En av redaktörens favoritförfattare är den amerikanske ekonomen Thomas Sowell. Sowell är en av USA:s mest kända konservativa debattörer. Han producerar böcker i en aldrig sinande ström och med en hastighet som gör att det ibland blir svårt att hänga med i svängarna.
I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på essäsamlingen Barbarians Inside the Gates and Other Controversial Essays(Hoover Press, 1999).

En färgstark man

Det som gör Sowell unik är inte endast flödet av ständigt nya böcker. Han är en ovanligt beläst man. Hans kolumner och böcker handlar om alltifrån ekonomi, politik, utbildning, geografi och historia till intelligenstestning.
Han uttrycker sig dessutom på ett beundransvärt klart sätt. Få kan formulera sig lika vasst och träffsäkert som professor Sowell. Språket är för Sowell ett verktyg ställt i klarhetens och den intellektuella redbarhetens tjänst.
Artiklarna i Barbarians Inside the Gates handlar inte oväntat om en mångfald olika ämnen och här finns endast plats för att bekanta oss med Sowells syn på vår tids jämlikhets- och rättvisedebatt.

Jämlikhetsneurosen

Närhelst en svensk politiker öppnar munnen, trattar orden “rättvisa” och “jämlikhet” ut. Man får ibland intrycket att vårt politiska etablissemang har drabbats av en kollektiv neuros. Det eviga kacklandet om jämlikhet har något tvångsmässigt över sig. Brist på jämlikhet är ju knappast det allt överskuggande problemet i vår del av världen.
Att debatten har neurotiska drag, blir tydligt på flera sätt. När kommunisterna på 70-talet försökte övertyga människor att diktatur är bättre än demokrati, skrattade folk åt dem. Kommunisterna förstod inte varför människor skrattade utan fortsatte att predika om diktaturens obestridliga överlägsenhet.
Våra politiker har blivit intellektuellt tondöva i jämlikhetsfrågan. Socialdemokraterna i Svedala vill ha läxförbud i skolan av jämlikhetsskäl. Inte heller de förstår hur enfaldiga de låter.

Falsk premiss

Jämlikhetsdebattens tysta premiss är att människor, grupper och kulturer är lika. Denna premiss är falsk. Individer, grupper och kulturer är olika. Man kan förstå att det inte är något som politiker vill säga när de demonstrerar på Första maj eller håller tal i Almedalen, men likväl förhåller det sig på det viset.

Den falska premissens ursprung

När politiker talar om rättvisa och jämlikhet, betraktar de individer, grupper och kulturer som abstraktioner. Poängen med abstraktioner är att de är komplexitetsreducerande. I det här fallet abstraherar man bort det som gör individer, grupper och kulturer olika. Kvar blir enhetliga individer, grupper och kulturer.
Det är på det sättet som människor och grupper blir möjliga att jämföra och om vi kan jämföra individer och grupper, kan vi naturligtvis också i efterhand påvisa skillnader. Vi jämför de jämlika abstraktionerna med de konkreta individerna, grupperna och kulturerna. Eftersom abstrakta individer, grupper och kulturer är jämlika, kan vi hävda att de empiriska skillnaderna beror på sociala orättvisor.
Problemet med detta argument är naturligtvis det antagande som det vilar på. I realiteten existerar inga abstrakta individer. Det finns bara konkreta individer, grupper och kulturer och de är olika.
Olikhet inte ett problem som söker en lösning. Den är förekomsten av likhet som borde få oss att höja på ögonbrynen och söka efter förklaringar.

Varför är människor, individer och kulturer ojämlika?

En orsak är geografiska faktorer. Geografiska miljöer sätter restriktioner för vad människor kan göra.
Afrika är ett exempel. Jorden är näringsfattig, klimatet oförutsägbart, floderna är svåra att navigera och kusterna är långgrunda. Den väldiga Saharaöknen i norr och de omgivande oceanerna har försvårat kommunikationen med omvärlden. Allt detta har isolerat Afrika och hämmat ekonomisk och annan utveckling.
Kultur är en annan viktig faktor. Det är inte ovanligt att människor betraktar kulturer i termer av museiobjekt, men detta är en alldeles för restriktiv definition. Kulturer är också praktiker och vissa är mer produktiva än andra.

Vi är redan mångkulturella

Debatten om mångkultur illustrerar dessa två sätt att betrakta kulturer på. Förkämparna för mångkultur hävdar att mångkultur är något bra och att vi av det skälet bör transformera vårt land till ett mångkulturellt samhälle.
Faktum är emellertid att vi inte behöver göra något sådant. Världen var mångkulturell långt innan vi började använda ordet “mångkultur”. Det papper som redaktören använder upptäcktes av kineser. Bokstäverna på det härrör från antikens Rom och tabellen består av siffror som kommer från Indien.
De som predikar mångkultur som ideologi har uppenbart en helt annan agenda. De vill inte endast ha öppna gränser, de vill också att invandrare skall förbli sina traditioner och sedvänjor trogna. För dem är kultur museiobjekt att kontemplera.
Islam är ett fullgott exempel. När islam diskuteras, handlar debatten om arkitektur, konst och historia. Den handlar om sådant som skulle kunna visas upp på ett museum eller få plats i en bok. Frågan om islam som kulturell praktik är annorlunda. Den ställer frågan om vad islam har att erbjuda den moderna världen.
Om man betrakta kulturer som praktiker, är det inte alls självklart att alla etniska grupper har lika mycket att bidra med.
Det innebär inte att vissa grupper av människor skulle vara dömda till att alltid leva i civilisationernas mörka bakgårdar. När människor får välja, väljer de i regel sådant som ökar deras produktivitet i ett eller annat avseende. Problemet är att i många samhällen får människor inte välja.
När européerna upptäckte att kineserna använde papper, reagerade man inte med att uppföra taggtrådsstängsel runt den egna kulturen. Inte heller mobiliserade man demonstrationer i syfte att hylla mångfalden. Tvärtom: man slutade meddela sig med palmblad, stenar och metall och övergick till papper. Det var mer effektivt. Människor drar sig inte för att dumpa inhemska traditioner om de hittar något bättre att ersätta dem med. De betraktar sina sedvänjor som verktyg som skall hjälpa dem att bemästra vardagens problem, inte som museiobjekt som skall dyrkas för deras egen skull.

Social rättvisa

När politiker diskuterar rättvisa, syftar de i regel på ett av två begrepp. Det första kallas “social rättvisa”.
Varför lyckas Hans bättre i skolan än Greta? Man kan tänka sig olika förklaringar. Hans kanske arbetar hårdare. Han kanske är mer organiserad. Han kanske går på en bättre skola och har bättre lärare.
Det finns alltså mycket som Greta skulle kunna göra för att komma ikapp Hans. Hon skulle kunna lägga mer tid på skolarbete. Kanske skulle hon fundera på om hon skulle kunna arbeta effektivare. Om det inte räcker, skulle hon kunna överväga att byta skola.
Inget av detta garanterar dock att Greta kommer ikapp Hans, men om hon skulle göra det, skulle hon ha anledning att känna sig stolt över sin prestation. Faktum är att hon skulle ha anledning att känna sig stolt även om hon inte lyckades prestera i klass med Hans. Hon har ju åtminstone försökt.
Teorin om social rättvisa förklarar att Greta skall vara arg. Den säger att förklaringen till att hon inte presterar i paritet med Hans, är faktorer bortom hennes kontroll. En följdsats är att eftersom Greta rimligtvis inte kan lastas för saker som hon inte kan kontrollera, har Greta rätt att känna sig kränkt och förbannad och samhället en skyldighet att ingripa till hennes fördel. Det är, i ett nötskal, teorin om social rättvisa.

Traditionell rättvisa versus social rättvisa

På vilket sätt skiljer sig social rättvisa från traditionell rättvisa? Traditionell rättvisa är processorienterad. En rättvis boxningsmatch är inte en match som slutar oavgjort, utan en match i vilken båda boxarna lyder under samma regler. Den traditionella rättviseuppfattningen accepterar att det finns vinnare och förlorare.
Teorin om social rättvisa betonar resultat, inte process. Den accepterar inte att det finns vinnare och förlorare. Den behandlar själva det faktum att det finns förlorare som ett bevis på att det föreligger ojämlikhet.

Missuppfattning

En vanligt förekommande uppfattning i politisk debatt är föreställningen att skillnaden mellan biologiska och sociala ojämlikheter är att vi kan påverka de sistnämnda. Det är emellertid inte alls självklart. Samhället har i praktiken små möjligheter att kompensera för begåvningsskillnader, familjebakgrund, kultur, historia och personlighetsdrag. Dessutom: även om det vore möjligt, vill nog de flesta människor inte leva i ett samhälle där stat och kommun har rätt att efter eget gottfinnande intervenera i människors privatliv.
Det är endast i det utopiska tänkandet som staten är i stånd att jämställa alla medborgare, oavsett skillnader i begåvning och social, kulturell och historisk bakgrund.
Denna övertro på samhällets möjligheter är central i den socialistiska ideologin. Efter att ha åhört ett lyriskt hyllningstal till socialismen i vilket föreläsaren hade förklarat att det framtida arbetarklassparadiset skulle övervinna alla tänkbara problem, ställde André Malraux den kanske naiva frågan om det även gällde spårvägsolyckor. Föredragshållaren försäkrade Malraux att spårvägsolyckor är otänkbara under socialismen.

Kosmisk rättvisa

Låt oss återvända till Sowells diskussion om geografiska faktorer. Om Sowell har rätt, har Afrikas geografi komplicerat kontinentens ekonomiska och sociala utveckling. Det är naturligtvis inte bra, men det är heller inte orättvist. Naturen är inte orättvis, inte heller är det Europas fel. Många afrikaner hade helt enkelt oturen att födas på fel plats.
Krav på kosmisk rättvisa baseras på det bistra faktum att rättvisa och jämlikhet inte utgör en del av universums struktur. Krav på kosmisk rättvisa föreligger när samhället skall kompensera för ojämlikheter som uppkommer ur förhållanden som inte kan förklaras med hänvisning till individ, samhälle eller kultur.

Konsekvenser

Marxister brukar säga att det kapitalistiska samhället bara är jämlikt i en formell mening. Under socialismen antas det råda reell jämlikhet.
Problemet med reell jämlikhet är dels att den inte är möjlig att uppnå, dels att eftersom den inte är möjlig att förverkliga, kommer alla försök att göra det att underminera viktiga sociala institutioner.
I praktiken har krav på social och kosmisk rättvisa inneburit krav på olika spelregler. Strävan efter kosmisk rättvisa har underminerat den viktiga principen att vi skall vara lika inför staten. Sowell menar att amerikanska universitet i en strävan efter social eller kosmisk rättvisa ofta ställer lägre krav på svarta studenter än på vita och asiater.
Jakten på social eller kosmisk rättvisa har påverkat skyddet av privat egendom. Socialismen utgör ett försök att uppnå social och kosmisk rättvisa genom att reglera eller förstatliga privat egendom.
Strävandet efter social eller kosmisk rättvisa har underminerat rättssäkerheten. Rättssäkerhet förutsätter att medborgarna på förhand vet om vad som är tillåtet och förbjudet. Domstolars uppgift är därför inte att skipa rättvisa, utan att tillämpa existerande lagar. I USA har det emellertid blivit allt vanligare att domstolar försöker skipa social rättvisa. Följaktligen har det blivit svårare för vanliga medborgare att veta vad som är tillåtet respektive förbjudet.
I den traditionella rättviseteorin uppstår rättigheter och skyldigheter i specifika situationer. Om Hans har sålt sitt hus till Greta, men hindrar henne från att flytta in, är det meningsfullt att säga att Hans har en skyldighet och Greta en rättighet. Teorin om social och kosmisk rättvisa eliminerar dessa specifika situationer. Följden blir att Hans kan ha en plikt och Greta en rättighet, även om Hans inte ens vet om att Greta existerar. Han kan stå i skuld till Greta trots att de inte har en gemensam historia.
Jakten på social eller kosmisk rättvisa har infekterat relationerna mellan människor och grupper därför att teorin har gett människor miljontals skäl att bråka om saker som de inte har gjort sig förtjänta av.
Framför allt har sökandet efter social eller kosmisk rättvisa legitimerat en ständig expansion av statsmakten.