Xi van Fleets Mao’s America. A Survivors Warning (Centerstreet, 2023) handlar om två kulturrevolutioner. Den första ägde rum i Kina under ledning av Mao Zedong. Den pågick i tio år, från 1966 till 1976, det år Mao avled. Den andra revolutionen pågår i dagens USA.
Kina under Mao var ett agrart samhälle och Mao menade att det socialistiska systemet måste anpassas till kinesiska förhållanden. Wokerevolutionen i Amerika är en maoistisk kulturrevolution med amerikanska karakteristika.
I denna artikel summerar vi den kinesiska kulturrevolutionen. I nästa artikel ska vi kika lite närmare van Fleets erfarenheter under det ödesdigra decenniet och hennes syn på det moderna Amerika.
Det stora språnget
Mao startade kulturrevolutionen 1966. Han hävdade att socialismen var hotad av kapitalistiska element i kommunistpartiet och samhället. I realiteten var det Mao som kände sig hotad.
Mao var djupt imponerad av industrialiseringen av Sovjetunionen. Han hade därför bestämt att Kina skulle ge företräde åt stålproduktion. Mao var övertygad om att om Kina mobiliserade alla resurser kunde landet överträffa Storbritanniens stålproduktion på tio år och USA:s på femton år. Alla andra aktiviteter nedprioriterades. Kampanjen kallades “Det stora språnget”. Masugnar sattes upp över hela landet i vilka människor öste in stekpannor, trädgårdsredskap och andra metallföremål. Kampanjen blev en katastrof. Det producerade stålet var inte endast av undermålig kvalitet. Emfasen på stålproduktion i kombination med en katastrofal jordbrukspolitik ledde till hungersnöd. Drygt 30 miljoner människor dog av svält åren 1959–1961.
Kulturrevolution
Svältkatastrofen medförde inte endast att Mao blev impopulär i partiet, han förlorade exekutiva funktioner till mer pragmatiskt orienterade kommunister. Mao gav dock inte upp. Han övertalade partiets ledning om nödvändigheten av en kulturrevolution. Socialismens fiender finns överallt, hävdade han.
- Han påstod att kommunistpartiet hade infiltrerats av kontrarevolutionärer.
- Han sade att den traditionella, kinesiska kulturen måste destrueras om socialismen ska segra.
Maos verktyg var radikala studenter organiserade i så kallade röda garden. Planen var att hetsa de fanatiska rödgardisterna mot eventuella rivaler om makten. Detta krävde emellertid att gardena måste ges fria händer. De måste kunna agera utan att bli stoppade av polisen. Detta krävde en destruktion av landets rättssystem. Mao hävdade därför att polisen och domstolarna hade infiltrerats av borgerliga element. Kinesiska poliser förbjöds arrestera rödgardister som bröt mot lagen. Nio av tio anställda inom rättsväsendet fördömdes som kontrarevolutionärer och skickades ut på landsbygden för omskolning. Den makt som varit koncentrerad till polis och domstolar överfördes till revolutionära kommittéer och massorganisationer som styrdes av personer som Mao litade på.
Utan ett fungerande rättssystem sjönk Kina snabbt ner i revolutionärt kaos.
Över tusen människor mördades av rödgardister enbart i Peking. En målgrupp för rödgardisternas hat var universitetsanställda. När studenterna inte dödade sina forna lärare, sparkade och piskade man dem. Man band dem och öste kokande vatten över dem. Man hamrade in häftstift i de hjälplösa offrens huvuden och tvingade dem att dricka kraftigt förorenat vatten.
Människor började att ändra sina namn för att framstå som mer ideologiskt rättrogna. De förrådde sina grannar och släktingar. Barn rapporterade sina föräldrar till myndigheterna för något som de hade yttrat under kvällsmåltiden. Ingen kunde känna sig säker. Inte ens högt uppsatta politiker. Kinas president, Liu Shaoqi, fördömdes som förrädare och imperialistisk agent och dog i fängelse.
Kinesiska kulturrevolutionen. Pojken som fördömde sin mor.
Källa: YouTube.
Men det är inte endast människor som drabbas av den kommunistiska vreden. Mao hade sagt att “The Four Olds”, gamla sedvänjor, kulturartefakter, vanor och idéer, måste destrueras. Bokbål anordnas. Under en månad bränns över två miljoner böcker. Tillåten läsning reduceras till Maos lilla röda, fyra volymer av Maos verk, plus verk av Marx, Lenin och Stalin.
Museer vandaliseras, tempelbyggnader och statyer demoleras. Gator, sjukhus och skolor får nya, politiskt korrekta namn: Ett av Pekings sjukhus döps om till det Antiimperialistiska sjukhuset. Stadens mest populära gata ges namnet Antiimperialistisk boulevard.
Över 100 000 bostäder stormas under en månad i Peking av rödgardister. Prydnadsföremål, tavlor, familjefoton, antika möbler och annat som rödgardisterna anser falla under beteckningen “The Four Olds” konfiskeras.
Ett av de drabbade hemmen tillhör Xi Zhongxun. Xi fängslas och hans 15-årige son, Jinping, skickas ut på landsbygden för “omskolning”. Få anade att Jingping en dag skulle bli Kinas president.
I städerna patrullerar grupper av rödgardister. En restaurang tvingas ta ned sina skyltar, en annan beordras att ändra namnet på en maträtt. Kvinnor med kontrarevolutionär frisyr övermannas av rödgardister utrustade med saxar. Antalet tillåtna frisyrer för kvinnor har nämligen reducerats till tre efter det att Mao sagt att kinesiska kvinnor föredrar vapen framför parfymer.
Rödgardisterna krossas
Mao hade uppnått sitt syfte. Han hade krossat sina rivaler och uppnått fullkomlig kontroll över partiet. Rödgardisterna uppfattades nu som ett hot mot Maos makt. Mao hade inget emot socialt kaos om han kunde utnyttja det, men de röda gardena hade radikaliserats i en omfattning som oroade till och med rorsmannen. Det fanns inte längre ett rött garde, utan flera organisationer och de slogs inbördes om vem som representerade den korrekta politiska linjen. De var beväpnade och deras krav hade blivit alltmer extrema. Rödgardister krävde att trafikpoliser skulle dirigera trafiken med Maos lilla röda i stället för med batonger. De krävde att trafikljusen skulle ändras. Eftersom röd är revolutionens färg, skulle röd beteckna Kör och grön beteckna Stopp. Mao beordrade den reguljära, kinesiska armén att slå ned rödgardena, något som skedde med stor brutalitet.
Ett år efter det att Mao hade proklamerat kulturrevolutionen var de röda gardena krossade. Kulturrevolutionen skulle pågå i ytterligare åtta år, men i ett långsammare och mindre intensivt tempo.