Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del II

I Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault diskuterar den amerikanske filosofen Stephen Hicks två teser. Tes ett lyder: Kants kritik av upplysningens förnuftsbegrepp och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen. Tes två är avsedd att förklara hur postmodernismen kunde bli dominant. I denna avslutande artikel ska vi kika lite närmare på sistnämnda tesen

Vad är postmodernism?

Ordet “postmodernism” låter förstå att vi har lämnat modernismen bakom oss och gått in i en ny intellektuell tidsålder. Frågan är alltså vad som skiljer postmodernism från modernism?
Postmodernismens metafysik är antirealistisk. Till skillnad från modernismen antar den att verkligheten är socialt konstruerad. Den företräder en relativistisk kunskapsteori. Medan modernismen antog att subjektet kan ha objektiv kunskap om verkligheten, hävdar postmodernister som Michel Foucault att all sanning är relativ. Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish har sagt att det är en befriande känsla att vara postmodernist eftersom man då inte behöver bekymra sig om det som man säger är sant eller falskt. Det räcker med att vara intressant. Hans landsman, filosofen Richard Rorty, har erkänt att han inte kan argumentera för sin position, men tillagt att han inte ser det som ett problem.
Till skillnad från modernismen som var individualistisk, är postmodernismen kollektivistisk. I postmodernismen tar kollektivet den plats som den med förnuft utrustade individen ockuperade i modernistisk filosofi. Resultatet blir identitetspolitik. Grupptillhörighet förmodas bestämma politisk uppfattning. Med “grupp” menas dessutom inte social klass. Postmodernismen förnekar inte existensen av sociala klasser, men vill komplettera klassanalysen med en undersökning av sexuella, religiösa och könsmässiga identiteter.
Eftersom förnuft och logik inte kan vägleda individen och på grund av att olika grupper har olika erfarenhetsbas, finns det inget som individerna kan appellera till i händelse av konflikt. Resultatet blir gruppbalkanisering och en extrem emfas på motsättningar. Det är skälet till Nietzsches popularitet bland postmodernister. Nietzsche betonade vilja istället för förnuft. När människor inte kan appellera till logik och empiri återstår endast politisk kamp.
Medan modernistisk etik och politik är individualistisk, kännetecknas postmodern etik av en ambition att identifiera förtryckta grupper och slåss för deras rättigheter.

Två besynnerliga fakta

Därmed är vi framme vid två egendomligheter. Om värderingar är subjektiva, vilket postmodernismen hävdar att de är, borde vi hitta postmodernister över hela det politiska spektrumet. Fördelningen borde vara närmast slumpmässig. Detta är dock inte fallet. Postmodernister tillhör vänstern och ibland den yttersta vänstern och de förefaller ha mycket bestämda åsikter.
Det andra problemet ser ut på följande sätt: postmodernism borde inte tilltala socialister och kommunister. Socialismen var ju ett modernistiskt projekt. Marx var noga med att skilja sin “vetenskapliga” socialism från så kallade utopiska ideologier.

Socialismen kollapsar

Varför accepterade socialister och kommunister ett i grunden irrationellt, politiskt projekt? Hicks menar att förklaringen står att finna i de kriser som socialismen genomled förra århundradet.
Marxismen gör anspråk på att vara en vetenskaplig teori och dess huvudprediktion är att kapitalismen kommer att kollapsa på grund av inre motsättningar. När den internationella ekonomin störtdök på 30-talet, firade socialister och kommunister. De hade väntat och väntat och äntligen skulle kapitalismen kollapsa. Kapitalismen överlevde dock inte endast, den kom tillbaka med enorm kraft.
Marx hade förutspått kapitalismens frånfälle, snart insåg vänstern att den utvecklades i motsatt riktning: människor fick det stadigt bättre. Till slut förstod vänstern att den hade förlorat den ekonomiska debatten. Marx hade haft fel. Kapitalismen kommer inte att bryta samman.
Vänstern bytte nu fot och hävdade att det faktum att Marx’ prediktioner inte har slagit in inte bevisade att kapitalism är bättre än socialism. Kapitalismen kanske är mer produktiv än socialismen, men socialismen är, förklarade man, moraliskt överlägsen kapitalismen därför att socialismen baseras på samarbete medan kapitalismen är ett system som premierar egoism. Vänstern hoppades att kommuniststaterna skulle bevisa denna tes i praktiken. Utbudet av varor och tjänster var större i väst, men i socialiststaterna hade alla arbete och människor var lyckliga.
Hicks menar att dessa drömmar krossades slutgiltigt i mitten på 50-talet. Under det sovjetiska kommunistpartiets kongress i februari 1956 hade ordföranden Nikita Chrusjtjov i ett fyra timmar långt tal gått till frontalangrepp mot företrädaren Josef Stalin och den enorma förtrycksapparat som hade uppförts med hans goda minne. Chrusjtjovs tal sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen. När Chrusjtjov åtta månader senare slog ner revolten i Ungern, släcktes de sista förhoppningarna om en socialism med mänskligt ansikte. Socialismen hade inte endast varit en ekonomisk och miljömässig katastrof, de kommunistiska regimerna hade mördat stora delar av sina egna befolkningar.
Vänstern befann sig nu i panikläge.

Sovjetiska stridsvagnar i Budapest, oktober 1956. Källa: Wikimedia.

Postmodernismen som alternativ

Hicks första tes var att utvecklingen mot irrationalism inom kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins bankrutt möjliggjorde postmodernismen. Hans andra tes är att socialismens kris nödvändiggjorde postmodernismen. Postmodernismen blev en social rörelse att räkna med tack vare krisen i den socialistiska rörelsen.
Vad innebar detta mer konkret?
På 1700-talet stod det klart för många kristna att upplysningsfilosofin inte endast stod i motsättning till religiös fromhet, utan också att det fanns en uppenbar risk att religionen skulle förlora striden på lång sikt.
Två alternativ utkristalliserades. Kristna kunde acceptera att empiriska data och logiska argument talade emot deras tro och agera därefter eller de kunde hävda att logik och empiri inte bevisar något. Kants kritik av det teoretiska förnuftet utgjorde ett försök att rädda religionen genom att subjektivera logik och förnuft.
Hicks menar att socialister och kommunister blev postmodernister av samma skäl. Postmodernismen blev ett inflytelserikt socialt och intellektuellt fenomen därför att vänstern vägrade ge upp den socialistiska idén. På samma sätt Kants kritik av det teoretiska förnuftet var ett uttryck för en troskris inom kristenheten, var postmodernismen ett uttryck för den socialistiska vänsterns troskris och på samma sätt som Kant legitimerade tron på Gud, skulle postmodernismen ge vänstern kraft att förnya sin tro på socialismen.

Machiavellisk debatteknik och moralisk nihilism

En annan och lika intressant fråga är om postmodernister verkligen tror på det som de säger.
Problemet är att kunskapsteoretisk relativism slår i båda riktningarna: om Foucault verkligen menade att sanning är ett relativt begrepp, varför ska vi då tro på honom? Kunskapsteoretisk relativism skapar också politiska problem. Postmodernister är angelägna om att människor protesterar mot orättvisor, men varför ska människor göra det om alla värden är subjektiva?
Hicks tes är att postmodernister som Foucault egentligen inte tror på det som de säger. Deras användning av relativistiska argument är politiskt motiverad.
Det är inte svårt att förstå varför hänvisningar till skapelseberättelsen spelar ringa roll när fysiker diskuterar universums ursprung. Argumentet att Gud skapade universum är helt enkelt inte tillräckligt bra. Om alla diskurser däremot är logiskt och empiriskt likställda med varandra, hamnar vi i ett helt annat läge. Då kanske det är rimligt att ge olika åsikter lika utrymme i debatten. Hicks menar att postmodernister ofta använder relativistiska argument på detta sätt när de upplever att de befinner sig i minoritetsposition.
De använder också relativistiska argument som vapen i den politiska debatten. Om man studerar postmodernistisk debatt upptäcker man att den inte är strikt relativistisk, utan att den pendlar fram och tillbaka mellan relativism och absolutism. Postmodernister använder relativistiska argument i syfte att urholka motståndarnas argument för att sedan fylla tomrummet med teorier som de själva uppfattar som bokstavligt sanna.
Det är alltså inte fallet att postmodernister anser att rasism och sexism endast är något dåligt om man betraktar dessa fenomen ur ett specifikt perspektiv. De menar att de är objektivt onda. Det är skälet till att relativistiska argument endast används mot västerländska kulturyttringar. Det är skälet till att politisk korrekthet riktar sig mot konservativa. Postmodernisterna betraktar språket som ett politiskt vapen. Den postmoderna teorin är en i grunden machiavellisk diskurs.
Inte alla postmodernister resonerar dock på detta sätt. Många postmodernister förefaller vara ointresserade av om den av dem omfattade filosofin innehåller logiska motsägelser eller empiriska felaktigheter. För dem spelar det ingen roll om de har rätt eller fel så länge de lyckas destruera en fiende. Dessa individer tillhör postmodernismens nihilistiska falang.

Summa summarum

Stephen Hicks Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault är en förfärligt intressant bok och rekommenderas till alla och envar, även om redaktören misstänker att den kan upplevas som svårläst. Finns det något kritiskt att säga om Explaining Postmodernism? Ja, det gör det faktiskt.
Hicks menar att Kant, Hegel, Nietzsche med flera röjde vägen för postmodernismen genom att definiera olika teman. Han menar vidare att postmodernister som Foucault, Rorty och Derrida lärde sig fyra saker av sina mentorer.
De höll med Kant om att förnuftet inte kan äga kunskap om den ultimata verkligheten. De var överens med Hegel om att verkligheten är motsägelsefull. De accepterade slutsatsen att känslor, vilja och tro trumfar förnuftet och att irrationella faktorer, inte förnuftet, är kungsvägen till kunskap.
Problemet är att när Hicks sedan ställer frågan om postmodernister verkligen tror på allt detta, svarar han nekande. De är låtsasrelativister. För dem är relativistiska argument vapen i en politisk kamp.
Det är på denna punkt som redaktören har svårt att få framställningen i Explaining Postmodernism att gå ihop. Om Foucault et consortes inte tror på det som de säger, accepterade de nog inte arvet från Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger. Detta kan verka vara en petitess i sammanhanget, men om man läser boken noggrant upptäcker man snabbt att så inte är fallet.
Explaining Postmodernism är översatt till en rad olika språk. Boken kan också hämtas kostnadsfritt i PDF-format från författarens webbplats.
Låt oss nu runda med författaren och debattören Mark Steyn när han skojar med postmodernismen.