Det svenska språket har inte endast en lång historia, det är också vårt lands huvudspråk eftersom de flesta svenskar har svenskan som sitt första språk. I den meningen skiljer sig Sverige inte från vårt nordiska grannland Finland. Men medan Finland har skyddat det finska språket med hjälp av lagar, har frågan om svenskans status som majoritetsspråk utvecklats till en het, politisk potatis i socialdemokraternas Sverige.
När regeringen lade fram sitt förslag till nationellt språkpolitiskt mål, “Bästa Språket - en samlad svensk språkpolitik”, ställde sig två tredjedelar av remissinstanserna bakom idén att svenskan skall skyddas i lag. Regeringen valde dock att gå på minoritetens linje.
I Sverige är det alltså inte självklart att vårt modersmål skall skyddas. Sverige har idag fem officiella och lagskyddade minoritetsspråk, men ingen motsvarande lag för svenska språket. Svenskan är officiellt språk i EU, men inte i Sverige. Faktum är att Finland är det enda land i världen som har en lag som skyddar svenskan.
Det är om denna problematik som föreliggande artikel skall handla om.
Aviserade anledningar och målsättningar
Regeringens förslag till nationell språkpolitik är utarbetat tillsammans med kommunisterna. I förslaget sägs det att svenskan skall vara huvudspråk i Sverige. Regeringen har anfört tre skäl till varför staten skall engagera sig till förmån för det svenska språket.
- Hög invandring har medfört att många svenskar idag har svenskan som andra språk.
- Engelskan breder ut sig i allt fler samhällssektorer.
- Sverige har fem minoritetsspråk som skyddas i lag.
För att stärka svenska språkets ställning vill regeringen förverkliga följande målsättningar:
- Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
- Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
- Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
- Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.
Vad regeringen vill att vi skall tro
Det är klassisk socialdemokratisk politik som redovisas i propositionen. Regeringen vill ge mer pengar åt skolan och biblioteken. Man vill stimulera utgivningen av kvalitetslitteratur osv. Däremot vill regeringen inte skydda det svenska språket med en lag. Regeringens argument mot att lagfästa det svenska språkets ställning ser ut på följande sätt:
- Den föreslagna lagtexten skulle ge upphov till tolkningsproblem.
- En lag skulle inte ha någon normerande verkan.
- Minoriteters rätt att använda sina språk skulle kollidera med en språklag som sätter svenskan i centrum.
- En språklag skulle kunna ge upphov till problem i det internationella umgänget. Vid utrikesdepartementet har man ofta behov av att kunna använda andra språk än svenskan.
Det är märkliga argument. Regeringen säger att lagförslaget kan ge upphov till tolkningsproblem, men då kan man väl vidta åtgärder i syfte att precisera problematiska termer? Det kan inte vara första gången i riksdagens historia som ett lagförslag får bakläxa. Detta kan knappast vara ett oöverstigligt problem och regeringens defaitism förefaller omotiverad.
Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky har använt sig av en version av detta argument:
Det problem som jag som ansvarig minister haft är att det förslag till lag som Cecilia Wikström läste upp och som kom från den kommitté som den socialdemokratiska regeringen tillsatt just för att man skulle fundera på den här frågan blev mycket hårt sågat av mycket tunga remissinstanser. Jag kan inte föreställa mig att Folkpartiet anser att man ska ignorera vad Justitiekanslern, Stockholms tingsrätt eller andra tungt vägande juridiska expertorgan tycker. Om jag hade valt att ignorera detta och att lägga fram detta som ett lagförslag till riksdagen skulle jag ha varit tvungen att gå till Lagrådet. Då hade förslaget så att säga förlorat och blivit underkänt där.
Pagrotsky försöker ge sken av att en majoritet av remissinstanserna valde att såga förslaget, men det är inte sant. De flesta remissinstanser var positivt inställda till förslaget. Det är förvisso korrekt att Justitiekanslern var kritisk till lagförslaget, men JK:s skepsis var inte riktad mot den del av förslaget som avser att lagskydda det svenska språket. Det var andra aspekter av förslaget som JK hade kritiska synpunkter på. Pagrotsky hänvisar också till lagrådet. Faktum är dock att lagrådet inte har formell möjlighet att stoppa lagförslag, även om rådet skulle finna att ett förslag strider mot en grundlag eller hotar rättssäkerheten. Lagrådet är ingen författningsdomstol. Det känner Pagrotsky naturligtvis till. Pagrotsky är givetvis också medveten om att socialdemokratiska regeringar aldrig har dragit sig för att köra över lagrådet om rådet haft kurage nog att uttrycka en med den socialdemokratiska politiken divergerande åsikt. Det finns alltså föga som talar för att Pagrotskys oro är genuin.
Ett annat av regeringens argument under riksdagsdebatten var att en lag endast skulle få en symbolisk betydelse. Den skulle inte ha någon praktisk verkan. Det är möjligt att regeringen har rätt på denna punkt, men det finns inget i propositionen som ger läsaren skäl att anta det. Regeringen har inte presenterat ett enda argument för påståendet. Dessutom: hur ser regeringen på det skydd för minoritetsspråk som riksdagen redan har beslutat om? Är också det verkningslöst? Socialdemokraten Matilda Ernkrans:
Jag tycker inte att det är rätt att jämföra med minoritetsspråkens lagskydd när vi nu pratar om svenskan som huvudspråk. Svenskan är dominerande och har så varit under lång tid. Som Siv Holma sade var det snarare en alltför stark svensk språkpolitik som gjorde att minoritetsspråken behövde lagskyddas. De höll på att dö ut, helt enkelt.
Ernkrans argument är missvisande. Anledningen till att regeringen har lagt fram en språkpolitisk proposition är ju att man anser att svenskans ställning som samhällsbärande språk är hotad. I den meningen är det ingen skillnad mellan svenskan och landets olika minoritetsspråk. Ernkrans har givetvis rätt att svenskan inte löper samma risk att försvinna som till exempel jiddisch, men bortsett från det är hennes invändning irrelevant. Det är ingen slump att svenskan befinner sig på reträtt. Ur ett globalt perspektiv är svenskan ett mycket litet språkområde. Det finns inte särskilt många svenskar i världen. Men det är inte endast svenskan som befinner sig i trångmål. Mängden webbsidor på engelska minskar för varje år och kinesiska förväntas bli det dominerande språket på Internet i framtiden. Om Ernkrans hade orkat blicka framåt i tiden, hade hon insett att det problem som världens minoritetsspråk för närvarande brottas med förr eller senare kommer att drabba vårt eget modersmål. Ernkrans avstår också från att förklara varför en lag kan skydda tornedalsfinskan, men inte det svenska språket. Ernkrans säger att regeringen och kommunisterna istället vill använda andra medel, men varför måste det ena utesluta det andra? Det finns ingen motsättning mellan att stödja så kallade läsfrämjande åtgärder och att skydda svenska språket med en lag.
Enligt ett annat argument är regeringen oroad över att ett skydd för det svenska språket skulle kollidera med det skydd som våra minoritetsspråk redan har:
Inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang finns det svenskar som både har rätt att och bör använda andra språk, exempelvis något av de nationella minoritetsspråken.
Inte heller detta argument kan vara seriöst menat. Regeringen kan knappast mena att en anställd vid en kommunal informationsdisk skall ha rätt att använda sitt modersmål om det innebär att personen ifråga inte kan göra sig förstådd. Tror någon att Leif Pagrotsky hade blivit mer än en dag gammal på sitt arbete om han hade envisats med att prata jiddisch när regeringen sammanträder? Praktiska problem av detta slag löses lämpligen med lite snusförnuft och kan knappast utgöra det problem som regeringen försöker inbilla oss.
Regeringen hävdar också att en språklag skulle kunna ställa till med problem för Sverige i umgänget med andra stater. Regeringen förklarar dock inte varför ett lagskydd skulle leda till dylika problem. Finland har två officiella språk utan att det har givit upphov till utrikespolitiska problem. Varför skulle inte Sverige klara av att leva med ett officiellt språk? Menar regeringen att Sverige är unikt på något sätt?
Regeringen kan rimligen inte tro på de argument som man har presenterat till försvar för sin språkpolitiska målsättning. Det är svårt att komma ifrån intrycket att den reella anledningen till att Göran Persson inte vill ha en lag som skyddar svenskan är att en lag hade kunnat uppfattas som en ideologisk markering från statens sida. Språk handlar, trots allt, inte endast om kommunikation. Det handlar lika mycket om identitet.
För att förstå regeringens vånda måste vi titta lite närmare på det sista argumentet mot en språklag.
Det egentliga skälet
Regeringen skriver:
En bestämmelse om att de som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska, som kommittén föreslår, kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan.
Det egentliga skälet till varför regeringen har valt att nöja sig med en språkpolitisk målsättning, är att en lag hade kolliderat med den mångkulturella ideologi som partiet numera bekänner sig till. En sådan lag hade skymfat alla de invandrare och svenskar som har svenskan som andra språk. Invandrare skall inte behöva bli påminda om att de ingår i en ny språkgemenskap. Något sådant vore kränkande, kanske också rasistiskt. Bättre då att både kräva och förneka att offentligt anställda skall kunna uttrycka sig på redig svenska och hoppas att ingen märker motsägelsen.
Alltså: det Göran Persson egentligen ville åstadkomma med regeringens språkpolitiska proposition var att ge regeringen frihet att inte behöva göra något alls. Politiska målsättningar är ofta till intet förpliktigande. Man kan skjuta upp deras förverkligande hur länge som helst och om innehållet uppfattas som kontroversiellt av media eller minoritetsgrupper finns det alltid en möjlighet att trivialisera tolkningen av förslaget så att ingen skall behöva känna sig förnärmad. Socialdemokraterna har som bekant haft republik som politisk målsättning i nästan 100 år utan att det har hänt något och det finns ingenting som talar för att det nya språkpolitiska projektet kommer att röna större framgångar.
Regeringens proposition “Bästa språket” är därför ett skolexempel i politisk korrekthet och feghet.