Home » Okategoriserade » Skattefinansierad politisk extremism

Skattefinansierad politisk extremism

By in Okategoriserade on .

Samtiden.com har under en längre period hävdat att knasbollsfeminismen har axlat kommunismens mantel som vidareförare av den politiska extremismens arv. SVT:s granskning av ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, bekräftar med råge denna uppfattning. “Könskriget” ger en fascinerande inblick i det paranoida universum som kommit att beteckna den svenska extremfeminismen.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på denna obskyra organisation.

Den onda mannen

Ireen von Wachenfelt är ordförande i ROKS. Wachenfelt beskriver ROKS som en “kamprörelse” med 7000 medlemmar. Hon betonar vikten av ideologisk skolning av medlemmarna och hävdar att det pågår ett krig mot landets kvinnor. Hon säger att “vi har ett inbördes världskrig” som är ett “könskrig”. Enligt ROKS är feministerna soldater, kvinnojourerna fältlasarett och mannen fienden.
ROKS grundpremiss är att alla män är onda. När regeringen övervägde att erbjuda misshandlande män terapi, motsatte sig ROKS idén. Enligt ROKS baseras förslaget på föreställningen att män som slår kvinnor är annorlunda än s.k. vanliga män. ROKS ser annorlunda på saken. Enligt ROKS är det inte den misshandlande mannen som avviker från genomsnittet, utan tvärtom de män som inte misshandlar.
Denna premiss ligger också till grund för ROKS krav på en mansskatt, kravet att alla män skall tvingas gå kurser i genusteori och förslaget att män inte skall få vistas på offentliga platser. Eftersom alla män är onda, är det, enligt ROKS, inte fel att behandla män i klump. ROKS använder också denna premiss för att rättfärdiga sin separatistiska hållning. Om män är oförbätterligt onda, måste kvinnorna gå samman i organisationer, skola sig ideologiskt, hålla efter renegater, och förbereda sig för den sista striden. I organisationens tidskift, Kvinnotryck, beskriver Wachenfelt hotbilden:

Som kvinna lever jag med ett ständigt hot. Det kvittar om det är min man, grannen eller en manlig kompis jag möter på en fest. Även om jag som medborgare ska kunna känna mig trygg, så lever de gamla attityderna kvar. Det bevisar verkligheten dagligen. Är jag kvinna så är jag ett tillgängligt byte som mannen kan göra vad han vill med.
Kvinnotryck 3/Maj 2004

Gunilla Nordenfors, som är ansvarig för ROKS utbildningsmaterial, säger att de flesta män våldtar kvinnor. Det finns män som inte är våldsamma, men de är undantaget som bekräftar regeln. Therese Persson, vice ordförande i ROKS, preciserar resonemanget:

Jens Orback har gjort liknelsen mellan människor och svampar. Han menade, har jag fått berättat för mig, att män är kantareller och som en kantarell är det svårt att se andra svampar, eftersom kantareller är högst på smakrankningen och mest eftertraktade av svampplockare. Detta må vara ett problem, men fortfarande ett helt acceptabelt problem enligt alla kantareller.
I jourrörelsen är det oacceptabelt med kantareller (män) eftersom det förutsätter att vi gör en uppdelning i onda (falska kantareller) och goda (äkta kantareller) män, något som inte finns inom feministisk teori …
Kvinnotryck 3/Maj 2005

Persson menar till och med att det är mäns fel om kvinnor i lesbiska relationer misshandlar varandra:

Detta gäller även i förhållanden mellan homosexuella kvinnor; den som slår är egentligen en man.
Norrbottenskuriren, 030530

Enligt ROKS är det alltså inte ens nödvändigt att en man de facto misshandlar en kvinna för att man skall ha rätt att karakterisera honom som en våldsverkare. Mannen är skyldig i kraft av sin grupptillhörighet. ROKS använder samma logik som Stalin gjorde i sin kamp mot den s.k. klassfienden. ROKS resonerar på samma sätt som Hitler gjorde när han motiverade judeförföljelserna. I ROKS ögon är män alltid skyldiga. Kvinnor är däremot, i likhet med kommunisterna och arierna, per definition, goda. Inte ens kvinnor som misshandlar kvinnor är dåliga. Om en kvinna inte beter sig i enlighet med den feministiska kodexen, menar ROKS att orsaken till hennes beteende skall sökas utanför henne. Kvinnor som slår är offer för patriarkatet.
Sociologen och feministen Carina Holmberg använder denna dualism för att försvara ROKS könsseparatism:

Har jag blivit utsatt för ett rasistiskt brott är kanske inte det första jag vill göra att träffa en nydemokrat eller nynazist utan jag behöver faktiskt vila i vad jag varit med om, sortera ut och förstå innan jag konfronteras med någon som representerar en förövare. … Jag tycker det är populistiskt att vilja ha män på jouren. I grunden ligger åsikten att kön inte har någon betydelse. Okej, har kön ingen betydelse, så håll män utanför då. Vi kan ta deras egna argument och använda dem tillbaka. Kön har ingen betydelse, därför behöver vi ingen man, vi klarar oss jättebra med kvinnor.
Kvinnotryck 3/Maj 2005

Enligt Holmberg är det lika förståeligt att misshandlade kvinnor undviker manliga läkare som att överlevande från de nazistiska koncentrationslägren fylls av obehag när de konfronteras med demonstrerande nynazister. Men Holmbergs argument brister i logik. Om kön saknar betydelse, varför används det då av feminister i andra sammanhang för att t.ex. motivera inkvotering av kvinnor på olika områden i samhället? Dessutom: varför inte vända på argumentet? Om kön inte spelar någon roll, kan vi väl stänga ute kvinnorna från jourerna och låta männen ta över. Eller hur?

Genusforskning som kvasivetenskap

En av de allra klarast lysande stjärnorna på ROKS himmel är sociologiprofessorn Eva Lundgren. Lundgren är ROKS intellektuella superstjärna.
I början av 90-talet hävdade Lundgren att det i Sverige finns satanist- och pedofilnätverk i vilka män kidnappar, torterar och mördar kvinnor och barn. Denna teori är vida spridd inom ROKS. I den första delen av “Könskriget” beskrivs en grupp feminister på flykt från det s.k. manssamhället. I syfte att rädda en medsyster från det satanist- och pedofilnätverk som man tror hotar henne, flyr feministerna först från Umeå till Stockholm, därefter från Stockholm till Norge. Under flykten uppbär de stöd från regeringens jämställdhetsexpert, Gunilla Ekberg. När Ekberg sedermera konfronteras med fakta, hotar hon journalisten Evin Rubar. Kvinnorörelsen har inget till övers för svikare, får Rubar veta: “Du ska inte räkna med att få någon hjälp av kvinnojourerna”, säger Ekberg när hon tror att kameran är avslagen.
Teorin om att det svenska samhället är infiltrerat av ett manligt satanist- och pedofilnätverk har aldrig blivit empiriskt verifierad. Lundgren säger att hon känner till flera hundra fall, men svarar undvikande på alla frågor. Svensk polis har inte lyckats bekräfta hennes påståenden och på Brottsförebyggande rådet ställer man sig tvivlande till hennes teorier. Lundgrens ställning som ROKS chefsideolog har medfört att hennes arbetsgivare, Uppsala universitet, beslutat att kalla till ett möte där Lundgren skall avkrävas bevis för sina påståenden. Sociologiprofessorn Leif Lewin säger till Expressen:

Hennes påståenden om ritualmord är sanslösa. Vi är mycket bekymrade. De krav som gäller inom vetenskapen är belägg. Jag har inte sett några belägg för ritualmord.
- Det här är en kris för universitetet, konstaterar Lewin.

Eva Lundgren är annars känd för undersökningen “Slagen dam” i vilken hon hävdade att nästan hälften av Sveriges kvinnor har utsatts för våld från minst en man. För att få resonemanget att gå ihop valde Lundgren en synnerligen egensinnig definition av begreppet “våld”. För Lundgren är det ingen skillnad om mannen har knivskurit kvinnan eller om han har gett henne en knuff eller klappat henne på rumpan i krogkön. I samtliga fall har han gjort sig skyldig till våldsutövning. Inte heller är det en skillnad om mannen har kikat i en porrtidning eller våldfört sig på sin sambo. I båda fallen anser Lundgren att handlingarna skall registreras som sexuellt våld. Egentligen är det förvånande att Lundgren inte har kommit upp i högre siffror än de som hon redovisar. Finns det överhuvudtaget någon människa som inte kommit i kontakt med våld någon gång efter sin 15-årsdag?
ROKS har hämningslöst utnyttjat sin status som expert på kvinnovåld till att sprida grundlösa uppgifter om våldets omfattning och utveckling. Enligt ROKS mördas en kvinna varje vecka, när det i själva verket går tre och en halv vecka mellan varje mord. ROKS påstår att våldet mot kvinnor har eskalerat över tid, när sanningen är den omvända. Sedan 70-talet har antalet mördade kvinnor minskat med 30 procent.
En annan av de myter som ROKS sprider är att det inte är någon egentlig skillnad mellan män som misshandlar och män som inte misshandlar. Enligt undersökningar genomförda av BRÅ är 80 procent av de misshandlande männen psykiskt störda. Nästan 40 procent av dem är alkoholberoende och en fjärdedel av dem tar livet av sig direkt efter brottet. ROKS har inte utfört någon egen forskning, men avfärdar ändå BRÅ:s data med hänvisning till att BRÅ har s.k. patriarkala motiv, dvs. att BRÅ vill skydda männens makt i samhället.
En annan feministisk käpphäst är att domstolssystemet genomsyras av manliga värderingar och att detta förklarar svårigheten med att få våldtäktsmän dömda. En undersökning genomförd av Stockholms universitet visade tvärtom att manliga domare är strängare än kvinnliga domare. Det har emellertid inte hindrat extremfeminismen från att invadera även rättsväsendet. I en debattartikel i Aftonbladet beskriver två kvinnliga tingsdomare situationen:

Nu tycks Domstolsverket ha sällat sig till den högljudda skara som anser att domarna tänker fel. Åtminstone är det den slutsats vi drar efter att ha deltagit i steg ett av den utbildning som numera anbefalls nyutnämnda ordinarie domare.
Under en halv kursdag har vi drillats i könsmaktsteoretisk vett och etikett under ledning av docenten och barnpsykologen (och feministen) Lars Jalmert, en av regeringen ofta anlitad så kallad sakkunnig. Vi har fått lära oss att mannen är förtryckare och kvinnan offer, vilket bland annat framgår av att båtar har kvinnonamn medan de styrs av män och av att enbart sedlar med låga valörer tillåts bära kvinnoporträtt. Till yttermera visso bevisade Lars Jalmert sin egen tes genom att förvägra auditoriet, huvudsakligen kvinnor, rätten att få säga emot.
För den som i sitt arbete rent faktiskt kommit i kontakt med kvinnor som utsatts för brott ser dock verkligheten annorlunda ut.

Feminism och kommunism

Det finns flera likheter mellan extremfeminism och kommunism, inte minst på det psykologiska planet. När svenska kommunister samlades i sina möteslokaler på 60- och 70-talet, gjorde man det i syfte att studera de heliga skrifterna, planera attacker mot det kapitalistiska samhället, stärka sig med kampsånger om socialismen och hatsånger om fienden.
Kommunismen var, liksom extremfeminismen, en ideologi som inte utelämnade någonting. Som kommunist förväntades man inte endast vara emot kapitalismen, man förväntades också klä sig på ett speciellt sätt, lyssna på en viss typ av musik. Den kommunistiska ideologin skulle genomsyra aktivistens liv, det personliga skulle underordnas politiken. Ideologin skulle bestämma individens klädval, musiksmak, val av skönlitteratur och radiokanal. För många kommunister blev detta sökande efter en mening med livet i politiken ett självändamål och de ändade upp i extrema sekter som Rebellerna.
Kommunismen var också en paranoid ideologi eller, mer precis uttryckt, en teori som skänkte aktivisternas känsla av att vara övervakade av det etablerade samhället teoretisk legitimitet. Denna insikt var dock inte endast en källa till oro, den var också en källa till stolthet. Kommunisterna var inte bara samhällsomstörtare, de var också posörer av första rangen och de ofta njöt av att bli beskrivna som radikala samhällskritiker.

Feminismen liknar kommunismen i dessa avseenden.

Kommunismen och feminismen är i grunden elitistiska rörelser. Kamp- och hatsånger förefaller spela en lika viktig roll i Wachenfelts ROKS som de gjorde för 60- och 70-talets samhällsomstörtare. Man finner samma emfas på ideologisk skolning, gruppsammanhållning och misstro mot omvärlden. Feminister betonar ofta och inte utan viss lidelse att de omfattar en radikal ideologi och medan kommunisterna markerade sin kritiska hållning genom bl.a. sin klädsel och musiksmak, väljer många feminister att klippa håret och att tona ner det faktum att de tillhör det kvinnliga könet.
Men det finns också viktiga skillnader mellan kommunism och extremfeminism. En viktig skillnad är att feminismen har en annan fiende. I den feministiska världsåskådningen har kapitalet ersatts med patriarkatet. En annan skillnad är att den kommunistiska rörelsen hade en relativt generös syn på vilka som kunde bli delaktiga i den socialistiska revolutionen. Alla som omfattade den kommunistiska ideologin var välkomna i rörelsen. Den moderna feminismen är extremt exklusiv. Extremfeminismen har, mer än någon annan politisk rörelse, anammat mottot “De som inte är med oss, är emot oss”, men den har ersatt ordet “de” med “män”. En annan viktig skillnad är att medan kommunismen var en relativt isolerad företeelse, har extremfeminismen stöd av av det politiska etablissemanget. Under 2005 erhåller ROKS sju miljoner kronor i statligt stöd.

Att beundra en mördare

I ROKS är man fascinerad av den amerikanska feministen Valerie Solanas. Solanas är framför allt känd för att hon i juni 1968 försökte mörda den amerikanske konstnären Andy Warhol. Solanas sköt ner Warhol plus ytterligare en person. Hon försökte döda en tredje, men misslyckades. Alla tre var män. Ett år tidigare hade Solanas författat sitt SCUM ( Society for Cutting up Men) Manifesto:

SCUM will kill all men who are not in the Men’s Auxiliary of SCUM. Men in the Men’s Auxiliary are those men who are working diligently to eliminate themselves, men who, regardless of their motives, do good, men who are playing pall with SCUM. A few examples of the men in the Men’s Auxiliary are: men who kill men; biological scientists who are working on constructive programs, as opposed to biological warfare; journalists, writers, editors, publishers and producers who disseminate and promote ideas that will lead to the achievement of SCUM’s goals; faggots who, by their shimmering, flaming example, encourage other men to de-man themselves and thereby make themselves relatively inoffensive; men who consistently give things away — money, things, services; men who tell it like it is (so far not one ever has), who put women straight, who reveal the truth about themselves, who give the mindless male females correct sentences to parrot, who tell them a woman’s primary goal in life should be to squash the male sex (to aid men in this endeavor SCUM will conduct Turd Sessions, at which every male present will give a speech beginning with the sentence: ‘I am a turd, a lowly abject turd’, then proceed to list all the ways in which he is.

ROKS är inte ensamma om att beundra Solanas. Om vi får tro Maria-Pia Boëthius är Solanas manifest “den mest skimrande och lysande feministiska bok, som kommit ut på svenska”. Boëthius beskriver Solanas som en “strålande begåvad kvinna”, utrustad med en “suverän självkänsla”. Sara Stridsberg, som har översatt Solanas manifest till svenska, skriver: “Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering”. I Stridsbergs översättning är “Mannen … av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva.” Poeten Aase Berg döljer inte sin entusiasm för Solanas vision: “det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas SCUM Manifest”. Under rubriken “Sanningen om mannen” skriver Smålandspostens Marit Östberg att Solanas text är “genial” och “en av västerlandets viktigaste feministiska klassiker”. Nina Lekander kallar Solanas text “obetalbar” och i Aftonbladet skriver Kristina Hultman att “Scum Manifesto är … en skrämmande klarsynt beskrivning av förvriden manlighet”.
Verklighetens Valerie Solanas var prostituerad och drogmissbrukare. Hon tillbringade åtminstone ett år av sitt liv på mentalsjukhus. Hon författade ett manifest enligt vilket halva mänskligheten skall utrotas och försökte själv, med berått mod, att mörda tre människor. Men bland Sveriges extremfeminister är Solanas en politisk visionär av närmast gigantiska mått. Stridsberg beskriver henne som författare, feministisk teoretiker och filosof. Hultman medger i och för sig att hon har problem med Solanas våldsförhärligande: “Våldsförhärligandet och fascismen skapar obehagskänslor efter den elfte september”. Menar Hultman att Solanas mordiska vision var moraliskt acceptabel den tionde september? ROKS ordförande, Ireen von Wachenfelt, nöjer sig med att konstatera att män är djur.
Kanske skall man inte förvåna sig över att man på ROKS möten skriker “Häng alla män! Döda alla män!”.

Margareta Winberg

Förre jämställdhetsministern Margareta Winberg är en av nyckelfigurerna i den svenska extremfeminismen. Winberg har varit pådrivande för att ge extremfeminismen politisk makt. Winberg är ROKSfeminismens grå politiska eminens. Samtidigt har hon försökt hålla en låg profil för att inte stöta sig med känsliga väljargrupper. Winberg har testat opinionen vid ett flertal tillfällen och lärt sig att man ibland måste man gå fram i ullstrumpor.
Winberg är känd för att kunna kasta ur sig en dumhet den ena sekunden och att förneka samma dumhet sekunden efter. I en intervju med Aftonbladet hävdar Winberg att hon tycker att det är underligt att inte fler kvinnor hatar män. Samtidigt förnekar hon att hon själv hatar män. Hon säger till och med att hon inte känner till någon grupp av kvinnor som hatar män:

Det ska du inte fråga mig. Jag tillhör ingen sådan grupp och känner ingen som hatar män.

Trots att Winberg rimligen är införstådd med att yttranden av denna typ (“Ibland är jag förundrad att inte fler kvinnor verkligen hatar män”) lätt kan slå tillbaka, kan hon inte låta bli att spy galla över hälften av världens befolkning när hon får chansen. Kanske är det heller inte så svårt att förstå varför Winberg inte bryr sig om att lägga band på sina känslor. Den svenska journalistkåren har inte precis visat något översvallande intresse för den svenska extremfeminismen. Frånvaron av kritiska reportage påminner inte litet om hur journalistkåren daltade med kommunisterna för 35 år sedan. Evin Rubars dokumentär är såtillvida unik. Aftonbladet rapporterar lite lojt om Winbergs uttalande, men följer inte upp med kritiska frågor. Är det t.ex. inte märkligt att en kvinna som anser att hon har alla skäl i världen att hata män, inte hatar män, dvs. uppenbarligen inte anser sig ha alla dessa skäl att hata män?
Förmodligen beror Winbergs djärvhet på att hon inte upplever journalistkåren som ett reellt hot. Dessutom kan hon alltid luta sig tillbaka mot det faktum att hon har solitt stöd för sin ståndpunkt i regeringen. Könsmaktsperspektivet är numera också regeringens uppfattning. Jämställdhetsminister Jens Orback gör vad han kan för att inte stöta sig med extremfeministerna. Orback har bland annat övervägt möjligheten att utvidga hatlagstiftningen så att den också omfattar kvinnor, ett krav som också har framförts i ROKS tidning Kvinnotryck. Statsminister Göran Persson har hotat med ny lagstiftning för att komma tillrätta med s.k. kvinnoförnedrande reklam. Frågan är dock hur långt regeringen är beredd att gå för att hålla ROKS och extremfeminismen på gott humör. Kan regeringen kanske tänka sig att även ge extremfeminismen inflytande över landets utbildningspolitik?
Frågan är inte retoriskt mennad. Ett av ROKS krav är att staten skall tvinga alla svenskar av manligt kön att genomlida kurser i s.k. genusteori. Det är ett extremt krav, men det finns tecken på att regeringen har planer i den riktningen. År 2000 inrättade regeringen det Nationella rådet för kvinnofrid. Rådet skulle fungera som en kunskapsbank för regeringen. Dess uppgift skulle vara att belysa frågan om mäns våld mot kvinnor ur olika perspektiv. ROKS och Winberg hade emellertid andra planer. ROKS och Winberg var inte intresserade av att problemet med mäns våld mot kvinnor skulle ges en allsidig belysning, de ville använda Rådet för att ge könsmaktsperspektivet status av officiell ståndpunkt. För att uppnå detta mål utnyttjade Winberg sin ställning som jämställdhetsminister och knöt Eva Lundgren till rådet.
Men ROKS var inte nöjda. ROKS ville också få in könsmaktsperspektivet på högskolan. Man ville att regeringen skulle beordra de svenska universiteten att undervisa landets studenter i genusteori. ROKS krav var emellertid problematiskt eftersom det inte endast krävde att regeringen inskränkte universitetens rätt att bedriva forskning och undervisning, det innebar också att könsmaktsperspektivet skulle uppnå samma status i Sverige som marxismen hade i socialistdiktaturerna. Winberg tvekade dock inte en sekund utan gav Högskoleverket order om att frågan skulle utredas. När Winberg i efterhand fick frågan om detta verkligen var ett klokt beslut, svarade hon på det sätt som socialistpolitruker alltid har gjort, att hon vill “omvandla samhället”. Idag ligger bollen hos regeringen på nytt. Ingen vet vad regeringen har för planer.

Vad skall man göra med extremfeminismen?

Ireen von Wachenfeldt uttalande att män är djur, har retat många. Stefan Liljehorn, ordförande i mansjouren i Oskarshamn, blev så upprörd att han valde att polisanmäla Wachenfeldt:

Hon har uttryckt att alla män är djur. Jag känner mig kränkt som man och jag tycker att hon nedvärderar det mänskliga släktet.

Det är ett löjligt argument och det spelar därutöver extremfeministerna i händerna. Dessutom är det ett patetiskt argument. Om Liljehorn inte klarar av att bli kallad “djur”, bör han överväga att bosätta sig på landsbygden. Demokratin förutsätter yttrandefrihet och yttrandefriheten kräver medborgare som klarar av att hantera åsiktsskillnader utan att känna sig “kränkta”. ROKS och Wachenfeldts rätt att hata män är tusen gånger viktigare än Liljehorns magont. Att Liljehorn inte förstår detta är förvisso en skandal. Kanske har det blivit för mycket mansjour den senaste tiden?
Det finns dessbättre alternativ till ROKS och extremfeminismen. Flera kvinnojourer har annonserat att de kommer att lämna ROKS och istället gå med i Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Dra in ROKS bidrag och flytta över pengarna till SKR och andra jämförbara organisationer som inte är engagerade i ett feministiskt jihad mot hälften av befolkningen. Frågan är dock om politikerna i regering och riksdag har lika mycket civilkurage som tjejerna i SKR.

Avslutning

År 1998 ventilerades en uppsats med namnet “Är alla män potentiella våldtäktsmän?” vid Kvinnovetenskapligt Forum, Umeå universitet. I Uppsatsens inledning beskriver författaren den ångest han kände inför ämnet:

I mötet med statistik och förklaringsmodeller av våldtäkt, upplevde jag påtagligt hur frågan om våldtäkt kom att krypa mig allt närmare. Det gick tillslut inte att hålla den ifrån sig. Vidare hamnade frågeställningen i princip under mitt eget skinn och i min egna kropp. För mig kändes det både hotande och otäckt. Frågan “Är också jag en potentiell våldtäktsman?”, blev både aktuell och påträngande. Helst av allt skulle jag då velat att någon sa: “Nej Magnus, det är du inte”. Detta var en högst känslomässig reaktion från min sida. Jag upplevde en slags främlingskänsla inför mig själv. Skulle verkligen jag kunna begå en våldtäkt? Jag som tar ett sådant tydligt avstånd mot våldtäkt! Är jag sådan? Är män sådana?

Mot slutet av uppsatsen formulerar författaren sitt svar på den av honom ställda frågan:

Inledningsvis skrev jag att min frågeställning på något sätt har ändrat karaktär. När jag först närmade mig ämnet fanns ett motståndskraftigt NEJ, i mig. Efter hand har svaret förändrats. Nu anser jag att: Alla män är potentiella våldtäktsmän.

För att få sitt grumliga argument att gå ihop har uppsatsförfattaren tvingats förfäkta den något bisarra teorin att alla män är våldtäktsmän därför att de är kapabla att våldta kvinnor. Med ett sådant argument skulle man lika gärna kunna hävda att alla kvinnor är potentiella pedofiler eller mördare. Föga kunde författaren ana att skattesubventionerade feministorganisationer sju år senare skulle föra fram likartade ståndpunkter.