Roger Scruton har beskrivit The Soul of the World (Princetown University Press, 2014) som ett försök att syntetisera allt det som han har lärt sig under sin karriär som professionell filosof. När man blir äldre och börjar se slutet på sitt liv, uppstår ett behov av att hitta en mening. Man hoppas att finna något som indikerar att livet inte var meningslöst och futilt.
The Soul of the World är författad av en religiös man. Trots det är boken ingen teologisk avhandling. Scruton har vid ett tillfälle sagt att väluppfostrade personer undviker att diskutera politik och religion.
Boken utgör ett försök att försvara människan som individ, konst, kultur, moral och religiös tro mot vår tids ateistiska förkunnelse. Boken utgör ett försvar av världens själ. I denna artikel skall redaktören kika på hur väl herr Scruton har lyckats.

Har världen en själ?

Om vi får tro ateister som Richard Dawkins och Daniel Dennett, har världen ingen själ. Vetenskapen kommer att förändra vår syn på verkligheten, samhället och oss själva. Religion och metafysik kommer att ersättas med exakta kunskaper. Fysik och kemi kommer att fördjupa vår förståelse av den materiella verkligheten och evolutionspsykologi och neurovetenskap kommer att vetenskapliggöra vår syn på människan och samhället.
På en punkt är Scruton överens med den moderna ateismen: han ifrågasätter inte modern vetenskap. Hans kritik riktar sig inte mot vetenskapen i allmänhet, utan mot evolutionspsykologins och neurovetenskapens försök att vetenskapliggöra studiet av människa och samhälle.
Scruton medger att människan är en djurart med en bestämd historia och att hon har en biologisk natur. Därför innehåller evolutionspsykologin och neurovetenskapen flera korn av sanning. Likväl anser han att de utelämnar det viktigaste, det faktum att människor är personer.
Han är övertygad om att evolutionspsykologin och neurovetenskapen inte kan förverkliga Dawkins och Dennetts drömmar.
Problemet är, om vi får tro Scruton, att många människor numera är övertygade om att evolutionspsykologin och neurovetenskapen har vunnit det intellektuella slaget och att det är naturligt att bete sig som djur istället för som kultiverade personer.
Scruton är förvissad om att försöken att vetenskapliggöra studiet av människa och samhälle kommer att göra människor olyckligare. The Soul of the World utgör ett försök att förklara varför. För att förstå vad Scruton menar skall vi kika lite närmare på två försök att med vetenskapliga medel förstå religioner och människor: funktionalism och evolutionspsykologi.

Funktionalism och evolutionspsykologi

Den franske sociologen Emilé Durkheim var ateist och funktionalist och förklarade religioner med hänvisning till deras positiva effekter på den sociala sammanhållningen. Durkheim menade att kärnan i den religiösa erfarenheten inte är Gudstron, utan upplevelsen av att vara medlem i något som är större än en själv och beredskapen att försaka sina egna intressen för helhetens skull.
Det innebär att även sekulära organisationer kan ha religiösa drag. Kommunismen försökte göra sig av med Gud, men reproducerade religionen i profan form. Kommunistpartiet hade en närmast transcendental status. Medlemmarna underordnade sig partiet och dess ledare. Kommunisterna hade en känsla av vara pånyttfödda, att utgöra en del av något heligt och var beredda att offra sig för en högre sak. De periodiskt återkommande interna utrensningarna handlade mindre om avvikelser från den gemensamma doktrinen än om misstänkt bristande lojalitet visavi gruppen. Kommunismen var en religion utan Gud.
Vår tids ateister är emellertid inte inspirerade av Durkheim utan av Charles Darwin. Om man betraktar religioner ur ett darwinistiskt perspektiv, förlorar de sin status som religioner och blir istället symtom på något annat. Evolutionspsykologiska förklaringar förklarar religiösa övertygelser med hänvisning till att de gagnar reproduktionen av människan som art. Genom att ena gemenskapen kring en övertygelse bidrar religionen till dess sammanhållning och ökar därmed dess överlevnadsmöjlighet. Vi tänker och känner på ett visst sätt därför att det gagnar förverkligandet av biologiskt definierade målsättningar.

Funktionalistiska, evolutionspsykologiska och intentionala förklaringsmodeller

Funktionalistiska förklaringsmodeller är tämligen vanliga inom samhällsvetenskap. Marxistiska förklaringar har ofta ett starkt funktionalistiskt inslag.
Utmärkande för funktionalistiska förklaringar är tanken att ett fenomen kan förklaras utifrån dess gynnsamma verkningar. Det har till exempel sagts att fackföreningarnas funktion i det kapitalistiska samhället är att fungera som en stötdämpare mellan arbetarklass och kapitalistklass. Fackföreningarnas uppgift är att kanalisera radikalismen inom arbetarklassen i reformistiska banor. Det anses förklara varför det finns fackföreningar. Det är fackets funktion under kapitalismen.
På samma sätt har behovet av social sammanhållning fått förklara varför det finns religioner. Vi hittar en sådan förklaring hos Durkheim.
Ett problem med funktionella förklaringar är att de förväxlar orsak och verkan. En orsaksförklaring hade sökt förklaringen till att det finns fackföreningar eller religioner i en eller flera händelser som föregår existensen av fackföreningar eller religioner. Den funktionella teorin förutsätter tvärtom de fenomen som den skall förklara och säger sig förklara dem med hänvisning till deras positiva verkningar för den sociala helhet som de ingår i. Ett annat och kanske viktigare problem med funktionella förklaringar är att de inte förmår hantera intentionalitet eller det faktum att mänskliga tankar har innehåll. Kanske är det sant att religiösa övertygelser har sociala funktioner, men därav följer inte människor blir religiösa därför att det gynnar den sociala sammanhållningen. Inte heller förefaller människor ingå äktenskap för att tillgodose biologiska reproduktionskrav.
Synen på altruism är ytterligare ett exempel. Enligt evolutionspsykologin är altruism en reproduktiv strategi. Vi tar hand om varandra därför att det gagnar reproduktionen av arten. Scruton menar att detta argument kanske kan tillämpas på myrsamhällen, men knappast på människor. Människor ställer inte upp för varandra i syfte att säkra reproduktionen av en genpool, utan av moraliska och andra skäl.

Världen har en själ

När Scruton hävdar att världen har en själ, skall man förstå hans tes i ljuset av hans kritik av funktionalism och evolutionspsykologi. Världen har själ därför att den är meningsfull. Den är dock inte meningsfull i sig. Den materiella verkligheten är ett kausalt sammanhang. När Scruton hävdar att världen har en själ, syftar han på livsvärlden, den värld i vilken människor lever sina liv som personer. Det är till denna värld som vi kan ställa frågan “Varför?”. Livsvärlden är meningsfull därför att människors sinnestillstånd har intentionalitet. Det är också denna intentionalitet som funktionalism och evolutionspsykologi menar är irrelevant.

Varför är funktionalistiska och evolutionspsykologiska förklaringar så populära?

Ett svar är naturligtvis att människor är nyfikna. Det som gör funktionalism och evolutionspsykologi så spännande är att de säger sig vara kapabla att avmystifiera verkligheten. Detta är inget nytt. Psykoanalys och marxism är populära av samma skäl: de hävdar att verkligheten inte är sådan som den framträder för oss.
Vad innebär det konkret? Det innebär följande: människor tror att de är religiösa på grund av en Gudsupplevelse, när deras religiositet i realiteten är producerad av samhället i syfte att stärka den sociala sammanhållningen; män och kvinnor inbillar sig att orsaken till att de gifter sig med varandra och bildar familj är att de älskar varandra, när den simpla och bistra sanningen är att de gör det därför att de är underordnade biologiska reproduktionskrav.
Endast de av oss som har tillägnat sig psykoanalytisk teori, marxism, funktionalistisk sociologi eller evolutionspsykologi är kapabla att genomskåda bedrägeriet. Resten av mänskligheten är dömda att framleva sina liv i en illusion.

Människor är personer

Scruton menar att personbegreppet är oumbärligt för oss människor. När vi ser en annan människa i ögonen, söker vi efter dennes själ eller mer modernt uttryckt: den andres jag. Jaget är inte identiskt med ansiktet, men vi kan, genom att noggrant studera ansiktet få en glimt av det. Det är som om det skiner igenom ansiktet. Det är också på grund av att jaget uttrycker sig via ansiktet som ansiktet kan bedra oss. Det är anledningen till att vi skiljer mellan äkta ansiktsuttryck och grimaser. Det är också skälet till varför ansiktet har en privilegierad kunskapsteoretisk status. Det är inte samma sak att titta på ett ansikte och att beskåda en armbåge.
Scruton menar att vi inte utan ansträngning kan betrakta oss själva och våra medmänniskor på det sätt som vetenskapen anbefaller. Vi kan inte se på varandra som biologiska organismer. Tvärtom irriterar vi oss på människor som reducerar oss till händelser bortom vår kontroll. Vi utgår från att människor är personer och att de är de utrustade med självmedvetande och förmåga att orsaka sina tankar och handlingar.
Scruton säger: låt oss leka med tanken att Dawkins och Dennett har rätt, att vi i framtiden kommer att kunna ge en vetenskapligt uttömmande förklaring av mänskligt beteende. En konsekvens skulle bli att människor skulle sluta säga vad de tänker göra. Istället skulle de försöka förutsäga sina beteenden. Vi skulle börja prata om oss själva i tredje person.
Detta skulle medföra att samhället så som vi har vant oss att betrakta det skulle kollapsa. Vi skulle sluta att hålla människor ansvariga för sina handlingar. Rättssystemet skulle klappa ihop. Det demokratiska systemet skulle haverera när politikerna inte längre kan ställas till svars för sina handlingar. De traditionella metoderna för hantering av sociala problem skulle bli obrukbara. Debatten om mänskliga rättigheter skulle bryta samman när dess kanske viktigaste premiss elimineras från argumentet. Misstänksamhet och illvilja skulle smyga in sig i sociala relationer i takt med att moral och medmänsklighet demaskeras som sociala funktioner eller biologiska adaptioner.
Det finns många skäl till varför människor vantrivs i det moderna samhället, men ett skäl är, enligt Scruton, dess andefattighet. Det moderna samhället saknar spirituell dimension.

Livsvärldens oundgänglighet

Människor lever sina liv i livsvärlden och livsvärlden är för oss människor lika verklig som den materiella verklighet som utforskas av naturvetenskaperna.
Det innebär inte att det finns två olika verkligheter, en materiell verklighet av organismer och en livsvärld som består av personer.
Scruton kallar sin position “kognitiv dualism”. Den innebär, kort uttryckt, att det endast finns en verklighet, men att vi kan förstå denna enda verklighet på två sätt. Denna tankegång är inte originell. Vi återfinner den hos Spinoza. Även Kants distinktion mellan teoretiskt och praktiskt förnuft förefaller implicera något liknande.
Hur är då materiell verklighet och livsvärld förbundna med varandra?
Scruton menar att den materiella verkligheten har ontologisk prioritet och att livsvärlden träder fram ur den materiella verkligheten på ungefär samma sätt som en melodi träder fram ur en sekvens tonhöjder eller ett ansikte ur en hoper pixlar.

Den vandaliserade livsvärlden

Problemet med funktionalism och evolutionspsykologi är inte endast att deras företrädare när en falsk förhoppning om att de en dag kommer att kunna presentera en uttömmande förklaring av mänskligt beteende, utan att människor har börjat leva som om dessa förklaringar redan var på plats. Resultatet är att människor har börjat att behandla varandra som objekt.
Freudianismen är ett exempel. Psykoanalysen har reducerat kärlek och sexualitet till genital förnöjelse. Följden är en trivialisering och utarming av vår syn på förhållandet mellan man och kvinna och en renässans för hedonistiska ideologier. Freud ville befria oss från våra skuldkänslor, men befriade oss istället från intimiteter baserade på kärlek.
Detta har även drabbat äktenskapet mellan man och kvinna. Det moderna samhället konverterar sociala relationer till kontraktsförhållanden. Det är ett led i dess strävan att maximera den individuella friheten. Sociala relationer värderas efter hur väl de tillgodoser individuella behov och människor reduceras till instrument härför. Kontrakt är villkorade och gäller för en stipulerad tid. Äktenskapslöftet gäller i såväl nöd som lust och har ingen temporal gräns. Vi skulle inte kunna känna oss trygga och lyckliga i en äktenskapsrelation som är utformad som ett kontrakt och tendensen att betrakta äktenskapet som ett kontrakt mellan två vuxna har utarmat och trivialiserat det.

Gud finns naturligtvis med på ett hörn

The Soul of the World är ingen teologisk avhandling, likväl handlar boken om Gud fader. Skälet är naturligtvis att Scruton är religiös och övertygad om att Gud existerar.

Hur ser hans argument ut?

Scrutons utgångspunkt är hans tes om tänkandets intentionala karaktär. Eftersom våra sinnestillstånd handlar om något, borde också religiösa övertygelser handla om något. Frågan är om vad.
Scruton drar en skarp gränslinje mellan magi och religion. För magikern existerar verkligheten inte oberoende av trollkarlens vilja. Det är därför som trollformler antas fungera. Den kristna bönen är annorlunda: den förutsätter inte endast existensen av en oberoende verklighet, den antar också att denna verklighet är en personlighet med vilken vi kan kommunicera.
Världsreligionerna ställer samma fråga om världen som vi människor ställer till varandra: “Varför?”. Vi förhåller oss till Gud på ungefär samma sätt som vi relaterar oss till människor.
Scruton erkänner dock att denna hypotes är djupt problematisk. Människor är bundna av rum, tid och kausalitet. Det är därför de åldras och dör. Om Gud är evig, måste han således befinna sig bortom rum, tid och kausalitet. Han måste, med ett ord, vara transcendental. I annat fall dör han också. Men om Gud är transcendental, kan vi knappast kommunicera med honom.
Scruton har ingen bra lösning på detta klassiska teologiska huvudbry. Han föreslår att vi kan känna Guds närvaro, men den förklaringen förutsätter väl det problem som skulle bevisas?
Kanske lyckas han bättre med att rädda religionen från scientistiska vetenskapssträvanden. Vetenskap och religion är inte, som Dawkins och Dennett hävdar, rivaler. Vetenskapen kan inte desarmera tron intellektuellt därför att den söker efter kausala förklaringar. Gud är en personlighet och måste förklaras teleologiskt. Universum har alltså ingen kausal orsak. Det är skapat av en personlighet med bestämda avsikter.
Eftersom Gud är en person, anser sig Scruton ha möjlighet att åberopa sig på sin teori om kognitiv dualism. Den kognitiva dualismen bevisar förvisso inte Guds existens, men den bereder tron ett rum i vilket den kan rota sig och växa. På detta sätt försöker Scruton evakuera Gudshypotesen från den vetenskapliga världsbildens kritiska blick. Han använder ungefär samma argument som när han räddar personbegreppet från funktionalism och evolutionsbiologi.
När Scruton börjar diskutera Gud, ändrar boken karaktär. Redaktören tycker nog att djupsinnigheterna är förbehållna de sju första kapitlen. Ju närmare vi kommer slutet på boken, desto tunnare blir bevisföringen. Mot slutet av sista kapitlet har luften gått ur den berömde brittiske filosofen och han hävdar att allt är ett enda stort mysterium och uppmanar oss att acceptera det istället för att försöka eliminera det.
De stora filosofiska frågorna förblir ofta obesvarade och Gudshypotesen är en av de allra största. Roger Scrutons The Soul of the World är inget undantag från den allmänna regeln att diskussioner om Gud brukar ha formen av “Upp som en sol och ner som en pannkaka”.