I den första artikeln om Richard Lynns och Tatu Vanhanens IQ and the Wealth of Nations (Praeger, 2002) lade redaktören en solid grund för förståelsen av denna bok.
IQ and the Wealth of Nations skall läsas mot bakgrund av Charles Murrays och Richard Herrnsteins The Bell Curve. Lynns och Vanhanens tes, att det finns skillnader i intelligens mellan individer baseras, mer eller mindre, på Murrays och Herrnsteins data. På grundval av en analys av subpopulationer och hur sammansättningen av dessa kan påverkas av selektiv migration, drog de också slutsatsen att olika subpopulationer kan ha olika genomsnittsintelligens. Om individer kan vara olika begåvade, är det inte så konstigt att subpopulationer kan vara det. Grupper är i slutändan inget annat än kollektioner av individer.

Hypotes

Intelligenstest är ofta av amerikanskt eller brittiskt ursprung, men används i stora delar av världen för olika syften. Det innebär att det inte saknas data att analysera. Det betyder också att jämförelser mellan olika nationer är möjliga.
Författarnas testar flera olika hypoteser, däribland hypotesen att nationell IQ påverkar per capitainkomst. De använder olika mått och diskuterar skilda sätt att mäta denna storhet. De redovisar också sina källor och val av metod.
Den föredragna metoden i IQ and the Wealth of Nations är statistisk. Lynn och Vanhanen använder sig av korrelations- och regressionsanalys när de analyserar data. Korrelationsanalysen brukas för att fastställa styrkan och riktningen på sambandet mellan nationell IQ och inkomst per capita. Regressionsanalysen används för att fastslå positionen för individuella länder och göra förutsägelser.
I denna genomgång skall vi begränsa oss till deras diskussion av förhållandet mellan nationell IQ och inkomst per capita.
Lynn och Vanhanen delar in sitt urval i två grupper. Den första gruppen består av 81 länder, medan den andra gruppen omfattar 104 nationer. Skillnaden mellan de två grupperna är att för den första gruppen finns statistik från IQ-test, något som inte gäller för den andra och större gruppen. För att kunna uttala sig om de länder som ingår i den sistnämnda gruppen, använder författarna olika kriterier för estimering av IQ. I denna artikel har redaktören begränsat sin redogörelse till den första gruppen av länder.
Författarna diskuterar också olika metodologiska problem, däribland reliabilitet och validitet, men även detta sparar vi till presumtiva bokköpare.

Richard Lynn. Källa: Wikimedia.

Resultat: variationer i nationell IQ förklarar hälften av variationer i per capitainkomst

Lynn och Vanhanen hävdar att empiriska data stöder deras hypotes: det finns ett statistiskt signifikant samband mellan nationell IQ och inkomst per capita. Det innebär inte att nationell IQ förklarar all variation i inkomst per capita. Istället gör de gällande att variationer i nationell IQ förklarar ungefär hälften av variationer i inkomst per capita.

Avvikelser

Under ideala förhållanden skulle samtliga 81 länder ligga på regressionslinjen eller åtminstone befinna sig i dess närhet. Så är emellertid inte fallet. Ett stort antal länder hamnar antingen under eller ovanför regressionslinjen och detta tarvar en förklaring.

Källa: IQ and the Wealth of Nations.

Nationell IQ för Qatar är 78. Trots detta befinner sig Qatar långt ovanför regressionslinjen. Qatars per capitainkomst är inte den förväntade, om vi utgår ifrån nationell IQ. Den är för hög.
Ett annat exempel är Sydkorea som befinner sig under regressionslinjen. Givet sin nationella IQ på 106 borde Sydkorea ligga närmare regressionslinjen eller ovanför den.
Ett tredje exempel är Barbados. Nationell IQ för Barbados är 80, men den lilla östaten hamnar, i likhet med Qatar, en bra bit ovanför regressionslinjen, vilket indikerar att landet har en per capitainkomst som inte korrelerar med dess nationella IQ.
Schweiz hamnar långt ovanför regressionslinjen.
Kina är kanske den största anomalin. Fram till 1400-talet var Kina mer avancerat, vetenskapligt och teknologiskt, än Europa. Idag släpar Kina efter Europa. Detta är uppseendeväckande eftersom Kina har en högre nationell IQ än länderna i Europa.

Hur förklarar Lynn och Vanhanen dessa avvikelser? Förklaringen är, inte oväntat, att nationell IQ inte förklarar all variation i inkomst per capita.

Qatars per capitainkomst härrör från det faktum att Qatar är ett land med liten befolkning och stora oljeinkomster. Anledningen till att nationell IQ inte förutsäger Qatars per capitainkomst är att oljeindustrin i allt väsentligt är uppförd av och administreras av individer från länder med en betydligt högre nationell IQ. Uttryckt på ett annat sätt: om Qatar hade lämnats åt sig själv, hade landets per capitainkomst varit betydligt lägre.
På 1950-talet var Nord- och Sydkorea lika fattiga. Idag är Nordkorea en karg kommuniststat i vilket folket svälter, medan Sydkorea är ett modernt, högteknologiskt industrisamhälle. Trots det hamnar Sydkorea strax under regressionslinjen och det beror, enligt författarna, på att landet behöver mer tid på sig att utvecklas. Analysen förutsäger således att Sydkoreas per capitainkomst kommer att fortsätta att stiga under överskådlig tid.
Barbados per capitainkomst förutsägs inte av landets relativt låga nationella IQ. Förklaringen är att inkomsterna härrör från en turistindustri som i mångt och mycket ägs och kontrolleras av utlänningar. Annorlunda uttryckt: om vi hade eliminerat det utländska inflytandet från argumentet, hade Barbados haft en betydligt lägre per capitainkomst.
Schweiz hamnar långt ovanför regressionslinjen därför att landet är ett modernt, högteknologiskt samhälle.
Kina förlorade sin ledande position på grund av att landets ledarskap under en lång period har varit ointresserat eller fientligt inställt till marknadsekonomiska lösningar. Det kinesiska exemplet visar att en hög nationell IQ inte är tillfyllest för att förklara ekonomiskt välstånd.

Marknadsekonomi

Om nationell IQ inte kan förklara mer än hälften av variationen i per capitainkomst, vad är det då som förklarar resten? Lynn och Vanhanens svar är: marknadsekonomi. Före detta socialiststater hamnar regelmässigt under regressionslinjen. Om ett land skall kunna skörda frukterna av en hög nationell IQ, krävs politisk och ekonomisk frihet. Auktoritära politiska system, planekonomiska ambitioner eller bristfälliga ekonomiska reformer påverkar nationers välstånd.
Geografiska omständigheter kan spela en negativ roll. Många öriken är så isolerade att man inte skall förvåna sig över att nationell IQ inte förutsäger deras per capitainkomst. Långvariga krig kan också medföra att en nation förblöder ekonomiskt och hamnar under regressionslinjen.
Det är alltså inte fallet att nationell IQ förklarar all variation i per capitainkomst. Det finns gott om undantag från denna regel, men om Lynn och Vanhanen har rätt, går det att förklara varför så är fallet. Anledningen till att Schweiz hamnar ovanför regressionslinjen, är att landet har en nationell IQ på över 100, ett demokratiskt politiskt system och marknadsekonomi.

Högteknologisk tröskel

Lynn och Vanhanen hävdar inte endast att olika nationer har olika nationell IQ, de menar också att nationell IQ sätter gränser för vad ett land kan åstadkomma på egen hand. Länder som har lägre nationell IQ än 90, kommer inte av egen kraft att kunna utvecklas till moderna, högteknologiska samhällen. De kommer att förbli beroende av teknologi och annat från stater med hög nationell IQ.

För att förstå hur Lynn och Vanhanen resonerar, skall vi kika lite i The Bell Curve. Bilden nedan visar normalfördelningen för svarta och vita amerikaner.

Källa: The Bell Curve.

Enligt Murray och Herrnstein finns det två orsaker till varför det det finns fler intelligenta vita amerikaner än svarta amerikaner. En orsak är att medan svarta amerikaner har en genomsnittsintelligens på 85, hamnar vita på 100. En annan orsak är att det går sex vita på varje svart amerikan. Det medför att en IQ på 120 är jämförelsevis sällsynt bland svarta.
Lynn och Vanhanen hävdar att moderna högteknologiska samhällen kräver en kognitiv elit och att länder med en nationell IQ under 90 inte kommer att kunna producera en sådan. Deras poäng är inte att stater som Barbados och Qatar inte kommer att producera egna ingenjörer, utan att de, på grund av låg nationell IQ, kommer att producera för få ingenjörer.

De rika ländernas plikt

Författarna menar att det är den rika världens plikt att hjälpa den fattiga världen. På samma sätt som vi tar hand om våra egna fattiga, skall vi sträcka ut en hjälpande hand till de nationer som har ett begåvningshandikapp.
Lynn och Vanhanen vill ha hjälpprogram riktade till gravida kvinnor i fattiga länder, de vill att den rika världen skall hjälpa till att finansiera utbildning och skolgång och de uppmanar till kamp mot dysgeniska fertilitetsmönster.
Dessa åtgärder kommer inte att lösa det grundläggande problemet, men de kommer att göra livet lättare för de människor som är drabbade.

Dags att runda av

Är argumentet i IQ and the Wealth of Nations rasistiskt? Det finns de som hävdar det. Redaktören skall därför runda av denna långa genomgång med att granska denna kritik.
Ett vanligt förekommande argument är att teorier som hävdar att det finns skillnader mellan grupper är rasistiska, men existensen av gruppskillnader kan i sig inte rättfärdiga en dylik slutsats. Vi säger ju inte att påståenden om att män är längre än kvinnor är sexistiska. Faktum är att genomsnittsmannen är längre än sin kvinnliga motsvarighet. Det har ingenting med värderingar och politik att göra. Det är ett empiriskt fakta. Argumentet om intelligensskillnader mellan grupper har samma logiska struktur. Det är ett påstående om verkligheten, det uttrycker inga värderingar. Det är antingen sant eller falskt.
Lägg till att kaukasoider intar en relativt blygsam position i Lynns och Vanhanens intelligenshierarki och att författarna anser att det är den rika världens plikt att stödja fattiga länder och argumentet om rasism blir ännu svårare att förstå.
Det har också sagts att även om argumentet inte är rasistiskt i sig, riskerar det att främja rasism. Det är en möjlighet som naturligtvis inte kan uteslutas på förhand, men det gäller i så fall alla teorier. Det kan inte ens uteslutas att det faktum att män är längre än kvinnor, kan ge upphov till sexism. Det är en empirisk fråga och knappast en anledning till moralisk panik.
Handen på hjärtat: hur många socialister är beredda att konvertera till liberalism eller konservatism därför att de oroar sig över att deras ideologi skall ge upphov till en svensk gulagarkipelag?
Kanske kan man om ordet “rasism” säga att det åtminstone ibland används på ett sätt som förutsätter det som skall bevisas. Det används inte för att beskriva verkligheten, utan för att fördöma den. Det normala förfarandet innebär att man undersöker om ett fenomen är negativt innan man klassificerar det som rasistiskt. Numera används ordet på ett helt annat sätt. Det antas ofta att fenomen är rasistiska per definition. Påståendet “alla ungkarlar är ogifta” är en definitionsmässig sanning och om man reducerar frågan om teorier om gruppskillnader är rasistiska till definitionsmässiga sanningar, blir det omöjligt att diskutera teorierna.
Sociologer har i decennier använt sig av korrelations- och regressionsanalys i syfte att förklara sociala patologier och de har närmast undantagslöst dragit slutsatsen att samhället är orsaken. Rapporterna har sedan använts av politiska partier och organisationer på vänsterkanten för att rättfärdiga klasskamp och för att skuldbelägga den del av samhället som inte begår brott, inte lever på bidrag utan bara lever ett skötsamt liv. Det som gör Lynns och Vanhanens studie originell, är inte att de använder statistisk metod, utan att de har inkorporerat en variabel i sin studie som samhällsvetare av olika skäl ofta har valt att bortse ifrån.
Reaktionerna på boken har varit blandade. Det har sagts att även om den har brister, så har den också uppenbara förtjänster. En och annan recensent har kallat boken banbrytande. Några har hävdat att Lynns och Vanhanens studie är dålig vetenskap och att slutsatserna inte följer från premisserna. Författarna har besvarat kritiken i en bok med namnet IQ and Global Inequality, ett verk som redaktören kanske får anledning att återkomma till i framtiden.