Att det existerar en åsiktsklyfta mellan journalister och allmänhet är ingen nyhet. Boken Svenska journalister 1989-2011 (JMG, 2012) visade att journalistkåren står klart till vänster om allmänheten. Sju av tio journalister sympatiserar med ett av riksdagens tre vänsterpartier.
Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Inte heller kan det tas till intäkt för att det föreligger en massmedial konspiration mot folket. Journalisters uppgift är att granska samhället och så länge de gör det på ett objektivt sätt, spelar det ingen roll om de röstar vänster eller höger. Problem uppstår följaktligen när journalister får för sig att massmedias uppgift är att uppfostra människor, när kritisk journalistik ersätts av opinionsmobilisering.
Det amerikanska presidentvalet är intressant därför att det gör det möjligt att testa våra tidningars journalistiska integritet och ge ett preliminärt svar på frågan om det är meningsfullt att säga att våra media har en ideologisk agenda.
Redaktören ska försöka belysa denna problematik genom att granska Aftonbladets bevakning av USA:s nyvalde president. Donald Trump är inte endast ny president i kapitalismens högborg, han är själv kapitalist och miljardär – tre egenskaper som brukar få raggen att resa på sig på traditionella socialister.
Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.
“Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?”
I artikeln “Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?” hävdar Aftonbladet-journalisten Wolfgang Hansson att Donald Trump en notorisk lögnare. Trump ljög om hur många människor som var närvarande när han installerades som USA:s 45:e president.
Större publik?
Hansson skriver att Trump har påstått att han hade en större publik än företrädaren Barack Obama:
Några dagar tidigare ljög Trump om att hans installation var den mest välbesökta någonsin med många fler åskådare än när Obama tillträdde.
Trump kommenterade förvisso publikhavets storlek under ett besök på CIA, men det hade faktiskt inget med Obama att göra. Orsaken till presidentens irritation var att en TV-kanal dagen efter installationen hade hävdat att endast 250 000 människor hade varit närvarande under installationen. Trump uttalade sig alltså om en specifik TV-kanal. Han jämförde inte publiknärvaron under de två presidentinstallationerna.
En annan fråga är om Trump eller TV-kanalen hade rätt i sin kritik. Trump sade följande under sitt tal:
honestly, it looked like a million and a half people. Whatever it was, it was.
Trump sade således inte att publiken bestod av 1,5 miljoner människor, utan att det såg ut som att den gjorde det. Faktum är att om man betraktar publikhavet från Capitolium, får man onekligen intrycket att TV-kanalens uppskattning var felaktig.
Detta var vad President Trump såg från sitt håll. Ser det ut som 250 000 människor? Källa: WhiteHouse.
På denna punkt hade Trump, med all sannolikhet, rätt och TV-kanalen fel.
Hansson förbigår dessa fakta med tystnad. Istället förebrår han Trump för att ljuga om publikhavets storlek. Hans argument är baserat på ett fotografi som är taget från Washingtonmonumentet.
Problemet är att Trump inte stod vid Washingtonmonumentet. Han befann sig på den motsatta sidan. Från Trumps håll ser det faktiskt ut som att folkmassan sträckte sig ända till monumentet. Trumps påstående var heller inte kategoriskt. Han sade inte att en miljon eller fler människor deltog i festligheterna, han sade att det såg ut som det.
Varifrån kommer påståendet att Trumps installation var mer välbesökt än Obamas?
Svaret är: Sean Spicer. Det var Vita husets pressekreterare, inte president Trump, som gjorde den omtalade jämförelsen.
Varför blandar Hansson ihop Trump med Spicer?
En möjlighet är att Hansson inte orkade undersöka fakta. En annan möjlighet är att han såg som sin primära, journalistiska uppgift att övertyga tidningens läsare att USA:s nye president är en notorisk lögnare.
Faktum är att det hade varit betydligt svårare att attackera Spicer eftersom Spicer, efter det att han hade sett bilderna som var tagna från Washingtonmonumentet, medgav att han hade haft fel i sakfrågan.
Av någon anledning underlåter Hansson att informera läsarna om detta.
Hansson skriver också att Spicer försvarade presidentens påstående med hänvisning till att det var “alternativa fakta”, men inte heller detta är korrekt.
Spicer försvarade inte Trump eftersom det inte var Trump som hade gjort jämförelsen. Han försvarade inte ens sig själv. Istället sade han att om man räknar in alla människor som följde presidentinstallationen via TV, internet och på annat sätt, hade Trump, med all sannolikhet, en större publik än Obama.
Det var Spicers alternativa fakta och på den punkten hade han förmodligen rätt.
Summa summarum
Wolfgang Hansson hade kunnat skriva en intressant och spännande artikel. Som journalist på en av landets största tidningar hade han alla möjligheter att presentera, diskutera och analysera fakta.
Istället stagar han upp sin tes med ett selektivt urval av fakta. Han vädjar till läsarnas känslor istället för till deras förnuft. Han låter invektiv ersätta logik och argument.
Hansson förefaller avsky Trump så intensivt att han inte ens förmår kontrollera sitt ordval. Han kallar USA:s nya president lögnare över 10 gånger. När en person blir kallad mytoman så ofta i en artikel, förväntar man sig en lång lista med försyndelser. Vi kallar ju inte en person “notorisk lögnare” om vederbörande endast ljuger om en specifik händelse. Notoriska lögnare ljuger hela tiden och om allting. Hansson anser sig ha bevisat att Trump har ljugit vid två tillfällen, men som vi har sett är hans slutsatser uppförda på en mycket bräcklig grundval.
Donald Trump har kritiserats för att han kallat en del av nyhetsrapporteringen i USA “fejkad”. Wolfgang Hanssons artikel “Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?” är ett exempel på att Trump inte är helt ute och cyklar när han raljerar över media.