Home » Okategoriserade » Är etnisk och kulturell mångfald alltid något bra?

Är etnisk och kulturell mångfald alltid något bra?

Etnisk och kulturell mångfald är inte nödvändigtvis något dåligt. Det är inte ens självklart att imperialism bara leder till elände. Under en femtedel av sin historia var England en provins i romarriket. De romerska härskarna var inte alltid fördragsamma, men de skapade en för tiden avancerad civilisation av ett primitivt stamsamhälle. De byggde städer, anlade en fungerande infrastruktur, uppmuntrade handel och konstnärlig verksamhet. På samma sätt gjorde kolonialismen i Afrika det möjligt för framtida generationer av afrikaner att leva i avancerade samhällen.
Men lika litet som det är axiomatiskt att etnisk och kulturell mångfald är något dåligt, är det självklart att det är något bra. Malmö är ett exempel.

Malmö i amerikansk nyhetsrapportering

Enligt amerikanska FOXNews har den muslimska invandringen förvandlat stadsdelen Rosengård i Malmö till en veritabel krigszon. Är detta ett korrekt påstående? Malmö har utan tvekan genomgått en demografisk revolution. I Kalifornien utgör ursprungsbefolkningen inte längre en majoritet. Liberala invandringslagar och massiv illegal invandring har i grunden förändrat det kaliforniska samhället. Idag är Mohammed det vanligaste pojknamnet i Malmö. Enligt Islamic Center finns det 45 000 muslimer i staden. Om denna siffra är korrekt, skulle det innebära att cirka 17 procent av stadens invånare är muslimer. Men av det följer naturligtvis inte att det bara är muslimer som bor på Rosengård och att all kriminalitet i området har en muslimsk koppling. Vi skall heller inte diskutera denna aspekt av nyhetsinslaget. Istället skall vi gå tre år tillbaka i tiden.
I november 2001 redovisade Sydsvenska Dagbladet resultatet av en enkätundersökning genomförd av Malmö kommun. Kommunpolitikerna ville veta varför människor flyttar från Malmö. Det vanligaste svaret var att man kände sig otrygg. Men vad menade flyttarna när de sade att de kände sig otrygga i Malmö? Begrepp som “trygg miljö” var inte operationaliserade i undersökningen. Det var i de personliga kommentarerna som flyttarna i detalj förklarade vad de menade. De flesta motiverade flyttbeslutet med hänvisning till kriminaliteten i Malmö. Andra ansåg att Malmö inte är en bra plats för barn att växa upp på. Ytterligare en grupp var missnöjd med skolorna i staden. Den näst största gruppen sade att det var den höga andelen invandrare som fått dem att flytta. Sydsvenskan konkluderade:

Om de sjuhundra är representativa för alla de 3600 hushåll som slog sig ned i kranskommunerna förra året, skulle det innebära att över 600 familjer flyttade bland annat på grund av att man anser att invandringen haft så negativa konsekvenser både för Malmö och dem själva.

Eftersom det inte var möjligt att ange den höga invandringen som ett flyttskäl på annat sätt än genom att skriva en personlig kommentar, finns det en uppenbar risk att undersökningen underskattar antalet personer som lämnat Malmö på grund av just detta skäl.
Invandringsfrågan är en het potatis i det flerkulturella Malmö och politikerna anklagas regelmässigt för att inte tala sanning om invandringens konsekvenser. Frågan är dock något mer komplicerad än så. Det är förvisso sant att politikerna ofta ger intryck av att gå som katten kring den heta gröten, men vad annat man förvänta sig av dem i en stad där nästan 40 procent av befolkningen har någon form av utlandsanknytning? Dessutom är det uppenbart att politikerna är oroliga för att kritiska uttalanden skall alienera stadens invandrare. Som vi strax skall se är denna oro inte helt obefogad.
Dessutom är beskyllningarna inte helt med sanningen överensstämmande. Det förs en relativt seriös debatt om invandringens konsekvenser i Malmö, men det är en debatt som förs mellan politiker. När politikerna talar med kommunens medborgare är man noga med att framhålla det positiva med invandringen. När man för diskussioner med regeringen är tongångarna inte lika optimistiska. På kommunens integrationssida kan man således läsa följande:

Malmö är en internationell stad och idag bor här människor från mer än 150 länder. Var fjärde malmöbo är född utomlands. Det skapar förutsättningar för mänskliga möten som befrämjar hela vårt samhälles utveckling.

Möten mellan människor med olika bakgrund sker varje dag och är en del av dagens och morgondagens Malmö. I det långa loppet har sådana möten alltid fört samhällsutvecklingen framåt.

Detta är naturligtvis kvalificerat nonsens. Möten mellan människor kan ge upphov till vidgade vyer, men de kan också ge upphov till konflikter. Påståendet att möten mellan människor “i det långa loppet” alltid för samhällsutvecklingen framåt, förblir meningslöst innan man specificerat vad man avser med “långt lopp”.
I rapporten “Välfärd för alla – det dubbla åtagandet” får vi också en annorlunda bild av Malmö. Istället för att profetera om en möjlig positiv framtid, beskriver rapportförfattarna den faktiska situationen i staden. Det är en dyster bild som författarna målar upp och huvudorsaken till Malmös problem förefaller vara den höga invandringen. Några citat:

Malmö stad har själv tagit ett stort ansvar för att söka lösa problemen och stora belopp har satsats för att åtgärda problemen. Vi har också påtagit oss ansvar som normalt faller på staten. Staten har dock bidragit med medel för att understödja Malmös arbete. Under perioden 1996-2002 har Malmö satsat drygt 1,4 miljarder kronor och staten, genom de så kallade “Blomman-pengarna” och lokala utvecklingsavtalet (“storstadssatsningen”), 413 miljoner kronor.
Trots många åtgärder och stora personella och ekonomiska satsningar, kan vi konstatera att vi inte lyckats bemästra problemen.

Integrationsprocessen har många inneboende svårigheter av såväl kulturell, språklig som institutionell natur. Erfarenheten visar nu tydligt att när dessa problem koncentreras till ett fåtal kommuner och bostadsområden tenderar problemen att växa mot det oöverstigligas gräns.

Det är mycket angeläget att regeringen fortsätter att i regleringsbrev ange tydliga och specificerade uppdrag som innebär att de statliga myndigheterna måste prioritera insatser som ger effekter för ökad integration.

Malmö har en av landets högsta arbetslöshetssiffror och har sedan flera år landets högsta socialbidragsberoende. Kostnaderna för socialbidrag uppgår till närmare 750 miljoner kronor per år.

Rapportförfattarna varnar för en delning av samhället på etniska grunder med de flyktinginvandrade som en ny underklass.

Språkbruket i rapporten är närmast militärt. Det talas om “en total mobilisering av alla goda krafter”. Hela Malmö skall engageras: statliga myndigheter, frivilligorganisationer, enskilda Malmöbor, religiösa samfund, föreningslivet, fackförbund osv. Men den höga invandringen är inte endast ett kommunekonomiskt problem för Malmö. Den är också ett socialt problem. I den refererade enkätundersökningen var det inte höga kommunalskatter som var avgörande för människors beslut att flytta från Malmö. Den dominerande orsaken var istället bristen på trygghet. Det var också denna aspekt av problematiken som diskuterades i FOXNews. Men FOXNews lade inte endast skulden på invandringen. Enligt reportern är det den muslimska invandringen som är huvudanledningen till Malmös negativa utveckling. Detta är givetvis ett vågat påstående och vi skall inte ta ställning till det i denna artikel. Sant är dock att invandringen har påverkat Malmö. Vi skall titta på några i pressen refererade exempel.
När polisen besöker invandrartäta Rosengård, använder man alltid två bilar. Bil nummer två skall hindra bil nummer ett från att bli vandaliserad när poliserna i den första bilen är ute och patrullerar. Polisens bilparkering på Rosengård är numera kameraövervakad. I Aftonbladet vidgår Bo Lundqvist på länskriminalen i Skåne att Malmöpolisen förlorat kontrollen över staden:

Alla som jobbar inom rättsväsendet upplever att det blir värre och värre: mer våld, grövre våld. Jag ser på mina egna ärenden: tre mord på tre veckor.
Har ni kontroll över situationen i Malmö?
– Nej, det kan jag inte påstå.
Ni dröjer länge om larmet går på Rosengård?
– Vi åker inte in fyra poliser när det är upplopp eller slagsmål med 50 personer, då måste vi samla på oss och vara fler.

Polistidningen går så långt att man hävdar att Rosengård är ett “nationellt problem”. Men det är inte bara polisen som har problem. Privata vaktbolag utsätts för stenkastning. Busslinjer har dragits in på grund av stenkastning. Inte ens brandkårs- och ambulanspersonal går säker. Tomas Fredsson som är ambulansförare berättar för Aftonbladet:

Vi kommer för att hjälpa och så spottar de på oss. Det är svårt att jobba när man hela tiden måste ha ett öga bakåt.

Brandmän har blivit angripna med stenar. När personal från Malmös brandkår försökte släcka Moskébranden för drygt ett år sedan, övervägde man att avbryta operationen på grund av att åskådarna hotade och spottade på brandmännen.
Badpalatset Aqvakul i Malmö har tvingats anställa arabisktalande badvakter för att få bukt med bråkiga ungdomar.
En utbyggnad av Apelgårdsskolan i området härförleden avbröts efter det att byggnadsarbetarna utsatts för bl.a. stenkastning. En byggnadsarbetare blev, enligt Sydsvenskan, svårt misshandlad:

Det var i tisdags som tre pojkar, en 14-åring och två 15-åringar, kastade sig över byggnadsarbetaren och slog honom till marken med ett stort antal knytnävslag mot huvud och kropp. Liggande överöstes han med sparkar mot huvudet.

Problemen vid byggarbetsplatsen har kostat Malmös skattebetalare över 2 miljoner kronor. Sedan 1999 har högstadieskolorna i Rosengård deltagit i en fotbollsturnering. Efter det att delar av publiken kastat sten på ledare och spelare, överväger arrangörerna att låta lagen spela på hemlig plats. Skolorna i området utsätts regelmässigt för omfattande vandaliseringar. I juli krossades nästan samtliga fönsterrutor (nästan 600 stycken) på Rosengårdskolan. Våld och förstörelse är numera vardagsmat på Örtagårdsskolan, rapporterar Sydsvenskan:

Under förra året gjorde Örtagårdsskolan över 200 polisanmälningar om våld, hot, vandalisering och stöld. Det inkluderar två fall av mordbrand.

FOXNEws överdriver uppenbarligen när man beskriver Rosengård som en krigszon. Det bor över 20 000 människor i området och alla spottar givetvis inte på ambulansförare och brandmän eller konspirerar i syfte att bränna ner polisstationen i området. Dock är det svårt att komma ifrån att situationen är allvarlig. Inte heller är det svårt att förstå varför det bor så få svenskar i området och varför det finns Malmöbor som överväger att lämna staden.
För de som driver teorin att mångfald alltid är något bra är situationen i Rosengård en källa till huvudbry. Hur skall man förklara för människor att invandringen har gjort Malmö till en rikare och bättre stad när alla kan se att Malmö på grund av den höga invandringen tvärtom har blivit en fattigare och mer otrygg stad? Det går inte. Men istället för att vidgå att den etniska och kulturella mångfalden nästan har bringat Malmö i fördärvet, väljer man att sprida myter om orsakerna till problemen.

Officiell och inofficiell mytbildning

Vad beror problemen i Rosengård på? Dejdo Engmark förklarar för Aftonbladet:

Dedjo Engmark jobbar i Respekt, den paraplyorganisation för 33 föreningar som finns på Rosengård. Han säger att morden i sommar bara är en spegling av de villkor som människor i utlänningsgettot tvingas leva med.
– Aggressionerna sitter i väggarna, det bubblar under ytan. Det räcker med en munhuggning, en klapp på axeln så åker kniven fram.
Orsaken?
– Uppgivna föräldrar, ungdomar som saknar stöd hemifrån, sociala nedskärningar, överfulla bostäder, gårdar som ser ut som sophögar.
– Myndigheter och politiker måste satsa långsiktigt, sätta upp femårsmål. Det är inte assimilering vi ska ha utan integration och ett mångkulturellt samhälle och det kräver att svenskarna är beredda att ge upp delar av sina invanda liv.

Om vi får tro Engmark är det inte invandrarna som är problemet, utan samhället eller icke-invandrarna. Engmark säger att gårdarna i området ser ut som soptippar. Men varför gör de det? Är det “samhället” som inte plockar upp efter sig eller är det de som bor i området som skräpar ner? Eller menar Engmark att det är politikernas fel? Tror Engmark att Malmös politiker smyger omkring på Rosengård på nätterna och skräpar ner för att ge området ett dåligt rykte? Engmark säger att “Aggressionerna sitter i väggarna”, men väggar kan inte lagra mänsklig ilska. Eller menar Engmark att hus i Rosengård och Limhamn har olika sorts väggar? Har Engmark informerat byggnadsföretagen i området om sin upptäckt? Enligt Engmark finns det numera så litet kvar av välfärdsstaten att invandrarna i området har börjat mörda varandra. Men är människorna i området verkligen så till den milda grad fattiga att de måste spotta på ambulansförare? Engmark säger att det räcker med att man råkar klappa någon på axeln för att kniven skall komma fram. Beror också det på att områdets väggar är fulla med aggressioner? Det Engmark inte vill eller vågar säga är att anledningen till att Rosengård är ett problemområde är att det bor problemmänniskor där. Väggar kastar inte sten på poliser eller spottar på brandmän, sådant gör människor.
Ett annat klassiskt och i politiska sammanhang vanligt förekommande argument är att det är segregationen som är orsaken till Malmös problem. I Malmö kommuns integrationsplan definieras “segregation” på följande sätt:

Man brukar tala om segregation när olika etniska och socioekonomiska befolkningsgrupper är åtskilda i fråga om bostäder, arbetsplatser, skolor etc. Begreppet segregation kan också användas i betydelsen avsaknad av sociala relationer mellan olika befolkningsgrupper. Segregationen är ett allvarligt problem som försvårar människors integration i samhället. I Malmö finns bostadsområden, där mindre än hälften av de boende kan klara sin egen försörjning.

Ordet “segregation” används här i en mycket speciell betydelse. Det författarna egentligen menar med “segregation” är att invandrare och svenskar bor och lever åtskilda från varandra. Men om etnisk och kulturell mångfald är lösningen på segregationsproblemet, hur kommer det då sig att situationen på Rosengård är så allvarlig? Faktum är ju att det inte finns många områden i Sverige som överträffar Rosengård när det gäller kulturell och etnisk mångfald. Enligt Malmö kommun finns 50 språkgrupper representerade i området. Den enda grupp som förefaller saknas är svenskarna. Ligger det inte närmare till hands att anta att det är den etniska och kulturella mångfalden som är problemet med Rosengård?
Varför skulle de boende i området helt plötsligt sluta skräpa ner om det flyttade in svenskar? Varför skulle det begås färre brott i området om det bodde svenskar där? Det bor ju redan 50 språkgrupper på Rosengård. Varför räcker inte det? Varför skulle det bli mindre bidragsmottagare i området om svenskarna blev fler? Anledningen till att människor lever på bidrag beror väl på att de inte kan försörja sig och inte på att de inte har svenskar som grannar? Skulle det bli mindre “aggressioner i väggarna” om svenskarna återvände till Rosengård? Kommunen vill ha fler invandrarpoliser. Varför? Tror kommunpolitikerna att polisstationen på Rosengård skulle få vara ifred då?
Projektet “Välfärd för alla – det dubbla åtagandet” kallas ibland av kommunanställda för “Välfärd för Allah”. I inledningen talar kommunen om “en total mobilisering av alla goda krafter”. Språkbruket är militärt, men tomt på innehåll. Vad vill kommunen att kommunmedborgarna skall göra? Plocka skräp? Byggnadsarbetare skall besöka Apelgårdsskolan och förklara för eleverna att svenska byggnadsarbetare inte är farliga, att de bygger hus som människor kan bo i. Andreas Konstantinides, ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige, säger att det kanske inte är så konstigt att man spottar på brandmän när de kommer till området för att släcka bränder:

– Det är inte säkert att brandkåren arbetar på samma sätt som i de länder människorna i Rosengård kommer ifrån. Till exempel förstår de kanske inte varför man släcker elden på ett visst ställe först. Då kan folk missförstå och tro att brandkåren medvetet låter saker och ting brinna upp.

Konstantinides förklaring är krystad, men inte helt oväntad. Malmös politiker gör vad de kan för att hindra att myten om mångfalden som något i sig gott skall smulas sönder under verklighetens tryck, medan Malmöborna skakar på huvudet.