppkomna situationen skall
förklaras. Den enskilt viktigaste orsaken är givetvis Europas liberala immigrationslagstiftning.
Om Europa hade fört en restriktivare immigrationspolitik hade den muslimska populationen i Europa varit betydigt mindre och radikala
muslimer hade haft svårare att rekrytera anhängare. Dessutom hade det varit betydligt lättare att integrera muslimerna om
de hade varit färre. Det hade också gjort det enklare för Europa att pacificera islam.
Idag arbetar Europas terroristjägare i något som måste karakteriseras som en veritabel myrstack. Terroristerna klär sig på samma sätt
och talar samma språk som värdländernas majoritetsbefolkningar. De har närmast obegränsade möjligheter att gömma sig bland sina
miljontals trosfränder. De kan de röra sig fritt inom den Europeiska Unionen och om de vill resa
till USA, behöver de inte ens ansöka om visum.
Men varför har Europa liberala immigrationslagar?
Ekonomisk förklaring: den muslimska invandringen som en icke avsedd effekt
Den konventionella förklaringen säger
att den muslimska poulationen i Europa är en icke avsedd effekt av europeisk arbetsmarknadspolitik
efter andra världskriget. Europa behövde arbetskraft och muslimerna kom till kontinenten som gästarbetare.
Men istället för att återvända till sina hemländer stannade de kvar.
Den konventionella förklaringen betonar alltså ekonomiska faktorer.
Politisk-ekonomisk förklaring: upprättandet av Eurabia
Ett försök att kombinera politiska och ekonomiska faktorer har lanserats av den brittiska forskaren Bat Ye’or i dennes bok Eurabia: The Euro-Arab Axis. Ye’or menar att EU-länderna liberaliserade sina immigrationslagar av två skäl. För det första: därför att man ville komma på bättre fot med arabvärlden. Dåvarande EG ville försäkra sig om tillträde till de arabiska marknaderna och den livsviktiga oljan. För det andra: därför att den politiska eliten i Europa önskade reducera USA:s makt i världspolitiken. I utbyte lovade EG att vara fortsatt kritisk till USA, att blunda för antisemitismen i arabvärlden, att stödja Arafats PLO mot Israel, att uppmuntra muslimsk invandring till Europa, att avhålla sig från att europeisera de muslimska invandrarna och, sist men inte minst, att bidra till utbredningen av islamiska tankegångar i den europeiska kulturen. Den EU-institution som administrerar samarbetet går under namnet The Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation och grundades 1974. Ye’or menar att Eurabia är Europas framtid:
France and the rest of Western Europe cannot change their policy anymore. Their future is Eurabia. Period. I don’t see how they can reverse the movement they set in motion thirty years ago. … This Eurabian policy, expressed in obscure wording, is conducted at the top political level and coordinated over the whole EU, spreading an anti-American and antisemitic Euro-Arab sub-culture in every social, media and cultural sector.
Ye’or menar att samarbetet håller på att kasta om maktförhållandet mellan Europa och den muslimska världen. De europeiska
stormakterna har dominerat den muslimska världen under hela 1900-talet. Nu utsätts de för en omvänd kolonisation som är framdriven av höga muslimska
födelsetal och massiv muslimsk invandring. Ye’ors teori är intressant, inte minst på grund av att den förefaller vara väl dokumenterad.
Om Ye’or har rätt är det alltså politiska och ekonomiska överväganden som har drivit fram den muslimska invandringen i Europa.
Demografisk förklaring: Europas befolkningskris
Europa brottas med två, till synes, olösliga problem: det föds alldeles för få barn i Europa samtidigt som den
europeiska befolkningen åldras.
Om de demografiska trenderna står sig, kommer en befolkningsmassa som motsvarar Belgien, Sverige, Holland, Danmark, Norge och
Tyskland att vara försvunnen om 45 år. Av Europas nationer är det endast det muslimska Albanien som förmår
reproducera sig själv av egen kraft.
År 2050 kommer en tredjedel av den europeiska
befolkningen att vara över 60 och en tiondel över 80. I Italien kommer hälften av landets invånare att vara över 50 år.
I Italien, Tyskland och Grekland finns det idag fler 60-åringar än personer
som är under 20.
Detta kommer att utsätta den
europeiska välfärdsstaten för enorma påfrestningar. För att klara sina pensionsåtaganden, kommer de europeiska staterna att tvingas till drastiska reduktioner i välfärdssystemen
eller att acceptera massinvandring. Enligt vissa beräkningar kommer det att krävas 1,4 miljarder immigranter om vi vill
behålla dagens proportioner med 4,8 arbetande per pensionär år 2050. Uttryckt på ett annat sätt: det är inte möjligt att
behålla dagens välfärdsstat och samtidigt vara emot all invandring. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Befolkningsminskningen är inte ett generellt problem, utan något som framför allt har drabbat den rika, industrialiserade delen
av världen: FN:s befolkningsstatistiker räknar med att världsbefolkningen kommer att öka med ungefär 20 procent fram till 2040.
Värst drabbade av krisen är Europa och Japan. USA:s befolkning fortsätter att öka på grund av hög legal och illegal
immigration.
Från politiskt håll har det argumenterats för ökat
stöd till småbarnsfamiljer, men Europas befolkningskris handlar inte om för lite pengar. Sverige har förmodligen den
generösaste familjepolitiken i världen.
Den europeiska befolkningskrisen är ingen naturkatastrof, den är konsekvensen av miljontals beslut som européerna har
fattat på eget bevåg. Om ekonomiska lagar hade styrt människors vilja att bilda familj och sätta barn till världen, hade världens
rika länder drabbats av överbefolkningskriser. I
verkligheten förhåller det sig på motsatt sätt: de länder som är frikostiga gentemot barnfamiljer är också de länder som dras med mer
eller mindre kroniska befolkningsunderskott.
Det har också sagts att en emfas på sk. kristna värderingar skulle avhjälpa krisen, men det
argumentet baseras på en intellektuell fiktion – tron att kristendomen fortfarande förmår attrahera människor. Faktum är
dock att kristendomen har förlorat det mesta av sin attraktionsförmåga.
Dessutom: även om kristna värderingar vore lösningen på Europas befolkningskris, finns det inget som tyder på att
Europas ledare skulle vara villiga att agera. EU:s nya konstitution nämner inte kristendomen en
enda gång, trots att kristendomen utgör en integrerad del av Europas kulturarv.
Problemet är inte endast att Europas politiska elit inte vill kämpa för kristendomen, utan att den
tvärtom anser att kristendomen skall motarbetas. Europas politiska etablissemang är sekulariserat. Argumentet för att inte nämna
kristendomen i EU:s nya konstitution var att ateister, judar och muslimer skulle känna sig exkluderade. Istället valde man en sekulär
definition, som om den vore mindre exklusiv. När italienaren Rocco Buttiglione utsågs till kommissionär i juridiska frågor, ifrågasattes
hans integritet med hänvisning till hans katolska övertygelse. Buttiglione sparkades sedermera från jobbet. Buttigliones öde är
ironiskt, inte minst därför att EU:s tre förgrundfigurer, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi, and Robert Schuman, alla var kristna
och menade att kristendomen hade en viktig roll att spela i det framtida Europa.
Psykologisk förklaring: skuldkänslor och politisk korrekthet
Det finns också en psykologisk förklaring till Europas liberala immigrationslagar. Europa skäms över nazismen och
sitt imperialistiska förflutna. Den liberala invandringspolitiken är ett uttryck för Europas vilja att för sig själv
och sin omvärld bevisa att man numera är en tolerant kontinent. Det finns ingenting som europeiska politiker fruktar mer än att
bli kallade rasister.
Framtiden
Efter mordet på den holländska filmaren Theo van Gogh enades Europas justitie- och inrikesministrar om att utarbeta riktlinjer enligt vilka immigranter måste lära sig europeiska värden. Det låter naturligtvis bra, men om man synar överenskommelsen lite närmare i sömmarna, inser man att den inte är värd särskilt mycket:
- Överenskommelsen är inte bindande, vilket innebär att många stater kommer att strunta i att implementera den.
- Dessutom står överenskommelsen i motsats till mångkulturalismen, en annan ideologi som Europas politiska elit också har försvurit sig till. Detta borgar för att eventuella konkreta förslag kommer att bli så pass urvattnade att de inte kommer att göra någon skillnad.
Vilka slutsatser förefaller rimliga? En rimlig slutsats är att Bat Ye’or har rätt när hon säger att Eurabia
är Europas framtid.
Européerna har själva försatt sig i den situation
som de nu befinner sig i. Det är meningslöst att anklaga Europas muslimer för att de kom hit för att arbeta. Det
var ju européerna som släppte in dem. Om Eurabia är Europas framtid, beror det på beslut som EU och de muslimska
länderna har fattat tillsammans. Det är inte den muslimska världens fel att det föds så få barn på vår
kontinent. Sist men inte minst: om europeiska politiker inte vill eller vågar säga vad de anser på grund
av rädslan för politiskt korrekt kritik, är det vårt och ingen annans problem.
Det innebär dock inte att vi inte kan påverka det framtida Europa. Det innebär inte ens att vi inte kan påverka
islams karaktär. Det är inte skrivet i himlen att islam inte kan förändras på samma sätt som kristendomen har
gjort. Men möjligheten att pacificera islam förutsätter en uppgörelse med den politiska korrektheten.
Den politiska korrektheten har inte endast spelat en roll för den muslimska invandringen till Europa, den har
också förhindrat en förnuftig debatt om islams plats i Europa. Det är om detta som nästa artikel i vår
serie skall handla om.