Kulturella skillnader är enkla att observera. Men vilken roll spelar de för social och ekonomisk välfärd? Är alla kulturer likvärdiga? Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell ägnade 15 år åt att försöka besvara dessa frågor. Race and Culture: A World View (Basic Books, 1995) är den första delen i en trilogi och formulerar den grundläggande teorin. De efterföljande böckerna, Migrations and Cultures: A World View (1996) och Conquests and Cultures: An International History (1998), ska läsas som historiska tillämpningar av den metod man finner i den första boken.

Sowells syfte

Samhällsvetare använder ofta en subjekt-objektmodell när gruppskillnader diskuteras. Det omgivande samhällets kultur antas förklara varför olika grupper presterar olika väl. Sowells tes är inte att miljöer inte spelar någon roll, men han ser inte människor som passiva objekt. Människor reagerar aktivt på sin omgivning, de interagerar med den. Det är därför som den kan förändras.

Ekonomisk modell

Sowell använder en ekonomisk modell för att förstå mänskligt beteende. Ekonomiska lagar upphör inte att gälla på grund av att människor har olika ras eller etnicitet.
När socialister diskuterar olika ekonomiska utfall ser de ofta frågan som ett rättviseproblem. De betraktar rättvisa som människans defaultposition. Följaktligen är det avvikelserna från detta naturtillstånd som ska förklaras.
Sowell skiftar fokus. Han menar att skillnader är människans defaultposition. Individer är olika varandra, grupper är olika produktiva. Det som behöver förklaras är därför inte varför vissa grupper är sämre ställda än andra, utan varför vissa grupper har avancerat.
Centralt i Sowells argument är begreppet “incitamentstruktur”. Incitamentstrukturen i ett samhälle påverkas av olika faktorer. Sowell nämner:

• Fria marknader
• Staten

Låt oss kika på några exempel.

Varför utbildar sig människor? Ett möjligt svar är att de förväntar sig högre inkomst. Ökad inkomst är ett incitament.
Vad har låga löner med incitament att göra? Socialister ser låga inkomster som ett tecken på exploatering. I realiteten bestäms löner på en fri marknad av individernas produktivitet. Arbetsgivare har därför ett incitament att betala extra för ökad produktivitet. Med andra ord: löneskillnader på en fri marknad har nödvändigtvis inget med makt att göra. Människor är olika och skillnader i produktivitet skapar skillnader mellan individer och mellan grupper. På en fri marknad konkurrerar individer med olika produktivitet med varandra.
Ett exempel är här på sin plats.
När den brittiska, koloniala myndigheten i det dåvarande Östafrikanska protektoratet skulle bygga en järnväg mellan Mombasa och Lake Victoria, importerade man till stora kostnader över 30 000 indiska arbetare. Varför använde man inte i stället den lokala befolkningen? Man gjorde det därför att man bedömde att indierna var mer produktiva än inhemska arbetare.

Segregation beskrivs ofta som ett resultat av tvång. I realiteten beror segregation på människors preferenser. Människor föredrar att bo ihop med medlemmar av den egna gruppen i stället för främlingar.

Skattehöjningar garanterar inte ökade statliga inkomster. Skattesatser ska inte förväxlas med skatteintäkter. Höga skatter skapar nya incitament. Människor börjar att skatteplanera eller arbeta mindre. De som kan flyttar. Politikernas planer på att förstärka statskassan kan därför leda till minskade skatteintäkter. Det beror på hur människor reagerar och vilka alternativ som de har.

Kulturbegreppet

Vi ser här att Sowell använder ett incitamentbegrepp när han förklarar mänskligt beteende. Men detta ger upphov till en ny fråga. Varför reagerar människor olika på samma incitament? Sowells svar är: De har olika kultur. Sowell menar att “kultur” kan betyda olika saker:

• Extern kultur
• Intern kultur

En muslim som immigrerar till Sverige möter den sekulära, svenska kulturen som något externt. Men han har också med sig en islamisk kultur, religiösa idéer om sociala normer, familjestruktur och samhällsorganisation. Det är hans interna kultur.

Sowell är kritisk till postmodernistisk relativism. Kulturrelativismen är, menar han, ett hinder för att förstå gruppskillnader. Den förnekar antingen gruppskillnader eller skyller dem på externa faktorer. I realiteten är kulturer inte likvärdiga. Det är skälet till varför gruppskillnader är vanligt förekommande.
Vad menar Sowell då med kultur?
Kulturer är former av know-how. De är arkiverade problemlösningar. Olika kulturer har olika arkiv med delvis olika innehåll. Det innebär att inte alla kulturer är lika relevanta och användbara i moderna, högteknologiska samhällen. Det betyder inte att en kultur är överlägsen alla andra i en absolut mening. De problem som människor konfronteras med förändras över tid. Kulturer som inte förmår anpassa sig till en föränderlig omgivning marginaliseras.

Sowell avvisar alltså den strikta kulturrelativismen för att i dess ställe placera en funktionsrelativism. Anledningen till västs vetenskapligt orienterade kulturer har överlevt är att de har en inbyggd förmåga till självkorrigering. Empiriska sanningar betraktas som temporära sanningar.

Vi kan här notera en glidning i Sowells argument. Den ekonomiska modell som han använder beskriver människan som aktiv. Människan ses inte som en produkt av sin miljö, hon interagerar med den. Men när han diskuterar kultur framför han åsikter som åtminstone delvis avviker från det ekonomiska argumentet. Sowell tror till exempel inte att kulturer är skapade. Han har ungefär samma syn på kulturer som den brittiske filosofen Roger Scruton har om traditioner. Kulturer växer fram bakom människors ryggar. De är inte skapade, de är biprodukter av många människors instrumentella handlingar och något som vi ärver. Detta rimmar illa med den ekonomiska modellen som betonar strategisk handling.

Inte alla kulturer är likvärdiga

Sowell anser inte att alla kulturer är likvärdiga. Det finns avancerade och underutvecklade kulturer. Vilka problem är det då som mer avancerade kulturer är bättre på att hantera? I Race and Culture: A World View är det i huvudsak ekonomiska eller ekonomirelaterade problem. Sowell är intresserad av att försöka förstå varför olika grupper är olika produktiva. Varför är välståndet så ojämnt fördelat mellan grupper? Hos Sowell är skillnader mellan grupper i grunden en fråga om olika produktivitet och ekonomisk effektivitet, och kultur är det centrala begreppet i hans teori eftersom kulturer förmedlar kunskaper och färdigheter påverkar människors produktivitet och effektivitet. Med andra ord: Olika grupper är olika produktiva därför att de har olika intern kultur.

Religion?

Sowell har inget att säga om religion, vilket är märkligt. Religioner kan innehålla trossatser som påverkar människors syn på jämlikhet, tolerans, vetenskap och i förlängningen av det, deras ekonomiska produktivitet. Det är en uppenbar brist i hans modell.
Det finns ytterligare ett problem med hans resonemang. Sowell ger flera exempel på hur underutvecklade kulturer kan växa genom kontakt med avancerade kulturer, men han har föga att säga om det motsatta fenomenet. Det beror på att han betraktar kulturers spridning som indikatorer på deras överlägsenhet. Det är emellertid inte alls självklart att kulturbyte alltid bidrar till utveckling. Massimmigration från mindre utvecklade kulturer kan destruera avancerade kulturer. Själva spridningen av en specifik kultur bevisar inte dess suveränitet.

Här borde Sowell ha satt punkt

Men det gör han inte. Två av bokens kapitel förefaller dock inte ha något med den övriga framställningen att göra. Ett kapitel handlar om slaveriet som internationellt fenomen. Ett annat är kallat “Race and History”. De tillför inget till Sowells argument. De har karaktären av fristående essäer som föga har att göra med det problem som Sowell brottas med i boken. Sowell ägnar dessutom ett kapitel åt att avhandla rasskillnader.

Ras och intelligens

Sowell hade kunnat nöja sig med att tala om populationer eller etniciteter. På det sättet hade hans argument inte lämnat kulturnivån. I stället ägnar han ett helt kapitel åt att kritisera biologiska förklaringar till gruppskillnader.
Psykometriska test indikerar att det inte endast existerar begåvningsskillnader mellan individer, olika etniska grupper har olika genomsnittsintelligens. Det är uppenbart att sådana skillnader borde påverka individers ekonomiska effektivitet och utbildningsnivå och därför ha direkt relevans för Sowells argument.
Sowell vidgår alltså problemets existens. Han förnekar inte existensen av intelligensskillnader. Han medger att mentala test har prediktivt värde. Han till och med säger att socioekonomisk status inte kan fullt ut förklara gruppskillnader i intelligens.

Hur hanterar Sowell detta känsliga problem? Han skriver:

All differences between groups that are genetically different are not genetic differences.

Det är naturligtvis sant. Han fortsätter:

Some groups have more children than others, for example, and children from large families generally tend to score lower on mental tests than children from smaller families. There are, of course, numerous other non-genetic differences between groups who differ genetically.

Det är inte den fråga som skulle besvaras. Det faktum att familjestorlek kan påverka resultaten på mentala test visar inte att skillnader i familjestorlek förklarar de observerade skillnaderna mellan raser.

Han medger att socioekonomiska förhållanden inte kan förklara gruppskillnader i intelligens och hävdar att förklaringen bör sökas på annat håll. Det är naturligtvis fullt möjligt att det finns sådana okända faktorer, men det kräver separat evidens och Sowell presenterar ingen sådan. Det är alltså inte ett stöd för hans miljöförklaring. Att hävda att om x inte förklarar skillnaden mellan A och B, kanske y eller z gör det, utan att kontrollera om det är fallet, är endast ett okonfirmerat påstående.

Han åberopar sig på statistik från första världskriget, men vi har mycket bristfälliga kunskaper om dessa test, testpopulationen och hur de genomfördes. Race and Culture: A World View utkom ett år efter The Bell Curve. Murray och Herrnstein använde sig av data från NLSY, en modern långtidsstudie med nationellt representativt urval som är utformad för analyseras statistiskt. Sowell hade kunnat diskutera eller analysera samma datamaterial, men i stället valde han undersökningar vars giltighet svårligen kan fastställas.

När han diskuterar nationell IQ hänvisar han till två böcker, men endast en av dem handlar om intelligens. Harry Passow, Noah H. Eckstein, M. A. Mallea & J. R. Malleas The National Case Study: An Empirical Comparative Study of Twenty-One Educational Systems jämför utbildningssystem i 21 länder. Den andra boken, Philip Vernons, The Abilities and Achievements of Orientals in North America, jämför inte nationer. Vernon redovisar och diskuterar resultat från matematiska kunskapstest från olika länder, men kunskapstest mäter hur mycket elever lär sig i skolan, inte hur smarta de är. Sowell skriver:

For many practical purposes, however, it makes no real difference whether poor performances in abstract thinking are due to neglect or to lack of capacity. In either case it has serious ramifications in a scientific and technological society.

Detta löser inte problemet, det negligerar det.

Han citerar Arthur Jensens “How Much Can We Boost IQ and Scholastic Achievement?” från 1969 och skriver:

His [Jensen’s] answer, long since lost in the swirl of controversy, was that the school performance of disadvantaged minorities could be raised considerably above their existing levels, that there were “great and relatively untapped reservoirs of mental ability in the disadvantaged”.

Det är inte svårt att förstå varför Sowell åberopar sig på Jensen. Jensen var under sin långa karriär som psykometriker övertygad om att uppmätta gruppskillnader i intelligens har en genetisk bas. I citatet som Sowell anför verkar det emellertid som att Jensen har en helt annan uppfattning. Problemet är att Sowell inte återger hela citatet från How Much Can We Boost IQ and Scholastic Achievement? Så vad säger Jensen den vida kända essän?

One of the great and relatively untapped reservoirs of mental ability in the disadvantaged, it appears from our research, is the basic ability to learn.

Jensen talar om “basic ability”, inget annat. Han menar att alla barn kan lära sig att läsa, skriva och addera. Det finns alltså ingen motsättning mellan det han säger i citatet och den allmänna tesen i artikeln, att intelligens har en genetisk grund. Sowell återger Jensens formulering utan den kontext som gör hans ståndpunkt tydlig. Följden blir att läsaren får intrycket av att Jensen försvarar en miljöförklaring, vilket han inte gör. Sowell fortsätter:

Moreover, since there are no culture-free societies, all performances will be performance in some given culture, so that attempts to predict performance are therefore attempts to predict what will happen within a particular cultural context. For a “culture free”test to do this seems almost a contradiction in terms.

I realiteten kan test mycket väl vara kulturbundna och objektiva.

• Kultur A: sjukdom orsakas av mikroorganismer.
• Kultur B: sjukdom orsakas av onda andar.

Båda föreställningarna är kulturellt betingade, men de är inte epistemiskt likvärdiga. Påståendet om mikroorganismer kan testas mot verkligheten och har empiriskt stöd. Det är helt omöjligt att konfirmera eller vederlägga empiriskt tesen att det existerar onda andar. Kulturell genes och epistemisk status är helt olika saker. Detta gäller även mentala test.

Sowell rundar av med att kasta upp händerna i luften och konstatera att problemet kanske inte går att lösa:

A definitive study of intergroup or interational differences in mental test performance would have to take into account not only selectivity bias but also many other factors-perhaps too many to be manageable.

Det är naturligtvis en möjlighet, men det är inget argument för en specifik position, i Sowells fall, miljöhypotesen. Detta är ett så kallat argumentum ad ignorantiam. En uppfattning blir inte sann därför att ingen har bevisat att den är falsk.

Nästa artikel

I nästa artikel i denna serie ska vi titta lite närmare på Migrations and Cultures: A World View.