Home » Okategoriserade » Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet. Del I

Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet. Del I

Den brittiske filosofen Roger Scruton har inte endast producerat en ansenlig mängd böcker, hans produktion handlar om allt från esoterisk kunskapsteori till konst och arkitektur och utgångspunkten är alltid densamma: ett konservativt perspektiv på människan och hennes värld.
I denna artikel skall vi kika lite närmare på Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet (Atlantic Books, 2012). Den fråga som professorn ställer sig är vad konservatismen har att säga i miljöfrågan.

Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet

Är miljöfrågan en vänsterfråga?

Idag definieras miljöfrågan ofta i vänsterpolitiska termer. Så har det inte alltid varit. I England hade miljörörelsen sina rötter i upplysningens kult av naturens skönhet och reaktionerna under 1800-talet mot effekterna av den industriella revolutionen. I detta drama var både höger och vänster representerade.
Den moderna vänstern har varit påfallande ointresserad av miljöpolitik. Socialistisk politik har primärt handlat om femårsplaner, tung industri och kollektiviseringar. Efter Berlinmurens fall, gick luften ur den socialistiska vänstern. Vad skulle man göra nu? Vänstern hade alltid varit skicklig på att exploatera inbillade kriser för radikala politiska syften och feminism och mångkultur erbjöd två alternativ. Varför inte ställa män mot kvinnor och väst mot resten? Båda dessa frågor kunde dessutom beskrivas på ett sådant sätt att det enda acceptabla svaret på dem var en som implicerade en radikal förändring av samhället.
Miljöfrågan gick samma öde till mötes i vänsterns händer.
Problemet var nu inte borgarklassens utsugning av arbetarklassen, mäns förtryck av kvinnor eller den industrialiserade världens ekonomiska och kulturella exploatering av den tredje världen, utan att den värld som egentligen tillhör oss alla spolieras av en liten minoritet.
Det innebar inte att vänstern övergav klasskamp, feminism och mångkultur. Istället försökte man koppla ihop de olika frågorna med varandra.
Sålunda har miljöfrågan använts som språngbräda för attacker mot marknadsekonomin. Kapitalismen är fortfarande huvudfienden. Även om ordet “kapitalism” inte används, är det underförstått att det är det kapitalistiska profitmotivet som leder till rovdrift på miljön.
Inte heller är det ovanligt att kritik av nationella kulturer och lokala lojaliteter motiveras i miljötermer.
Slutsatserna är inte överraskande kollektivistiska: mänskligheten kan endast räddas genom globala avtal eller genom att makt överförs från nationsstaterna till transnationella organ.
Miljöfrågan är emellertid inte endast attraktiv därför att den har gett vänstern möjlighet att ånyo posera som politiskt avantgarde, frågeställningen präglas också av samma oförsonlighet som den marxistiska kritiken av kapitalismen. Inte oväntat anser kritikerna att vårt samhälle är inkompatibelt med frisk luft och rent vatten. Valet står mellan att skapa ett radikalt annorlunda samhälle eller att drunkna i sopor.
Miljöfrågan kan endast lösas genom en politisk kamp vars mål är en total transformation av vårt sätt att leva. I denna fråga finns det endast två kategorier av människor: själsfränder och fiender.

Inte alls, om vi får tro herr Scruton

Det faktum att vänstern har lyckats att monopolisera miljöfrågan, innebär inte att konservatismen är en miljöfientlig ideologi. Om vi får tro professor Scruton, borde miljöfrågan tvärtom vara en högerfråga.
Vänsterns framgångar på det miljöpolitiska området har historiska orsaker. Tongivande konservativa politiker som Reagan och Thatcher betonade ofta politisk och ekonomisk frihet i det ideologiska kriget med kommunismen. Det var ett effektivt sätt att synliggöra för människor att bakom den kommunistiska retoriken dolde sig fattigdom, övervakning och taggtråd. Argumentet var mycket effektivt, men det medförde också att konservatism blev synonymt med marknadsekonomiska lösningar. Konservativ politik reducerades till en enkel dikotomi: individuell frihet versus statsmakt.

Reagan och Thatcher

Herr Reagan och fru Thatcher. Källa: Wikimedia.

Historiskt och doktrinärt är konservatismen dock inte den fria marknadens apostel. Konservatism handlar om att hålla en social organism vid liv i tider av förändring och social oro. Detta inkluderar även förändringar av vår fysiska miljö. Det är förvisso sant att konservativa försvarar marknadslösningar, men det beror på att alla kända alternativ har visat sig fungera sämre, inte därför att de tror att frihet är ett begrepp som kan tillämpas i alla sammanhang.
Låt oss därför lika lite närmare på några av de argument som anförts i miljödebatten.

Är fria marknader lösningen?

Marknader är homeostatiska system, dvs. de har en inbyggd jämviktsmekanism. Det är anledningen till att konservativa försvarar marknadslösningar. När efterfrågan på en vara överstiger utbudet, stiger priserna. Prishöjningarna leder till minskad efterfrågan, vilket återupprättar jämvikten på marknaden.
Det innebär också att kostnaderna för felaktiga beslut bärs av de som har fattat besluten. Det är skälet till att vi som konsumenter ibland irriterar oss över att vi har betalat mer än nödvändigt för en vara och att företag går i konkurs.
Problemet med marknadsekonomin är att den inte prissätter allt. Den prissätter aluminiumburken och dess innehåll, men inte det avfall som vår konsumtion av förfriskningar ger upphov till.
Men detta är ett problem som kan lösas utan att vi måste rubba på marknadens grundläggande funktionssätt. Med adekvat lagstiftning kan vi få priserna på produkter att också spegla kostnaderna för avfallshantering. Det svenska pantsystemet utgör ett försök att åstadkomma något i den riktningen. Det är en politisk skapelse och avsett att hantera problemet med det växandet antalet tomflaskor och aluminiumburkar.

Plastförpackningar

Läskedrycker i plastförpackningar. Källa: Wikimedia.

Marknader är alltså inte oförenliga med god miljö, men de måste kompletteras med ett lämpligt juridiskt regelverk. Marknader uppnår jämvikt när aktörerna erhåller den nödvändiga återkopplingen. Det juridiska systemets uppgift är att borga för att jämvikten upprätthålls genom att återbörda eventuella kostnader på de som har orsakat dem.

Är staten lösningen?

Marknader är alltså inte perfekta. Frågan är vilka slutsatser som följer därav. Innebär det att statliga lösningar är att föredra? Nej, det gör det inte.
Låt oss börja med extremfallet: öststatssocialismen. En orsak till miljöproblemen i kommuniststaterna var frånvaron av privategendom. Det finns nämligen ett samband mellan egendomsrättigheter och miljövård. Detta är också ett av skälen till att konservativa värnar om marknaden: marknader innefattar något som har visat sig vara essentiellt för möjligheten att ingripa mot miljöförstöring: privat egendom.
Varför har många länder problem med luftföroreningar? Varför utfiskas haven? Svaret är att det beror på att ingen äger luften eller oceanerna. Eftersom ingen äger dessa resurser, finns det ingen som har ett motiv att bevara och förnya dem.
Egendomsrättigheter ger individen ett motiv att hantera resurser på ett ansvarsfullt sätt.
Om privategendomen hade varit boven i miljödramat, borde socialiststaterna haft god miljö, men det hade de inte. Miljöförstöröringen i öst var betydligt värre än i väst. Det socialistiska Polen hade utmärkta lagar mot vattenföroreningar. Trots det var vattendragen i landet starkt nedsmutsade. Förklaringen var att den entitet som kontrollerade lagefterlevnaden också var den som hade ekonomiska motiv att strunta i dem.

luftfororeningar

Luftföroreningar. Källa: Wikimedia.

Situationen var inte mycket bättre i det kapitalistiska England. Vattendragen var under en period starkt förorenade av industrier som hade nationaliserats efter kriget. Det var alltså inte privatkapitalistiska företag som orsakade fiskdöd och gjorde vattnet odrickbart. Det var företag som antingen ägdes eller kontrollerades av den brittiska staten.
Där upphör dock likheterna med det polska exemplet. Till skillnad från polackerna hade engelsmännen nämligen legala instrument som de kunde använda i striden för rena vattendrag. Engelska sportfiskare förde en framgångsrik kamp mot den engelska staten för bättre miljö och dess huvudinstrument var just möjligheten att äga mark. Man köpte upp mark längs åarna och stämde sedan staten för föroreningarna. Något jämförbart var inte möjligt i kommuniststaterna eftersom all mark ägdes av staten och det juridiska systemet saknade det nödvändiga oberoendet.

Men är inte miljöproblem globala?

En annan fråga är hur vi hanterar gränsöverskridande miljöproblem. Radikala miljödebattörer hävdar att eftersom miljöproblemen är globala, måste lösningarna vara globala.
Det innebär att man antingen förespråkar globala avtal eller att man anser att miljöarbetet bör överlåtas till en transnationell organisation.
Problemet med globala avtal är att de måste efterlevas om de skall ha en effekt. Detta är knappast ett problem i demokratiska stater som styrs med lagar. Där kan en medborgare dra staten inför rätta om den inte respekterar ett ingånget avtal. Kinesiska medborgare har inte samma möjlighet. De kan inte stämma det statsbärande kommunistpartiet därför att det inte skyddar den fysiska miljön mot exploatering.
USA fick mycket kritik när amerikanerna vägrade signera Kyotoavtalet, men det verkliga skälet var att man misstänkte att Indien och Kina ändå inte skulle uppfylla det. Indierna och kineserna skulle skriva på avtalet, men sedan strunta i det. Bakom den politiska retoriken döljer sig ett bekymmersamt faktum och det är att god miljö kostar pengar. Miljöavtal har en prislapp och ofta är kostnaderna enormt höga. Därför signerar många länder avtal som de inte har för avsikt att följa.
Insikten om globala avtals inneboende svaghet har medfört att röster höjts för någon form av transnationellt styre, men kraven på transnationella lösningar strandar på samma rev: i slutändan är det nationsstaterna som skall lösa problemen.

Till och med demokratin kan utgöra ett hinder

Även demokratier kan ha svårt att hantera miljöproblem. Det beror på att demokratiska system fungerar bäst när ekonomin växer. Baksidan är naturligtvis att ekonomisk tillväxt kan ge upphov till miljöproblem. Det innebär naturligtvis inte att fattigdom inte är ett miljöproblem, utan att bra miljö är dyrt och att politiker knappast vinner val genom att lova negativ eller lägre tillväxt.

Varför är stat, marknad och transnationella organisationer ingen lösning på miljöproblemet?

Scrutons svar på frågan ser ut på följande sätt: därför att vi människor externaliserar våra kostnader närhelst vi får chansen. Detta har inget med kapitalism eller socialism att göra. Det är ett allmänmänskligt faktum. Företag gör det, nationsstater gör det, individer gör det.
En lösning på miljöproblemet måste därför angripa det vid dess rötter: våra motiv. Miljöpolitiken måste ge den enskilda individen en anledning att justera sina behov och att själv bära sina kostnader. Den måste söka efter vägar att få marknaden att göra samma sak. Därför handlar miljöproblem i grunden inte om ekonomi. De är moraliska problem. Det är om Scrutons förslag till lösning på miljöproblemen som nästa artikel om Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet skall handla.