Den feministiska paradoxen har följande utformning. Feminismen vill befria kvinnor eller åtminstone förbättra deras villkor. De flesta kvinnor är positivt inställda till jämlikhet och rättvisa. Trots det identifierar många kvinnor sig inte som feminister. Detta är den feministiska paradoxen.
Frågan är hur man ska förklara denna dissociation.
En studie fann att unga kvinnor från Storbritannien och Tyskland förkastar feminismen därför att de uppfattar den som antifeminin, associerad med lesbiskhet och manshat. En annan studie fann att motstånd mot feminism ofta var förknippade med estetiska värden. Både kvinnor och män uppfattade feminister som oattraktiva.
FI:s partistyrelse. Källa: Feministiskt initiativ.
Sociologi versus biologi
Det är, av lätt insedda skäl, inte lätt att sammanfatta modern feminism som åsiktsriktning, men tre idéer förefaller vara återkommande.
För det första antas det att det inte finns några biologiskt grundade psykologiska skillnader mellan könen. För det andra antas det att könsskillnader i allmänhet är sociala konstruktioner och därför godtyckliga. Sist men inte minst antas det att det existerar en patriarkal maktstruktur som förtrycker kvinnor.
Evolutionspsykologiska förklaringar ser annorlunda ut. Enligt dem finns det reella könsskillnader och dessa kan förklaras med att män och kvinnor är anpassade för delvis olika uppgifter. Kvinnor är mer sällskapliga och empatiska därför att de har huvudansvaret för barnen. Männen är mer aggressiva och risktagande bland annat därför att de ska skydda kvinnor och barn mot främmande män.
Denna teori har också stöd i modern personlighetspsykologi: kvinnor är mer behagliga (“agreeable”) än män. Detta skulle kunna förklara varför män dominerar i yrken där konkurrens och risktagande är viktiga egenskaper och varför kvinnor dominerar på områden som premierar empati och omhändertagande.
Hur testar man en dylik hypotes?
Forskning på området indikerar att våra intressen och preferenser påverkas av hormoner framför allt under fosterstadiet. Den amnionvätska som omger pojken innehåller upp till fyra gånger mer testosteron än det fostervatten som omger flickebarnet. Skillnaderna består under barnets uppväxt och efter puberteten har pojken tio gånger mer testosteroner än flickan. Det intressanta är att detta går att mäta: ju mer hormoner, desto större blir skillnaden mellan ringfinger och pekfinger. Inte oväntat har det visat sig att mäns ringfingrar ofta är något längre än deras pekfingrar. Den fråga som forskarna således ställde sig är om feministiska aktivister är mer maskulina än typiska kvinnor. Forskarna bestämde sig för att testa hypotesen på två sätt.
För det första genom att jämföra typiska kvinnors och feministiska aktivisters händer. För det andra genom att använda ett frågeformulär vars uppgift var att mäta respondenternas vilja att konkurrera och dominera.
Forskarna besökte en feministisk konferens i Sverige. Det framgår inte vilken feministisk grupp som konfererade, men Feministiskt initiativ nämns i texten.
Tillvägagångssättet innebar att man satte upp en skylt på vilken aktivisterna kunde läsa: “Besvara några frågor och skanna dina händer och få frukt eller godis som belöning”. Forskarna avslöjade inte syftet med studien eftersom de oroade sig över att det kunde leda till ett stort bortfall då många aktivister kunde tänkas sympatisera med en så kallat konstruktivistisk syn på människan.
Efter att ha analyserat enkätsvar och studerat inskannade bilder visade det sig att den uppställda hypotesen var korrekt. De aktivister som hade deltagit i studien var mer maskulina än genomsnittskvinnan. De var mer lika män vad avser fingerlängd och fick högre poäng på dominanstestet än typiska kvinnor.
En möjlig förklaring till varför modern feminism har så svårt att vinna gehör bland vanliga kvinnor skulle således kunna vara typiska kvinnor har svårt att identifiera sig med feminister därför att de sistnämnda upplevs som fysiologiskt och psykologiskt sett mer lika män än kvinnor i allmänhet. Om detta är korrekt, skulle den feministiska paradoxen således kunna förklaras med att typiska kvinnor inte endast vill förbli typiska kvinnor, utan att de också upplever att den feministiska agendan går ut på att de ska bli mer manliga, dvs. mer lika de feministiska aktivisterna.
En implikation av detta resonemang är att teorin om patriarkatet baseras på ett missförstånd, mer precist uttryckt: en förväxling av natur med kultur. Aktivisterna har inte endast delvis andra preferenser än typiska kvinnor, de missförstår också dessa preferensers kausala grund. Anledningen till att feminister tror att kvinnor är manipulerade av patriarkatet, är att de attribuerar skillnaderna mellan dem själva och typiska kvinnor till sociala faktorer som patriarkal maktutövning när dessa i realiteten är biologiskt grundade. Feminister missförstår de egna biologiskt grundade preferenserna som kulturellt orsakade och det är skälet till att de tror att typiska kvinnor har blivit bedragna av ett patriarkat.
Summa summarum
Människan är en varelse som, i likhet med andra djur, reproducerar sig sexuellt och följaktligen har en kropp som möjliggör detta. Att det finns människor som förnekar detta till förmån för teorier enligt vilka könsskillnader är patriarkala uppfinningar vars syfte är att förtrycka kvinnor är förvisso remarkabelt.
Det ska bli intressant att se hur genuspolitiseringen av utbildningssystemet kommer att påverka forskning av denna typ i framtiden. Riksdagsvänstern har, som bekant, beslutat att den högre utbildningen ska jämställdhetsintegreras. I realiteten är den sociala konstruktivismen numera lag i vårt land. Det är inte förbjudet att forska om hormoners inverkan på könspreferenser, men alla statliga myndigheter, inklusive universiteten, är förpliktigade att, åtminstone i administrativa frågor, behandla könsskillnader som sociala konstruktioner. Den som överlever får se.