Yearly Archives: 2020

Varför är det vänster att vara kritisk till nationsstaten och mot marknadsekonomi? Varför är det höger att förespråka lag och ordning och att sympatisera med skattesänkningar? Hur ska man förklara det faktum att vissa åsikter regelbundet hamnar på den ena sidan av barrikaden?
Thomas Sowell menar att politisk kamp och dialog är baserade på mer eller implicita ideologiska antaganden. De kan vara moraliska, politiska, religiösa ekonomiska och sociala. Sowell kallar dem visioner och de fungerar som filosofiska premisser för debatten. Visioner består av antaganden om människan, världen och hur allting sammanhänger.
I A Conflict of Visions (Basic Books, 2007) diskuterar Thomas Sowell två vanligt förekommande visioner:

• Visionen med restriktioner.
• Visionen utan restriktioner.

Människans natur i den restriktiva visionen

Den engelske nationalekonomen Adam Smith menade att människan inte endast är egocentrisk, hon är också utrustad med en begränsad moralisk horisont. Människans natur är inte endast fixerad, den är också defekt.
Detta var inget som Smith beklagade. Han betraktade det som ett av livets många fakta. Den fråga som han ställde sig var hur vi, givet dessa restriktioner, kan göra det bästa av situationen. Smith menade att vi inte ska hoppas för mycket. Sociala institutioner kommer aldrig att bli perfekta därför att människor inte är perfekta. Han menade också att det faktum att sociala institutioner inte är perfekta inte är ett argument för radikal politik. Defekter är oundvikliga. Sociala problem kan inte lösas. Politiska förslag är alltid trade-offs: för att uppnå något tvingas vi alltid att uppge något annat. Lösningar på problem skapar alltid nya problem.
Hur kan vi då skapa ett fungerande samhälle om altruism inte är en dominerande predisposition hos människan? Smiths svar var att vi ska organisera samhället på ett sådant sätt att människor inte kan berika sig själva utan att samtidigt bidra till allmännyttan. Det socialt goda blir under dylika omständigheter en biprodukt av handlingar som syftar till att tillgodose individuella behov.
Marknadsekonomin är ett exempel på detta. Smith menade att den enskilda kapitalistens målsättning inte är allmänt välstånd. Likväl tvingas denne av konkurrensen att gynna den ekonomiska allmännyttan. Det finns alltså inget samband mellan intention och effekt och det är heller inget problem, menade Smith. Rationaliteten är systemisk, inte individuell.

Människans natur i visionen utan restriktioner

Den engelske anarkisten William Goodwin var, till skillnad från Smith, övertygad om att människan är perfekt. Inte i den meningen att hon alltid gör det rätta, utan i den meningen att hennes natur inte hindrar henne från att bli en allt bättre människa. Därför finns det heller ingen reell konflikt mellan individuell nytta och samhällsnytta i Goodwins vision. Goodwin var övertygad om att människor inte behöver belönas för att handla rätt. De är till sin natur goda och fullt kapabla att göra det rätta därför att det är rätt.
Medan Smith betonade incentiv, lade Goodwin emfasen på intentioner. Det är, förklarade han, vår avsikt att göra gott som gör oss goda. Godhet är inte en biprodukt av ett externt belöningssystem.
I realiteten är människor ofta djupt omoraliska. Det bekymrade dock inte Goodwin. Han menade att eftersom människan i grunden är god, kan avvikelser från idealet endast förklaras med hänvisning till makt och andra externaliteter. Medan Smith menade att kapitalism är bra därför att systemet kanaliserar individuell egoism till något som gynnar alla människor, ansåg Goodwin att kapitalism gör människor egoistiska.

Trade-offs

Lösningar på sociala problem är i realiteten trade-offs. Socialister vill lösa jämlikhetsproblemet genom att beskatta rika människor. Det löser dock inte problemet. Det som man egentligen gör är att man inskränker människors frihet för att kunna på artificiell väg skapa något som liknar ekonomisk jämlikhet. Det är en trade-off, även om man naturligtvis inte framställer politiken på det sättet.
En trade-off är en permanent kostnad. Om vi begränsar människors frihet i syfte att skapa ett jämlikt samhälle, är ofriheten den permanenta kostnaden för detta nya system.
Socialister antar att det finns reella lösningar på sociala problem, dvs. lösningar som inte också har dolda kostnader. Om vi bara avskaffar kapitalismen, elimineras all alienation.
I den restriktiva visionen har alienationsproblemet ingen lösning. Människor är alienerade därför att de är människor. Ett avskaffande av kapitalismen löser inte problemet utan skapar nya och värre bekymmer.
Det innebär inte att socialister förnekar existensen av kostnader. De accepterar förekomsten av så kallade transaktionskostnader. Således antas det att socialismen leder till människans frigörelse när den väl har konsoliderat sin position. För att den ska kunna göra det, måste dock politisk opposition undertryckas och denna politiska repression ses som en transaktionskostnad, en kostnad som till skillnad från trade-offs inte är permanent utan tillfällig.

Edmund Burke: den restriktiva visionen.

Liberalism versus socialism

Det amerikanska systemet är baserat på den restriktiva premissen. Dess grundantagande är att vi inte kan lita på någon, inte ens folket. Det är ett av skälen, om än inte det enda, till att amerikaner inte väljer president direkt, utan att de istället utser elektorer. Därför är USA, tekniskt sett, inte en demokrati, utan en konstitutionell republik.
Kritiker av den amerikanska revolutionen påpekade också detta. Franska revolutionärer uppfattade det amerikanska systemet som en bristfällig lösning på ett politiskt problem: hur man ska garantera folket makten.
Condorcet sade att den franska revolutionen var överlägsen den amerikanska därför att den gav folket all makt. Folket kunde utöva sin makt utan restriktioner. Condorcet förstod inte varför amerikanerna ville begränsa folkmakten. Det framstod för honom som fullständigt absurt.
För amerikanerna var det inte alls absurt. De var inte emot folkmakt. De höll med Condorcet att folkmakt är idealet. Problemet är att frågan inte endast handlar om folkmakt. Det ligger två olika saker i vågskålen. Folkmakt är det ena, maktkoncentration är det andra. Maktkoncentration är aldrig bra, inte ens när folket har all makt. Därför valde amerikanerna en trade-off: att splittra upp makten mellan olika institutioner som ska balansera varandra.
De socialistiska staterna i öst baserades samma premiss: politiska frågor har lösningar. Trade-offs är inte nödvändiga och skälet är att människan är god. Människor vill göra gott. Vi måste inte belöna människor för att de ska göra gott. Människor beter sig egoistiskt därför att kapitalismen premierar egoism. Under socialismen kommer människan inte att motiveras av materiella incentiv, utan av progressiva ideologier. Människor kommer att göra gott därför att det är gott, inte därför att de tjänar något på det. I DDR syftade utbildningssystemet till att skapa en “socialistisk personlighet”, en människa som alltid har allmännyttan i åtanke. Socialismen kan försona de olika individuella nyttorna med samhällsnyttan. Uttryckt på ett annat sätt: socialismen kan lösa problem. Trade-offs hör till kapitalismen.
Kommunistblockets sammanbrott verifierade misstanken att kommunisterna hade varit överdrivet optimistiska. Folkdemokratierna var inte endast politiskt repressiva, de var smutsiga och fattiga. Kommunisterna hade hoppats att människor skulle kunna uppfostras till att göra rätt därför att det är rätt, men när traditionella incentiven eliminerades slutade människor att engagera sig och samhällena kollapsade. Den socialistiska visionen visade sig vara kontraproduktiv. Politikens mål ska därför inte vara realiserandet av ett abstrakt ideal, utan ett försök att uppnå en acceptabel approximation av vad verkliga människor vill ha. Kommunisterna hade sökt moralisk perfektion, men det slutade med att de tvingades att förklara krig mot sina egna landsmän därför att de sistnämnda var människor.

Fred och laglydnad eller krig och kriminalitet?

Den som har en restriktiv syn på tillvaron anser att krig, fattigdom och kriminalitet är människans defaultposition. Det som ska förklaras i den restriktiva visionen är därför hur vi vidmakthåller fred, skapar ekonomiskt välstånd och befordrar respekt för lagen.
Den som har en icke-restriktiv syn på tillvaron hyser den motsatta uppfattningen anser tvärtom att krig, fattigdom och kriminalitet är avvikelser från en ideal norm och följaktligen det som söker en förklaring.
I den restriktiva visionen behöver brott sålunda inte förklaras. Människor begår brott därför att de är människor och människor prioriterar sina intressen före andras. Därför behöver vi incentiv som får människor att tänka till två gånger innan de gör något dumt. Kort uttryckt: vi behöver ett straffsystem.
Om människans natur är fixerad och defekt, ska vi inte förvänta oss en värld utan krig. Människor kommer att förklara varandra krig om de tror att de kan vinna något på det. Därför är det viktigt att uppamma patriotism, ha ett starkt försvar och kanske ingå i en militärallians. Det höjer kostnaden för en eventuell angripare och fungerar som ett incentiv för att låta bli.

Kunskap och tradition

Synen på kunskap, sedvänjor och traditioner skiljer sig åt i de två visionerna. I perspektivet utan restriktioner är kunskap artikulerad. Implicit i denna vision är därför en skarp distinktion mellan de som besitter denna artikulerade rationalitet och de som saknar den. Det är utifrån denna premiss som det politiska avantgardets nödvändighet härleds. Det är de som innehar en artikulerad rationalitet som ska upplysa och vägleda folket. Därför behövs intellektuella. Deras intentioner ska prägla samhället och detta leder till krav på ekonomisk planering och politisk design av samhället.
Förespråkare för denna vision har därför en tendens att döma ut som illegitimt allt som inte har prövats inför förnuftets domstol. Man hittar denna hållning i den feministiska kritiken av familjen. Familjen som social institution har inte endast en lång historia, dess utveckling har varit mer eller mindre spontan. För feminister är detta oacceptabelt därför att det implicerar att familjeinstitutionen inte är en produkt av ett medvetet val.
Feminister upprör sig över att människor väljer en samlevnadsform därför att den har en lång historia. Ett rationellt samhälle måste eliminera allt som existerar av vana. Sedvänjor och traditioner uppfattas som illegitima restriktioner på individens frihet.
I perspektivet med restriktioner är sociala institutioners ålder tvärtom ett argument för dem. Medan den icke-restriktiva visionen riktar blicken mot framtiden och ställer frågan hur vi med vett och vilja kan skapa nya samlevnadsformer, blickar den restriktiva visionen bakåt och letar efter något som har stått emot tidens tand.
I den icke-restriktiva visionen uppmanas vi att misstänkliggöra sedvänjor och traditioner därför att de inte är ett resultat av medveten planering. I den restriktiva visionen uppmanas vi lita på traditioner och sedvänjor av exakt samma skäl.
I visionen med restriktioner är vår kunskap i huvudsak erfarenhetsbaserad. Endast en bråkdel av vår kunskap är förnuftsbaserad. Vi gör något därför att tidigare erfarenheter har lärt oss att det kommer att fungera. Dessa erfarenheter är inte endast våra, de är många människors erfarenheter och de kunskaper som de förkroppsligar lagras i sedvänjor och traditioner. Det är inte alltid så att individen väljer det som fungerar bäst, utan att konkurrensen mellan institutioner, kulturmönster osv. utmönstrar det som brister i effektivitet. I den restriktiva visionen är sedvänjor och traditioner ett slags kulturella praktiker som hjälper oss att göra rätt utan att vi också måste förstå att det är rätt. I perspektivet med restriktioner spelar sålunda intellektuella ingen roll. Inte heller behövs det ett politiskt avantgarde.

Social förändring

Den restriktiva visionen är inte emot social förändring. Dess centrala princip är evolution. Allt förändras, men inte i enlighet med en politiskt beslutad plan. Förändringar ska vara inkrementella. Inkrementella förändringar hinner valideras ordentligt innan de blir en del av samhället.
Den restriktiva visionen ställer, på detta sätt, evolution mot intentional design, individuell rationalitet mot systemrationalitet. Det är varken möjligt eller önskvärt att styra komplexa sociala system. Dessa är produkter av historiska processer och de ska utvärderas i termer av incentiv istället för mål och intentioner.
Det finns ingen anledning att vända samhället upp och ner för att det inte approximerar ett abstrakt, teoretiskt ideal. Vi ska bevara det som fungerar bra och förbättra det som kan bli bättre och när vi förändrar sociala institutioner ska vi blicka bakåt i historien, för visdom och råd. Skälet är att vi har förhållandevis goda kunskaper om det förflutna. Om framtiden vet vi däremot ingenting.
Sociala institutioner måste inte vara perfekta för att vara legitima. Det räcker att de gör något gott för människor. Argumentet för kärnfamiljen är inte att den är fulländad, utan att den gör ett jämförelsevis bra jobb och att alla alternativ är sämre. Argumentet för kapitalismen är inte det löser alla sociala och ekonomiska problem, utan att den utgör en godtagbar trade-off.
Den abstrakta samhällskritiken leder därför inte till något bättre, istället underminerar den något som fungerar relativt väl. Inga sociala institutioner överlever en abstrakt kritik och skälet är att de inte är baserade på artikulerad rationalitet. I perspektivet med restriktioner leder kraven på artikulerad rationalitet till systemkollaps.
Kommuniststaternas öde bär vittnesbörd om detta. Kommunisterna ville designa samhället i minsta detalj och ta makten över historien och resultatet blev en katastrof.

Jean-Jacques Rousseau: visionen utan restriktioner.

Jämlikhet och rättvisa

I den ena visionen refererar dessa begrepp till slutresultat. Vi är jämlika när vi har samma inkomst. Löneskillnader anses onödiga och indikera skillnader i makt. Vad ska vi med löneskillnader till om premissen är att människor kan motiveras att göra vad som är nödvändigt med politisk-ideologiska argument?
I den restriktiva visionen är människan begränsad moraliskt och defekt till sin natur. Därför behövs incitament och om de ger upphov till ojämlikhet är det något som vi bör acceptera. Vi vinner alla på att människor med unika talanger belönas extra. Frihet skapar med nödvändighet ojämlikhet. Det går inte att undvika. I den restriktiva visionen är detta en acceptabel trade-off.
Den restriktiva visionens rättvisebegrepp är processorienterat. Det viktiga är att processen är jämlik eller rättvis, inte att slutresultatet är det. Det är skälet till att ingen kräver att alla boxningsmatcher ska sluta oavgjort.
Det är viktigt att hålla i minnet att förespråkare för den restriktiva visionen inte är för ojämlikhet. De accepterar resultatojämlikhet som det minst onda.

Summa summarum

A Conflict of Visions är nog den mest teoretiska boken i herr Sowells produktion. Likväl förtjänar den att läsas. Boken är naturligtvis en guldgruva om man tillhör den lilla skara som kämpar med att komma underfund med hur karln tänker, men den kan också vara behjälplig för de av oss som har svårt att hitta en struktur i samtida politisk debatt.
Har redaktören några invändningar mot Sowells argument?
Kanske. Visionsbegreppet är inte alltid lätt att hantera och skälet är givetvis att visioner är förteoretiska. Eftersom visioner utgör ett slags premisser för våra teorier, blir det svårt att beskriva dem. Åtminstone fick redaktören känslan av att när Sowell diskuterar visioner, beskriver han egentligen teorier.
Kanske har redaktören fel, men begrepp av denna typ är knepiga. Paradigmbegreppet, som Sowell också diskuterar, är ett annat exempel. Ett paradigm fungerar som en slags förståelsehorisont. Det anses sätta gränser för vårt tänkande. Vi antas alltså inte kunna tänka utanför paradigmet. Frågan är dock om inte en dylik definition utesluter ett paradigmbegrepp. Om vi opererar med ett paradigmbegrepp, befinner vi ju oss på något sätt utanför eller bortom de gränser som paradigmet förmodas sätta upp för oss. Eller?
Likafullt förtjänar A Conflict of Visions att läsas. Thomas Sowell är en av USA:s mest kända konservativa samhällsdebattörer och hans böcker är ofta starkt polemiska. Argumentet i A Conflict of Visions avviker från detta mönster. Argumentet är faktiskt mycket balanserat. Man måste alltså inte vara konservativt lagd för att uppskatta denna bok.