I förra artikeln presenterade vi Gisele Littmans allmänna argument så som det är framfört i Eurabia – The Euro-Arab Axis. Centralt för hennes slutsats är att det europeiska agerandet i huvudsak har varit baserat på rädsla och strävan efter ekonomisk vinning. Hon menar också att arabstaterna har utnyttjat det europeiska predikamentet för politiska syften. I föreliggande artikel skall vi bland annat titta lite närmare på arabstaternas motiv. Vad är det som driver den arabiska parten? Vi skall också titta lite närmare på begreppen "dhimmi" och "dhimmitude". Dessa två begrepp har en central status i Littmans teoribildning. Vi skall även svara på frågan om det verkligen är korrekt att det pågår ett kulturutbyte mellan Europa och arabvärlden. Ytterligare en fråga som vi skall ta upp är kristendomens ställning i Eurabia. Hur ser EU på kristendomen och hur har arabvärlden hanterat det faktum att Europa åtminstone nominellt är en kristen civilisation? Sist men inte minst skall vi kika lite närmare på Littmans tes att Europa har förlorat sin politiska och kulturella autonomi och reducerats till en muslimsk provins.
Jihad
Jihad är en ideologi som dikterar hur muslimer skall förhålla sig till otrogna. Med “icke-muslim” förstås i regel judar och kristna, men även ateister och polyteister hör till denna kategori. Jihad är ett kontroversiellt begrepp, åtminstone i väst. Jihad är centralt i islamisk historia och civilisation, men det finns olika sätt att tolka begreppet. De finns de som anser att begreppet refererar till en moralisk kamp och de som menar att det syftar på ett krig där alla medel är tillåtna och där målet är att utbreda islams inflytande i världen. Den förstnämnda tolkningen åberopas ofta av de som anser att islam, liksom kristendomen och judendomen, är kompatibel med det moderna samhället.
Littmans ståndpunkt är att det förvisso existerar reformister, men att de befinner sig i hopplös minoritet. Den amerikanske samhällsforskaren Dinesh D’ Souza har sagt att om man vill hitta liberala muslimer, får man åka till Los Angeles. Moderata muslimer är enklare att råka på, men de har ingen som helst makt över islams utveckling. Det är förklaringen till att man aldrig ser några demonstrationer för en moderniserad Korantolkning. Reformismen är ytterst marginell i den muslimska världen. Begreppet “jihad” har aldrig ifrågasatts i en grundläggande mening sedan 700-talet då det islamiska regel- eller rättssystemet växte fram. Därför är det heller inte rimligt, menar hon, att definiera Jihad enbart i termer av verbal kamp.
Jihad är en teologisk-juridisk uppfattning baserad på Koranen och hadith, dvs. de ord och handlingar som traditionellt tillskrivs profeten Muhammed, och beskriver hur muslimer skall förhålla sig till de otrogna. Jihad är en kollektivt bindande plikt för alla muslimer som skall pågå till hela världen är underordnad islam. Alla muslimer måste göra sitt yttersta för att islam skall segra. Hur muslimen skall relatera sig till icke-muslimen beror på hur icke-muslimen beter sig när denne konfronteras med muslimens erbjudande om att konvertera till islam. Enligt jihad kan den otrogne hantera ett dylikt erbjudande på tre sätt:
- Han/hon kan avvisa det och ta till vapen.
- Han/hon kan ingå en fredspakt med muslimen.
- Han/hon kan vägra att ge upp sin religiösa särart, men ändå underordna sig islam i syfte att undvika krig.
Varje förhållningssätt korresponderar med en av tre regioner i världen. I den första delen, den del som kallas dar al-harb eller de otrognas värld, råder krig mellan de otrogna och islams styrkor. I den andra regionen har islam och de otrogna ingått en fredspakt. Fredspakter motiveras på olika sätt i islam. En anledning kan vara att muslimerna för tillfället inte kan besegra de otrogna och att det därför kan vara taktiskt korrekt att sluta fred med dem. En fredspakt kan emellertid aldrig vara längre än 10 år. Efter 10 år måste jihad fortsätta. Littman noterar att det som gör jihad till en originell ideologi är att den betraktar kriget som ett naturligt tillstånd. I väst proklamerar stater krig mot varandra, i muslimska länder är det tvärtom – man proklamerar fred. Det sammanhänger med att islam dikterar att jihad är en kollektivt bindande plikt för alla muslimer och att jihad måste pågå till hela världen har underordnats islam. Jihad är en doktrin som föreskriver ett kontinuerligt och universellt religiöst krig. Den tredje och sista regionen är den där de otrogna har underordnat sig islam och accepterat islams expansion i utbyte mot fred. Otrogna som har underordnat sig islam kallas dhimmis och det tillstånd som deras samhälle befinner sig kallas dhimmitude. Grundtanken i dessa två begrepp är att det finns en av Gud skapad hierarki och att muslimerna ockuperar denna ordnings krön.
Att leva under islam
För att förstå innebörden av begreppen “dhimmi” och “dhimmitude” kan man antingen gå tillbaka i historien och studera kulturer som koloniserats av islam eller utforska de villkor som kristna och judar lever under i vår tids muslimska stater. Littman gör bådadera.
Låt oss titta på några av de grundläggande regler som de klassiska texterna slår fast om dhimmis.
Under muslimskt välde var dhimmis liv mindre värda än muslimers. En manlig dhimmis liv var värt hälften så mycket som en muslims och en kvinnlig dhimmis liv var värt hälften så mycket som en manlig dhimmis. Följaktligen höll det muslimska samhället sig med olika straffskalor. Ett brott mot en muslim straffades hårdare än ett brott mot en dhimmi om förövaren tillhörde den motsatta gruppen. Dhimmis var förbjudna att inneha vapen eller att försvara sig om de blev angripna eller förödmjukade av en muslim. Det enda som dhimmin hade rätt att göra var att be om nåd eller stilla tiga. En dhimmi hade heller inte rätt att vittna mot en muslim under ett rättegångsförfarande. Dhimmis var förbjudna att ha makt över muslimer. En dhimmiman hade inte rätt att gifta sig med en muslimsk kvinna eller ha muslimer som tjänare och uppassare. Dhimmis var tvungna att klä sig på ett sätt som gjorde dem möjliga att snabbt identifiera. De hade inte rätt att rida kamel eller häst. Dhimmin kunde rida en åsna, men endast på platser där det inte siktades några muslimer. Om en muslim visade sig, var det dhimmins plikt att stiga av åsnan och vänta tills muslimen hade passerat. En dhimmi på promenad måste vandra med sänkt blick och alltid stiga åt sidan närhelst han eller hon möter en muslim. I den mån dhimmis hade tillträde till offentliga badplatser, skulle de bära ringklockor runt halsen så att muslimer snabbt kunde identifiera dem.
Så såg den empiriska verkligheten ut för det förflutnas dhimmis, menar Littman. Flertalet av dessa regler är fortfarande i bruk i muslimska stater i världen.
Om vi håller detta i minnet, får vi välbehövligt perspektiv på påståendet att islam är en fredlig religion därför att islam förbjuder konvertering medelst våld. Det är nämligen sant att detta förbud existerar. Littman påpekar dock att det aldrig haft någon praktisk betydelse: “Jihad has been a devastating and genocidal war throughout history”. Om man dessutom beaktar de extremt förnedrande och apartheidliknande villkor som jihad tvingar icke-muslimer att leva under är det kanske inte så märkligt att islam inte påbjuder användningen av våld vid umgänget med icke-muslimer. Det behövs inte.
Islam, kristendom, judendom och myten om det paradisiska Andalusien
Oavsett om man är ateist eller kristen torde man kunna enas om att det inte är möjligt att skriva Europas historia utan att inkludera kristendomen. Kristendomen är, i sin tur, obegriplig utan judendomen. Det eurabiska samarbetet har medfört att Europa idag har en mycket ambivalent syn på kristendom och judendom. En del av kontroversen kring det så kallade Lissabonfördraget handlade om att det inte innehåller några referenser till kristendomen. Vatikanen påpekade att alldeles oavsett vad man tycker om kristendomen så utgör den en viktig del av Europas ideologiska historia. Därför bör kristendomen nämnas. Detta är naturligtvis en helt korrekt observation. EU har dock inte varit särskilt beredvillig att betona Europas kristna arv därför att det skulle försvåra den kulturella sammansmältningen med arabstaterna i Nordafrika och Mellanöstern.
För arabstaterna har kristendomen utgjort ett dubbelt problem. Eftersom kristendomen utgör en del av Europas kulturella identitet, lägger den hinder i vägen för arabiseringen och islamiseringen av den europeiska kontinenten. Länken mellan judendom och kristendom försvårar också delegitimeringen av Israel. För att kunna slå in en kil mellan det kristna Europa och det judiska Israel och samtidigt kolonisera Europa kulturellt har arabstaterna försökt påverka relationen mellan kristna och judar och revidera tolkningen av grundläggande kristna dokument. Under en lång period var det till exempel vanligt att arabstaterna påminde Europas politiker att det var judarna som mördade Jesus. Detta argument förlorade dock mycket av sin slagkraft när Katolska kyrkan på 60-talet gjort det klart att den tog avstånd från allt kollektivt skuldbeläggande av det judiska folket. Ur ett strikt teologiskt perspektiv var anklagelsen dessutom en smula märklig därför att muslimer inte själva tror att Jesus blev korsfäst.
Den andra strategin har varit mer framgångsrik och baseras på den märkliga uppfattningen att Jesus och hans lärjungar inte var judar, utan araber. Även om Vatikanen har förkastat även denna uppfattning saknas det inte kyrkor i väst som sympatiserar med den. Ett skäl är att många kristna anser att relationen mellan kristendomen och islam skulle bli mindre ansträngd om man kunde komma överens om att man åtminstone dyrkade samma gud. Ett steg på denna väg skulle kunna vara att kristna vidgår att Jesus var palestinier. Ett annat skäl är att många kristna tror att om de går med på att arabisera Jesus, så kommer muslimerna att ge kristna i arabvärlden motsvarande favörer. Littman avfärdar dock dylika förhoppningar som orealistiska. Koranen är entydig på denna punkt: judar och kristna är avfällingar från den rätta tron och sharia förbjuder att de tillerkänns samma rättigheter som muslimer. Arabstaterna är inte intresserade av att försonas med det kristna Europa. Det vill arabisera Jesus av politiska skäl: en arabisering av Jesus innebär en historisk delegitimering av den judiska staten samtidigt som den representerar en islamisering av islams värsta konkurrent på det teologiska området. Det är, kort uttryckt, ett sätt för arabstaterna att slå två flugor i en smäll.
Men EU och arabstaterna har inte endast samarbetat i syfte att neutralisera kristendomen och judendomens roll i Europas idéhistoria, man har också sjösatt projekt vars direkta syfte är att framställa islam som ett teologiskt alternativ till kristendom och judendom. Det kanske mest framträdande projektet är myten om Andalusien. Grundidén i denna myt ser ut på följande sätt: på 700-talet invaderade muslimska styrkor det som vi idag kallar Spanien. Invasionsstyrkorna döpte området till al-Andalus eller Andalusien. I Eurabia beskrivs det muslimska Andalusien som Europas gyllene era. På den Iberiska halvön levde nämligen de tre stora religionerna i harmoni med varandra och anledningen till denna teologiska och mellanmänskliga konsonans var islam.
Littman menar att denna uppfattning är totalt grundlös. Andalusiens historia är i själva verket en berättelse om grymhet, krig och slaveri. Kyrkor konverterades till moskéer, dissidenter brändes levande på bål, männen förslavades och kvinnorna skickades till harem. Myten om det mångkulturella Andalusien har använts av arabstaterna och EU i syfte att lura de europeiska skattebetalarna och medborgarna att acceptera Eurabia som sin framtid.
Europa som dhimmitude
Littman menar att det finns flera anledningar till att beskriva Europa som dhimmitude. Med ”dhimmitude” avses ett samhälle som har gett upp sin politiska och kulturella autonomi i syfte att undvika en konfrontation med islam. Littman menar att de första stegen mot ett europeiskt dhimmitude togs i början av 70-talet när Europa, under fransk ledning, sålde ut sin politiska och kulturella själ för olja från arabvärlden. Detta var, som vi har sett, inte alls nödvändigt. Om Europa istället hade köpt oljan från USA och dessutom, tillsammans med amerikanerna, inlett ett teknikembargo mot arabstaterna, hade OPEC-strategin fallit samman som ett korthus. Det är det faktum att den europeiska reaktionen var betingad av rädsla som gör att det är meningsfullt att klassificera den som en åtminstone begränsad form av dhimmireaktion.
Problemet är dock inte endast att det europeiska beslutet att acceptera arabstaternas Mellanösternpolitik var betingat av rädsla, utan att det inte finns något som tyder på att EU vill eller vågar omorientera sin politik. Det är viktigt att hålla i minnet att Europa inte från första början var inställt på total servilitet visavi arabvärlden. Den europeiska kompromissviljan uttryckte en ambition att säkra tillgången till billig olja och att minimera risken för arabisk vedergällning i form av terrorism. Men européerna hoppades samtidigt att det eurabiska samarbetet skulle ge dem möjlighet att påverka arabstaterna i demokratisk riktning. Littman menar att samtliga dessa förhoppningar har grusats. Det har aldrig varit tal om någon ömsesidig anpassning. Europa har ensidigt anpassat sig till arabvärlden. Faktum är att Europa har fortsatt att anpassa sig till arabvärldens krav, trots att arabstaterna har deklarerat att de inte tänker anpassa sig till europeiska krav.
Denna av rädsla betingade vilja till anpassning har påverkat Europa i riktning mot dhimmitude. I nästa artikel skall vi ta upp den förändrade synen på Israel och USA som ett exempel på dhimmitude. I föreliggande artikel skall vi nöja oss med att kommentera det förändrade debattklimatet i Europa. Det har sagts om danska Jyllandsposten att den var ute i provokativt syfte när den lät publicera några karikatyrer på profeten Muhammed. Det är inte sant. Bakgrunden till tidningens beslut var klagomål från en dansk författare till en bok om profeten Muhammed. Författaren behövde en illustratör, men ingen vågade ställa upp när de insåg att boken handlade om islam. Den fråga som tidningen ville besvara var om den formella yttrandefriheten håller på att förlora sin betydelse därför att människor håller inne med sina åsikter på grund av rädsla för religiösa fanatiker. Det var för att testa den hypotesen som Jyllandsposten skred till verket.
Idag praktiserar europeiska kulturarbetare självcensur därför att de är rädda för att bli mördade av muslimska fanatiker. Sålunda ställde Berlins Deutsche Opera in Mozarts Idomeneo av rädsla för muslimsk terrorism. Med samma argument skrotade Londonbaserade Royal Court Theatre en planerad föreställning baserad på Aristophanes’ Lysistrata. En brittisk såpopera fick manuset omskrivet av rädsla för terroristaktioner (muslimska terrorister blev djurrättsaktivister). Brittiska BBC beslutade nyligen att skrota en påkostad dramadokumentär om de så kallade Londonbombarna (BBC kallar numera muslimska terrorister ”bombare”). Som vi har sett har EU som organisation till och med ägnat sig åt historierevision i syfte att inte stöta sig med islam. EU ägnar sig inte endast åt att idyllisera islam och att befordra myten om islams civilisatoriska överlägsenhet, organisationen har också, med medias och utbildningssystemets enträgna hjälp, systematiskt odlat föreställningen om en europeisk skuld till islam på grund av korstågen. Islam antas naturligtvis inte stå i skuld till Europa efter den 800 år långa ockupationen av den Iberiska halvön. I den politiskt korrekta retoriken kan nämligen endast européer fela.
Vad är det egentligen som allt detta handlar om? Littman svarar att Europa försöker köpa sig sinnesfrid genom att avstå alltmer av sin politiska, kulturella och demografiska autonomi. För arabstaterna handlar det om jihad mot ett politiskt och moraliskt försvagat Europa – ett krig som förs med politiska, kulturella och demografiska medel.
I den sista artikeln i vår serie om Gisele Littmans Eurabia – The Euro-Arab Axis skall vi titta lite närmare på de två huvudkomponenterna i det eurabiska samarbetet – hatet mot Israel och USA.