Innan Muhammed dog, hade han beordrat sina anhängare att bekämpa de kristna hundarna. Till en början utspelades kriget i det som numera går under namnet Mellanöstern. Därefter spred det sig till Mindre Asien och Nordafrika. Det persiska och bysantinska imperiet var lätta byten. De var utmattade efter att ha bekrigat varandra i åratal. Det bysantinska imperiet var också splittrat i teologiska frågor. Förtrycket av oliktänkande var utbrett och araberna att inga problem att hitta hedningar och kristna som var beredda att göra gemensam sak med dem.
Fregosi menar att det inte endast var religiösa motiv som drev de arabiska invasionsstyrkorna. Lika viktigt var möjligheten att få stjäla andra människors egendomar och våldta kvinnor när lusten föll på. Även ekonomiska överväganden spelade en motiverande roll. Slavhandeln med vita européer var i mångt och mycket organiserad av muslimer. Slaveriet var accepterat som något fullständigt normalt bland muslimer eftersom det är sanktionerat av Koranen.
Konstantinopel
Konstantinopel var huvudstad i det romerska imperiet. Staden var den europeiska kristenhetens medelpunkt. Det skulle emellertid dröja 40 år efter Muhammeds död innan den första muslimska expeditionsstyrkan lämnade Syrien med Konstantinopel som mål. Araberna hade inte haft svårt att rekrytera soldater. Muhammed hade under sin levnadstid förklarat att alla som deltog i expeditionen skulle få sina synder förlåtna och att de som dog i strid skulle gå direkt till paradiset.
Belägringen varade i 7 år. Konstantinopelborna slog tillbaka attackerna med ett vapen som araberna kallade “grekisk eld”. Det var dåtidens napalm. Det brann till och med på vatten och araberna var skräckslagna. Efterhand gav de upp och åkte tillbaka till Syrien. Det skulle dröja ytterligare 40 år innan de återvände för att göra ett nytt försök.
År 717 gjorde araberna ett nytt försök att inta Konstantinopel. Denna gång var planen att hålla sig på avstånd och svälta invånarna till kapitulation. Konstantinopelborna var dock väl förberedda och stadens förråd var dimensionerade för att klara en flera år lång belägring. Den arabiska expeditionen var däremot inte särskilt välplanerad. Förråden var begränsade och det dröjde inte länge innan det blev ont om mat. De muslimska soldaterna var utrustade för ett krig i sommarvärme och när den bistra vinterkylan slog till dog tusentals av dem av köld och sjukdomar i de ouppvärmda tälten.
När Konstantinopel sedermera fick militärt stöd från Bulgarien, gav muslimerna upp. Blott 30 000 av den 220 000 man starka invasionsstyrkan var fortfarande i livet när reträtten inleddes. Det heliga kriget mot Konstantinopel hade resulterat i ett nytt fiasko och kalifen i Damaskus förklarade att alla kristna på muslimskt område som inte omedelbart konverterade till islam skulle mördas.
De muslimska arméerna hade dock inte endast Europa i siktet. Efter det bysantinska och persiska imperiets fall hade arabiska arméer ockuperat stora delar av Nordafrika och nått fram till Marocko. Frågan var åt vilket håll man skulle fortsätta. Söderut väntade den väldiga Saharaöknen, i norr låg Spaniens soldränkta stränder.
Det var ett lätt val för de muslimska generalerna. Spanien skulle koloniseras. Europa var målet.
Spanien
Målsättningen var att invadera och islamisera Spanien, fortsätta norrut över Pyrenéerna mot Frankrike och sedan österut mot Konstantinopel. Jihad nådde Europa via Gibraltarsundet. I april 711 landsattes den första, muslimska invasionsstyrkan på spansk mark. Spanien var ett relativt enkelt byte. Det korrupta spanska kungadömet var djupt avskytt av folket och många spanjorer betraktade de muslimska soldaterna som befriare. Den spanska kungen halshöggs i sedvanlig ordning. Huvudet paketerades sedan och skickades till kalifen i Damaskus för inspektion tillsammans med 3000 spanska tonårsflickor för denne att roa sig med.
De muslimska arméerna ockuperade den iberiska halvön i 700 år och döpte om Spanien till al-Andalus.
När de muslimska styrkorna väl hade etablerat sig i Spanien, visade de snart sitt riktiga, imperialistiska ansikte. Förhållandena för kristna och judar i ockuperade områden var förfärande. De kallades “dhimmis” och var tvingade att på olika sätt manifestera sin underlägsenhet i förhållande till det nya herrefolket. En dhimmi hade inte rätt att bära vapen, rida häst eller bära skor. Muslimer hade företräde på trottoarer. Kyrkklockor var förbjudna, liksom religiösa processioner. De var inte tillåtet för kristna att bära gröna kläder eller göra motstånd mot muslimer som antastade dem. De var samhällets drägg och som sådana var de skyldiga att betala muslimerna särskilda straffskatter. De som inte betalade skatterna mördades eller förslavades undantagslöst.
Poitiers
Det spanska befrielsekriget inleddes nästan omedelbart. Det skulle bli blodigt och långt. Det var dock inte endast Spaniens frihet som stod på spel. Den iberiska halvön hade förvandlats till en språngbräda för de muslimska styrkor som hade Centraleuropa som mål. Muslimska trupper marscherade över Pyrenéerna mot Frankrike. Stad efter stad föll. I Narbonne dödade de muslimska soldaterna samtliga män i staden och förslavade kvinnorna och barnen. Efter att ha plundrat Lyon fortsatte invasionsstyrkan mot Bordeaux. Snart hade man nått Poitiers. Slaget vid Poitiers skulle bli ett av kristenhetens mest uppmärksammande slag och listas som ett av de 15 mest betydelsefulla militära slagen i världshistorien.
Charles de Steuben’s Bataille de Poitiers en Octobre 732. Källa: Wikipedia.
Frankerna borde ha förlorat eftersom de endast hade fotsoldater att sätta emot det muslimska kavalleriet. Istället vann de. Utrustade med svärd och stridsyxor formerade de sig i falanger och väntade in det muslimska kavalleriet. En ögonvittnesskildring berättar:
The men of the north stood as motionless as a wall, they were like a belt of ice frozen together, and not to be dissolved, as they slew the Arab with the sword.
Frankerna leddes av Charles Martel. Efteråt erhöll han smeknamnet “Hammaren”. Martel var en av det dåtida Europas hjältar, om än inte den enda. Spanjorerna hade El Cid, Albaniens trupper leddes av den hårdföre Skanderbeg, i Ungern anfördes motståndet av Janos Hunyadi. Den kanske mest betydelsefulla personen var Österrikes prins Eugene.
Martels seger vid Poitiers var viktig av flera skäl, inte minst därför att den hade visat att de muslimska arméerna inte var oövervinnerliga. Poitiers hade tänt en hoppets lampa och tusentals franker strömmade till Spanien för att slåss mot islam.
Källa: Wikipedia
Oenighet som förklarande faktor
Fregosi menar att en viktig anledning till att Spanien kunde befrias var oenigheten bland inkräktarna. Samtidigt var oenigheten bland de kristna en bidragande orsak till att islam lyckades ockupera den iberiska halvön. Under slaget vid spanska Alarcos besegrade muslimska styrkor trupper från närbelägna Kastilien. De kristna kungadömena Leon och Navarro var svurna fiender till det lika kristna Kastilien och tog tillfället i akt och invaderade det av den militära förlusten försvagade landet. Det krävdes att en rasande påve hotade de spanska katolikerna med evig fördömelse om de inte sluta att bekriga varandra, för att spanjorerna skulle enas mot den gemensamma, muslimska fienden. Situationen på den muslimska sidan var än mer kaotisk. Den muslimska invasionsstyrkan bestod av araber, morer och berber och de föraktade varandra. Ofta slogs muslimerna mer inbördes än mot den kristna huvudfienden. Det var inte endast i Spanien som muslimerna bråkade med varandra. Kalifen i Damaskus förklarade på ett tidigt stadium krig mot den muslimska klick som styrde Spanien och i Afrika pågick ett regelrätt inbördeskrig mellan olika fraktioner inom den islamiska rörelsen. Denna oförmåga att hålla ihop räddade, enligt Fregosi, Spanien och förmodligen även Europa från muslimskt herravälde.
Hotet från öster
Spanien var dock inte det enda problemet för Europa. I öster förberedde sig det ottomanska imperiet för krig mot väst. Fregosi skriver att turkarna var djupt fruktade i Europa. De var mer fruktade än sovjetkommunismen och nazismen skulle bli. Det nazistiska hotet bleknade redan efter ett decennium och den sovjetiska imperialismen kollapsade efter 70 år. Det turkiska hotet mot Europa varade i 500 år. Efter Konstantinopels fall skulle Turkiet också bli Europas mäktigaste stat.Europa var dåligt rustat för att stå emot den nya fienden. Den politiska situationen i Europa var kaotisk. Frankrike och England hade förklarat varandra krig. I Tyskland härjade pesten. I Östeuropa slogs polacker, litauer och ungrare och i Ryssland härjade mongolerna. Ideologiskt sett var kristendomen dessutom mer splittrad än någonsin.
Europa hade ett massivt säkerhetspolitiskt problem, men ingen klar strategi för att bemästra det. Skräckscenariot såg ut på följande sätt: spanska muslimer erhåller förstärkningar från Nordafrika och bildar en gemensam antieuropeisk front med de från öster framryckande turkarna.
Den ottomanska krigsmaskinen verkade till en början att vara närmast oövervinnerlig.
Källa: Wikipedia
I mitten av 1400-talet nådde det heliga kriget mot väst sitt klimax.
Konstantinopels öde beseglas: 1453
Efter korsfästelsen av Jesus är Konstantinopels fall kristendomens största kalamitet. Europa skäms rätteligen när Konstantinopels öde kommer på tal. Staden lämnades åt sitt öde. Endast några hundra frivilliga italienare ställde upp till dess försvar. England och Frankrike tittade åt ett annat håll. Ottomanerna slöt till och med ett fredsavtal med Hunyadi för att slippa föra ett tvåfrontskrig och ungrarna utbildade muslimerna i hur de kunde demolera Wiens försvarsmurar med kanoner. Ännu en gång skulle islam expandera sitt inflytande i Europa på grund av att européerna inte kunde hålla ihop. Konstantinopel styrdes av en ortodox patriark, Europas katoliker stod under påvens inflytande och den sistnämnde betraktade den ortodoxa kyrkan som en farlig rival. För den katolske Hunyadi var den ortodoxa kyrkan en större fiende än islam. Det handlade om en i grunden teologisk dispyt som fick politiska konsekvenser och som medförde att det som en gång hade varit kristenhetens medelpunkt, blev en språngbräda för krafter vars mål var att förinta det kristna Europa.
Konstantinopelborna slogs för livet med stridsyxor, svärd, spjut och kokande olja, men de var för få. Det spelade ingen roll hur många turkar som de dödade, de kom hela tiden nya. När slutet var nära, stängde flera tusen Konstantinopelbor in sig i stadens katedral. De muslimska soldaterna stormade in. De våldtog nunnorna och mördade tusentals av de närvarande. Hälften av stadens befolkning såldes sedan som slavar i Turkiet. Staden döptes därefter om till Istanbul.
Wien 1529
I maj 1529 påbörjades en tre veckor lång belägring av Wien. Den turkiska armén omfattade 250 000 man. Fregosi noterar att det inte finns särskilt mycket skrivet om den första belägringen av Wien. Man vet att belägringen varade i tre veckor och att den avbröts efter det att den muslimske kommendanten insett att staden inte gick att inta. Innan de lämnade Wien massakrerade turkarna tusentals fångar som de tagit på vägen mot staden, i huvudsak oskyldiga bönder. Fyrtio tusen turkar och 20 000 kristna dog under den korta men intensiva belägringen. För Europa var turkarnas reträtt en stor seger.
Malta
De muslimska arméerna stred inte endast på fastlandet. Ett av de viktigaste slagen skulle stå om Malta. Muslimerna hade som plan att stationera trupper på ön. Dessa trupper skulle användas vid en kommande invasion av Sydeuropa. På de muslimska krigsfartygen instruerade imamerna soldaterna att de skulle slåss utan rädsla och att de som inte gjorde sin plikt skulle hamna i helvetet.
Huvudattacken riktades mot fortet St. Elmo. Turkarna hade räknat med att ta fortet på fyra dagar. Istället tog det dem 4 veckor. Fregosi menar att detta räddade Malta. Turkarna inledde med att beskjuta fortet med kanoner innan infanteriet gick till anfall. Maltaborna försvarade sig med allt det som de kunde uppbåda. Förhållandena i det underbemannade fortet var fruktansvärda:
never stirring from their posts, but sleeping there and eating; with all other human functions; in arms always, and prepared for combat; … they had got so disfigured that they hardly knew each other any more. Ashamed of retiring for wounds not manifestly quite dangerous or almost mortal, those with the smaller bones dislocated or shattered, and livid faces bruised with frightful sores, or extremely lame and limping woefully; these miserably bandaged round the head, arms in slings, strange contortions—such figures were frequent and nearly general, and to be taken for spectres rather than living forms.
Efter St. Elmos fall fortsatte turkarna vidare mot de två forten St. Angelo och St. Michel. Slaget om de två sistnämnda forten skulle pågå i över två månader. De kristna kämpade tappert och när förstärkningar nådde forten från Sicilien retirerade turkarna. Slaget om Malta kostade 13 000 kristna och 30 000 turkar livet. Fregosi skriver att tre dagar efteråt var vattnet utanför de tre forten så fulla med döda att människor undvek stranden på grund av stanken.
Wien 1683
År 1683 samlades 500 000 turkar utanför Wiens murar. Strategin gick ut på att svälta ut stadens invånare. Wienarna bad om utländsk hjälp och en som hörsammade deras bön var den polske kungen Sobieski. Sobieski, som kommenderade 250 000 man, hade slagits mot turkarna förr och var fruktad av dem. Ytterligare 60 000 tyskar och polacker anslöt sig till Sobieskis armé. Sobieski samlade trupperna på berget Kahlenberg utanför Wien. Den 15 september beordrade Sobieski sina mannar att gå till anfall. Trots att västarmén var betydligt mindre än den ottomanska hären, flydde turkarna när de insåg att det var den fruktade Sobieski som stormade ned för Kahlenberg.
På defensiven
Efter det andra, misslyckade försöket att inta Wien, började det gnissla alltmer i det ottomanska krigsmaskineriet. Turkarnas heliga krig mot väst blev över tid alltmer defensivt. Två år efter den misslyckade belägringen av Wien återtog venetianska styrkor stora delar av grekiska Peloponnesos. Budapest intogs av österrikiska arméer. Ungern befriades. Därefter föll Belgrad. Nederlag följde på nederlag och i slutet av 1600-talet var islam inte längre ett militärt hot mot Europa. Det ottomanska imperiet var försvagat av inre motsättningar och hårt pressat av österrikiska och ryska arméer. Under fredsförhandlingarna i Karlowitz 1699 slöt turkarna fred med Österrike, Polen, Venedig och Ryssland. Priset var dock högt och ottomanerna tvingades att lämna tillbaka stora delar av den landmassa som man hade erövrat under sin storhetstid.
En förbannat utmärkt bok!
I ovanstående genomgång av Paul Fregosis Jihad in the West har redaktören fokuserat på huvuddragen i det historiska drama som inleddes när Muhammed lämnade Mecka och avslutades när turkarna motvilligt signerade fredsfördraget i Karlowitz. Det innebär att redaktören inte har tagit upp det ofta tilltrasslade förhållandet mellan Turkiet och Ryssland. Inte heller berör redaktören massmorden på kristna armenier. Det sista kapitlet i boken som handlar om vår tids muslimska terrorism ingår inte heller det i redovisningen. Frihetskampen mot den muslimska imperialismen skildras relativt sparsamt. Bland annat har redaktören inte tagit upp det grekiska frihetskriget. Genomgången gör heller inte boken rättvisa vad avser dess skildring av det närmast sanslösa våld som de stridande parterna utövade mot varandra.
Något skall ju sparas åt Samtiden.com:s kunskapstörstande läsare.
Slutomdömet om boken kan dock endast bli ett: Jihad in the West är en formidabel bok. Förbannat utmärkt! Det är en av de mest intressanta och spännande böcker i ämnet som passerat under redaktörens lupp. Boken är inte endast skriven på ett ovanligt personligt sätt, det är en bok om historia som är rolig att läsa. Fregosi är en skojfrisk filur som inte drar sig för att gyckla med islams potentater och består oss med en ytterst levande beskrivning av de militära konfrontationer och personligheter som räddade Europa från islam.
Fregosis bok är dessutom hälsosamt fri från politiskt korrekt nonsens. Han sticker inte under stol med att han beundrar många av de svavelosande knektar som drog lans för kristenheten i Spanien och annorstädes. Inte heller försöker han dölja att han anser att de förtjänar även vår beundran. Den typ av män som Fregosi har i åtanke är dessvärre sparsamt förekommande i vårt moderna samhälle där den politiska kampen numera har reducerats till att handla om könsneutrala toaletter och antipatriarkala trafikskyltar.
Jihad in the West är bok som definitivt hör hemma i historieundervisningen i våra skolor. Europa har inte endast plågats av maktgalna nazister, vilket en del propagandister försöker inbilla gemene man. Även islam hör hemma på de anklagades bänk. Fregosi hamrar in bokens huvudteser med imponerande kraft: Muhammed var aldrig den person som muslimer världen över inbillar sig att han var och islam var aldrig en fredens religion. Islams upphovsman var, som Kemal Atatürk en gång uttryckte det, en omoralisk beduin som formulerade en absurd ideologi som förgiftade människors liv.
Atatürk skrädde förvisso inte orden, men det som han sade var sant och till skillnad från oss moderna västerlänningar som lider under en politiskt korrekt regim, kunde han säga sanningen utan att drabbas av fatwor eller polisanmälningar för hets mot folkgrupp.