Vänsterpartiets historia är en enda lång historia om diktaturkrameri och landsförräderi. Partiet försvarade de sovjetiska
inkräktarna under det finska vinterkriget och ställde lojalt upp på den stalinistiska folkmordspolitiken.
När Sovjet annekterade de baltiska länderna jublade kommunistiska Ny Dag: “Röda armén hälsas med blommor och bifallsrop”.
De balter som lyckades undkomma levande från det socialistiska lyckoriket i öster brännmärktes som “det fascistiska patrasket”
av tidningen. Partiet förnekade ihärdigt att det existerade någon sovjetisk Gulagarkipelag och hävdade att alla vittnesmål om
motsatsen var lögner.
För de svenska kommunisterna var Stalin den mest enastående ledare som historien hade frambringat.
Partiet försvarade den sovjetiska invasionen av Ungern och två år efter inmarschen i Tjeckoslovakien förklarade partiorganet att
“det är tur att ryssarna finns i landet”.
År 1978 valde partiet att dra tillbaka ett demokratimanifest efter kritik från sina sovjetiska partikamrater. År 1981 deklarerade
C-H Hermansson att “arbetarklassen har makten i öststaterna”. Ett år senare förklarade partisekreteraren Bo Hammar att det inte
var nödvändigt med flerpartisystem i de socialistiska länderna. 1985 gjorde partistyrelsen ett uttalande i vilket man bestred
påståendet att öststaterna var diktaturer.
Det är förvisso sant att partiet emellanåt uttryckte sig kritiskt om förhållandena i de socialistiska länderna, men denna kritik
stod alltid i ett omvänt förhållande till graden av förtryck. Ju hårdare förtrycket var, desto mer fjäskade partiet för diktaturerna;
ju mildare repressionen var, desto mer kritik formulerade partiet. Följaktligen var det ingen slump att partiet gjorde sig av med
beteckningen “kommunisterna” ett år efter Berlinmurens fall.
Svensk kommunism på 1990-talet
Gudrun Schyman brukar säga att hon kommer från freds- och kvinnorörelsen. I själva verket har Schyman sin politiska
bakgrund i den lilla kommunistsekten Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Schyman var medlem i Marxist-Leninistiska Kampförbundet
i flera år innan hon gick med i dåvarande VPK.
Det brukar sägas att Schyman är en av partiets mest betydande kritiker av kommunismen, men det är en sanning med modifikation.
Schyman har förvisso markerat negativt mot Sovjetsocialismen, men hon vidhåller fortfarande att kommunismen är en frihetsideologi.
När Berlinmuren föll 1989 tillrättavisade Schyman också de som hade mage att tala om en kris för kommunismen:
Kommunismen har inte gått in i en kris, snarare tvärtom.
Schyman menar inte att partiet skall sluta att kalla sig kommunistiskt därför att kommunism leder till förtryck, utan därför
att väljarna anser att kommunism leder till förtryck. Vänsterpartiets kommunismkritik är i huvudsak taktiskt motiverad.
Om Lenin har Schyman sagt att den förre sovjetdiktatorn har tänkt “kloka tankar”. I partiets egen butik kan man köpa rockmärken
med Kubas flagga och på partiexpeditionen i Stockholm hänger ett stort porträtt av landets envåldshärskare Fidel Castro.
Vänsterpartiet har kämpat för att det statliga informationsprojektet Forum för levande historia inte skall breddas till att även
omfatta kommunismens brott mot mänskligheten.
Förra ordföranden för Ung vänster, Jenny Lindahl, anser att “det är … hysteriskt att beskriva Lenin som en av historiens värsta
massmördare”. America Vera-Zavala har försvarat terroristattacker mot hjälporganisationer och Ung vänster har under Ali Esbatis
ledning samlat in och skänkt pengar till terroristorganisationer som PFLP.
Inte heller är partiets politik särskilt antikommunistisk. Vänsterpartiets politik beskriver kommunistiska krav utan att ordet
“kommunist” används.
“Uppdrag granskning”
Enligt den officiellt proklamerade teorin upphörde partiet att vara sekteristiskt och antidemokratiskt år 1977 då de s.k.
APK:arna lämnade partiet. I själva verket ökade kontakterna med broderpartierna i öst efter partisplittringen. Enligt den
officiella bilden medförde brytningen med de s.k. sovjettrogna att partiet blev ett modernt, demokratiskt socialistiskt parti.
I verkligheten fortsatte partiet att skicka funktionärer till öststatsdiktaturerna. I realiteten fortsatte partiet att utväxla
ömhetsbetygelser med envåldshärskarna i Östeuropa och Sovjet.
I “Uppdrag granskning” avslöjade journalisten Janne Josefsson hemlighetsmakeriet kring och lögnerna om partiets kontakter med
öststatsdiktaturerna. Josefsson har rotat i de gamla östeuropeiska arkiven och talat med politruker från det forna DDR. Så sent
som 1987 skrev Vänsterpartiet till Nordkoreas diktator Kim Il Sung och gratulerade honom för hans “insatser … för Koreas
arbetarklass och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen”.
Hemkommen från ett studiebesök i det nordkoreanska arbetarklassparadiset uttryckte vänsterpartisten Vanja Larsson önskemål om att
även svenska kommunister skulle lära sig att marschera lika taktfast som Nordkoreas arbetarmassor.
Medlemmar i ungdomsförbundet arbetade på DDR:s propagandaradio. Partiledningen var flitiga besökare på den östtyska ambassaden på
Östermalm i Stockholm. Man badade bastu, drack öl och umgicks med diktaturens kreatur. De svenska kommunisterna fick
gratis semesterresor av sina Sovjetiska kollegor och dåvarande partiordföranden Lars Werner bad sina östeuropeiska kamrater om
bidrag till sprit inför sin 40-årsdag. Naturligtvis bifölls Werners önskemål.
Den kanske mest rättänkande kommunisten i partiet var Urban Karlsson. Karlsson fungerade som
partiets internationella sekreterare och försåg DDR:s ambassad i Stockholm med uppgifter om
dissidenter inom det egna partiet.
Lars Ohly
Jag har ett lik i garderoben: jag var nämligen medlem i Folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist.
Lars Ohly, 2003
Lars Ohly är Vänsterpartiets nuvarande ordförande. Efter en kort session i Folkpartiet gick Ohly med i dåvarande VPK
1978. Ohly har beskrivit sig själv som både leninist och kommunist. Han har sagt att står fast vid sina ungdomsideal,
att marxismen är den mest demokratiska lära som finns och att kampen för demokrati är oskiljaktig från kampen för kommunism.
Ohly gjorde sig tidigt känd som en av partiets mest rättänkande kommunister. På 80-talet beskrev Ohly kommuniststaterna som
“befriade områden” och han förklarade att de “socialistiska länderna utgör genom sin existens och sitt exempel ett bålverk
för fredens och socialismens sak i världen”.
Ohly hävdade att det inte finns någon motsättning mellan arbetarklassens intressen och en politik som leder till en inskränkning
av de demokratiska fri- och rättigheterna och att partiet aldrig bör acceptera ett demokratibegrepp som är överordnat klasskampen.
Ohly anklagade dem som besvärades av bristen på pressfrihet i DDR för att sprida “borgerliga myter”. Han kritiserade öppet
dem som motsatte sig det militära maktövertagandet i Polen år 1981. Han förklarade att “uppbygget av socialismen inte är
någon tebjudning” och att Sovjet i vårt samhälle “framställs” som en diktatur.
På partikongressen 1987 förklarade Ohly inför delegater från bl.a. DDR, Sovjetunionen och Nordkorea att Sverige är en hungrig
imperialistisk stat. Så sent som 1999 hävdade Ohly att han var leninist. Ohly har tillstått att han blev ledsen när Berlinmuren
föll.
Den kanske mest fascinerande delen av Josefssons reportage handlar om de s.k. Kirunasvenskarna. Kirunasvenskarna var kommunister
som på 20- och 30-talet flyttade till Sovjet i syfte att hjälpa till med uppbyggnaden av arbetarklassparadiset i öster. En del
arkebuserades, andra hamnade i arbetsläger och många flydde tillbaka till Sverige. De som lyckades ta sig tillbaka till Sverige
blev trakasserade och förföljda av sina forna partivänner. De hade begått det oförlåtliga brottet att inte alltid tala väl om
Stalins välde. Kirunasvenskarnas öde blev allmänt känt efter journalisten Kaa Enebergs två böcker i ämnet. Gudrun Schyman och
Johan Lönnroth bestämde sig för att partiet skulle be de efterlevande till Kirunasvenskarna om ursäkt och Lönnroth fick i
uppdrag att formulera ursäkten. Brevet hamnade sedermera hos Ohly som strök kritiken av Stalin, partiets behandling av Kirunasvenskarna
och själva ursäkten. När Ohly fick frågan varför han hade redigerat brevet innan det skickades iväg, svarade han att han inte
visste. Denna incident är endast 4 år gammal.
Partiordföranden Ohly vrider sig som en mask på en metkrok under hela intervjun. Ohly säger sig vara demokrat, men är medlem i en
organisation som stöder en skäggig diktator i Karibien. Han säger att han aldrig uttalat sig till stöd för diktaturer,
men när han blir överbevisad om motsatsen ler han bara och svarar att han inte är mer än människa. Ohly säger att socialismen
inte är överordnad demokratin, men varför kallar han sig då socialist?
Kuba
Är Vänsterpartiet ett demokratiskt trovärdigt parti? Mycket av den kritik som riktats mot partiet handlar om partiets förflutna, om dess relationer till öststatsdiktaturerna. Många av dessa stater existerar inte idag, de har upplösts eller omvandlats till mer eller mindre moderna demokratier. Det finns dock ett undantag och det är Kuba. Kuba är fortfarande en kommunistdiktatur. Hur ser Vänsterpartiet och dess ledare på Kuba? Fidel Castro hänger på väggen i partikansliet och bland ungkommunisterna finns det en påtaglig entusiasm inför Kuba. Eva Björklund sitter i Vänsterpartiets partistyrelse. Hon är också medlem i Svensk-kubanska Föreningen. I ett uttalande från i år hävdade Svensk-kubanska Föreningen att de som beskriver Kuba som en diktatur är “obildade” eller “ociviliserade”. Enligt Björklund är Kuba mer demokratiskt än Sverige:
I Sverige är medborgarnas inflytande över ekonomin väldigt begränsad, på Kuba är medborgarnas inflytande större än i Sverige
Björklund menade vidare att Kubas dissidenter egentligen är amerikanska spioner. Det är naturligtvis pinsamt för ett parti som säger sig stå bakom det demokratiska styrelsesättet att en medlem i dess verkställande organ offentligt försvarar en brutal diktatur. Det dröjde heller inte länge innan Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus förklarade att den av Björklund uttryckta åsikten var hennes egen uppfattning. Hur ser då partiet på Kuba? Zethraeus förklarar:
Kuba är en diktatur. Det råder ingen tvekan om att de bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Men Björklund gav sig inte. I sitt svar hävdade Björklund att partiet inte har bestämt sig för om Kuba är en diktatur eller demokrati:
Vänsterpartiet som parti har ingen officiell ståndpunkt i den här frågan. Jag tycker att de som uttalar sig så har fel och de tycker tydligen att jag har fel.
Vem har rätt? Björklund eller Zethraeus? Björklund får stöd av ungdomsförbundets ordförande Tove Fraurud:
Det finns fria val idag på Kuba.
Enligt Fraurud är Kuba mer demokratiskt än USA. Partiordföranden Ohly är medlem i Svensk-kubanska Föreningen. År 1996 beskrev Ohly Kuba på följande sätt:
Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa.
Ohly har dessutom sagt att han i en valsituation hellre hade lagt sin röst på Fidel Castro än på Bill Clinton eller George W. Bush,
en åsikt som han för övrigt delar med sin företrädare Gudrun Schyman.
Hur går detta egentligen ihop? Å ena sidan hävdar Vänsterpartiets partisekreterare att Kuba är en diktatur, å andra sidan säger
partiordföranden att han hellre skulle rösta på diktatorn Castro än demokraten Clinton. Den enda rimliga tolkningen är att Ohly
inte anser att Castro är en diktator eller att Kuba är en diktatur.
Inte ens när Ohly blir pressad, vill han ta avstånd från kommunistdiktaturen på Kuba. Vad menar Ohly t.ex. när han till Josefsson
säger att han inte försvarar den kubanska formen av demokrati? Formen? Kuba är alltså någon sorts demokrati, trots allt.
I partiets internationella program anno 2004 beskrivs Kuba på följande sätt:
Enligt många som kallar Kuba diktatur har demokrati rått i många år i Kubas omgivning. Mot den bakgrunden kan det vara intressant att ta del av kubanernas försök att utveckla en representativ och deltagande demokrati som kan överleva USAs anstormningar och utvecklas även i det internationella konsumtionssamhälle som Kuba alltmer införlivas i. … Alla beslutande församlingar på Kuba väljs i personval utan inblandning av vare sig partier eller pengar. Nomineringarna till kommunfullmäktige görs av grannarna i distrikt med omkring 500 invånare där personkännedom är möjlig. Valen med 2,5 års mellanrum är allmänna, fria och hemliga, valdeltagandet är stort, andelen blanka eller ogiltiga röster är marginell. … Yttrande- och tryckfrihet anses garanteras genom att media bara kan ägas av samhälleliga organisationer som folkrörelser, intresseorganisationer, religiösa samfund m fl organisationer utan vinstsyfte, eller av stat, landsting eller kommuner, men aldrig av kommersiella intressen.
Kan det sägas tydligare?
Valen med 2,5 års mellanrum är allmänna, fria och hemliga, valdeltagandet är stort, andelen blanka eller ogiltiga röster är marginell
För två år sedan reste en delegation på 17 personer från Vänsterpartiet till Kuba för att, som det hette, “studera deltagardemokrati
och hållbar utveckling”. Väl tillbaka antog resenärerna en resolution som inte med ett ord nämner att Kuba är en diktatur. Tvärtom.
En av resenärerna, Vilmer Andersen, sade att han inte hade sett något som påminde om en diktatur under resans gång. I den mån det
fanns något problem på Kuba var det orsakat av den amerikanska imperialismen. Uttalandet är inte endast fascinerande därför att det
är formulerat i klassisk kommunistisk stil, utan också därför att det är skrivet av medlemmar i ett politiskt parti på offentligt
besök i en ökänd enpartidiktatur, ett parti som åtminstone till skolungdomar säger att det ställer sig bakom den representativa demokratin.
Läs uttalandet.
Svensk vänsterfascism?
Det finns inget parti i Sverige som under så lång tid har fjäskat för blodbesudlade diktaturer som det svenska kommunistpartiet.
Det finns inget politiskt parti som är så djupt komprometterat och förljuget som Vänsterpartiet.
Men Vänsterpartiets historia är inte endast berättelsen om en exempellös undfallenhet visavi diktaturer, det är också en berättelse
om politiska framgångar. I riksdagsvalet 1998 blev Vänsterpartiet det tredje största partiet i landet. Gudrun Schyman var Sveriges näst
populäraste kvinna år 2002, slagen endast av drottning Silvia.
Man kan givetvis spekulera om hur denna remarkabla framgång skall förklaras. En orsak står förmodligen att finna i samarbetet
mellan Vänsterpartiet och det statsbärande socialdemokratiska partiet. Genom att samarbeta med Vänsterpartiet har Socialdemokraterna
försett Ohly och hans partikamrater med politisk legitimitet. Det har gjort det möjligt för Vänsterpartiet att framställa sig som ett
vanligt riksdagsparti. En annan orsak är förmodligen Vänsterpartiets ställning inom journalistkåren. Enligt en undersökning från
Göteborgs universitet sympatiserade över 30 procent av landets journalister med Vänsterpartiet år 1999. Nästan 70 procent av
journalistkåren sympatiserar med något av riksdagens tre vänsterpartier. Men Vänsterpartiets framgångar i svensk politik beror inte
endast på Socialdemokraterna och partiets starka ställning i journalistkåren. Partiets ledning har varit ytterst framgångsrik i att
marknadsföra partiet som Sveriges moraliska samvete. Få politiska partier i vårt land har förmått producera samma mängd moralismer
som Vänsterpartiet. Det spelar ingen större roll vilken fråga som man studerar, överallt ser man Lars Ohly och hans företrädare
läxa upp den övriga delen av mänskligheten för deras moraliska tillkortakommanden.
Många av de Vänsterpartister som Janne Josefsson intervjuade är idag välmående seniorer med rejäla pensioner från riksdagen. Det
handlar om människor som vigt sina liv åt kampen mot det fria varubytet och det demokratiska system som nu föder dem och som nu
låtsas att de inte hade någon insyn i vad partiet egentligen sysslade med. Det handlar om välartikulerade personer som drabbas av
någon sorts märklig amnesi när partiets historia och deras egen roll i partiet kommer på tal. En del av dem uppför sig som nazipolitrukerna
gjorde under Nürnbergrättegångarna: de förnekar sina gärningar tills det inte längre är möjligt att göra det och när det inte är möjligt
att komma undan, hävdar de att de bara agerade på partiets order.
Medan demonstrationerna för frihet och demokrati pågick i Östtyskland 1989 reste Bertil Måbrink till Östberlin för att överräcka ett
brev från det svenska partiet med s.k. kamratliga hälsningar. Måbrink som har fått sin utbildning på en partiskola i Moskva säger numera
att han inte vet vad som stod i brevet och att det var Lars Werner som skrev det. Werner hävdar givetvis att han inte skrev brevet och
att någon annan har undertecknat det. Gudrun Schyman satt i och för sig i partistyrelsen, men säger att Östeuropa inte var hennes
“engagemangsfrågor”. Så håller det på. Man har glömt bort vad som sades eller vem som gjorde vad, man var beordrad av partiet att göra
vissa saker eller så var det någon annans fel.
Mot slutet av programmet drabbas Måbrink av ångest. Han beskriver vilket trauma han gick igenom när missförhållandena i de socialistiska
länderna uppdagades för honom. Han säger att han inte “i sin vildaste fantasi” hade kunnat tro att det var så illa ställt med de mänskliga
fri- och rättigheterna i öststaterna. Måbrinks utspel kommer förmodligen att gå till historien som något av det mest patetiska som visats
på svensk TV. Vildaste fantasi? Varför fantisera? Måbrink uttrycker sig som om han levde i en värld utan boklådor och bibliotek. Menar
Måbrink att svenska kommunister hade det svårare än andra medborgare att finna vederhäftig information om kommuniststaterna? Sanningen är
ju den att det aldrig har varit något problem med att få tag i relevant information om kommunistdiktaturerna. Problemet med Måbrink och
hans kamrater var ju inte att de inte visste, utan att de var engagerade i en desinformationskampanj som syftade till att försköna
förhållanden i de realsocialistiska länderna.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Antag att vi konfronterade Ohly och Fraurud med uppgiften att klassificera ett parti med utgångspunkt
i dess historia. Partiet är Vänsterpartiet, men vi har avidentifierat det för att minska risken att Ohlys och Frauruds sympatier för partiet och
socialismen skall påverka deras värdering av partiet.
Finns det någon som tvivlar mer än en sekund på att Ohly och Fraurud hade betecknat partiet som “fascistiskt”? Knappast. Och
det är också sanningen om Vänsterpartiet.