Hamburgsymposiet utgjorde en del av den så kallade euroarabiska dialogen. Konferensen var organiserad och sponsrad av Europeiska Gemenskaperna och Arab League. Dess uppgift var att formulera en plattform för kulturellt samarbete mellan det liberala, sekulariserade Europa och de muslimska staterna vid Medelhavet.
I förra artikeln redovisade och diskuterade undertecknad innehållet i några av de föreläsningar som hölls under symposiet. Redaktören noterade därvidlag att föredragen och den efterföljande diskussionen präglades av en märklig obalans. De arabiska deltagarna angrep och kritiserade Europa för imperialism, kolonialism och rasism. Européerna, som hade kunnat kontra med att upplysa den arabiska motparten och eventuella åhörare om islams 1300 år av jihad mot Europa, bristen på demokrati i arabiska länder, förtrycket av kvinnor och minoriteter, valde att tiga stilla eller att stämma in i den västkritiska kören.
Vad berodde detta europeiska vankelmod på? En av konferensdeltagarna, Abdallah Laroui, hade en teori. Laroui sade att orsaken var att Europa har förändrats. Det moderna Europa var en civilisation full av självförtroende. Det var ett samhälle som var övertygat om kapitalismens, rationalismens, parlamentarismens och nationalismens självklarhet och förträfflighet. Detta Europa existerar inte längre. Europa har, förklarade Laroui, blivit postmodernt:
Where can one now find pure capitalism in Europe? Who dares to defend it openly? Who can talk about national values today without being taken for a nostalgic romantic? It is often said in Europe that nationalism is rather short-lived and that political freedom is nothing more than a delusion in the telematics era.
Man kan i och för sig diskutera om Larouis förklaring är korrekt, men knappast ifrågasätta sanningshalten i hans observation. Det verkade onekligen som om de europeiska deltagarna mest betraktade den egna civilisationen som ett problem. Frågan är dock om denna bedömning också speglade sig i de rekommendationer som symposiet sedermera enades om.
Förslag och rekommendationer
Parallellt med huvudsessionen pågick tre så kallade workshops eller verkstäder. Den första verkstaden handlade om kulturellt utbyte mellan Europa och arabvärlden. Den andra behandlade sociala och kulturella konsekvenser av migrationsrörelser. Den tredje och sista workshopen diskuterade språk- och undervisningsfrågor.
I slutkommunikén förklarade deltagarna att de var nöjda med hur diskussionen hade utvecklats under symposiet. De enades också om att resultaten av de tre verkstäderna skulle vidarebefordras till högre politisk ort.
Vad var det då som man enades om?
Deltagarna i den grupp som diskuterade kulturellt utbyte mellan Europa och arabvärlden enades om att föreslå att det kulturella samarbetet mellan EG och Arab League formaliseras och att en permanent kommitté etableras inom ramen för den euroarabiska dialogen med uppgift att granska och verkställa projekt. Man enades också om att den nya organisationen behövde permanent ekonomiskt stöd för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Man föreslog skapandet av en euroarabisk tidskrift. Tidskriften skulle kompletteras med ett nyhetsbrev om kulturella händelser i arabvärlden. Man enades om behovet av att skapa förutsättningar för ett fördjupat samarbete mellan europeiska och arabiska intellektuella genom att översätta europeisk litteratur till arabiska och omvänt. Deltagarna i workshopen förklarade att en seminarieverksamhet om bland annat religiös dialog och arabisk historia bör sjösättas och att det finns ett behov av att katalogisera de institutioner som arbetar under den euroarabiska dialogens paraply. Man föreslog också inrättandet av en permanent seminarieverksamhet med uppgift att fortlöpande granska den euroarabiska dialogen i syfte att undanröja hinder.
Dessa förslag är knappast omstörtande. De förefaller i huvudsak att fokusera på åtgärder som avser att stärka rörelsens organisatoriska struktur. Det blir synligt i de två huvudkraven: kravet på en mer permanent organisation med ett finansiellt stöd som gör det möjligt för den att agera effektivt och kravet på en tidskrift som kan ge rörelsen en ideologisk identitet.
Deltagarna i workshopen om social och kulturell migration förklarade att migrationsfrågan är så viktig att det bör inrättas en organisation som på permanent basis ägnar sig åt frågan. Man sade att situationen för migranter i Europa måste förbättras. Deras rättigheter måste stärkas. Integration skall uppnås medelst ett batteri av åtgärder som bland annat inkluderar följande. För det första: invandrare skall ges samma rättigheter som vanliga medborgare vilket bland annat inkluderar tillträde till utbildning, bostads- och arbetsmarknad. För det andra: den muslimska kulturen måste bli mer synlig i Europa. Den europeiska allmänheten måste medvetandegöras om migranternas kulturella bakgrund. För det tredje: skolornas läroplaner skall innehålla adekvat information om kulturen bland invandrade araber. För det fjärde: yrkesgrupper som arbetar med migranter, däribland sjukvårdspersonal, lärare och poliser, bör erhålla speciell utbildning härför. För det femte: invandrade araber skall ha rätt till information på arabiska om den egna kulturen. För det sjätte: arabstaterna skall öka det kulturella stödet till arabiska migranter.
Vi stöter här på några rekommendationer som ger ett udda intryck. Kanske mest spektakulärt är förslaget att arabvärlden skall stå som ideologisk garant för att deras utvandrade medborgare inte skall försaka sitt islamiska kulturarv.
Workshopen om språk- och undervisningsfrågor tog sin utgångspunkt i rekommendationer från ett tidigare euroarabiskt seminarium. Den så kallade Venedigkonferensen hade sammanträtt 1977 under rubriken “Means and forms of cooperation for the diffusion in Europe of the knowledge of Arabic language and literary civilization”. Venedigseminariet samlade fjorton experter från arabvärlden och nitton från Europa. Seminariet producerade, förutom de nämnda rekommendationerna, elva rapporter. Tio av rapporterna var författade av européer och beskrev och diskuterade det arabiska språkets ställning i olika europeiska länder. Den elfte rapporten var skriven av en arab och var betitlad “ALESCO’s Report on the Efforts of the Arabic Countries for the Promotion of Arabic language and Culture among non-Arabs”.
Seminariedeltagarna enades om att arabvärlden måste öka sina ansträngningar att sprida det arabiska språket och arabisk kultur i Europa. Särskilda kulturella center skall uppföras i Europas huvudstäder för att underlätta disseminationen av arabisk kultur. En målsättning är att undervisning i arabiska skall införas på europeiska grundskolor i någon form. Europeiska och arabiska universitet skall samarbeta om utbildningen av lärare i arabiska. Undervisningen i arabiska skall vara länkad till den arabisk-islamiska kulturen och samtida arabisk debatt. Forskning om hur arabisk kultur skall spridas i Europa skall initieras. Arabiska och europeiska specialister skall tillsammans designa “an objective picture of Arab-Islamic civilization and contemporary Arab issues” som sedan skall spridas till studenter och den bildade delen av allmänheten. En studie över svårigheterna med att översätta från arabiska till europeiska språk skall sjösättas i syfte att underlätta spridandet av arabisk kultur i Europa. Deltagarna föreslog att det skulle etableras en institution i Europa med ansvar för distribution av tidskrifter, böcker och läromaterial från arabvärlden. Europeiska regeringar uppmanades att ge finansiellt stöd till institut och organisationer som på olika sätt arbetar med euroarabiska frågor. Man förklarade också att det var nödvändigt att skapa en permanent kommitté beståendes av europeiska och arabiska experter med uppgift att fortlöpande utvärdera arbetet med att disseminera arabisk kultur i Europa.
Hamburgsymposiet tillförde inte särskilt mycket nytt. I huvudsak upprepade man önskemålen från konferensen i Venedig: EG och Arab League skall tillsammans arbeta för att fler européer lär sig arabiska och att arabisk kultur blir vanligare i Europa.
Slutsatser
I den första artikeln om Hamburgsymposiet ifrågasatte redaktören konferensens karaktär av dialog. Undertecknad noterade bland annat att debatten var ensidigt fokuserad på Europa och västerlandet. Den arabiska parten identifierade gärna Europa som kolonialistiskt, imperialistiskt och rasistiskt. Européerna hade kunnat replikera att arabvärlden är odemokratisk, att kvinnoförtrycket är utbrett och att religiösa minoriteter förföljs, men istället valde de att inte säga något som skulle kunna störa den ofta uppblåsta arabiska självbilden. Det enda som verkade intressera symposiedeltagarna var olika metoder för att göra Europa mer arabiskt-islamiskt.
En fråga som anmäler sig är hur man skall karakterisera det europeiska beteendet. Handlar det om undfallenhet eller drevs de europeiska deltagarna kanske av en elakartad form av självdestruktivitet? Det är viktiga frågor av flera skäl.
Det var i huvudsak den arabiska sidans förslag som diskuterades. Européerna var märkligt passiva och undflyende. De arabiska kraven drog inte endast till sig mer uppmärksamhet än de europeiska, de var också mer radikalt utformade än de europeiska önskemålen. Det enda som européerna förefaller ha begärt och fått med sig araberna på, är att europeiska språk, däribland engelska, franska och spanska, skall få en större tyngd i de muslimska ländernas utbildningssystem. Det är ett okontroversiellt krav eftersom det inte är kopplat till krav på ytterligare åtgärder. Arabiska deltagare påpekade också under föreläsningarna och den efterföljande debatten att det europeiska önskemålet inte representerade något radikalt nytt. Det är inte förbjudet i arabvärlden att lära sig europeiska språk.
Den arabiska sidan fick däremot igenom att undervisningen i arabiska i Europa skall handla om arabisk-islamisk kultur och aktuella politiska frågor i arabvärlden. För den som har studerat föreläsningarna och den efterföljande debatten är det uppenbart att den arabiska parten ville att undervisningen i arabiska i Europa skall fokusera på arabvärldens islamiska kulturarv och Mellanösternkonflikten.
Huvuddelen av den så kallade dialogen under symposiet handlade om hur Europa skall bli mer lik arabvärlden: européerna skall lära sig arabiska, bilden av den islamiska världen i Europa skall retuscheras av EU och Arab League så att den överensstämmer med arabsidans syn och organisationer och institutioner skall uppföras med det enda syftet att sprida arabisk och islamisk kultur i Europa.
Det är viktigt att inte glömma bort att den arabiska parten egentligen endast bestod av en hoper diktaturer. Det är också ett av de förhållanden som gör den euroarabiska dialogen så märklig. Vad fanns det egentligen för anledning för det demokratiska Europa att ingå ett intimt och långtgående samarbete med länder vars statsledningar knappt kunde stava till ordet “demokrati”? En studie av Hamburgsymposiet ger vid handen att det som marknadsfördes som ett program för kulturellt utbyte mellan Europa och arabvärlden i verkligheten var något helt annat. Den euroarabiska dialogen, så som den kom till uttryck under Venedigkonferensen och Hamburgsymposiet, uttryckte en önskan om att formalisera Mellanösterndiktaturernas rätt att påverka det politiska och kulturella klimatet i Europa i arabisk och islamisk riktning.
Redaktörens slutsats blir därför att akterna från Hamburgsymposiet stöder Ye’ors teori om Eurabia.