I George Orwells berömda roman, 1984, har det statsbärande socialistpartiet eliminerat begreppet “objektiv sanning”. Det finns ingen verklighet utanför Newspeak, det språk som Partiet har skapat i syfte att förhindra kritiskt tänkande. Sanning är det som Storebror säger är sant.
Romanens huvudfigur, Winston Smith, har emellertid börjat tvivla.
The Party told you to reject the evidence of your eyes and ears. It was their final, most essential command. His heart sank as he thought of the enormous power arrayed against him, the ease with which any Party intellectual would overthrow him in debate, the subtle arguments which he would not be able to understand, much less answer.
And yet he was in the right! They were wrong and he was right. The obvious, the silly, and the true had got to be defended. Truisms are true, hold on to that! The solid world exists, its laws do not change. Stones are hard, water is wet, objects unsupported fall towards the earth’s centre. With the feeling that he was speaking to O’Brien, and also that he was setting forth an important axiom, he wrote:
“Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows”.
Idag är det inte självklart. Vårt första exempel handlar följaktligen om matematik.
Postmodern matematik
Den amerikanske matematikern James Lindsay har länge oroat sig över postmodernismens härjningar och i somras tweetade han följande.
En social rättvisematematik
Bakgrunden till Lindsays tweet var att staten Washington har börjat experimentera med matematik som ett verktyg i kampen för social rättvisa. Shraddha Shirude är en av eldsjälarna bakom projektet:
The easiest way to look at it — which is a social justice math way of looking at it — is when you don’t teach a student how math can impact them in the real world, then you’re doing them a disservice, and therefore you’re oppressing their knowledge and understanding. Yet if you’re teaching them to understand and accept the world as it is, you risk harming and possibly re-oppressing them. Teaching them why it matters to them personally is how you actually support every student of every race in one lesson. You teach them to consider their identity and ask: How can I make the world better?
Shirude och hennes kamrater är övertygade om att västerlandet har stulit matematiken från icke-västerländska kulturer. Västerlandet har, med andra ord, gjort sig skyldigt till följande brott: kulturell appropriation.
De som tror på teorin om kulturell appropriation drar skarpa gränser runtom icke-västerländska kulturer. Det är inte tillåtet för en vit man att tillreda kinesisk mat. Det är förbehållet kineser. Däremot är det tillåtet för kineser och icke-västerlänningar (Shirude är född i Indien) att göra det. Att försöka begränsa indiers Twitteranvändande med hänvisning till att det är kulturell appropriation skulle avvisas av Shirude som rasism.
Shirude vill använda “etnisk matematik” i kamp mot kapitalism, rasism och imperialism. Studenter ska bland annat lära sig att identifiera “repressiva matematiska praktiker”, förstå hur “datadrivna processer är ett hinder för frigörelse” och varför “matematiska processer kräver kollektivt tänkande”.
Trupperna mobiliseras!
Lindsays WokeMini var följaktligen grus i det postmoderna maskineriet. Många människor var genuint upprörda, andra nöjde sig med att skratta och frågade Shirude om hon också trodde att två plus två är lika med fem. Andra uttalade sitt stöd. Här är ett urval:
Snart rådde full Twitterstorm och Shirude insåg att hon behövde hjälp. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Shirude menar inte att två plus två är lika med fem, två plus två kan bli tre, fyra, fem eller vad vi vill. Objektivitet och logik är västerländsk kulturimperialism.
Problemet var att hon inte visste hur hon skulle bevisa det. Hon vädjade därför om hjälp på Twitter. Om hon kunde leda i bevis att två plus två kan bli med fem, kunde hon få tyst på gycklarna och fortsätta kampen för social rättvisematematik.
Det dröjde inte länge innan de postmoderna matematikerna började gnugga sina geniknölar. Ett förslag såg på följande sätt:
Perverterad marxism
Postmodern samhällskritik är en form av perverterad marxism. Fienden är densamma: kapitalism och imperialism, men den politiska strategin är ny.
Marx skilde mellan tro och vetande. Han var övertygad om att marxismen är en vetenskap. Han ansåg sig ha identifierat historiens rörelselagar och att dessa verkade i socialismens favör.
Kommunismens kollaps tvingade vänstern att utveckla en alternativ taktik. Shirude och hennes medkämpar bryr sig inte om proletariatet. De är övertygade om att vetenskap och rationalitet är världsrevolutionens fiender. Man bekämpar inte vetenskap och rationalitet med klasskamp, utan med nonsens. Det är syftet med den postmoderna nonsensmaskinen.
I 1984 får romanens huvudfigur, Winston Smith, veta att två plus två är fem därför att Storebror har sagt det. Det enda som Smith behöver göra för att inse att det faktiskt är sant är att ge upp sitt förnuft. I den postmoderna staten kan två plus två bli fem. Det enda som människor behöver göra är att övertyga sig om att verkligheten är en social konstruktion. Om det inte existerar en objektiv sanning, blir nämligen allt möjligt.