Lars Vilks är en av Sveriges mest kända konstnärer. Åtminstone är det så han skulle beskriva sig själv om han gavs chansen. Redaktörens bedömning är, som framgår av denna artikel, mer prosaisk. Denna artikel skall heller inte handla om Vilks förmenta konstnärskap, utan om något betydligt intressantare och allvarligare. Vilks eviga bråkande har medfört att något som vi svenskar gärna tar för givet eller åtminstone hoppas att vi kan ta för givet, ånyo har blivit kontroversiellt. Redaktören syftar givetvis på yttrandefriheten.
Bråkstaken i egen hög person.
Källa: Wikipedia.
Lars Vilks: plus och minus
Låt oss börja med minussidan. Islamic Centers vd Bejzat Becirov har om Vilks konst sagt att den “är på ett barns nivå”. Det är en korrekt bedömning.
Vilks ville säkert bli konstnär när han var ung, men efter att ha insett att han varken kan rita eller måla, satsade han på konstteori. Moderna konstteorier kan vara synnerligen dunkelt formulerade och målet är inte sällan att befria den presumtive konstnären från alla krav på hantverksskicklighet. Det handlar om att förläna provokationerna eller “kritiken” sofistikation och legitimitet. Annars ser de ju bara fåniga ut.
Vilks spelar således i samma division som Anna Odell, om läsarna nu minns konststudenten som fejkade en psykos och lyckades bli intagen på mentalsjukhus. Odell förklarade sitt ansvarslösa agerande på följande sätt:
– Jag tycker att det som har utspelat sig i medierna säger mycket om samhället, och om reaktionerna på en ung kvinna som lurar en maktfullkomlig vårdapparat. Det är intressant.
Odells förklaring är givetvis enbart löjeväckande. Även om Vilks är betydligt intelligentare än Odell, tillhör hans så kallade konst samma taffliga genre. Han skräpar ner i ett naturreservat, trots att man inte skall göra det av skäl som till och med små barn förstår och efteråt försvarar han sitt agerande på ungefär samma enfaldiga sätt som Odell. Det är förvisso sant att många tycker att det är skojigt och kanske också avkopplande att bestiga de högar av plank som Vilks brukar lämna efter sig, men det förändrar i sak ingenting: bråte förblir bråte. Vilks är inte konstnär, estradör är ett mer adekvat epitet.
Vilks poserar framför sin hyllning till kvinnors
bröst. Bilden är publicerad med Lars Vilks medgivande.
På plussidan måste man räkna in Vilks humor. Han är, på många sätt, en stor underhållare. Ett besök på hans hemsida rekommenderas.
Vilks är också en oförskämt modig man. De flesta människor hade blivit både skräckslagna och deprimerade av att behandlade på det sätt som han har blivit bemött, men han verkar ta skället och mordhoten med jämnmod. I ordkriget med fanatikerna har Vilks också en obestridlig fördel. Till skillnad från sina baktalare, är han förfärligt verbal och kan därför driva hejdlöst med de mindre begåvade trosivrare som önskar livet ur honom.
En icke av sedd konsekvens
Redaktören är övertygad om att demonstrationstågen på 60- och 70-talet, påverkade synen på och möjligheten att framför publik kritik av staten. De bidrog till ett liberalare demonstrationsklimat. Det var givetvis inte avsikten bakom demonstrationerna. Demonstranterna var ofta hårdföra kommunister som ville avskaffa demokratin till fördel för någon slags diktatur där de själva styrde och ställde.
Inte heller tror redaktören att Vilks med avsikt framställde rondellhundarna i syfte att testa yttrandefrihetens gränser. Den teorin är nog en efterhandskonstruktion. Mer troligt är att han gjorde det i syfte att väcka uppmärksamhet kring sin person. Det är förvisso sant att rondelljyckarna har blivit ett test av yttrandefrihetens gränser i vårt land, men det var nog aldrig Vilks primära avsikt.
Kort rekapitulation
Kalabaliken kring Vilks inleddes när Nerikes Allehanda publicerade en teckning av honom som föreställer islams profet Muhammed som hund:
Profeten som hund. Bilden är publicerad
med Lars Vilks medgivande.
Irans regering protesterade. I Pakistan brände rasande demonstranter en docka som föreställde Sveriges statsminister. Man passade också på att elda upp en svensk flagga. I Sverige stämde Sveriges muslimska förbund Nerikes Allehanda och Lars Vilks för hets mot folkgrupp.
Som om det var nog.
Det har påvisats existera flera konspirationer med målsättningen att mörda Vilks. Under förevändningen att Vilks är icke-muslim, Guds och profetens fiende, försökte två muslimer från Landskrona att bränna ned hans hus. Ett av motiven för bombdådet i Stockholm var Vilks Muhammedkarikatyr. Vilks har numera skattebetalda livvakter och hans hus har försetts med övervakningskameror och rörelsedetektorer.
Vilks hemsida har naturligtvis blivit hackad. Budskapet som lämnades på sidan var att hackaren var beredd att göra vad som helst för profeten. Under en föreläsning vid Uppsala universitet, kastade åskådare ägg på Vilks. Männen skanderade “Allahu Akbar!” så att ingen skulle missförstå deras motiv. Ledaren för Malmös Islamic Center har liknat Vilks vid Hitler och bjudit honom till moskén, under förutsättning att han ber om ursäkt för sitt tilltag.
Terroristnätverket Al Qaeda har dömt Vilks till döden.
Nyligen ställde Vilks ut sina karikatyrer på ett litet galleri Malmö. Det kanske mest intressanta är emellertid inte att galleriet har utsatts för smärre vandalisering. Det var, trots allt, väntat. Mer intressant är det som föregick skadegörelsen.
Malmö kommun ingriper
Malmö har ett konfliktråd. Om man får tro dess relativt torftiga dokumentation, är dess målsättning att motverka diskriminering. Det fanns alltså goda skäl att förmoda att rådet inte skulle engagera sig i fallet Vilks. Vilks har ju inte diskriminerat någon. Han har förlöjligat en religiös ideologi, inte de troende. Dessutom: profeten Muhammed, om det nu har existerat en dylik person, är ju död sedan länge. Hur skulle Vilks kunna kränka eller ännu mindre diskriminera en person som har varit död i över tusen år?
Därtill: Vilks utövar ju endast grundlagsskyddade rättigheter. Det är ju inte han som är problemet, utan de som hotar honom till livet, spränger bomber, försöker bränna ner hans hus, vandaliserar hans egendom och, på olika sätt, hindrar honom från att göra det medborgare i Sverige faktiskt har rätt att göra: gyckla med religioner.
Malmö kommun menade dock att det är Vilks som är problemet. Konfliktrådets ordförande kallade utställningen “provokation” och uppmanade alla som kände sig kränkta av att Vilks utövade sina grundlagsskyddade rättigheter, att polisanmäla Vilks. Kommunens starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalu, sade att han hoppades att “inte en enda människa besöker galleriet”.
Socialdemokraterna i Malmö har givetvis en egen webbsida. I en artikel likställer Broderskapsrörelsens internationella sekreterare Vilks rondellhundar med “antisemitiska teckningar som hånar judar för att de är judar”. Han ifrågasätter också att Vilks har anledning att oroa sig för sin säkerhet. Lite komiskt blir det när artikelförfattaren avfärdar teorin om att det finns ett motsatsförhållande mellan islam och demokrati. Varför har Malmö ett konfliktråd där kommunen, tillsammans med muslimska ledare, diskuterar hur man skall undvika våldseruptioner bland stadens övriga muslimer närhelst icke-muslimer tar sig friheten att praktisera grundlagsskyddade rättigheter, om det inte finns en sådan motsättning?
Är du rasist?
Konfliktrådet är en del av Malmö kommuns Dialogforum, vilket alltså innebar att Vilks karikatyr hade blivit ett kommunalpolitiskt ärende. Dialogforum utgör en del av kommunens arbete mot diskriminering och har en egen webbsida. Där finns ett test som gör det möjligt för malmöborna att besvara frågan om de verkligen uppfyller kommunens krav på medborgare i en mångkulturell stad. Det är ett fascinerande dokument. Malmöborna uppmanas genomföra en politiskt motiverad psykologisk analys av sig själva. De som inte klarar av testet är antingen personer som är hatiskt inställda till minoriteter eller möjliggörare av hatbrott. Det faktum att Malmö har känt sig tvingat att skapa ett kommunalt konfliktråd, indikerar att kommunen anser att det finns gott om människor i staden som inte accepterar normala demokratiska spelregler. Därför skall man kanske heller inte förvåna sig över att kommunens rasismtest inte säger något om grundlagsskyddade rättigheter. Vilks drabbas alltså av poängavdrag på grund av sina rondellhundar, men han får inga pluspoäng på grund av sitt försvar för grundlagsskyddade rättigheter.
Nationell nivå
Som vi har sett är inte alla politiker och byråkrater beredda att förbehållslöst stödja medborgare som utövar grundlagsskyddade rättigheter. Den nationella bilden är lika mångfasetterad.
Mona Sahlin, Jan Björklund och Göran Hägglund stöder utan reservationer Vilks rätt att gyckla med islam. Det är bra. Särskilt upplyftande är det att Sahlin, som förmodligen inte har särskilt mycket till övers för Vilks, ger denne notoriske bråkstake sitt reservationslösa stöd.
Statsminister Reinfeldt väjer undan för frågan och svarar att Vilks agerande “prövar … gränserna för yttrandefriheten”. Reinfeldt tillhör den inte obetydliga skara av politiker som bara svarar på frågor som han själv ställt. Kopiöst irriterande.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet kritiserar angreppen på Vilks, men späder ut kritiken genom att förse den med reservationer. Vänsterledaren stöder Vilks, men säger också att Vilks målsättning är att “stärka rasismen och islamofobin genom sin konst”. Det är klassisk, kommunistisk debatteknik. Alla vet att Vänsterpartiet vill kriminalisera rasism och islamofobi, men trots att Vilks sägs vilja stärka rasism och islamofobi, låtsas vänsterledaren backa honom av demokratiska skäl. Miljöpartiets språkrör tycker att det är bra med yttrandefrihet, men kritiserar Vilks för att “provocera och håna”.
Sverigedemokraterna är givetvis eld och lågor över att Vilks utmanar islam, men partiet är samtidigt redo att, med de medel som gives av lagen, stoppa konst som inte rimmar med partiets nationalistiska grundhållning. Kanske är det för sent att lära den hunden sitta.
Nästa artikel
Som vi har sett finns det inget unisont stöd för Vilks. Det är naturligtvis upprörande. Vilks rondellmuhammed bryter inte mot svensk lag. Likväl klandras han av politiker och byråkrater. Istället för att konfrontera vandalerna, försöker man släta över problemen i förhoppningen att det skall gagna den sociala stabiliteten.
I nästa artikel skall vi kika lite närmare på debatten på kultursidorna. Sist men inte minst skall vi ställa några kritiska frågor om debatten om Lars Vilks rondellhundar.