Skulle du välja en förskola för dina barn där hälften av personalen inte endast är mentalsjuka, utan där mentalsjukdom ses som något positivt och där de mentalsjuka har full frihet att vara hur excentriska som helst? Författarna till Sanism in Early Childhood Education and Care:Cultivating Space for Madness and Mad Educators in ECEC anser att förskolor behöver fler mentalpatienter i personalen. I denna artikel kikar vi lite närmare på denna, minst sagt, bisarra idé.
Edward Munch. Källa: Wikipedia.
Ontario
I Ontario, Kanada, får man inte arbeta med små barn om man är diagnosticerad som mentalsjuk. Restriktionerna är motiverade med hänsyn till barnens säkerhet. En paranoid pedagog kan få för sig att barnen utgör ett hot mot honom eller henne och attackera dem i förebyggande syfte. Personer som har mentala problem kan bete sig på ett sätt som uppfattas som skrämmande av små barn.
Vad är Mad Studies?
Kemister studerar materiella ämnens sammansättning. Fysiker studerar hur verkligheten fungerar på en fundamental nivå. Psykologi har som objekt mänskligt beteende. Sociologin studerar samhället.
Vad studerar Mad Studies? Mentalsjukdomar? Nej. Anhängare till Mad Studies anser att det inte existerar några mentalsjukdomar. Det finns alltså inget att studera.
Nästa fråga är följaktligen: Om det inte existerar några mentalsjukdomar, varför har vi då psykologer och psykiatriker, psykofarmaka och institutioner för mentalsjuka?
Mentalsjukdomar existerar inte i en fysisk mening, om vi får tro Mad Studies. Det som existerar är diskursiva objekt. Författarna till Sanism in Early Childhood Education and Care har läst Michel Foucault och dragit slutsatsen att mentala sjukdomar är diskursiva objekt eller konstruerade objekt. Med andra ord: Mentalsjukdom är socialt konstruerat.
Vem eller vilka har konstruerat detta objekt och för vilka syften? Författarnas svar är att vi lever i ett nyliberalt eller kapitalistiskt samhälle och att kapitalistiska samhällen har behov av att kontrollera populationer. Psykiatrin och psykologin är ett av många kontrollinstrument. De utövar makt över människor genom att klassificera dem som mentalsjuka eller friska. Författarna menar att resultatet är “sanism” eller en ism eller ideologi som skiljer mellan normala och icke-normala och premierar de normala.
Hur ska vi då karakterisera människor som klassificerats som bipolära, psykotiska eller schizofrena? Mad Studies tycker inte att vi ska klassificera dem överhuvudtaget. Mental hälsa är, om vi får tro författarna, ett värdeneutralt spektrum. Ingen är mentalt sjuk eller normal. Bipolaritet, psykos och schizofreni är inte mentala sjukdomar, de är endast olika sätt att vara. I stället för att till exempel tala om psykotiska personer, ska vi tala om individer som identifierar sig som psykotiska. Förespråkare av Mad Studies menar att detta ger upphov till fyra problem:
- Diskriminering av individer som identifierar sig som mentalsjuka.
- Förtryck av personer som inte identifierar sig som mentalsjuka.
- Restriktioner på mental mångfald.
- Värst av allt: Små barn berövas möjligheten att interagera med mentalsjuka.
Låt oss nu titta lite närmare på hur Mad Studies hanterar de ovan nämnda fyra problemen Det första problemet är att patologiseringen av mentalsjuka hindrar människor med diagnos från att arbeta med små barn. Detta är diskriminerande, anser artikelförfattarna. Uttryckt på ett annat sätt: Kravet på pedagogisk personal att de ska sätta barnens behov i första rummet omöjliggör för mentalsjuka att vara mentalsjuka på arbetstid. Författarna beskriver detta som en form av våld:
Compulsory sound-mindedness as a form of sanist oppression enacts a specific kind of violence within the ECEC field… ECEs are societally encouraged to deny their own needs or to not care for themselves in order to present themselves as attentive and caring for children in their care. … performing the “good” ECE role can encourage ECEs to engage in the same harmful self-sacrifice, including ignoring their own health needs.
Det är emellertid inte endast personer som identifierar sig som mentalsjuka som förtrycks. Personer som identifierar sig som normala är också de förtryckta. Pedagogisk personal indoktrineras under sin utbildning till att acceptera specifika definitioner av normalitet som sanna. Detta hindrar individer som identifierar sig som normala att uttrycka hela spektrumet av möjliga känslor och det beskrivs av artikelförfattarna som onaturligt och rentav skadligt.
Patologiseringen av mentalsjukdomar begränsar också den mentala mångfalden i samhället. Schizofreni, bipolaritet och psykotisk är, om vi får tro artikelförfattarna, inte sjukdomar, utan exempel på mental mångfald att uppmuntra. Eftersom mentalsjukdomar inte existerar medför patologiseringen av vissa beteenden till att den mentala mångfalden i samhället begränsas till uttryck som är kompatibla med det kapitalistiska samhällets krav.
Sist men inte minst: Patologiseringen av mentalsjukdomar berövar små barn möjligheten att interagera med mentalsjuka och uppleva hela spektrumet av mental mångfald.
Lösningen
Hur vill författarna lösa det av dem ställda problemet? De vill att mentalsjuka ska ha full frihet att arbeta med små barn:
We suggest that this binary be dismantled and ask what madness could offer the field of ECEC and how it could be beneficial for the profession to see madness as an everyday component of working with children.
Slutord
Sanism in Early Childhood Education and Care publicerades i den elektroniska tidskriften The Peer Reviewed Collection som utges av The Association of Early Childhood Educators of Ontario. En snabb betraktelse kan förleda en att tro att det problem som författarna brottas med är diskrimineringen av mentalsjuka. Det är inte korrekt. Det existerar ju inga mentalsjukdomar. Det enda som existerar är människor som identifierar sig på olika sätt. Det är kapitalismen som är problemet. Kapitalismen diskriminerar människor som identifierar sig som mentalsjuka, förtrycker personer utan diagnos, begränsar den mentala mångfalden i samhället och berövar små barn möjligheten att umgås med förskolelärare som är bipolära.
Postmodern vänster vägrar, i Foucaults efterföljd, att beskriva det samhälle som den vill skapa. Status quo är problemet. Vänstern ska därför vara kritisk. Inget är heligt. Sanism in Early Childhood Education and Care förnekar således existensen av mentalsjukdomar. Varför? Därför att det finns de som hävdar att sådana sjukdomar existerar. Artikelförförfattarna kräver att små barn ska tvingas interagera med vuxna som lider av farliga, mentala patologier. Varför? Det är att det i dagsläget inte är tillåtet.
Sanism in Early Childhood Education and Care är ett utmärkt exempel på hur bisarr postmodern vänster är. Hälsa kanske kan beskrivas som ett spektrum, men innebär det att vi inte ska patologisera cancer?