Kampen mot rasism och diskriminering är ett ständigt pågående statligt projekt. Den har vuxit från nästan ingenting till att bli en miljardindustri. Frågan är emellertid vad det är som staten kämpar emot. Att säga att man vill ha ett samhälle fritt från rasism lämnar frågan “Vad är rasism?” obesvarad.
Statsvetaren Anders Hellström har försökt besvara denna intrikata fråga i en rapport som har namnet Rasist? Inte jag. Om rasismer – en begreppsinventering (Forum för levande historia, 2016).
Vetenskap och politik
Redaktören har under många år klagat över politiseringen av åsiktsbildningen i vårt land. Media förefaller, mer eller mindre, ha uppgett sin roll som tredje statsmakt och allierat sig med staten. Inte i alla frågor naturligtvis. Ibland händer det också att kommersiella hänsyn väger tyngre i vågskålen än politiska dito. Att det de senaste decennierna har utkristalliserat sig en allians mellan media och den politiska makten blir tydligt inte minst i immigrationsfrågan.
I en fyra år gammal undersökning från Göteborgs universitet visade det sig att det finns en påtaglig åsiktsklyfta mellan journalister och allmänhet. Landets journalister står till vänster om folket. Mer än 60 procent av de tillfrågade journalisterna har vänstersympatier. Kvinnor är mer vänster än män och journalister verksamma vid SVT och SR är mer vänstervridna än sina kollegor i dagspressen.
Inom akademierna är problemet inte lika akut. En finsk studie från 2009 visade dock att det finns ett kompakt vänsterövertag i akademiska discipliner som sociologi, genusteori, statsvetenskap och ekonomisk historia.
Man kan naturligtvis ha olika åsikter om media och forskare ska ägna sig åt opinionsbildning, men få ifrågasätter nog numera påståendet att det är exakt det som media och en del akademisk forskning gör. Man är mindre intresserad av att söka sanningen och mer fokuserad på att förse politiker med ett beslutsunderlag så att de kan sätta i verket program vars syften mindre är att lösa sociala problem och mer att korrigera medborgarnas definition och upplevelser av dessa problem.
Ett eller flera perspektiv?
Hellström tillstår att debatten om rasism är rörig. Ordet “rasist” har blivit ett skällsord som numera används om nästan vad som helst. Frågan är hur man ska hantera detta problem.
Ett svar är att ordets betydelse behöver avgränsas.
Hellströms förklarar något överraskande att detta inte låter sig göras. De som hade hoppats att Hellström skulle syntetisera olika begrepp och överraska läsaren, väntar förgäves. Istället för att definiera begreppet, väljer han den motsatta strategin, dvs. att acceptera en mångfald olika definitioner av begreppet som mer eller mindre giltiga, trots att det inte alltid är självklart att de är kompatibla med varandra.
Varför är Hellströms strategi ett problem?
Om debatten om rasism kan anses ha spårat ur på grund av att ordets betydelse har vattnats ur, löser man kanske inte problemet genom att mångfaldiga antalet definitioner. Det förvärrar problemet.
Frågan är då varför Hellström väljer en sådan strategi. Ett möjligt svar på frågan är att Hellströms målsättning är att främja politisk kamp.
Så här kan det låta:
Hur kampen mot rasism ska föras avgörs till syvende och sist av vad vi avser att fylla rasism begreppet med.
Målet för den antirasistiska kampen är…
Exakt hur den antirasistiska kampen ska bedrivas är avhängigt hur vi väljer att definiera rasism…
Det är inte en kamp som avgörs för alltid här och nu.
… kampen att bekämpa rasismen en angelägenhet på jobbet, i hemmet och inte minst hos oss själva.
En genomgång av olika rasismer ger oss också möjligheter att öka förståelsen för i vilken riktning, vilka ojämlikheter, som den antirasistiska kampen kan och bör fokusera på.
Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.
Kampen mot densamma ser onekligen olika ut beroende på vilken “rasism” som man avser att bekämpa.
Frågan om hur den antirasistiska kampen bör utvecklas och hur rasismen ska bekämpas är avhängigt just detta: vad avses egentligen med rasism.
Om Hellström hade avgränsat ordets betydelse till t.ex. biologisk rasism, hade det inte funnits mycket att bråka om. Få svenskar är rasister i denna mening. Omvänt gäller: ju fler definitioner, desto fler tillfällen till antirasistisk kamp.
Enögt värre
Rasism är förvisso något förfärligt, men om man ska kunna bekämpa den med framgång måste man nog närma sig problemet med ett öppet sinne. Redaktören har svårt att undkomma intrycket att Hellström inte är särskilt öppen för fakta och argument.
Det beror inte endast på att han ensidigt fokuserar på Europas och USA:s synder, han bortser också från relevanta fakta.
Således nämner han den transatlantiska slavhandeln, men inte att länder i Sydamerika tog emot betydligt fler slavar än USA. Inte heller informerar han läsaren om att de flesta slavar hamnade i muslimska länder. Faktum är ju att det dröjde ända in på 1960-talet innan slaveriet var formellt avskaffat på arabiska halvön. Inte heller berättar Hellström att det var England som i kraft av sin imperialistiska övermakt som stoppade människohandeln och att afrikanska slavhandlare protesterade öppet och ljudligt. Det var ju tyvärr inte fallet att slaveriet uppfanns av européer. Det är en social institution som är lika gammal som mänskligheten. Varför säger Hellström inget om detta?
Istället citerar han en förespråkare av teorin om postkolonial rasism:
vår samtid och de kroppar som bebor denna plats präglas av postkoloniala och imperialistiska arv…
Den europeiska kolonialismen varade i drygt 130 år, medan muslimsk imperialism pågick under 1300 år. Islam startade som en religiös sekt i Mecka och spreds med svärdets hjälp till Asien, Nordafrika och Europa. Portugal tvingades utstå 600 år av muslimskt herravälde. Bulgarien och Grekland var under muslimsk dominans i 500 år. De muslimska arméerna förvandlade Frankrike, Österrike, Bosnien, Kroatien, Polen, Ukraina, östra och södra Ryssland till veritabla slagfält. Serbien var ockuperat i 400 år, Sicilien i 300 år och Ungern i 150 år. Ungern var så plundrat och härjat att det tog landet 200 år att återhämta sig. Spanien var ockuperat i 800 hundra år och det avgörandet slaget mellan islamiska och europeiska arméer stod faktiskt inte i Mellanöstern, utan i Frankrike.
Hellström nämner inte detta. För honom finns bara europeisk kolonialism. Det hade naturligtvis varit intressant att få veta vad 1300 år av islamisk jihad har gjort med världens alla muslimer och deras kroppar.
Således kan han hänvisa till Edward Said. I Orientalism förebrår Said väst för kulturimperialism. Kulturimperialismen har, enligt Said, inneburit att väst har bedömt icke-västliga kulturer med västliga måttstockar. Detta låter sig dock inte göras, menar Said, och förklarar att kulturer endast kan värderas på interna grunder. Den islamiska kulturkretsen kan följaktligen inte kritiseras med utgångspunkt i västliga värderingar. På ytan argumenterar Said för kulturell demokrati. I realiteten tillämpar Said det absolutistiska argumentet endast när han diskuterar icke-västliga kulturer. Väst fördöms till exempel som etnocentriskt. Därför förutsätter Saids teori också det som den kritiserar. Den utgår ifrån att universalismen är falsk när den beskriver icke-västliga civilisationer, men förutsätter, i sin kritik av den västerländska civilisationen, att universalismen är sann.
Han beskriver slaveriet i den amerikanska södern som om det handlade om vita och svarta, men det var inte fallet. Inte heller hade det med nord och syd att göra. Striden stod mellan Republikaner som ville avskaffa slaveriet och Demokrater som ville behålla det. Amerikanska indianer hade slavar. Fria svarta i södern hade ofria svarta som slavar. De flesta vita i södern hade inga slavar. I mitten på 1800-talet hade ungefär 10 procent av vita amerikaner slavar. Annorlunda uttryckt: nio tiondelar hade inga slavar.
Han skriver att “Bibeln var för många vita det bästa argumentet för slaveri”, men glömmer bort att nämna att Koranen faktiskt försvarar slaveri. Inte heller påminner han läsaren om att kritikerna av slavhandeln i det brittiska imperiet hämtade sin intellektuella ammunition från just Bibeln.
Denna selektivitet vad avser data och argument medför att Hellström inte ens orkar fördöma regimen i Zimbabwe som rasistisk. Hellström skriver att Mugabe förvisso vände rashierarkin upp och ner, vilket är sant, men avlossar sedan följande projektil:
De skador som öppet ‘rasistiska regimer’ har lämnat efter sig kan också skapa ett asocialt eller självdestruktivt beteende.
Mugaberegimen agerar sålunda endast i affekt på grund av sitt koloniala förflutna, vilket vi av någon outgrundlig anledning måste beakta och behandla som en förmildrande omständighet. I den avslutande sammanfattningen tar Hellström upp fenomenet omvänd rasism. Existerar omvänd rasism? Nej, det gör det inte. Hellström ansluter sig nämligen till sociologen Miri Songs uppfattning:
Men, som Miri Song (2014:124) konstaterar: “[A]ssertations of reverse racism often fail to consider the historically specific ways in which racial hierarchies and inequalities were institutionalized … So while there are practices which can formally discriminate against or disadvantage White people, on the basis of their Whiteness (and are thus racially discriminated), this does not necessarily constitute ‘racism’ as such…”
Minoriteter kan inte vara rasister därför att de inte har makt:
Alla uttalanden (och de är många) som innehåller rasialiserande inslag är inte för den sakens skull rasistiska, menar hon, utan de måste kopplas till “structures of domination”.
Slutsatsen av denna definitionslek är inte överraskande att endast vita européer och nordamerikaner kan vara rasister.
Ju fler definitioner, desto mer politisk kamp
Hellströms målsättning förefaller inte vara ett begrepp med en distinkt mening, utan att ge antirasister mer eller mindre fria händer att stämpla saker som de inte gillar som rasistiska. Etiketten “postkolonial rasism” ger honom möjlighet att hävda att alla européer och nordamerikaner är mer eller mindre rasistiska på grund av sitt förflutna:
vår samtid och de kroppar som bebor denna plats präglas av postkoloniala och imperialistiska arv…
Näst i tur är nationsstaten. Hellström slår fast att det finns ett samband mellan nationalism, rasism och capitalism. Hur detta samband ser ut blir dock aldrig klart. Tysk nationalism var förvisso rasistisk, men utan brittisk, kanadensisk och amerikansk patriotism hade Hitlers idéer förmodligen suttit i orubbat bo.
Därefter är det samhällets tur. Det är också rasistiskt och det kan bevisas med hjälp av begreppet “institutionell rasism”. Hellström informerar läsaren att begreppet myntades av bland andra Stokely Carmichael i Black Power-rörelsen i 60-talets USA, men glömmer bort att meddela oss att Panterrörelsen var en djupt kriminell organisation. Utåt var de Svarta pantrarna en revolutionär rörelse som kämpade mot kapitalism och för svartas rättigheter, men bakom kulisserna dolde sig en organisation med droghandel, våldtäkt och mord på agendan. Dess målsättning var inte ett samhälle där svarta och vita levde sida vid sida med varandra, utan en separat stat för USA:s svarta. Panterrörelsen var en separatistisk och nationalistisk rörelse med en världsbild grundad på marxistiskt tankegods.
Nog är det fascinerande att en studie som Hellströms kan hämta inspiration från en rörelse som hade separatistiska och nationalistiska målsättningar. Målet för den politiska kamp som Hellström vill främja är ju raka motsatsen till det som kommunisterna i panterrörelsen eftersträvade. Hellström skulle i och för sig kunna invända att pantrarnas separatism och nationalism inte delegitimerar begreppet “institutionell rasism” och det är ju förvisso sant. Frågan är dock om ett sådant argument hade accepterats om termen hade myntats av tyska nazister eller italienska fascister. Förmodligen inte. Då hade Hellström tvingats att uppfinna en synonym och förneka all kännedom om dess ursprung. Undertecknad gissar därför att det är panterrörelsens progressiva och marxistiska retorik som ursäktar lånet.
Inte heller vardagen kommer undan. Hellström lutar sig mot Philomena Essed, professor i kritiska ras-, genus- och ledarskapsstudier, när han slår fast att även vår vardag är genomsyrad av rasism. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är inte så att vår vardag är rasistisk därför att européer och nordamerikaner tänker rasistiska tankar eller diskriminerar medmänniskor, de är det i kraft av deras blotta existens:
Ett fokus på vardagsrasism ger att rasism inte bara är ett extremt, ytterlighetsfenomen utan finns mitt ibland oss. Att vi hör samman reproduceras i vardagen.
Kulturrasism?
En av Hellströms teser är att den biologiska rasismen, mer eller mindre, har spelat ut sin roll och ersatts av kulturrasism.
Vad är då kulturrasism?
Kulturrasism baseras, enligt Hellström, på en “essentialistisk bestämning av kulturbegreppet”. Översatt till vanlig svenska innebär det att man antar att människor tillhör olika kulturella universum och att dessa är inkompatibla med varandra. Teorin om kulturrasism är inte nödvändigtvis en hierarkisk teori. Kulturrasism är fullt förenlig med antagandet att alla kulturer är lika mycket värda. Poängen är att i kulturrasismen får kultur samma funktion som biologisk natur. Hellström förefaller mena att islamofobi är ett exempel på kulturrasism och han hänvisar bland annat till 1700-talsfilosofen Herder som lär ha ställt kulturell partikularism emot idén om en universell mänsklig natur.
Detta är förvisso ett bräckligt argument.
Redaktören är förvisso ingen expert på Herders filosofi, faktum är att han inte har läst en enda originalrad av professor Herder, men likväl finns det skäl att anta att Herders argument, trots allt, innehåller ett korn av sanning.
Det kan ju faktiskt vara så att vissa ideologier i realiteten inte är förenliga med varandra. Eller hur? Kommunister och liberaler tillhör samma djurart, men lever i inkompatibla ideologiska universum. Uttryckt med andra ord: vi kan inte ha planekonomi och marknadsekonomi samtidigt. Inte heller kan vi ha enpartidiktatur och flerpartidemokrati samtidigt.
Detta borde inte vara kontroversiellt. Det som Hellström kallar “islamofobi” kan således mycket väl reflektera en högst respektabel ståndpunkt: även om vi alla tillhör samma djurart, kan det vara på det viset att en viss partikulär kultur är en förutsättning för ideologisk pluralism. Annorlunda uttryckt: mångkultur i betydelsen ideologisk pluralism kanske förutsätter monokultur.
Kritiken av islam skulle i så fall inte vara annorlunda än kritiken av kommunism och fascism.
Kulturer kan sålunda mycket väl vara motsatta varandra och till och med oförenliga med varandra. Det är skälet till att vi ibland säger att vi tolererar en viss ideologi, men att vi inte är beredda att respektera den. Kritiker av islam tolererar islam därför att de är anhängare av en övergripande sekulär ideologi, men de respekterar inte islam därför att islam, som doktrin, inte accepterar distinktionen mellan sekulär och religiös makt.
Är detta verkligen kontroversiellt?
Nästa fråga är var vi hittar denna monokultur och svaret är att vi finner den i huvudsak i västvärlden.
Anledningen till att islam kan växa i Sverige, är att kristna har accepterat det sekulära styret som övergripande ideologi. Det är inom det sekulära styrets ramar som olika religioner kan florera och expandera.
Tyvärr är det inte mycket som tyder på att islam är kompatibelt med ideologisk pluralism. Den islamiska doktrinen gör ingen distinktion mellan religiös och sekulär statsmakt och de länder som har islam som statsreligion är stater som inte accepterar ideologisk mångfald.
Hellström skriver att begreppet “kulturrasism” inte nödvändigtvis måste vara hierarkiskt. Redaktören tvivlar på det. Att kritiker av islam och kommunism inte är övertygade om att sekulärt styre och liberal demokrati är att föredra, framstår för redaktören som teoretiskt hårklyveri. Ingen god liberal skulle föreslå att vi av respekt för det mångkulturella samhället bör införa islamisk teokrati var tionde år. Ingen renlärig kommunist skulle förorda att vi väl kan växla mellan planekonomi och marknadsekonomi under de närmaste 10 åren för att se vilket system som fungerar bäst.
På samma sätt som liberaler inte anser att endast kapitalister gagnas av frihet och öppen debatt, anser inte kritiker av islam att endast västerlänningar gagnas av sekulärt styre. Alla kan dra nytta av det.
Ett annat problem med begreppet “islamofobi” är dess selektiva karaktär. Det beskriver historien ur ett specifikt perspektiv, t.ex. hur muslimer särbehandlas på grund av sin religiösa övertygelse.
Detta uttömmer knappast problematiken. Det är sant att liberaler anser att kommunismen är en defekt ideologi, men kommunister anser exakt samma sak om liberalismen.
Vi kan därför ställa frågan om hur islam betraktar oss. Den bistra sanningen är att islam inte accepterar kristendomen som jämställd. Islam godtar inte ens sekulärt styre. I Mellanöstern förföljs kristna och om vi studerar islam ur en historisk synpunkt upptäcker vi att det var ett religiöst sanktionerat apartheidsystem riktat mot icke-muslimer.
Begreppet “islamofobi” baseras på antagandet att kritiken av islam är, på något sätt, irrationell. Det är skälet till att den kallas fobisk. I realiteten kan den vara lika rationell som kritiken av kommunismen någonsin var.
Konsten att skapa melodramer
Politisk kamp förutsätter moraliska melodramer och ett sätt att skapa sådana är att vara selektiv när man väljer ut fakta.
De som vill skapa ett politiskt-moraliskt melodrama om slavhandeln berättar således inte om att slavhandeln pågick i Afrika långt innan européerna steg i land. De säger inte att amerikanerna knappast var de största bovarna och de håller tyst om att det var brittisk kolonialism och imperialism som avskaffade slavhandeln. De berättar inte om att de afrikaner som handlade med afrikanska slavar motsatte sig den brittiska politiken. Inte heller upplyser de människor om att motståndet mot slavhandeln var utbrett bland Bibeltroende engelsmän.
Forskare som ägnar sig åt dylikt sysselsätter sig med opinionsbildning, inte vetenskap.
De som vill vara lite elaka mot Hellström, skulle kunna hävda att han har glömt bort att skärskåda sin egen teori. Vad händer om vi tillämpar Hellströms begreppsapparat på den hellströmska teorin? Rasism handlar ju om att vi inte dömer individer, utan hela grupper och det är exakt det som Hellström åstadkommer med sin begreppsinventering. I slutändan är det i hans perspektiv endast vita européer och nordamerikaner som kan vara rasister.
Om detta inte är ett exempel på kollektivt skuldbeläggande, är detta ord totalt meningslöst.
Ett annat problem med rapporten är att den inte är överdrivet välskriven och innehåller alldeles för många stavfel.
Det är en komplicerad fråga som Hellström brottas med och på något sätt känns det som att han på ett tidigt stadium bestämde sig för att ge upp. Det är en relativt tunn rapport och den hade tjänat på att skäras ned ytterligare. Hellström upprepar sig ideligen. Sammanfattningarna avlöser varandra i strid ström och det avslutande kapitlet är en sammanfattning av de föregående sammanfattningarna.
I rapportens förord tackar Överintendenten för Forum för levande historia Hellström “för ett gediget arbete och ett tankeväckande resultat.” Antingen håller hon med Hellström, eller så har hon inte läst rapporten eller så har hon läst den, men inte förstått ett skvatt av innehållet.