Forum för levande historia är en statlig myndighet som inrättades av den förra socialdemokratiska regeringen år 2001 med uppdrag att sprida kunskap om nazismens brott. Bred politisk enighet rådde när myndigheten skapades. Det enda molnet på den i övrigt klarblåa socialdemokratiska himmeln var att de borgerliga partierna ansåg att myndigheten också skulle ha till uppgift att informera om kommunismens brott. Det ville inte socialdemokraterna och eftersom regeringen backades upp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde den driva igenom förslaget oförändrat.
Socialdemokraterna
Det kanske vanligaste socialdemokratiska argumentet mot att Forum för levande historia även skall bedriva folkbildningsarbete om kommunismen var att staten inte skall ägna sig åt opinionsbildning. Det är ett bräckligt argument.
Statlig opinionsbildning kring nazismens brott är väl också statlig opinionsbildning?
Statsrådet Lena Hjelm-Wallén förklarade att beslutet att låta Forumet bedriva opinionsbildande verksamhet mot nazismen utgjorde ett undantag från den allmänna regeln att regeringskansliet inte skall användas i ideologiska kampanjer. Dessvärre förklarade Hjelm-Wallén inte varför man gjorde just det undantaget. Varför inte tvärtom? Nazismen var förvisso en politisk styggelse, men var verkligen kommunismen så mycket mindre vedervärdig? Nazisterna mördade drygt 25 miljoner människor. Statistiken över den kommunistiska kriminaliteten talar sitt tydliga språk: bara i Sovjetunionen mördades över 60 miljoner. Varför finns det bara plats för en skändlighet i det statliga folkmördarkabinettet?
Förra justitieministern Laila Freivalds försvarade det socialdemokratiska beslutet på följande sätt:
det[är] inte möjligt för staten att ingripa mot åsikter som sådana, hur förhatliga man än anser de vara. … En av demokratins grundvalar är den fria åsiktsbildningen. Denna säkerställs genom bl.a. yttrandefrihet, mötes- och demonstrationsfrihet samt föreningsfrihet. Dessa friheter skyddas genom våra grundlagar, Europakonventionen och andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Ingen hade dock föreslagit att staten skulle ingripa mot kommunistiska åsikter. Det frågan handlade om var om Forum för levande historia även skulle bedriva folkbildning om kommunismens brott. Det ville Freivalds uppenbarligen inte. Freivalds tvingades sedermera avgå efter det att det uppdagats att hon, i strid med just den princip om fri åsiktsbildning som hon åberopade sig på i citatet ovan, medverkat vid stängningen av en Sverigedemokratisk webbsida.
Förre statsministern Göran Persson sade att det inte behövs någon kampanj om kommunismens brott därför att “kommunismen är död och att den i dag är en rörelse som inte fångar någon”. När Demoskop nyligen undersökte svenska ungdomars syn på och kunskaper om kommunismen, visade det sig att många unga har en både felaktig och starkt romantiserad uppfattning av kommunismen. Nio av 10 kände inte till det sovjetiska lägersystemet. Jämförelsevis många ungdomar betraktade det kommunistiska styrelsesättet som demokratiskt. Fyra av tio ansåg att kommunismen har medfört ökat välstånd i världen. Knappt 20 procent var uteslutande negativt inställda till kommunism. Motsvarande siffra för nazismen var 74 procent. I en mening har Persson dock rätt: kommunismen är förvisso död i den meningen att det idag inte föreligger någon risk för ett kommunistiskt maktövertagande i vårt land. Men det gäller väl även nazismen?
Vice statsminister Bosse Ringholm anförde ett historiskt argument:
Socialdemokratin är den rörelse i Sverige som hårdast har bekämpat kommunismen. Det finns inget annat parti som så kraftigt har bekämpat kommunismen på arbetsplatser, i bostadsområden och i alla olika sammanhang.
Ringholm hade naturligtvis rätt: socialdemokratin har onekligen fört en energisk kamp mot svensk kommunism. Framför allt under krigsåren. Men debatten om Forums uppdrag handlade inte om Per Albin Hansson, utan om Göran Perssons regering. Det faktum att Per Albin Hansson gjorde rätt ger ju knappast Persson och Ringholm alibi.
Alltså: inget av de socialdemokratiska skälen övertygar. Sanningen är också den att Socialdemokraterna aldrig har tvekat att använda staten i opinionsbildande syfte.
Nu låtsas man vara emot det och gör istället gemensam sak med kommunisterna mot den gemensamma fienden. Sveriges kommunister gläds naturligtvis över den socialdemokratiska opportunismen. De känner nämligen till fakta, det vet om att kommunismen är den mest mordiska politiska rörelse som mänskligheten har skådat, men tack vare socialdemokratin slipper de schavottera för sina åsikter. Istället kan de ostört ägna sig åt att marknadsföra sig som feministiska rättvisepartister.
Vi är inte emot att man redovisar kommunismens brott, men…
I en nyligen publicerad artikel med titeln Regeringen gör historia till ideologiskt slagfält attackerade några hundra universitetsanställda regeringens beslut att förse svenska ungdomar med information om kommunismens förbrytelser. Akademikerna skriver:
Få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning.
Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för levande historia var avsett att stimulera hotas.
Man fortsätter:
Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. … En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrågekampanjer eller på annat sätt.
Detta är givetvis endast en onödigt tillkrånglad upprepning av det socialdemokratiska argumentet. Ännu en gång tvingas man ställa frågan varför kritikerna inte löper linan ut och kräver att också Forums folkbildningsarbete om nazismens brott skall skrotas? För det gör man inte. Varför förvandlas historien till ett “ideologiskt slagfält” först när kommunismens förbrytelser kommer på tal? Varför hotas öppenheten, den kritiska hållningen och toleransen först när kommunismen placeras på de anklagades bänk? Hur kommer det sig att yttrandefrihet och demokrati endast är omistliga värden när man börjar tala om att rikta strålkastarljuset mot kommunismens brott? Är det en ren slump att forskarna sluter sig till att statlig åsiktsbildning är av ondo därför att USA:s krig mot terrorismen är ett “så kallat” krig mot terrorismen?
Forskaruppropet är så illa formulerat att man glömmer bort att det är högeligen intelligenta personer som ställt sig bakom det. Man frågar sig gång på gång under läsningen av uppropet: var befann sig alla dessa demokrati- och frihetsivrare när den socialdemokratiska regeringen beslutade att inrätta en myndighet med uppgift att upplysa landets ungdom om nazismens brott?
Att universitetsvärlden oroar sig över en kartläggning av kommunismens ondska och dess inflytande i Sverige är förståeligt. Marxismen har en relativt stark ställning inom akademierna. Det är alltså förståeligt att många bekymrar sig över att socialism och kommunism skall stämplas som folkmordsprojekt.
Denna rädsla skiner också igenom formuleringarna i uppropet. Man sätter felaktigt likhetstecken mellan opinionsbildning och åsiktskontroll. Man försöker inbilla människor att statsanställda på universitet skulle vara objektivare än statsanställda på en myndighet som Forum för levande historia. Man döljer sina aversioner mot regeringsförslaget bakom dunkla formuleringar. Så talar man t.ex. om “de betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten”. Kommunistiska erfarenheten… Uttryckt på vanlig svenska betyder det att inte alla universitetsanställda håller med om att kommunisterna ägnade sig åt folkmord och landsförräderi och att vi andra måste respektera dessa dissidenters uppfattning. Man varnar för att “historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle”. Tycks? Varför kan inte de som anser att kommunismen var ett välfärdsprojekt stiga fram och framföra åsikten i öppen debatt? Varför gömma sig bakom abstrusa formuleringar?
Uppropet avslutas på följande sätt:
“I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”, sammanfattar lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer. Vilken slutsats riskerar gymnasieelever att dra av det när det gäller den nu påbörjade kampanjen?
Det är naturligtvis inte lätt att veta. Dessbättre har nog klagomålen över att staten informerar om nazismens brott varit lätträknade. En kanske intressantare fråga är därför vad landets gymnasister hade tänkt om om de fått ta del av forskaruppropet. Förmodligen hade de dragit slutsatsen att forskare som uppfattar en kritisk granskning av kommunismen som kontroversiell knappast är bättre skickade än vilken politruk som helst att skriva historia.