Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har gett ny näring åt det som redaktören har kallat “feministisk mytbildning”. Det som gör denna form av illusionsmakeri så intressant är att illusionsmakarna förefaller tro på det själva eller att de blivit empiriskt och moraliskt tondöva av sin ideologiska hängivenhet.
Hillary Clinton
I en intervju med CNN sade Clinton att om det inte hade varit för FBI-chefen James Comey hade hon vunnit valet. Dessutom hävdade hon att kvinnohatet spelade en viktig roll vid sidan om Rysslands manipulationer av valet.
Hillary Clinton. Källa: Wikimedia.
I realiteten var det helt andra faktorer som spelade in
FBI:s utredning inleddes när det uppdagades att Clinton använde en privat e-postserver i hemmet. Hon hade inte registrerat en e-postadress på utrikesdepartementet, utan all e-post, hemlig och privat, hanterades av den privata servern. Detta var ett regelbrott och den faktiska anledningen till att FBI startade en utredning. FBI-chefen lade dock ner utredningen eftersom han ansåg att även om Clinton hade varit extremt vårdslös, gick det inte att bevisa att hon hade brutit mot lagen med vett och vilja. I realiteten var Comeys beslut rättsstridigt. Lagtexten säger inte att ett motiv måste föreligga. Det räcker med att man har handskats vårdslöst med topphemlig information. Clinton hade alltså begått ett brott, men fått fribrev av FBI.
Det som Clinton syftade på i sin kritik av Comey var det faktum att han återupptog utredningen elva dagar innan valet.
Varför gjorde Comey det?
Clintons assistent Huma Abedin var vid denna tidpunkt gift med Demokraten Anthony Wiener och Wiener var misstänkt för att ha sökt sexuella kontakter med minderåriga flickor på nätet. FBI hade beslagtagit Wieners dator och upptäckt att Wiener och hustrun delade dator. På datorn fanns hundratusentals e-postmeddelanden som Abedin hade vidarebefordrat från statsförvaltningen till sin privata e-postadress. En del av dem innehöll topphemlig information.
När Comey fick frågan varför han inte väntade med att återuppta utredningen, svarade han att han hade blivit kritiserad oavsett vilket beslut som han hade fattat.
Det var alltså inte Comey som fällde Clinton. Han skötte endast sitt jobb. Det var det faktum att Clinton hade en privat e-postserver och att Abedin av okänd anledning vidarebefordrade arbetsrelaterad e-post till sin hemdator som var avgörande för Comeys beslut. Om Clinton och Abedin hade följt utrikesdepartementets regler för e-posthantering, hade FBI aldrig inlett en undersökning och Clinton hade kanske blivit USA:s 45:e president.
Clinton skyller på James Comey. Den bistra sanningen var att det var två feminister som saboterade Clintons möjlighet att vinna presidentvalet.
Clinton sade också att hon förlorade på grund av kvinnohat. Vad säger valstatistiken? Stöder den Clintons hypotes? Det är korrekt att Trump fick fler manliga röster än kvinnor, men Clinton fick fler kvinnliga röster än Trump. Skillnaden är dessutom så liten att man lika gärna hade kunnat hävda att Trump föll offer för manshat. Clintons teori är märklig även av ett annat skäl. Man kanske hade kunnat förstå hennes oförmåga att låta bli att konspirationsteoretisera om hon hade fått färre röster än rivalen, men det fick hon ju som bekant inte. Clinton fick nästan tre miljoner fler röster än Trump.
Det är inte svårt att förstå Clintons besvikelse. Hon hade inte endast media på sin sida, media konspirerade med henne i hemlighet mot Trumpkampanjen. Hon hade ett solitt stöd från sitt eget parti, medan Trump kritiserades öppet av tongivande republikaner och före detta republikanska presidenter. Dessutom var alla förståsigpåare och opinionsmätare övertygade om att Clinton skulle bli USA:s 45 president. Trumps seger måste ha kommit som en chock och den blev med all säkerhet inte lättare att bära när Clinton förstod att hon inte skulle få en andra chans.
Alexandra Pascalidou
Alexandra Pascalidou spelar i en helt annan division. Hon är journalist, författare och politisk aktivist.
Alexandra Pascalidou. Källa: Wikimedia.
Hennes liv förefaller vara en enda lång kamp mot omöjliga odds. Åtminstone får man det intrycket när man läser intervjun med henne i Feministiskt initiativs tidning. Hon säger att hon alltid blir “glatt överraskad” när hon får jobb. Hon beskriver sig som slutkörd, men fortsätter att kämpa av politiska skäl:
Jag orkar inte. Men jag har inget val. Ingen att luta mig mot. Ingen väg tillbaka. Det här är min väg och jag gör mitt bästa för att fullfölja det jag påbörjat – kampen för mänskliga rättigheter. För såna som mig kostar det alltid lite extra. Helvetet väntar som ett brev på e-posten.
Hon berättar att vänner varnat henne för att hennes uppriktighet kan skada hennes karriär:
Jag får ofta goda råd. De säger: Du bränner alla dina broar om du är så rak, du kommer aldrig mer få ett jobb. De vill att man ska vara mer av en rövslickande, lismande, lallande blyg viol. Linda in sina budskap och le med huvudet på sned.
Hon beskärmar sig över att hon behandlas som “blattebrud-debattör” och säger att hon numera kallar sig “feminist”. Som sagt: Pascalidou har det inte lätt: hon har svårt att få arbete och håller på att bränna ut sig på grund av sin passion för mänskliga rättigheter.
Verklighetskontroll
I realiteten tillhör Pascalidou det massmediala etablissemanget i Sverige. På sin webbplats beskriver hon sig som “journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist”.
Hon har talat i Europarådet och inför EU-kommissionen. När hon inte nationaldagstalar på Skansen eller sommarpratar i Sveriges Radio, modererar hon debatter och leder galor. Hon har skrivit åtta böcker. Hon var programledare för en av delfinalerna inför Melodifestivalen 2005 och för SVT:s OS-sändningar året innan. Hon har emottagit ett oräkneligt antal utmärkelser och priser. Faktum är att hon till och med utsågs till årets europé år 2015 och vann Stora feministpriset året efter.
Pascalidou är ingen höginkomsttagare, men det går heller ingen nöd på henne. År 2105 hade hon en årsinkomst på drygt 450 000 kronor. Det förefaller också som om det går bättre och bättre för henne. I skrivande stund har hon debuterat som dramatiker och skådespelare på Göteborgs stadsteater.
Man får onekligen intrycket av att Pascalidou är en upptagen kvinna, att hon tjänar en hyfsad slant på sitt engagemang och att hennes grekiska påbrå inte har varit ett karriärhinder. Själv har hon dock en helt annan uppfattning.
SVT ignorerar Alexandra
I höst sjösätts SVT:s nya satsning “Morgonstudion”. Sex personer har utsetts att leda programmet. Urvalet av personer fick Pascalidou att twittra besviket om att programledningen brast i mångfald.
Det var dock inte endast bristen på mångfald som irriterade henne. Pascalidou berättade för Expressen att hon hade hoppats att få jobba med det nya programmet, men eftersom tjänsterna tillsattes internt hade hon ingen möjlighet att skicka in en ansökan. Hon säger att hon till och med att hon tog kontakt med SVT och gjorde reklam för sig själv, men att hon aldrig fick något svar.
Vad berodde SVT:s ointresse på?
Pascalidous allmänna slutsats är att SVT är mer eller mindre ointresserat av kulturell mångfald. Hennes specifika slutsats är att det också var skälet till att SVT inte anställde henne. Det var inte hennes bristande kompetens som fällde avgörandet, utan hennes grekiska efternamn. Eftersom hon inte fick ett jobb som inte var utlyst och som hon därför inte kunde söka, måste det finnas en hund begraven någonstans.
Det är ett intressant argument, inte minst om man vänder på det. Det är uppenbart att Pascalidou betraktar sitt grekiska påbrå som en merit eller åtminstone anser att SVT borde ha gjort det. Omvänt: det förefaller uppenbart att hon betraktar svenskhet som en försvårande omständighet och att SVT borde ha betonat etnisk bakgrund, inte programledarkompetens, när man sökte programledare.
Feministiskt förfall
Två högt uppburna och framgångsrika kvinnor som beter sig som små barn. Den ena är amerikansk senator och mångmiljonär, den andra är “journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist”.
Det var inte mitt fel, sade Clinton. Det var den där karln på FBI och alla kvinnohatarna i Amerika som fick mig på fall. Det var inte mitt fel heller, replikerar Pascalidou. SVT vill inte anställa greker.
I likhet med Clinton har Pascalidou så svårt att svälja förtreten att hon hellre anklagar sin omgivning än biter i det sura äpplet.
Redaktören är mållös.