Utmanad inifrån av den mångkulturella ideologin och utifrån av islamismen, har västerlandet hamnat i en akut identitetskris. Vilka är vi? Har vi rätt att vara det som vi är? Det är frågor som den brittiske filosofen Roger Scruton diskuterar i boken Culture Counts. Faith and Feeling in a World Besieged (Encounter Books, 2007).
Kristendom och kulturell identitet
Om man hade frågat en engelsman på 1700-talet vad som utmärker hans land, hade han, med all sannolikhet, svarat att England är ett kristet samhälle. Denna föreställning om religionens identitetsskapande kraft var också premissen för Oswald Spenglers dystopiska framtidsskildring Der Untergang des Abendlandes. För Spengler utgjorde kristendomen kärnan i den västerländska kulturen. Västerlandets kris var följaktligen intimt förbunden med kristendomens kris.
Scruton förefaller ställa sig bakom denna diagnos. Kristendomen var viktig därför att den gav försvaret av väst en emotionell grundval. Västerlänningar identifierade sig inte med sin kulturkrets enbart av materiella skäl, de hade också en känslomässig relation till den. Denna relation förändrades när gudshypotesen hamnade i vanrykte. Kristendomen lovade människan evigt liv och försåg henne med en uppsättning moralregler. När löftet om evigt liv förlorade sin trovärdighet, fanns till slut endast de moraliska kraven kvar. Frikopplad från sin teologiska grundval upplevdes de moraliska buden som hinder för individens fria utveckling. Detta lade grunden till revolten mot kristendomen. Istället för att uppfatta budorden som gudomliga edikt, upplevdes de som påträngande och som ett hot mot individens frihet. På detta sätt växte det fram ett motiv att förkasta den etablerade och i grunden kristna kulturen. Därför är det, menar Scruton, meningsfullt att hävda att den identitetskris som idag plågar västerlandet ytterst är en produkt av en religiös kris. Frågan är dock vad Scruton vill ersätta kristendomen med.
Scrutons alternativ: elitkulturen
Scrutons kandidat är den västerländska elitkulturen. Eliot och Shakespeare tillhör denna kulturform, Big Brother och Liza Marklund gör det inte. Utmärkande för denna kulturform är att den är överlägsen all annan kultur.
Vad är det som gör elitkulturen överlägsen? Scruton anför två skäl.
Det första argumentet är historiskt. Elitkulturen är resultatet av en lång diskussion eller kontrovers om vad som är bra och dålig kultur. Denna debatt har utkristalliserat en kanon, ett slags rättesnöre som vi kan använda oss av när vi skiljer mellan god och undermålig kultur. Det är tack var denna kanon som vi kan separera bra från dålig kultur. Den representerar en reservoar av kunskap som människan har ackumulerat på ungefär samma sätt som hon har ackumulerat kunskap om naturen. Det är i kraft av denna kanon som vi kan säga att vi vet att Shakespeare är bättre än Liza Marklund.
Det andra argumentet är filosofiskt. Scruton ställer frågan “Vad är ett bord?”. Ett bord är allt som kan användas som bord. Detta gör dock inte begreppet “bord” godtyckligt. Inte heller gör det oss oförmögna att skilja mellan bra och dåliga bord. Scruton menar att man kan anlägga samma perspektiv på kulturella artefakter. Ett föremål är ett konstverk om någon säger att det är ett konstverk. Det faktum att denna definition gör att det mesta kan betraktas som konst medför inte att begreppet “konst” blir godtyckligt eller att vi inte kan skilja mellan bra eller dålig konst.
Frågan är dock på vilket sätt Shakespeare är bättre än Marklund. Vad är det som gör att distinktionen mellan finkultur och masskultur inte är subjektiv eller godtycklig? Scruton svarar att elitkulturen ökar vår förståelse av oss själva och andra människor. Masskulturen är däremot fördummande. Den goda konsten lär oss hur vi skall agera och känna. Den ger oss möjlighet att i tanken förbereda oss för händelser som vi ännu inte har upplevt. På ett samhälleligt plan är elitkulturen således det medium genom vilket en civilisation blir medveten om sig själv.
Hotet mot elitkulturen
Ett syfte med Culture Counts är att varna för att elitkulturen är hotad. Varför skall vi oroa oss över att allt färre människor läser Chaucer och lyssnar på Mozart? För många människor ter sig Scrutons oro förmodligen som snobbig och överdriven. För att förstå Scrutons nervositet måste vi gå tillbaka till hans definition av kulturbegreppet. Sann kultur är det medium genom vilket en civilisation blir medveten om sig själv. Scrutons definition av kulturbegreppet implicerar således att kultur handlar om medlemskap. Elitkulturen gör oss medvetna om oss själva som medlemmar av en kulturkrets. Den gör det möjligt för oss att separera vår kultur från andra kulturer och att jämföra och gradera civilisationer. Scruton menar att en civilisation som inte är medveten om sin särart inte är kapabel att försvara sig mot externa hot eller internt förfall. Därför är elitkulturen viktig för samhället. Därför är hotet mot elitkulturen ett hot mot västerlandet.
Låt oss kika lite närmare på några av de hot mot elitkulturen som Scruton diskuterar.
Ett hot mot elitkulturen härrör från det moderna utbildningssystemet. Utbildningssystemet har en central roll i samhället därför att dess uppgift är att överföra elitkulturen från den vuxna till den uppväxande generationen. Problemet med det moderna utbildningssystemet är att det är elevcentrerat. Dess utgångspunkt är elevens behov när det istället borde utgå från samhällets behov.
Ett annat hot mot elitkulturen kommer från den mångkulturella ideologin. Scrutons exempel är Edward Saids bok Orientalism. I Orientalism kritiserar Said väst för kulturimperialism. Kulturimperialismen har, enligt Said, inneburit att väst har bedömt icke-västliga kulturer med västliga måttstockar. Detta låter sig dock inte göras, menar Said, och förklarar att kulturer endast kan värderas på interna grunder. Den islamiska kulturkretsen kan följaktligen inte kritiseras med utgångspunkt i västliga värderingar och väst kan inte fördömas med hänvisning till shariaregler. På ytan argumenterar Said för kulturell demokrati. I realiteten tillämpar Said det absolutistiska argumentet endast när han diskuterar icke-västliga kulturer. Väst fördöms till exempel som etnocentriskt. Därför förutsätter Saids teori också det som den kritiserar. Den utgår ifrån att universalismen är falsk när den beskriver icke-västliga civilisationer, men förutsätter, i sin kritik av den västerländska civilisationen, att universalismen är sann.
Ytterligare ett hot mot elitkulturen kommer från det som Scruton kallar “the culture of repudiation”. Scrutons exempel är den franske filosofen Michel Foucault. Ett nyckelbegrepp i Foucaults samhällskritik är begreppet “diskurs”. Foucault använder inte diskursbegreppet i syfte att ifrågasätta rivaliserande teoriers sanning, utan för att relativisera dem till maktförhållanden. Diskursteorin demaskerar teoretiska pretentioner som maktambitioner. Scruton menar att elitkulturen tvärtom är en reservoar av kunskaper och att Foucaults kritik bör avvisas som ideologisk.
Det är ingen tillfällighet att företrädarna för dessa strömningar har barrikaderat sig inom utbildningssystemet. Både Said och Foucault var universitetslärare. Ett samhälles utbildningssystem är centralt för att reproducera elitkulturen och det är exakt det som representanterna för den antivästliga ideologin vill förhindra.
Motkulturens popularitet kan dock inte endast förklaras med hänvisning till figurer som Said och Foucault. Det ligger i sakens natur att Eliot och Shakespeare aldrig kommer att kunna konkurrera med Marklund och Läckberg. En orsak är att elitkulturen ofta upplevs som svårsmält. Den postmoderna kritikens attraktionskraft ligger i att den förklarar att alla kulturyttringar är lika mycket värda, att ett avsnitt av Big Brother är likvärdigt med en Shakespearesonett. Därigenom befriar den individen från elitkulturens ofta stränga kunskaps- och engagemangskrav. Den förvandlar debatten till en lekstuga där alla har rätt till sina åsikter och ingen behöver skämmas över att de har fel, därför att allt i grunden endast är opinioner och därför att det inte finns något som är sant eller falskt, rätt eller fel.
Återupprätta konservatismens respektabilitet
Konservatismen har inte varit särskilt framgångsrik med att lansera sig som intellektuellt projekt. Konservativa har ofta befunnit sig i debattens marginaler, kanske därför att de ofta är mer sysselsatta med att peka på problemen med det moderna samhället är dess uppenbara fördelar. Konservatismen har uppfattats som en nostalgisk rörelse som istället för att argumentera för sina uppfattningar ofta nöjer sig med att blicka tillbaka mot en för evigt svunnen tid.
Scruton vill uppenbarligen ändra på detta. Han vill rehabilitera den konservativa samhällskritiken och formulera ett filosofiskt försvar för konservatismen som ideologi. Lyckas han med detta? Culture Counts är en intressant bok, inte minst på grund av den diskussion som Scruton för om förhållandet mellan elitkultur och civilisatoriskt självmedvetande. Dock måste er oförvägne redaktör erkänna att han känner sig en smula tveksam. Scrutons teori förefaller stå och falla med hans distinktion mellan elit- och masskultur. Elitkulturen sägs vara bättre än masskulturen, men frågan är vad det egentligen är som Scruton har demonstrerat. Elitkulturen har förvisso en lång historia, men det har även många rivaliserande ideologier. Islam har en lång historia och alldeles säkert någon form av kanon.
Ett annat problem är förhållandet mellan elitkultur och ondska. Scrutons premiss förefaller vara att elitkulturen, på olika sätt, gagnar oss som människor, men det är inte svårt att hitta exempel på högt kultiverade personer som har manifesterat onda avsikter. Hitlertyskland var nedlusat med nazister som också var poeter, violinister och arkitekter. Scruton är medveten om detta problem, men han presenterar ingen lösning på det. Istället förefaller han nöja sig med teorin att inte alla människor är goda. Eftersom Scruton är professionell filosof kanske man hade förväntat sig att han skulle förklara dylika avvikelser med utgångspunkt i den egna teorin, men det gör han alltså inte. Bortsett från dessa invändningar är Culture Counts en intressant och läsvärd bok. Herr Scruton är onekligen en särling i den politiska debatten och sådana behövs det förvisso fler av.