Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet kom som en chock för Hillary Clintons anhängare. Många liberaler verkade inte förestå att demokratiska val inte innebär att den egna kandidaten alltid vinner. Till och med européer verkade ha svårt att smälta valresultatet. Egentligen hade inget märkligt hänt. Donald Trump besegrade Hillary Clinton på samma sätt som Barack Obama vann över John McCain.
Det människor borde ha chockats över var myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan och den tredje statsmaktens förfall.
Myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan
Det Demokratiska nationella konventets uppgift är att nominera en presidentkandidat. DNC ska uppträda neutralt i förhållande till de olika kandidaterna. Så var inte fallet det senaste valet. DNC hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att stödja en kandidat, Hillary Clinton. Bernie Sanders kämpade inte endast emot Clinton, han hade hela det Demokratiska etablissemanget emot sig. Han utsattes för en klassisk konspiration.
Clinton fifflade emellertid inte endast till sig nomineringen, hon försökte vinna Vita huset med mygel. Media hade bestämt sig för att Clinton, inte Trump, skulle bli president och gjorde vad man kunde för att påverka valresultatet. Clinton blev förvarnad om vilka frågor som hon skulle få under debatterna med Trump och journalister skickade artiklar till hennes team för korrekturläsning innan de publicerades. Clinton hade kunnat kontakta Trumplägret och berätta att media försöker rigga valet. Hon hade kunnat varna honom och säga att han nog inte ska räkna med att bli rättvist behandlad av tidningar och TV. Gjorde hon det? Nej. Clinton led inga moraliska kval. Hon hoppades istället att myglet skulle förbli en hemlighet.
Clintonkampanjen sponsrade dessutom anarkistiska våldsverkare att bråka under Trumpmöten för att sedan skylla våldet på Trumps anhängare.
Allt detta lyser med sin frånvaro i Newsweeks solskenshistoria.
Antag att Clinton hade vunnit valet. I så fall hade hon blivit USA:s 45:e president tack vare att hennes eget parti, i strid med reglerna och med bottenlöst förakt för väljarna, riggade nomineringen så att hon kunde vinna. I så fall hade USA fått en president som kommit till makten genom att aktivt samarbeta med den tredje statsmakt som ska granska politiker som henne. Om Clinton hade vunnit, hade USA fått en president vars kampanj hade haft inhyrda stormtrupper vars uppgift var att med våld destabilisera politiska rivaler och skapa kaos på deras möten.
Den tredje statsmaktens förfall: Madam President
Medias traditionella roll är att granska statsmakten. Det är en viktig uppgift. Tyvärr har det blivit allt vanligare att media sviker sitt ansvar. Vi ser det ibland i vårt eget land när immigrationspolitiken debatteras. Journalistiken degenererar till opinionsbildning därför att journalisterna inte skiljer mellan sina egna politiska åsikter och sin roll som tredje statsmakt.
Vi såg det också under den amerikanska valkampanjen. Presidentval är stora händelser i USA och media vill vara ute så snabbt som möjligt med information om valresultatet och kandidaterna.
Newsweek färdigställde två så kallade minnesutgåvor om presidentvalet. Den ena handlade om president Trump och skulle ges ut i händelse av att Trump vann valet. Den andra handlade om President Clinton och skulle ges ut om Clinton blev USA:s 45 president. Detta är helt normalt. Alla mediaföretag vill vara ute först med stora nyheter.
Newsweek var emellertid så övertygat om att Clinton skulle vinna presidentvalet att tidningen tryckte upp 125 000 exemplar av Madame President och distribuerade magasinet till återförsäljarna innan rösterna var räknade och segraren utsedd.
Newsweek tryckte inte upp ett enda nummer av Mr. President.
Madame President är ur journalistisk synpunkt ett pekoral från första till sista sidan. Magasinet består av arkivmaterial som är redigerat så att det ska passa in i den historia som Newsweek vill berätta. Det är en historia om hur en ensam kvinna och feminist, mot alla sexistiska odds, blir USA:s första kvinnliga president. Det är en historia som är kliniskt ren från allt som skulle kunna kasta en skugga över Clintons karaktär och kompetens.
“President-elect” är titeln på den person som har vunnit presidentvalet, men ännu inte tillträtt ämbetet. Newsweek är så betuttad i Clinton att man kallar henne “President-elect” oavsett om artikeln beskriver valkampanjen eller valsegern.
Newsweek kallar Trump “demagogue” och hans supporters “deplorable”. Han beskrivs som “the strangest candidate in American history” och i debatten mot honom sägs Hillary ha visat “her expertise”: “President-elect Hillary Clinton ‘went high’ when her opponent and his supporters went ever lower…”. Hillary vann debatt efter debatt. Trump var “the biggest loser”. På valdagen förkastade det amerikanska folket “the … fear and hatebased conservatism peddled by Donald Trump”. Med Hillary Clinton fick USA sin mest erfarna president någonsin.
Newsweek konkluderar triumfatoriskt: “The highest glass ceiling in the Western World had finally shattered”:
After 25 years in the national spotlight as a political force, Hillary Clinton finally reached the Oval Office on her own.
I slutet på detta drygt 90-sidiga pekoral står en strålande glad Clinton i ett ballonghav tillsammans med sin vicepresident, Tim Kaine, medan hennes anhängare jublar över segern. Bilden är naturligtvis ett montage och taget från konventet när Clinton nominerades till president.
Redaktören är mållös
Som om det var nog. Efter att ha officiellt deklarerat att hon numera tillhör “motståndet”, vilket innebär att hon inte ens skulle stödja president Trump om han hämtade sina förslag från det Demokratiska partiprogrammet, har Clinton skrivit en bok om varför hon förlorade presidentvalet.
Hur många presidentaspiranter har gjort något sådant? Vinnarna brukar skriva böcker, inte förlorarna. Hillary är undantaget. Hon anser nämligen att hon är USA:s rättmätige president och att hon blev bestulen på segern. Boken som heter What Happened ger Hillary fullständig kontroll över historieskrivningen. Följaktligen kommer hon att trötta ut läsarna med den hittills obevisade konspirationsteorin att ryssarna underminerade henne med benäget stöd från Trumpkampanjen och att FBI-chefen James Comey gjorde fel när han skötte sitt jobb och blåste nytt liv i FBI:s undersökning om Clintons privata e-postserver och det faktum att hennes assistent lagrade epost som tillhörde utrikesdepartementet på sin hemdator.
En förfärlig, maktlysten kvinna. Det är vad hon är.