Moriska paviljongen är en kulturbyggnad i Folkets Park i Malmö. Det är en gammal byggnad, över 100 år. År 2011 tog den Stockholmsbaserade organisationen Re:Orient, med stöd från Malmös socialdemokrater, miljöpartister och kommunister, över delar av verksamheten med ambitionen att bedriva mångkulturell kultur- och fritidsverksamhet.
Moriska paviljongen i Malmö. Källa: Wikimedia.
Problemet är att Malmöborna inte är intresserade av programutbudet. Föreningen går med förlust.
En bisarr monetär verklighet
Detta genererar en naturlig följdfråga: hur i all världen kan Re:Orient bedriva verksamhet som inte genererar tillräckliga intäkter? Den bistra sanningen är att politikerna har ordnat det så att föreningen inte skall behöva stå på egna ben. Re:Orient lever på bidrag.
Enligt Sydsvenska Dagbladet har denna Malmöbornas mångkulturella mötesplats erhållit över 18 miljoner i bidrag sedan 2011. Arton miljoner kronor. Och det är endast bidraget från Malmö stad. Dessutom får kulturinstitutionen pengar från stat, landsting och privata stiftelser.
Statliga kulturrådet beviljade förra året Re:Orient i Malmö ytterligare 1,2 miljoner kronor. Dessutom fick företagets filial i Stockholm 700 000 kronor i stöd. Därutöver får man pengar från Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Hur mycket man får från privata stiftelser vet vi inte. Postkodslotteriet lär ha pytsat ut några miljoner.
Trots det går verksamheten inte ihop.
Hotar att stänga?
Till Sydsvenskan säger Re:Orient att läget är kritiskt. Man hotar till och med att stänga om skattebetalarna inte skjuter till mer pengar. Tidningen skriver att “Ekonomin är hårt ansträngd” och ett “Ett nytt kärvt år väntar Moriskan”.
När man läser detta undrar man om det är ett aprilskämt.
Är det verkligen rimligt att skattebetalarnas politiska ombud år efter år sponsrar en förening som inte ens klarar sig på sexsiffriga bidragsbelopp?
Socialdemokrater, miljöpartister och kommunister förstår naturligtvis inte hur detta kan vara ett problem. De har ju bestämt att Malmöborna vill ha en mångkulturell mötesplats och då vill Malmöborna också ha en mångkulturell mötesplats.
Malmö måste ju ha en mångkulturell mötesplats. Eller hur?
Varför vill Malmöborna inte ha Re:Orient?
Kanske beror det på att Malmös mångkulturella mötesplats inte har ett programutbud som tilltalar folkmajoriteten?
Hur många Malmöbor vill lyssna på arabisk musik? Hur många malmöpolitiker köar för att få höra samisk jojk? Lockar kanske traditionell musik från Mellanöstern? Får det vara lite egyptisk musik? Frestar en festival om romsk kultur?
Mångkulturellt?
Etter värre är att denna mångkulturella mötesplats inte är särskilt mångkulturell.
Man får leta med elektronmikroskop efter svenska kulturyttringar. Det mesta förefaller komma från arabvärlden. Är det kanske förklaringen till Malmöbornas ljumma intresse och politikernas vilja att ösa pengar in i verksamheten?
I vilket fall som helst är detta naturligtvis lite komiskt därför att det förmodligen speglar ganska väl speglar politikernas syn på begreppet “mångkultur”: det utesluter svensk kultur.
Socialdemokraten Mona Sahlin beskrev vältaligt denna uppfattning i en konversation med turkiska ungdomar. När Sahlin fick frågan vad svensk kultur är för något, svarade hon att hon inte visste. Det enda som hon kunde komma på, det svenska midsommarfirandet, avfärdade hon som “töntigt”. Hon var desto mer imponerad av islamisk kultur och förklarade att svenskar är avundsjuka på muslimer därför att muslimer har “kultur, en identitet, en historia”.
Kanske är det i det perspektivet som man skall betrakta Re:Orient.
Varför visa upp svensk kultur för stadens invandrare när det inte finns någon svensk kultur?
Re:Orient är inte ett mångkulturellt kulturhus, utan en institution som politikerna subventionerar med skattemedel i syfte att vänja Malmöborna vid först och främst muslimsk kultur.
Kanske är det dags att döpa om verksamheten? Muslimska kulturhuset?