Nyligen publicerades en artikel om svensk immigrationspolitik författad av Svante Nordin, professor i idéhistoria i Lund. Artikeln inleds på följande sätt:
Liberal kultur bygger på pluralism och tolerans. Pluralismen måste ge spelrum även för pluralismens fiender, toleransen tolerera även toleransens fiender. Men inte i vilken utsträckning som helst.
Kanske skall man tolka Nordin på följande sätt: Nordin är allvarligt oroad över hur massimmigrationen har förändrat Sverige och han hoppas initiera en debatt bland personer som har samma liberala syn på samhället som han själv har om hur de beskrivna problemen skall hanteras. I alla fall var det på det viset som redaktören tolkade artikeln "En intellektuell revolution". Det var också skälet till att redaktören höjde på ögonbrynen av pur förvåning. Har Nordin blivit liberal? Han är väl renlärig kommunist?
Kamprad, Williams och Schyman
När det uppdagades att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad sympatiserat med nazismen när han var ung, tvingades han löpa gatlopp i media. Kamprad grät i TV och författade en offentlig ursäkt till företagets anställda. Ett år efteråt framträdde kommunisten och rocksångaren Jerry Williams på TV. Williams hade blivit ombedd att bjuda in fyra drömgäster på middag och han valde bland andra Stalin och Lenin. Därefter förklarade han att flerpartisystemet skall skrotas när Sverige blir socialistiskt och att en ny socialistisk människa skall skapas. På bästa sändningstid, i statstelevisionen. Inga protester hördes. Inte heller ifrågasattes Gudrun Schymans politiska förstånd när hon tillsammans med en kör framförde Sången om Stalin, en oförblommerad hyllning till en av historiens värsta massmördare.
Varken Williams eller Schyman hamnade på löpsedlarna. Det var som om inget hade hänt eller åtminstone som om frågan om de kommunistiska folkmorden världen över inte var en fråga som landets journalister var intresserade av att dissekera, kanske beroende på att de själva som unga haft fingrarna långt nedstuckna i den kommunistiska syltburken.
Professorn och demokratin
År 1977 publicerade Håkan Arvidsson och Lennart Berntson en artikel i den socialistiska tidskriften Zenit betitlad “Socialismen och demokratin”. Artikeln följdes upp av en bok tre år senare som utvecklade tankegångarna i artikeln: Makten, socialismen och demokratin. Författarna var veteraner i den svenska vänstern och hade under många år fört ett outtröttligt, intellektuellt krig mot det liberala samhället. Efterhand hade de likväl börjat tvivla på den ortodoxa kommunismens förträfflighet. “Socialismen och demokratin” utgjorde inledningen till deras uppgörelse med den svenska vänsterns tvetydiga förhållande till demokratin som styrelsesätt.
Naturligtvis syftade artikeln inte till en uppgörelse med socialismen som idé. Författarna var båda troende kommunister. Man undvek således sorgfälligt att ta upp terrorn mot oliktänkande under Lenin. Man relativiserade det i artikeln framförda demokratikravet till att endast gälla utvecklade länder. Fattiga kommuniststater som Nordkorea behövde inte bry sig om dylika futiliteter.
Inte desto mindre gav artikeln upphov till en hetsig debatt. Det som retade ortodoxa kommunister var att Arvidsson och Berntson hade en, med kommunistiska mått mätt, jämförelsevis positiv syn på kommunismens ärkefiende – den liberala demokratin. De förklarade att socialismen måste bygga vidare på den borgerliga demokratin. Den borgerliga demokratin skall fördjupas, inte krossas.
Nordin avfärdade Arvidssons och Berntsons demokratiförsvar som “verklighetsfrämmande” och “sentimentalt” och förklarade att det demokratiska systemet i väst endast representerar borgarklassens intressen. Dessutom ifrågasatte han om demokrati i västereuropeisk mening är något att eftersträva. Det faktum att svenska arbetare har fler kylskåp än arbetarna i DDR väger lätt när vi betänker att Sverige är en integrerad del av ett imperialistiskt system som har krävt miljontals människoliv. Nordin förklarade att demokratiseringssträvanden “nästan undantagslöst [har] gått hand i hand med en högerkantring i ekonomi och samhällsliv” och att det förtryck som finns i Östeuropa “i allt väsentligt är riktat mot högerkrafterna”. Kommunistdiktaturerna i öst var, enligt Nordin, inte ett resultat av statskupper, utan en följd av Röda arméns stöd åt “revolutionära krafter”. Han förkastade Arvidssons och Berntsons krav på svenska kommunister att bryta ideologiskt med broderpartierna i Östeuropa med argumentet att “världsrevolutionen är odelbar” och avslutade sin långa litania på följande sätt:
Kapitalismen är som jag ser det inte något möjligt val. En värld med imperialistiska krig, med kolonialt förtryck, med massvält och massterror, endast fläckvis förgylld med ‘demokratiska fri- och rättigheter’, f.ö. högst prekära, kan inte vara ett alternativ. Den revolutionära process som pågår i världen och som kan kasta detta system över ända äger inte rum utan misstag, utan lidanden eller ens utan brott och oförståelig grymhet. Men den utgör vårt hopp. … ibland är det nödvändigt att offra viktiga värden för att uppnå andra, ännu viktigare.
Inför media är vi alla olika
Det har sagts att inför Gud är alla människor lika. En travestering på detta påstående skulle kunna se ut på följande sätt: inför landets politiskt korrekta journalister är vi alla olika. Följaktligen är Nordin numera tvättäkta liberal. En intervju i Dagens Nyheter från 2008 betitlad “Professor på krigsstigen” beskriver honom som “en akademisk polemiker som tror på den öppna debatten”, en kulturkonservativ kapabel att “blanda lärda bokrecensioner med ampra och välformulerade inlägg i tidens frågor”. Vi får veta att “professorn ler nöjt” ibland, att han gillar att vara “käring mot strömmen” och att han “ser särskilt belåten ut när han har formulerat en bra oneliner”.
Försöker redaktören antyda att Nordin inte har ändrat ståndpunkt? Naturligtvis inte. Nordin har säkert skrotat sin kommunistiska övertygelse. Det är inte konstigt att människor byter åsikt emellanåt och i Nordins fall var ett ståndpunktsbyte mer än väl befogat.
Likväl är det märkligt att han har kommit undan så lätt. Låt oss jämföra Nordins konversion från ortodoxt kommunistiskt diktaturkrameri till modern liberalism med den behandling som Ingvar Kamprad utsattes för när det uppdagades att han hade sympatiserat med nazismen som ung man. Nordin var professionell filosof och väl bevandrad i ämnet politiska ideologier, medan Kamprad var amatör på området. Kommunismen hade dessutom skördat långt fler offer än nazismen. Man skulle därför kanske ha förväntat sig att journalisterna skulle välja att slå klorna i Nordin, men det gjorde de inte. Tvärtom: de valde att sparka på den som redan låg. Det faktum att Kamprad var en politisk dilettant stegrade endast deras blodtörst. Således blev det den åldrige och okunnige entreprenören, inte den påläste och välformulerade professorn, som tvingades löpa gatlopp.
Samma år som Kamprad tvingades att författa en offentlig ursäkt, beskrevs Nordin i Sveriges största morgontidning som en kulturkonservativ idéhistoriker som vurmar för den fria debatten.
Varför?
Ett skäl är att den politiska korrektheten stadgar att endast kommunister har rätt att definiera sin politiska identitet efter behag. För nazister gäller andra regler: en gång nazist, alltid nazist. Det är därför som även laglydiga och skötsamma Sverigedemokrater löper risk att förlora möjligheten att försörja sig, medan före detta kommunistiska diktaturkramare aldrig har behövt oroa sig över att deras förflutna skall bli en belastning. Jerry Williams och Gudrun Schyman är exempel på detta. Nordin är medveten om detta, om än på ett kuriöst sätt. Han skriver att den politiska debatten om invandringspolitiken numera är så uppstramad att människor knappt vågar ha en åsikt i ämnet. Det är förvisso en oklanderlig observation, men det är även sant att utan denna politiska korrekthet hade Nordin förmodligen tvingats till att göra en Kamprad. Nordins kritik av den politiska korrektheten är alltså mer än lovligt selektiv. Det är litet komiskt när Arvidsson och Berntson år 1977 skriver att den liberala demokratin utmärker sig genom att visa stor tolerans mot högerextremistiska och fascistiska våldsrörelser. Faktum är att idag utmärker sig detta politiska system för det motsatta: en närmast översvallande tolerans för nya och gamla kommunistiska diktaturkramare. Det var Nordins generation som fastställde att svenska kommunister, till skillnad från nazister som Kamprad, inte kan skuldbeläggas därför att de, som det brukar heta, var besjälade av en idé om att skapa ett arbetarklassparadis på jorden. Det är förmodligen huvudorsaken till att kommunismens brott och svenska kommunisters ansvar aldrig har blivit föremål för en seriös och omfattande debatt.