Om man får tro Aftonbladet har feminismen ånyo dömts till tystnad. Mona Sahlin blev ju aldrig statsminister,
Margareta Winberg fick ju inte förnyat förtroende, Gudrun Schyman tvingades ju lämna posten som partiledare och
feministprogrammet Freja skall ju läggas ned. Vad är det om inte fyra bevis för att manssamhället ännu en gång har
lyckats lägga krokben för kvinnokampen?
“Kvinnor som kommer för långt, se på finska statsministern Jäätteenmäki, tvingas bort”, hävdar Maria-Pia Boëthius, och
fortsätter: “Genom att ta bort den synliga makten hoppas man att kvinnorna tystas.”
Jessica Ritzén på Aftonbladet menar att läget numera är så illa ställt att “inte ens den vanliga kvinnorösten får
längre plats i media. En SVT-undersökning visar att bara var fjärde intervjuad i nyhetsprogrammen är kvinna.”
Offer för manssamhället?
Det är inte särskilt svårt att förstå den bakomliggande tanken: det patriarkala systemet konspirerar i det fördolda mot det svaga könet. Sahlin, Winberg, Schyman och Jäätteenmäki blev utmanövrerade därför att de hotade systemet. Således fanns det ingen som helst korrelation mellan Schymans avgång och hennes eviga partajande, talibantal och misstankar om skattefusk. Naturligtvis inte. Enligt kvinnosakslogiken tvingades Schyman bort därför att hon var kvinna. Anneli Jäätteenmäki blev givetvis utmanövrerad på grund av att hon lyckats bli Finlands första kvinnliga statsminister, inte därför att hon använt sig av hemligstämplade dokument i syfte att kritisera före detta statsministern Paavo Lipponen. Anledningen till att Mona Sahlin aldrig blev statsminister var självklart att hon är kvinna, inte därför att hon handlade Toblerone med skattemedel och uppenbarligen inte själv tyckte att det är särskilt sexigt att betala skatt. Margareta Winberg sparkades givetvis från jobbet som jämställdhetsminister på grund av att hon står för en “Radikal och arg feminism”, inte därför att hon dragit löje över politiken med bl.a. sin s.k. feministiska kritik av Evert Taube och på grund av sitt EU-motstånd. Inte alla kvinnor har dock drabbats lika hårt som de ovan nämnda av det patriarkaliska systemet. Sahlins politikerkollega Yvonne Ruwaida är ett exempel. Under 2001 satte riksdagsledamoten och miljöpartisten Ruwaida sprätt på 275 000 kronor utan att kunna redovisa ett enda öre och utan att manssamhället krökte så mycket som ett hårstrå på hennes huvud. Deckarförfattarinnan Liza Marklund är en av Winbergs mer ivriga påhejare. I en av sina krönikor i Aftonbladet beskriver Marklund kvinnans utsatta situation i Sverige:
I tisdags försökte jag framkalla femhundra digitala bilder i en fotoaffär vid Hötorget i Stockholm. Jag stod vid fotodisken och måste ha varit totalt genomskinlig. Den ena mannen efter den andra expedierades före mig, trots att jag stått längst fram i en kvart. Till slut fick jag ett raseriutbrott, lämnade skitaffären och gick med mina tusenlappar till en annan butik. Nu hade jag tur. Det gick alldeles utmärkt att få de bilder, cd-skivor, program och tillbehör jag behövde bara på andra sidan torget.
Men tänk om den första apaffären varit den enda i stan?
Eller om alla fotoaffärer uppfattade kvinnor som totalt osynliga?
Tänk, helt enkelt, om kamerabutiker hade fungerat som börsbolagens styrelser?
Marklunds exempel utgör en både ofrivillig och inträngande beskrivning av den närmast paranoida mentalitet som ligger
till grund för mycket av det som idag går under beteckningen “feministisk analys”.
“Men tänk om den första apaffären varit den enda i stan?” Marklunds fråga är onekligen intressant, inte minst med tanke
på att den ställs av en krönikör i en socialistisk kvällstidning. Trots allt behövde hon ju inte gå mycket längre än
till “andra sidan torget” för att få den efterfrågade servicen. Av hennes eget exempel att döma verkar det onekligen som
om det åtminstone finns kamerabutiker i Stockholm som inte fungerar “som börsbolagens styrelser”.
En inte alltför djärv hypotes är väl dessutom att Marklund inte är den första kunden i världen som inte erhåller adekvat
service. De flesta män och kvinnor har liknande erfarenheter. Det som gör Marklund och hennes anhängare unika är deras
fallenhet för konspirationsteorier. Marklund kan inte tänka sig någon annan anledning till att hon fick vänta än att hon
är kvinna. Följaktligen är det inte överraskande att Marklund är en hängiven anhängare av förra statsrådet Margareta
Winbergs planer på att med lagens hjälp tvinga näringslivet att diversifiera bolagsstyrelserna.
När chefsutvecklingsorganisationen Ruter Dam valde att såga Winbergs kvoteringspolitik, reagerade Marklund
med att kalla tilltaget “obegripligt korkat”. “Kvotering innebär”, om vi får tro fröken Marklund … “egentligen att sluta
räkna in kön som en egenskap” (läs gärna denna mening två gånger innan du fortsätter). Om en kvinna erbjuds ett arbete
trots att hon inte är lika kvalificerad som en manlig konkurrent, därför att hon tillhör en s.k. underrepresenterad
grupp, betyder det alltså, enligt fröken Marklund, att arbetsgivaren inte tar hänsyn till den sökandes könstillhörighet.
Med utgångspunkt i denna halsbrytande logisk-semantiska analys drar fröken Marklund följande slutsats:
Lagstiftning är den bästa och snabbaste vägen att gå. Norge är redan på gång att lagstifta om jämställdhet i styrelser, och de stannar inte vid 25 procents kvinnorepresentation, utan kör direkt på jämställdhetsmålet 40. Kan norrmännen så kan vi.
Heja, Winberg! Kvotering, både av styrelseplatser och föräldraledighet – nu!
Obegripligt, korkat eller bara obegripligt korkat?
Vår tids blondinskämt?
Det kan synas märkligt att det finns personer som kolporterar och uppenbarligen tror på så beskaffat nonsens. Men vid
närmare eftertanke kanske det inte är så egendomligt. Feminismen exploaterar en grundläggande mänsklig instinkt,
människans benägenhet att söka orsaker till sina tillkortakommanden i den omgivande moraliska miljön.
Inte heller är den feministiska förklaringen särskilt originell. Den feministiska förklaringsmodellen bär omisskänneliga
likheter med den socialistiska dito. Den egentliga skillnaden är endast att den materiella basen har ersatts av det
patriarkala systemet. Den grundläggande premissen är densamma: allt är politik och kvinnor varken kan eller skall lastas
för sina problem.
Förre partisekreteraren i VPK, Kenneth Kvist, brukade uppmana partiaktivisterna att aldrig nöja sig med mindre än allt.
Partiet, hävdade Kvist, skulle visa att kapitalismen var underlägsen socialismen genom att ställa så radikala krav att
det var omöjligt att uppfylla dem inom ramen för den bestående ordningen. Den moderna feminismen genomsyras av samma
befängda föreställningar. Det patriarkala systemet är inte endast skyldigt kvinnorna allt, det är också orsaken till
alla deras debaclen. Det är systemets fel att så få kvinnor utbildar sig till ingenjörer, blir intervjuade eller
tilldelas Nobelpris.
I en mening skulle man därför kunna hävda att den feministiska ståndpunkten egentligen bara beskriver en
vidareutveckling av de klassiska blondinskämten. Kvinnor kan inte ta sig till intervjuer, välja tekniska utbildningar
eller prestera något av intellektuellt värde, utan att ha ett komplett system med statligt sanktionerade preferenser
att luta sig mot. Utan samhällets stöd faller de snabbt offer för de onda, konspirerande männen och drivs tillbaka till
skolbespisningarna, daghemmen och klädbutikerna. Det är med feminismen som det en gång var med socialismen. Det spelade
ingen roll hur bestialiska brott socialisterna än begick. Om det inte hade varit för kapitalismen, så hade socialismen
kunnat blomstra och grymheterna undvikas. Det är således knappast en tillfällighet att den feministiska retoriken och
“vetenskapligheten” ger ett komiskt intryck. För det kan ju inte finnas någon annan förklaring till det faktum att fler
män än kvinnor blir intervjuade än att manliga journalister med flit undviker att intervjua kvinnor?