Staten tvingar ingen att bilda familj. Det är ett beslut som fattas av en man och en kvinna. Det är ett individuellt beslut som fattas av två personer och som inte involverar samhället i övrigt. Det är ett livsstilsval och borde därför inte ha några externa konsekvenser. Det är dock inte ovanligt att småbarnsföräldrar tar för givet att barnets födelse ger dem rätt att ställa krav på andra människors tid och resurser.
Gråtande småbarnsföräldrar
Nils och Kerstin (namnen är fingerade) blev nyligen fembarnsföräldrar efter det att de hade fått trillingar. I Sydsvenskan berättar paret att de hade räknat med att inte själva behöva ta hela ansvaret för sina barn, utan att det så kallade samhället skulle ställa upp med städning, barnpassning och ta hand om familjens disk och tvätt. När det så småningom gick upp för dem att de hade felkalkylerat, reagerade de med förfäran: “Vi var nog mer eller mindre i chocktillstånd i ett par veckor och grät och skrattade om vartannat”. Paret är besviket över att rätten att slippa städa, diska, tvätta och passa sina egna barn inte är inskriven i socialtjänstlagen:
Jag tycker inte att det här borde utredas av varje kommun överhuvudtaget. Det borde ligga i socialtjänstlagen att alla ska få hjälp så att kommunen ska veta hur de ska göra.
Det Nils och Kerstin egentligen kräver är att andra människor, bland dessa personer som inte vill ha barn eller inte kan få barn, t.ex. pensionärer, skall ta ett ekonomiskt ansvar för deras beslut att bilda familj. Nils och Kerstin anser uppenbarligen att det är rimligt att staten tvingar människor som inte har någon som helst koppling till dem att arbeta åt dem. De säger det inte rakt ut, men underförstått är naturligtvis att de som försöker smita från denna förpliktelse skall behandlas som brottslingar.
Det är ett klassiskt snyftreportage som serveras läsarna. De “drabbade” föräldrarna ställs mot den onda samfälligheten. För att ingen skall undgå att förstå hur hårt drabbat paret är, skildras deras vardag timme för timme. Vi kan till och med följa familjens umbäranden per webb-tv. Tidningen gör vad den kan göra för att universalisera familjens problem. Meningen är naturligtvis att också vi skall bli chockade över hur känslolösa politiker kan vara. Den ansvarige politikern, moderaten Stefan Möller, utsätts för en formlig skur av frågor. Har socialtjänsten verkligen informerat sig om familjens situation? Prioriterar kommunen inte barnfamiljer? Riskerar inte kommunens beslut att drabba trillingarnas syskon? Margareta Ölwe, ordförande i Svenska tvillingklubben, beskriver kommunens beslut som “bedrövligt” och tycker att familjen borde få hjälp minst sex timmar varje dag. Det dröjer heller inte länge innan kommunen tvingas kapitulera och erkänna att trillingföräldrarnas krav är berättigade. Barnen är inte endast föräldrarnas problem, de är en gemensam angelägenhet och alla kommunivånare är skyldiga att öppna sina plånböcker. Äntligen kunde Nils och Kerstin sluta gråta.
Ensidig debatt
Det som gjorde debatten om trillingföräldrarna intressant var dess remarkabla ensidighet. Det verkade endast finnas ett perspektiv på problemet: Nils och Kerstin skall inte behöva leva med konsekvenserna av sina handlingar. De situation som de har försatt sig i är, på något sätt, vår gemensamma huvudvärk och ingen har rätt att undandra sig sin moraliska plikt. Varför blev debatten om Kerstin och Nils så endimensionell? Varför handlade den endast om deras rättigheter? Välfärdsstaten medför att människor blir beroende av politiker och att de följaktligen vänjer sig vid att gå omkring med händerna i varandras fickor. Man skall alltså inte låta sig förvånas över det faktum att Nils och Kerstin reagerade med chock och förtvivlan när de konfronterades med möjligheten att själva tvingas ta ansvar för sina liv. I den mån vi kan tala om en välfärdsstatsmentalitet, blev den synlig under dessa dagar.