Den som granskar vänsterlitteratur upptäcker snabbt att många tidskrifter och böcker handlar om politisk strategi. De ställer frågan om hur kapitalismen och de som försvarar systemet ska besegras.
Om man gör om en sådan undersökning, men istället fokuserar på litteratur författad av konservativt lagda personer, får man ett helt annat resultat. Litteraturen beskriver då inte hur systemet ska störtas utan vad som bör göras för att det ska fungera bättre.
Tal på Demokratiska konvent handlar ofta om orättvisor och förtryck, medan föredragshållare på Republikanska konvent gärna uppehåller sig vid positiva värden som fosterland, frihet och utveckling. När Demokrater fördömer konservativa som “rasister”, svarar konservativa med att kalla Demokraterna “liberaler”.
David Horowitz menar att detta inte håller i längden och att konservativa måste lära sig att slåss politiskt. Målet med hans nya bok: Big Agenda. President Trump’s plan to Save America (Humanix Books, 2017) är att bidra till den politiska skolningen av Amerikas konservativa.

Politiskt andrum

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var inte endast en politisk jordbävning, den gav också landets konservativa andrum. Åtta år med Barack Obama hade splittrat det amerikanska folket, eroderat landets suveränitet, underminerat USA:s militära slagstyrka och konstitution, skadat ekonomin och lämnat efter sig en gigantisk statsskuld.
Horowitz menar att konservativa måste ta tillfället i akt och återerövra förlorad mark. Detta kräver tre saker:

• De måste förstå vem fienden är.
• De måste förstå fiendens agenda.
• Sist men inte minst: de måste ha en strategi för en effektiv motoffensiv.

Här ska redaktören addera en punkt: de måste förstå konfliktens karaktär.

Konfliktens karaktär

Horowitz menar inte att den politiska kampen har hårdnat, han menar att det råder inbördeskrig i Amerika.
Amerikanska presidenter brukar av tradition få några månader på sig innan media och den politiska oppositionen börjar granska den nya administrationen. Protesterna mot Trump startade samma dag som han installerades som USA:s 45:e president.
Trots att det knappast är en hemlighet hur det amerikanska valsystemet fungerar, dröjde det inte länge innan vänsteraktivister började hävda att Trump inte hade vunnit valet, att Clinton var den rättmätige presidenten.
Clinton spädde på missnöjet genom att hävda att Trump vann på grund av statligt sponsrad, rysk cyberkriminalitet.
En fullständigt meningslös rösträkning inleddes med den uppenbara avsikten att delegitimera den nyvalde presidenten.
Under den så kallade kvinnomarschen förklarade Madonna att hon ville spränga Vita huset. En annan talare liknade Trumps seger vid en fascistisk statskupp.
Redan efter några veckor började journalister spekulera om att Trump snart skulle ställas inför riksrätt och bli avsatt.
En prominent demokrat hävdade på fullt allvar och på bästa TV-tid att Trumps installationstal kunde ha varit författat av Hitler.
Det Demokratiska partiet stöder numera Black Lives Matter, en organisation som har förordat mord på poliser.
Detta är, menar Horowitz, ingen ordinär politisk konversation. Det är inte ens en politisk konversation som har spårat ur. Detta är en form av krig, menar han. Målet är att med våld, hot om våld och stigmatisering marginalisera alla som har en avvikande uppfattning och som motsätter sig krossandet av det traditionella Amerika.

Fienden

Horowitz menar att fienden inte primärt är det Demokratiska partiet, utan en progressiv rörelse som har tagit makten över detta parti.
Det är en kvasireligiös rörelse. Dess ideologi är en sekulariserad version av den kristna förfallsmyten. Människans synd är rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi och den progressiva vänstern är med dess vision om ett sekulärt lyckorike vår tids Messias.
Om man håller detta i minnet, förstår man varför det är så ovanligt med dissidenter inom den progressiva rörelsen. Rörelsens kvasireligiösa karaktär förklarar dess unika förmåga att hålla ihop.
Demokraterna kritiserade Trump för några elva år gamla kommentarer som han hade fällt om kvinnor, de försvarade Bill Clinton när han hotades av riksrätt efter det att han faktiskt hade haft sex med en praktikant i det ovala rummet. Retorik vägde tyngre i vågskålen än handlingar.
De ställde sig bakom Hillary Clinton när det uppdagades att hon i strid med gällande regler hade använt sig av en privat e-postserver. De ursäktade henne, trots att hon ljög och trots att det var uppenbart för alla att hon ljög.

Begreppet “politisk korrekthet” myntades ursprungligen av Mao Zedong. Att inte vara politiskt korrekt är att avvika från partilinjen.
Enligt Horowitz finns den progressiva rörelsens doktrin nedtecknad i Saul Alinskys Rules for Radicals. Hillary Clinton skrev sin högskoleuppsats om Alinsky. Uppsatsens titel var: There Is Only the Fight: An Analysis of the Alinsky Model. När Bill Clinton blev president 1993 uppmanade presidentparet universitetet att inte offentliggöra uppsatsen och universitetet tillmötesgick önskemålet. Inte ens journalister kunde få läsa den beramade avhandlingen.
Det råder ingen tvekan om att Clinton har tagit intryck av Rules for Radicals.
Clinton kallade Trump rasist därför att Trump fem år tidigare hade ifrågasatt att Barack Obama var född i USA. Det var dock inte Trump som hade hittat på idén, den kom från den progressiva rörelsen. Det var ett påfund från Hillary Clinton. Det var Clinton som hade uttryckt tvivel om Obamas härkomst under primärvalen år 2008 när hon kämpade mot honom om den Demokratiska nomineringen.
Trots det kunde hon, utan att blinka, skälla Trump för rasism.
Vänstern är lika moraliskt präktig som den är principlös. Alinsky ansåg att orsaken till studentvänsterns kollaps var att den hade varit för öppen om sina avsikter: revolutionskrav alienerar potentiella sympatisörer och gör att motståndarna organiserar sig.
Alinsky uppmanade istället vänstern att använda sig av en machiavellisk metod. För det första ska den dölja sina avsikter.
För det andra ska den praktisera politisk nihilism.
Progressiva aktivister ska bryta mot regler och normer när det gynnar den progressiva saken och försvara samma regler och normer när det gynnar samma sak. Till de aktivister som invände att man omöjligt kan skapa ett himmelrike på jorden genom att förleda människor, svarade Alinsky att ändamålet helgar medlen.
Det var exakt det som Clinton gjorde när hon anklagade Trump för rasism.

Agenda

Horowitz menar att konservativa måste förstå vad konflikten med vänstern handlar om. På ytan ser den ut att handla om sjukvård, miljövård och jämlikhet, i realiteten handlar den om individuell frihet.
Problemet med Obamacare är primärt inte att systemet är dyrt, oöverskådligt och illa fungerande, utan att det inskränker människors valmöjligheter. Det är ett första steg mot en socialiserad hälsovård.
Horowitz betraktar miljöpolitiken genom samma lins. Progressiva använder miljöpolitiken som ett instrument för att begränsa människors frihet och stärka statens makt. Det är också skälet till varför det är så svårt att diskutera klimatfrågan. Klimatdebatten handlar inte endast om sant och falskt, utan också om makt.
Högst upp på vänsterns agenda står dock kampen mot rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi.
Obama har inte endast sagt att rasism utgör en del av Amerikas DNA, han sade det när han var president. Clinton förklarade under ett möte med Black Lives Matter att “Racism is America’s original sin”. Hon tillade att rasismen i Amerika inte är improviserad eller tillfällig, utan systematisk.
Målet med denna agenda är inte att människor ska ta ett större individuellt ansvar, utan att stärka statens makt. Både Clinton och Obama har sagt att de vill transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa. Det är samma projekt som kommunistregimerna hade. Under ett möte med Black Lives Matter beskrev Hillary Clinton sin position på följande sätt:

I don’t believe you change hearts. I believe you change laws, you change allocation of resources, you change the way systems operate.

Målet är sålunda inte att med goda argument övertyga människor om att de har fel, utan att med politiska medel skapa en omgivning som på olika sätt detekterar och bestraffar beteenden som är politiskt inkorrekta.
Horowitz menar att det är i det perspektivet som man ska se vänsterns teori om så kallade mikroaggressioner. Målsättningen är att marginalisera människor för minsta lilla avvikelse.
Janet Napolitano var säkerhetsminister under Obama. Efter det att Obama lämnat Vita huset blev hon rektor för University of California. Där har hon deklarerat att lärare och personal inte ska använda följande fraser.

• “Everyone can succeed in this society, if they work hard enough.”
• “Where are you from or where were you born?”
• “Affirmative action is racist.”
• “When I look at you, I don’t see color.”
• “I believe the most qualified person should get the job.”

Teorin är att dessa påståenden uttrycker mikroaggressioner.

Clinton hade samma uppfattning som Napolitano. Under valkampanjen vände sig Clinton inte till amerikaner, utan till kvinnor, immigranter, homosexuella och andra grupper. Premissen för hennes agitation var identitetspolitisk, dvs. att grupptillhörighet determinerar åsikter. Kvinnor ska sålunda rösta på kvinnor, förtryckta ska solidarisera sig med förtryckta.
Detta är, menar Horowitz, inte endast oamerikanskt, det är också ett recept för inbördeskrig. Ett flerkulturellt samhälle kan inte överleva utan gemensamma nämnare.
I ett privat tal i maj 2013 sade Clinton till brasilianska bankmän att hon vill ha öppna gränser. Demokraterna vill ha oreglerad invandring därför att de är övertygade om att det kommer att påskynda transformationen av det rasistiska, sexistiska, homofoba, xenofoba och islamofobiska amerikanska samhället till en Demokratiskt styrd mångkulturell idyll.
Detta är, om vi får tro Horowitz, en progressiv fantasi som ignorerar viktiga kulturella skillnader, olikheter som förklarar varför naturresursrika Mexiko är fattigt och naturresursfattiga Japan rikt. Det är, fortsätter Horowitz, Amerikas unikt individualistiska kultur som förklarar varför Amerika har varit så framgångsrikt. Mångfaldsbegreppet är strukturerat så att det ska passa vänsterns förtrycksparadigm. Målet är inte att gynna det nationella intresset, utan att stödja så kallade exploaterade och förtryckta gruppers intressen på det nationella intressets bekostnad.
Det är skälet till att Demokraterna inte vill använda frasen “islamisk terrorism”. Det är också skälet till varför Demokraterna emotsätter sig ett temporärt förbud mot muslimsk invandring från högriskområden. Det vita Amerika är fienden.

Strategin

Efter att ha diskuterat den progressiva rörelsens agenda övergår Horowitz till att diskutera konservativ strategi.
Den amerikanske tungviktsboxaren Mike Tyson lär ha sagt: “Everybody has a game plan until you punch them in the face”. Horowitz menar att konservativa måste lära sig att slåss politiskt.
Många Republikanska partiaktivister verkar inte ens förstå vem fienden är. Mitt Romney kallade Trump “bluff” och presidenterna Bush antydde att de hoppades på en Clintonseger. De gjorde det dessutom mitt under en brinnande valkampanj. Samtidigt kallade de sig “Republikaner”.
Alltför många konservativa är rädda för att bli utpekade som rasister. Det håller inte i längden, menar Horowitz. Konservativa måste stå upp för sina värderingar. Man kan inte, som Republikanerna gjorde, lova väljarna att blockera amnestier åt illegala immigranter och sedan undvika att ta strid i frågan när Obama utfärdar en exekutiv order med just den innebörden.
Horowitz huvudtes är att konservativa måste attackera progressiva med samma moraliska kraft som progressiva angriper konservativa. Vänstern är duktig på att moralisera över verkliga och förmenta motståndare. Konservativa ska besvara denna eldgivning med samma mynt.
Konservativa måste ta rasismdebatten med den progressiva rörelsen. De ska förklara för väljarna att det är Demokraterna som är det rasistiska partiet. Det var Demokraterna som försvarade segregationen i Södern. Det är Demokrater som försvarar grupptänkande och grupprivilegier idag. Detta är rasism, menar Horowitz, och konservativa har en skyldighet att informera väljarna om det.
De ska slå hål på myten att Demokraterna är folkets parti. Amerikas Demokrater utgör en liten stenrik social, politisk och kulturell elit. Bill och Hillary Clinton lär vara värda drygt 100 miljoner dollar.
De ska påminna människor att Wall Street backade Clinton, inte Trump, under valkampanjen.
Demokraterna vill tvinga vanliga amerikaner att använda kommunala eller statliga skolor samtidigt som de skickar sina barn till privata skolor. Detta är hyckleri och konservativa bör påpeka det.
Konservativa ska upplysa Amerika om vad Demokraterna har gjort med landets innerstäder.
De ska punktera villfarelsen att Demokraterna bryr sig om minoriteter.
Konservativa ska lasta vänstern för politiseringen av utbildningssystemet. Idag finns det en majoritet för socialism bland ungdomar födda på 80-talet. Horowitz vill se lagstiftning som tvingar skolorna att premiera ideologisk, intellektuell och politisk mångfald.
Horowitz skriver att när han var ung, gick undervisningen ut på att träna studenterna i att tänka. Om en fråga var kontroversiell, presenterade läraren olika synpunkter och sedan fick studenterna dra egna slutsatser. Idag är skolan inriktad på att drilla ungdomar att betrakta verkligheten ur ett specifikt perspektiv, inte att vidga deras intellektuella horisonter.
Följaktligen har det blivit allt vanligare att studenter känner sig kränkta eller reagerar med aggressivitet när de konfronteras med synpunkter som avviker från den officiella ortodoxin. Konservativa intellektuella behöver ofta livvakter när de föreläser på universitet därför att de hotas av stenkastande mobbar. Många universitet har uppfört så kallade “Trygga rum” där studenter ska kunna hitta tillbaka till sin progressiva tro efter det att de har blivit konfronterade med obehagliga sanningar.
Black studies, Gay studies, Ethnic studies, Gender studies, Oppression studies och Whiteness studies är inga akademiska discipliner, utan politiska program som finansieras med skattemedel och som har som mål att, som Clinton och Obama formulerade det, transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa.

Horowitz understryker att den konservativa kritiken måste ha moralisk kraft. Dess motto ska vara: “Take no prisoners”. Den ska vara formulerad i moraliska termer och dess udd ska vara riktad mot den progressiva rörelsen. Målet ska vara att stigmatisera fienden. Dess huvudtema ska vara att den progressiva rörelsen hotar det specifikt amerikanska sociala kontraktet med dess emfas på individuell frihet. Allt det som de progressiva säger och gör ska granskas med denna lupp.

Att lära sig av Trump

Horowitz menar att den konservativa rörelsen har mycket att lära sig av Trump. Trump visade hur konservativa ska agera. Han uppförde sig inte som en revisor utan gick till skoningslös attack mot sina motståndare. Han gick fram som en bulldozer i fråga efter fråga.
Han utmanövrerade 16 professionella politiker från det Republikanska partiet och krossade den Demokratiska kandidaten.
Hans främsta styrka var hans moraliska språk. Han fördömde Demokraterna och kallade dem skurkar och lögnare. Ingen republikan hade tidigare vågat göra något sådant. Han raljerade med Fox News Megyn Kelly då hon konfronterade honom med uttalanden som han gjort om kvinnor och fortsatte att kritisera henne närhelst han fick ett tillfälle. Han till och med bojkottade FoxNews med hänvisning till Kelly.
Människor trodde inte sina ögon. Trump hade inte endast mage att angripa en journalist, han attackerade en kvinnlig journalist.
Trumps styrka var att han struntade i politisk korrekthet. Progressiva försöker att stigmatisera sina motståndare som rasister och sexister, xenofober och islamofober. Det är inga argument i en debatt, utan politiska vapen och de fungerar alldeles utmärkt om motparten tar politisk korrekthet på blodigt allvar. Det var exakt det som Trump inte gjorde och det var därför han var så framgångsrik. Istället för att be om ursäkt gick han till motattack.
Det är exakt det som Horowitz vill att konservativa ska göra. Endast då kan Amerika räddas.